Sobredosis

Jag medverkade i en annan musik video i slutet pa forra aret for 2 av latin-varldens nuvarande storsta och kandaste artister, Romeo Santos och Ozuna, och videon kom precis ut for en vecka sen. Den hade 15 miljoner klick efter 7 dagar pa Youtube, men blev faktiskt raderad igar. Men en ny video blev uppsatt ett par timmar efter och den enda scenen jag ser skillnad i ar min scene... Haha damn. Jag var ocksa den enda med en "nude" scene, sa tydligen var det too much too handle for Youtube. I denhar nuvarande versionen ser jag mindre naken ut.
 

 

Videon handlar om att killarna har ett sex-beroende, gar pa sex-beroende-mote, berattar deras crazyiga sex stories som de haft med oss tjejer for de andra sex-beroenderna, och in the end sa visar det sig att vi var flickvannerna till de andra killarna pa motet. Hehe. Om ni inte orkar kolla igenom hela och bara vill se min medverkan sa ar jag vid 3:10 - 3:35 och sen i slut scenen.


Caribbean Cruise

 I booked a Caribbean cruise a few months ago as my boy's happyyouarefuckingoldnow30thbirthday gift (I know, I'm an awesome girlfriend), and last Monday was finally the day for departure! Whoooopodoo!
 
 
For you who haven't been on American cruises, it's not really the same as old dear Viking and Silja Line back home in Scandinavia. Nononon. This is something way different. American cruises is all about, basically just about, to eat as much food you can for x amount of days. Yeah, because they are always all inclusive. I've been on 3 different cruises in America and they all have had at least 1 buffe (breakfast lunch dinner) , 1 fine dining ala carte order-from-a-menu place (breakfast lunch dinner) and 1 24h snack bar and all of those all are INCLUSIVE. Do you know what that mean? Yep... 10 000 calories per day here we go.
 
So, great! I booked a 6 days "Eastern Caribbean" cruise for us (because 7+ days just means more time for more weight damage to happen) with Royal Caribbean leaving from Miami and I really looked forward to have a vacation where I had to do NOTHING. No couchsurfing in weird places, or travelling in buses and having no idea where and when to get of, no trying to communicate in language I don't know, nothing uncomfortable. Just get off and on the cruise. That's it. And eat.
 
This is how I pictured myself the whooole cruise. Looking like a brat who stole Barbies clothes and pretending being a rich bitch Russian housewife. Nothing to do with my normal travel style involving backpacks and dirty clothes.
 
BUT the day before departure, when I had a thought about hmmm let's check the schedule. Are we going to St Thomas or St Marteen first? Then I see "Day 5: Puerto Rico". End of story. That's it. Wait what, where does it say what time we arrive back to MIAMI? When do we depart from Puerto Rico? I can't see. Excuse me I don't understand. Boyfriend, can you check this for me. You think we are getting back to Miami even if it doesn't fucking say that anywhere?!!! I don't think so anymore..... Call and ask call and ask!
 
Sooo... Yeah. I read it right, there is no departure from Puerto Rico and there is no arrival to Miami. Haha omfgggg. I never even had a thought about the cruise could possible be a ONE WAY cruise. Wtf is even that haha, who gets on a few days cruise without returning to the same port you departed from!?! WHAT IS THAT?! I never heard of that and I didn't think I had booked that (well, it did not say anywhere it was a one way cruise, but it never either said I would return to Miami)!!! No but seriously, not to be cocky or anything, but I'm a pro planer. I read through everything 5 times before I press the pay sign and I make sure of everything is right before I decide for something. If I DID NOT understand this was a one way cruise, I bet 80% of the cruise guests didn't know it either. I didn't know if I should laugh or cry when I 24 hours before cruise departure found out that in the end of the week we will actually be stranded on an island with no return back to Miami (but I talked to a couple who realised this when the boat already left Miami haha omg that's worst...). That was NOT my plan. At least we are probably fat enough by then that we can float back to Miami.
 
Ciao Miami, see you not again.
 
Well, luckily flight tickets from Puerto Rico to Miami wasn't that bad, 2 nights there will be okay since we only been on the island for a few hours 1 year ago, so let's make the best out of it! And theeeen, after booking non refundable flight tickets and start searching for hotels we found out everything is basically booked out in the whole city for the dates. And hotels for 200$/night or HOSTEL for 50$/night in a dorm (wtf kind of price is that) is not what we want. Damn it!!!! Luckily we found an Airbnb for okay price so well, we wouldn't have to sleep on the street at least.
 
And this little rat was included in the Airbnb place! Aaaaaaaaaw!!! I know, she looks high asf.
 
Well anyway, the cruise in itself was amazing. The cruise ship was built in Finland (yeah we Finns are good for something!) 2001 or something, but redecorated and updated 2016 so everything looked amazing. Super service, super food, super entertaining (which is also included daily, like stand up comedy shows, game shows, music and yeah a lot more which all were over my expectations!), super luxurious, super clean and yeah it's just super in general. I really recommend everyone to do go and do a cruise in the Caribbean (or west coast down to Mexico which also is super great!) once in their lifetime, it's really a great, easy and comfortable way of traveling.
 
Million pics of my just to prove I was on a cruise.
 
And ofc a cheesy pic of my companion.
 
There was one time I wanted to throw my monkey to the shark and tried to kill him with my middle finger. Except from that we handled being around each other 24/7 pretty good.
 
 
But what I wanted to write a few words about was the Dutch/French island St Marteen we visited the 3rd day on our cruise. We rented a ATV and drew around the whole island which is split in a Dutch and a French side. A true Caribbean paradise with the bluest water you'll ever see and that hot nice sun we all love. But. But but but.. I've seen with my own eyes in Miami how the hurricanes that swept by 5 months ago destroyed a lot. I've seen pictures what it did to the Caribbean islands, but to see it with my own eyes made my heart cry. To see how real the reality is and to actually see soso many smashed cars just on the side of the roads, hundreds of destroyed yachts on land and still in the ocean, all the empty destroyed homes and hotels. It felt like a dead ghost island. I wish I could tell everyone to go on vacation to these islands, to help to support the economic there so they could get back to the paradise it really is, but I can't recommend it to anyone because I know how incredibly sad I felt to see all this.
 
 
I didn't take any pictures of anything of the sadness I saw (which I regret now. But I felt like I didn't wanna capture the bad, just the beauty) so I can't show you what I saw, and putting words on it can't make anyone understand how it really is. But really, it's destroyed. We talked to a local girl and she said a lot of people are still without jobs and the whole situation there is really sad. And it's 5 months ago this happened! It looks like it was 1 week ago! I can't even imagine how it looked liked the day after the hurricane.. There's also a big contrast between the Dutch and French side of the island, France have clearly not supported the build up as much at all as The Netherlands have. Which is also sad to see.
 
 
We also stoped at the island St Thomas, but we only walked around the touristy part of the town which ofc was pretty good cleaned up from the storm so I can't say how the island have recovered from the hurricane. And staying two days in San Juan in Puerto Rico in the end of our trip gave us an idea of how it had hit there with still a lot of destroyed and closed apartments, hotels and stores. It's just funny how we all see these sad things on the news and internet all over the world, we feel sorry and sad for what it is, but we actually don't and even can't understand how real it is before we witness it ourselves. At least not me. I don't even read or watch the news, because the energy of it makes me sad and the fact I can't do anything about it makes me more sad. The world is what it is, it is sad.
 
 
 
Buuut, except from that all, this first trip of the year which didn't start out so good haha was over all a super super vacation. Can't have asked for more. Except for better ice cream on the cruise. But everything happens for a reason right. Better ice cream would mean 2 extra kg, sooo.
 
 Best picture from the whole cruise. 

Romance

Minns ni att jag forra aret fick chansen till att medverka i en musik video? I tva faktiskt, den andra kommer ut har nangang i Februari, men den forsta kom redan ut for ett par mander sen men jag tror jag aldrig publicerade den har pa bloggen. Och I guess not all of you mina kara sota rara oskuldsfulla lasare foljer min halvnakna PEZSI Instagram dar jag redan publicerat den, sa ni kanske helt missat denhar videon? Anyway, har ar den.
 
 
Den handlar om att killarna inte ar intresserad av nagon relation, ingen romans, bara sex. Sa det ar ju darfor vi chicks har dendar valdigt bittra och valdigt jaja and fuck you attityden i videon.

Skin Care

 Dethär är ett inlägg jag haft i bakhuvudet sååååå länge men aldrig kommit mej för att skriva. Well, som sagt har jag väl obviously inte så mycket att göra i Chile så det är väl ett ypperligt tillfälle att skriva då! 
 
Ni trogna läsare minns väl hur katastrofisk min hud var för cirka 2-3 år sen?
 
Min stackars hud 2016.
 
Alltså totalt förstörd pga av att jag hade hormonrubbning efter att ha slutat med hormoner som preventivmedel (som jag typ använde från 15 till 21 års åldern cirka typ? P-piller och P-ring. Utan några som helst problem egentligen, lite tonårsjobbig men thats it tror jag? Inga finnar heller. Och inga graviditeter. BUT I would never ever rekomendera hormoner som preventivmedel till någon. Så fucking fake. Att man äter ett piller om dagen som förstör och förändrar något i dej, dina hormoner, så du kan knulla utan att oroa dej om att bli gravid. Sjukt egentligen. Pure poison. Men på min tid (gamla grå jag) var det ju det man gav till sexuelt aktiva ungdomar. What would we know att det är fucking dumt.). Well anyway, jag gick ju aldrig till doktorn med mitt problem om sjukt dålig hud och utebliven mens i månader och år som jag fick när jag slutade med hormoner, men med tiden (lång fucking tid) stabliserade sig mina hormoner av sig själv, och med det blev också min hud bättre
 
 
Min hud i dagens läge. Eller faktiskt i gårdagens höhö.
 
Meeeen min hud är fortfarande rätt känslig med hur jag behandlar den, så jag behöver vara rätt noga med vad jag använder och inte använder, men efter att ha kämpat i så många jävla år med så många olika krämer och sörjor så har jag väl lärt mej en hel del och vill tipsa om vad som funkar för mej och de fel jag gjorde (när jag var i mina värsta akne situationer älskade jag att läsa om allt som kunde ge mej tips och hjälp) och maybe this kan hjälpa någon av er. Så here it comes,
 
Fel jag gjorde:
 
1. Jag använde starka uttorkande krämer. Allt som kunde torka ut min hud slängde jag i ansiktet. Jag sket i att jag läste man inte skulle torka ut huden, men min logik var ju att om man har FET hud måste man ju TORKA UT den för att få OFETHUD = 0 finnar. Wrooooong. Dont do it. Pluss det säljs så himmla mycket stark bullshit för akne hud, såklart man tror det är det man vill ha? No it is not.
2. Jag använde väldigt lite hudkrämer, i skräcken om att göra min hud fetare och värre än vad den var. Och om jag använde något var det som sagt något onaturligt och starkt som lovade ta död på finnar. Which it really did not.
3. Jag klämde på finnar. We all knows you should not. Men I couldnt help doing it! Gör det bara inte.
4. Solkräm för ansiktet trodde jag var onödigt. Omg, dumma kära jag. Vad händer när man har ett öppet sår i solen? Jo, det blir förbannat fula röda ärr
 
 
 Vad jag önskar jag visste då och
hur jag sköter min hud nu:

1. Fetakrämer är din vän. Jag smörjer min hud morgon och kväll med hästolja (HÄSTolja I know, skit knasigt) och det är nog den fetaste kräm jag någonsin köpt. Jag köpte den i Japan för jag hade läst sååå mycket bra om den, men jag började aldrig riktigt använda den när jag köpte den för den kändes FÖR fet. Men de senaste 2 månaderna har jag använt den varje dag (för jag hatar att ha produkter jag inte använder så jag tänkte what the hell nu använder jag upp dethär) och min hud älskar det! Kommer beställa mera hästolja (finns iaf att köpas på Amazon i USA) när den tar slut, eller använda någon motsvarande fetolja eller kräm. Fett for the win!
2. En skonsam ansikts tvätt är vad du vill ha. Inget jag använder just nu lovar att ta bort finnar, allt de lovar är att vara skonsamma och är gjord för känslig hud. Just nu använder jag nån annan Japansk produkt som typ är vatten baserad. När den tar slut har jag en ansiktstvätt från Amerika som är för känslig hud som jag vet funkat för mej. Var snäll mot din hud, bara för att den har finnar behöver du inte vara hård mot den.
3. ACV, eller ÄppelCiderVinäger. Jag dricker en shot ofiltrerad äppel cider vinäger (finns från de flesta hälsobutiker) blandat med vatten minst en gång om dagen. I know that is just sick och fucking nasty, men jag har gjort det i över ett år nu och jag är SÄKER på att det håller min akne under kontroll (pluss det är ett amazing weight loss tips, trust me on that one too). Nu som då (i början använde jag varje dag) använder jag det också som ansiktsvatten och det är också amazing för min hud.
4. Skrubba eller peela. To be honest har jag ingen skrubb för ansiktet just nu but I know I should. Jag brukar använda en konjaksvamp (finns också att köpas lite här och där) till den dagliga ansiktstvätten som brukar skrubba rätt skonsamt men bra.
 5. Jag använder hydrokortison på finnar. Jaa I dont really know what it does och jag vet det inte är hälsosamt att överdriva och använda det dagligen (vilket jag faktiskt gjorde för 2 år sen), men jag använder en liten klick på finnar nu som då när det behövs. Det är som att de läker dem snabbare och bättre.
 6. Använd alltid minimum 30 SFP solkräm till ansiktet. Var snäll mot din hud! Och solen e absolut inte snäll.
 
 
Jag använde också droppar av Tea Tree Oil dagligen rätt länge (i 1 år minst?) och gillade det. Skulle vara bra mot finnar och ärr (och en massa andra grejer också! Typ insektbett). Men slutade med det bara för att eeeh ja tja dropparna tog slut helt enkelt haha. Har inte använt det på flera månader nu men i skrivande stund får jag lust att beställa mer av det (and I will) för jaa, jag gillade det! Tyckte det hjälpte rätt bra med finnarna (lite uttorkande så borde ju inte använda så mycket) men mest gillade jag doften och hur fresh det kändes att använda det. Jag använde Tea Tree Oil från något random märke jag köpte i Syd Amerika, och från BodyShop, men såg att softskin.se som har massa nice ekologisk hudvård säljer TT olja billigt för 59kr.

Sååå summa sumarum av vad som är most important enligt mej är att köra på skonsamma, feta, naturliga produkter. Jag läste ju det om och om igen men "vågade" inte sätta fett på min redan feta hud. Skonsam ville jag ju heller inte vara, min hud var väl inte alls känslig med en massa akne? Men joo det är den ju. Och äppel cider vinäger, prova på en liten 2 veckors kur med 1 daglig shot av den äckliga vätskan om du vågar. För mej its totally worth it.
 
Och remember, allt har sin tid, finnar kommer och går och det är bara för en tid av ditt liv. Nothing last forever, inte ens dålig hud.

Spoiled in Chile

Alltså. Jag blir verkligen så himla lessen på mej själv när jag tänker på hur bloggen brukade vara så stor del av mitt liv, och just nu uppdaterar jag knappt en gång i månaden. Det känns så vemodigt. Liksom att bloggtiden och inspirationen inte är där längre. Its gone. Det känns verkligen sorligt.
 
Well anyway, jag är i Chile och har det bra. Liksom, allt för bra. I mean it. Jag behöver inte göra något över huvudtaget. Duscha och borsta tänderna är väl typ mina dagarars största måsten. Jag sätter mej vid bordet och maten är serverad. Frukosten kommer till sängen varje morgon innan jag ens vaknat. Sängen blir upp och ner beddad varje dag. Jag sätter mina smutsiga kläder i en korg och efter ett par timmar är det ny tvättat och vigt. Städa, diska, ordna upp o sånt behöver jag inte ens tänka en tanke på. Omg. Så jävla bortskämd. Vad gör jag då? Hmmm not much faktiskt. Tränar på spanska, lackar naglarna, tränar, hänger med hundarna, äter gott, solar, kollar Shark Tank, Instagrammar, och jaa. Not much. Är jag inte uttråkad? För att vara helt ärlig? Nä. Jag älskar det. Att bara vara på ett ställe. Att inte behöva tänka what and where to next. Att bara enjoy ingenting och allting.
 

Catch Flights

Okay denhär bilden känns ju lite ironisk efter vad jag skrev i hela långa förra inlägget men... Men, men endå.
 

Change

Jag skrev dethär med tårar i ögonen på väg hem till Finland över julen.
 
I've felt very emotional on a lot of my flights years ago. ✈  Flying to something, or especially FROM something, always meant a change in as a start or end. 🔃 But somehow I got used to it, and it has been a long time since I felt that really hard emotional feeling on a flight. But when I'm writing this on my way from NYC towards Europe, to get home for Christmas, it definitely somehow feels like I'm closing a long, big and important chapter in my life. 🌟 Travel - explore - repeat have been my life on-off for the last 7 years, and for the last 3 years I've been homeless and haven't stayed at one place longer than for 1 month. #wildandfree ⚡ It been crazy, tough and rough but especially amazing. I've lived my dreams and I did everything I wanted and more. #noregrets ❤ But now, for some time, I've felt I had enough of that way of living. #travelburnout (it's a thing!) 🚫 In 2018 I will try to adapt back to a more steady life, less movement, less travel, less of everything I've had for the last 7 years.. I don't know if I can, (and if that's actually what I really want?) but I will try. I will never stop travelling (I have so much more to see of this planet! 🌍) but I will just slow it down and find other ways to challenge myself than sleeping at airports, visit multiple countries in one week.
 
 
 
Dethär skrev jag den 28 December.
 
De senaste 24 timmarna har jag haft ännu flera tårar över att jaa, motgångar att komma från Helsingfors. Alltså, för bara ett år sen skulle det ju inte vara ett problem att ett flyg skulle vara fullt och jag står besviken utanför gaten. Visst har det sugit varje gång det hänt, men denhär gången var det bara extra jobbigt. Så jobbigt att efter ha sovit på och spenderat 20 timmar på Helsingfors flygplats beslöt jag mej att betala över 550€ för att komma från Helsingfors till Miami, pluss retur biljett, så totalt satte jag 850€ på 2 flyg. I dont think anyone kan förstå hur JOBBIGT DET KÄNNS att lägga ut en sån stor summa på TVÅ flyg när jag de senaste 2 åren fått minst ÅTTA standby flyg för 800€. Jorden runt. Jobbigt. Bortskämd. Back to reality med en smäll och insikt i vad det egentligen kostar att resa. Damn
 
 
Men jag märker det ju så starkt, hur trött jag är på dethär. 1 år, 2 år, 5 år sen skulle jag ALDRIG betala så mycket överpris för flygbiljetter bara för att komma iväg. Jag skulle pracka till det (som jag skulle ha möjligheten till nu också) att sitta 2 dagar på flygfältet för att spara 400€, eller åka till ett annat flygfält och pröva att hoppa på andra plan för att spara xxx€. Det här är sååå olikt mej att betala mer för att komma "enklare" undan. Och egentligen gör jag inte det, jag har betalat 550€ för en 20 timmars resa Helsingfors - Stockholm - New York - Miami. Det är ju inte ens en fucking bra biljett att betala så mycket för?! Men vad jag gentligen betalat för är tryggheten och vetskapen om att jag är GARANTERAD att komma fram till Miami. Det är inte standby, det är inte känslan att känna sig sjukligt nervös timmar innan avgång till ett flyg för man vet inte om man kommer med på det eller inte. Jag betalar för säkerheten om att jag inte kommer behöva bli strandad och spendera nätter på flygplatser. Inga besvikelser eller problem. Och om det blir problem på vägen är det inte i mina händer. Ingen stress och ångest. Det är inte upp till mej att lösa problem om det blir några. Och att jag känner såhär, för första gången i mitt liv, att jag inte vill ta de long hard complicated road känns som det är rätt beslut för mej att ta ett uppehåll med resandet nästa år.
 
Standby flygandet har varit amazing och jag önskar jag skulle ha det livet ut. Egentligen tror ju min hjärna det, jag har ju ännu inte förstått hur dyrt det egentligen är att resa, jag har naivt glömt det under dessa 2 år. Men fan vad jag tagit tillvara på det till max. MAX. Det har gett mej sjukt mycket stress, planering, back up plans, what-ifs, besvikelser och tårar. Och långa nätter och dagar strandade på flygplatser. Det har alltid varit ett spel om jag har en plats på flygen eller inte och jag har varit nervös och mått dåligt av oro varje gång inför ett flyg. Men damn hur mycket det gett mej. Jag gjorde ju det till mitt liv de senaste 2 åren. Jag levde ju för att resa, för att en flygbiljett till andra sidan jorden kostade 100€. Jag har besökt så många länder jag ALDRIG skulle haft chans, pengar, till att se under dehär åren. Jag har ju till och med gjort 3 business class flyg! Jag har haft det så extremt bra. Och största dels av gångerna har jag haft otrolig TUR med standby. Jag har varit den sista ombord, jag har ofta fått ha nödutgångs platsen, extra legroom, och oftast har jag haft ett tomt säte brevid mej.

Jag sa till ett par gamla kära vänner här om dagen att jag tror att när vi är på rätt väg i livet, när vi gör det vi är meant to do at the moment, går allt smooth och jaa det helt enkelt funkar, för det är meningen att funka. Du är på rätt spår. Såklart det kommer, och ska, komma hinder på vägen, men det kommer inte en jävla 10m tegelvägg emot som är omöjlig att komma över. Resa världen runt var verkligen vad jag skulle dehär senaste 7 åren, allt har gått otroligt naivt enkelt och smärtfritt (visst har jag haft konstiga, jobbiga, obekväma, "dåliga" upplevelser men va fan, jag har aldrig fått en kniv mot halsen, blivit våldtagen, rånad på extrema sätt, drogad och utnyttjad, fått parasiter eller sjukdomar, och inta har heller något av de tusen flygen jag suttit på krashat heller).
 
 
Jag är så otroligt glad och oändligt tacksam över mina två år som standby resenär. Tänk att en random människa jag mötte för nästan nu 3 år sen igenom Couchsurfing kunde förändra mitt liv såhär otroligt. Jag vet inte hur många gånger jag tackat honom och hur jag alltid haft känslan att jag aldrig kan uttrycka mej nog över hur tacksam jag verkligen är. För mej har det ju varit bättre än en lotto vinst. Men som han också sa, in the end var det ju jag som reste. Han gav mej möjligheten, han ordagrant öppnade dörren till världen för mej, men det var ju jag själv som behövde sätta på mej skorna och ta klivet ut genom dörren, ut i världen. Och that is definitley what I did. Bara för att man blir serverad något och har det rakt framför sig, behöver man faktisk också ha viljan, lusten, modet och nyfikenheten att faktiskt ta det till sig.

Och ett ordspråk jag ofta tänker på är "be careful what you wish for because you might get it", och det är sant. Jag tror personligen vi kan få (arbeta fram det såklart på något sätt) allt vi önskar oss, men i dagens sociala medie samhälle tror jag många önskar mycket de innerst inne självs egentligen inte vill ha, eller klarar av eller är beredda på. Men vi får det satt i huvudet genom sociala medier att vi vill det. Alla har inte gjorda för att resa, det är sjukt jobbigt och obekvämt och jag förstår totalt att inte alla vill det, men när man ser tex underbara Hawaii bilder så är det ju rätt lätt att tro man vill. Inte bara resande, samma gäller väl tex fester, camping, hus, djur eller barn eller whartever. Standby till example, sounds amazing att ha möjligheten att flyga otroligt billigt runt hela världen - men i verkligheten vem klarar av det och i praktiken VERKLIGEN vill det? I did it, because I wanted it. Jag skulle säkert rest utan det endå, men med det gav det mej bara möjligheten till next level av intensivt resande.
 
 
Nu känns det som det är dags att vända blad i min livsbok. Som sagt, I dont know if stop traveling är vad jag verkligen vill (och jag kommer aldrig sluta med det, men att ha det som en årerunt livsstil vill jag ha slut på..) men det är dags för att prova på nya, andra utmaningar. Welcome 2018, I'm so excited to find out hur dehär året kommer bli.

Merry Xmas 2017 Everyone!

 

Suomi 100v


When you are deeply sensitive

Not sure if jag någonsin har skrivit här på bloggen att jag är rätt 95% säker på jag har något som heter HSP. Chill down, det är inget jag kommer dö av. Haha. Ingen sjukdom eller så. Bara en personlighets grej. Det betyder alltså Highly Sensitive Person. Och jaa. Jag tror inte folk som inte känner mej extremt bra skulle ha någon aning om det. Jag är ganska bra på att hålla upp en fasad och inte show hur jag egentligen känner för de flesta. Men I know myself and what and how I truly feel så jaa.
 
 
För mej att inse (för några månader sen) att jag är HSP var en väldigt stor, och pågående, aha upplevelse. Det förklarar väldigt många saker för mej själv, varför jag känner och reagerar anorlunda på en del stuff än andra. Och det känns mera okej att liksom ha en "orsak" till varför jag inte gillar something istället för att fundera "what the fuuuuuck is wrong with me som inte gillar whatever som alla andra gillar". Because I'm different. Different like everyone else huh.. 
 
 
 
 
Okej jag skulle inte skriva ett långt inlägg om dethär nu. Inte just nu iaf. Jag ville bara visa denhär bilden här under (och i och med den behövde jag ju en liten HSP förklaring där åvan what it is about feeling grejer så deeply) som liksom är så spot on på my feelings. 
 
 

Break in Miami

Nå hej bloggen! Hows it going? Ganska tyst här. Men ja tja, jag har haft en 2 veckors rese paus, och som vi alla märkt reflekterar jag över life mest när jag reser, och då blir det automatiskt lite mer blogg posts.
 
Min rese paus har jag såklart inte haft hemma i Finland denhär gången (alltså, jag har ju verkligen varit hemma i Finland många gånger this year så har lite förbjudit mej själv att åka hem på en stund), men i mitt andra hem Miami. Mitt tredje hem har btw lately känst som Hong Kong. Haha, underbart va, att jag känner där är 3 olika platser i världen jag känner mej som hemma i! Danmark känns också som ett main home. 
 
 
Anyhow, good to be back i Florida. My boy hade fixat biljetter till en festival här förra veckan, så det var min main reason att komma hit. Alltså festivaler och jag. Cant express myself hur mycket jag älskar det. Eller, egentligen är det ju musik jag älskar. Well, denhär gången var det festivalen EDC Orlando. Samma som den senaste festivalen jag var på i Las Vegas, med endast electronic music. Och väldigt så hardcore electronic music. Som jag at the moment är väldigt hooked on. EDC Orlando var för mej också sååå mycket bättre än den i Vegas. Not sure why, för denhär är mycket mindre, men jag tror det kanske var för jag är in a different mindset och allmänt lyckligare just nu än då. Pluss jag visste what to expect. I Vegas fick jag ju en lindrig chock av att se hur extremt det var. Jag skrev tidigare i år ett inlägg om min upplevelse av EDC Las Vegas om hur jaa, extremt det var i jämförelse med andra stora electro festivaler jag varit på som Ultra och Tomorrowland. Musiken är som sagt waaay more hardcore och inte mainstrem radio musik. Väldigt untz untz untz. Och extremt drogade människor. Haha jag över använder inte alls ordet extrem just nu eller haha? Nä men seriöst, det är rätt extremt. But this time I totally loved it!
 
Mina favvo gigs (just if anyone cares for att lyssna på dem på Soundcloud eller Youtube) på EDC Orlando var Firebeatz, Sikdope, Kaskade, Jauz, Brohugs, Seven Lions. KSHMR, är en av mina favvo djs, men var för mej en besvikelse, och Armin Van Buuren hade också för mej ett väldigt besviket closing set med endast trance (älskar Armins musik, allt förutom 90 minuter av trance..). Galantis är jag från förr inte så stort fan av så var inte så impressed. Dimitri Vegas & Like Mike är alltid sjukt duktiga med crowd action men musiken var inte så kul. Allan Walker såg vi 20 minuter av och played super. Diplo var onece again cool. Marshmello och Slushii e från förr inte my style, but was good too! Och checkade in en del andra djs också och var riktigt kul att vidga mina vyer och se för mej nya djs.
 
 
Lol can you tell jag älskar musik? Och thats the thing, jag älskar det så jävla mycket. En kompis frågade mej om resa är allt jag tänker på, och mitt svar va absolut NEJ det är musik!! It makes me feel so much. Och jag önskar jag kunde do something about it. Jag är en väldigt kreativ person, och jag BEHÖVER få ut min kreativitet. Det har jag alltid haft i mej. När jag var mini me så ritade jag konstant. De senaste 10 åren har jag fått ut min kreativitet att skriva denhär bloggen, och att editera och pyssla digitalt med bilder. Och modellandet de senaste 5 åren har också fått min kreativitet att komma ur mej. Men nu? Som ni märkt har mitt skrivande på bloggen varit lite på hold. Obviously för att jag inte kännt för det. Jag brukade TÄNKA i text. Jag kände så mycket för det, att skriva. But the, ska vi säga, 2 last years kommer och går det. Det känns inte som förr. Nu just, hela mitt liv, men speciellt nu, är musik det jag känner mest för. Och jag bara önskar jag kunde få utlopp för det. Det är inte så att en gitarr eller piano exciting me much, jag har inga cravings att lära mej spela ett instrument. At all. Men det är något med elektronisk musik. Det är hur en bra sångs drop makes me feel. The beat. The bass. The melody. I dont know, men I feel so much och önskar jag kunde express it. Och nästa år vill jag ta tag i det och figure it out. You never know if you never try.
 
Look at that face, sååå pure happiness
and excitement innan festivalen. Musik!!!!! <3
 
Haha whats up med att när jag en gång börjar skriva blir så många unknown tankar till text? Cant help it. Egentligen skulle jag ju bara skriva ett inlägg om att jag njuter av Miami at the moment, inte om hur mycket jag älskar elektronisk musik. Oh well. Anyway, yes I do enjoy Miami at the moment och jag var så glad att vara back here. Jag hatade ju det för ett par månader sen, var sååå trött på det. Men efter att rest runt de 2 senaste månaderna och varit borta från the Miami life i 6 månader har väl satt things in perspectiv. Miami is a happy place. Jag älskar jag kan sätta på mej VAD SOM HELST och inte ens fundera över om shortsen är too short eller urrigningen för djup. Allt är okej här. Solen skiner. Folk är glada. Det är människor från hela världen här. Och jaa fast jag fortfarande tycker Miami is alot about party and spending money, så kan jag ju lätt undgå att vara part of it. Jag hatar fortfarande night clubs och dedär trying to impress attityden, men jag behöver ju inte gå och behöver inte vara del av det.
 
 
Min kille åkte till Chile igår, och planen var att jag skulle åka från Miami och explore South America alone, men har fått lite planer här i Miami så stannar ett par dagar extra innan jag säger see ya later to MIA igen. Sen resten av året ska jag försöka få in klämt så många länder som bara möjligt!

Brazil

Okay let's talk about Brasilien. När jag var i LA hade jag ingen aning om vad eller vart jag skulle ta vägen. Som jag skrev i förra inlägget, så åkte jag ju till California för att min kompis flög planet dit. Jag visste jag kunde hänga med honom där i 2 dagar, men sen? Stay there wasnt a option.
 
Sååå, de länder jag hade att välja på (som jag inte varit i innan) med direkt connection från LAX var:
 
1. Canada (jag har ännu inte varit i Kanada?!! Come ooooon! Men jag har många vänner från Kanada, som snabbt kunde konstatera det är lite tråkig timing att åka dit just nu. Between seasons, mellan höst och vinter och jaa rätt tråkigt och kallt. Så Kanada blev satt till sidan för nu)
2. Jamaica (Jamaica maaaan! Jag satte upp ett couchsurfing inlägg att jag söker någon att på hos där och to be honest, det var really hard att hitta någon lämplig?! Jag har haft sånt sjukt bra flyt med Couchsurfing och i senaste länder fått många många offers om hjälp. Men för Jamaica var killar utan tidigare referenser eller med bilder på weed plantor i sin profil (its fine, i mean its Jamaica, thats what i expect, thats what they do. Men var verkligen inte i mood att vara runt folk som röker 24/7 när jag at the moment inte själv puffar på. Pluss Jamaica e nära på Miami, så I can just go another time)
3. Belize (Belize har jag haft i tankarna i 2 år. Men är också nära på Miami så jag kan åka nån annan gång)
4. Peru (granne till Chile, så jag kommer garanterat vara i knutarna sooner or later, så kan save on that one too)
5. Brazil (landet jag aldrig riktigt ens haft en tanke på att åka till. Landet mitt undermedvetna alltid har sagt är farligt. Såååå, DIT ÅKER JAG! Lol, jag reser så fucking randomly..)
 
 
Så jag flög in till Syd Amerikas största stad, Sao Paulo. Som jag inte vet något om förutom att det är farligt haha. Hur jag ens vet att det är farligt har jag ingen idé om. Har väl läst namnet på internet eller något och då bestämt det är farligt. Och visst, städer med 20 miljoner invånare är väl såklart farliga. I en del områden. Jag bodde med en kille som bodde i ett nice och coolt område, nära till Batman området som typ är ett art district, och nära till typ SP's vad man kan kalla huvudgata, och jaa jag hade inga problem. Stannade i stor staden i 3,5 dag, och to be honest var jag där så "länge" för jag var riktigt jetlagged och trött och han jag bodde hemma hos var super rar och söt och jag kände mej verkligen som hemma och kunde chilla så mycket jag behövde. Men visst gick jag runt och checkade in stan, med han och själv, och ja tja, de e inget speciellt att se enligt mej. Det är en stor stad, som inte är gjord för turister utan bara för de som bor och arbetar där. Jaa, en stor stad helt enkelt. Men rätt modern (vad jag såg av Brasilien var ett mer utvecklat och "rikt" land än vad jag hade förväntat) och clean och jaa. Som tur var jag där på en söndag och då stänger de ner hela huvudgatan (som är sjukt busy på vardagarna) och har små events osv där, så det var sjukt nice att se!
 
 
Sen bussade jag 6 timmar, cirka 400 km, norrut till Rio De Janeiro. Såklart jag måste en kort liten sväng till Rio. Bussen dit kostade typ 30€, men var typ den bekvämaste bussen jag någonsin åkt med (eller, nattbussarna i Asien som har liggsäten är bekvämare). Min host sa att jag skulle tagit resan under natten för landskapet är inget speciellt enligt honom men som tur åkte jag på dagen (för var orolig att hänga på buss stationerna när det är mörkt. Buss stationer brukar oftast vara rätt osäkra platser. Men nepp där blev jag än en gång förvånad över hur civiliserat, clean, safe och bra båda busstationerna jag var på kändes i Brasilien) för shit så fint landskap! Satte och glodde ut på alla gröna kullar hela 6 timmara resan, så wow! Jätte fint.
 
Eh ja det var då den enda bilden jag tog på den bussresan haha.. Men jag lovar, det var super grönt och fint!
 
 Ja som sagt fast jag var förvånad över hur rikt, modernt och civiliserat Brasilien kändes så såg jag ju endå hur en del levde på gatan eller i tält mitt i stan. Som dendär bilden tog jag i stor stan där de bor på en liten gräsplätt mellan två stora vägar.
 
Framme i Rio då. Jaa, jag hörde det är ännu mer farligt än Sao Paulo. Kul.... Men jag förväntade mej se mera turister ute på gatorna, här är jag nog inte den enda blondin? Men eh, hela min Brasilien resa kändes extremt turist free. Liksom jag hörde ingen (okej kanske max 3 grupper per dag) snacka engelska, eller spanska eller något annat språk. Ingen?! Men jag fick höra turister åker inte till Brasilien, eller till Rio, för de är för rädda. Vi alla har väl sett bilder från hur Rio ser ut, med de omtalade livsfarliga favelas (den Brasilianska slummen där de har sina egna regler, gäng och dealar droger. Det är små enkla skjul, hyddor, improviserad hus, byggda olagligt och som jaa, med tiden växt och blivit små egna samhällen) precis next to allt annat. Den farligaste favelan i Rio (i Brasilien!) ligger precis brevid till det dyraste området i Rio. Sjukt va? Men killen jag bodde hos där bor i en av de safest områden i Rio, så jag var in a good area, men endå var han extremt noggrann att jag skulle vara försiktig och bara ta med mej de absolut nödvändigaste när jag gick utanför dörren. Vi gick ut en kväll och han sa till mej att ta av mej min klocka och armband, och han använde själv en av dedär magväskorna som ligger platt intill kroppen för sin mobil osv. Och dethär var liksom ingen crazy eller fanatisk kille eller något, utan det är bara Brasiliansk standard på att hålla sig on the safe side. Vardag för honom. Wow okay?
 
Pretty nice utsikt och område från min hosts place i Rio.
 
Och dethär är faktiskt vad som förstörde lite min tid i Brasilien (jaa jag vill säga det verkligen gjorde min resa till vad den var) att ALLA satte stort fokus på dethär med safety. Inte bara folk hemifrån, utan de jag Brasilanarna jag bodde hos också. Till och med en random gubbe i en park stannade och bara ville snacka lite innan sin jogging runda och även han sa att jag måste vara så försiktig och han ville följa mej till metro stationen eller köra mej hem. Liksom de första 2 dagarna i Brasilien var jag ju LIVRÄDD. Inte för att jag nödvändigtvis kände mej personligen otrygg, men för att alla satte det in i mitt huvud att jag SKA vara rädd. Och visst såg jag hur fattigt, desperat och dåligt en del hade det, men det är ju inte de hemlösa som ligger och sover på gatorna jag tror de är de farliga. Jag tror drogpåverkad gäng i dåliga områden och i favelas som är de man blir knivhotad av, och det såg jag ju inget av. Ficktjuvar är ju också ett stort problem, men de såg jag ju heller inget av (de ser man ju inte heller, it just happens). Men jaa, jag fick helt enkelt bara intrycket av alla att något dåligt kan, och stor chans kommer, hända precis när och var som helst på gatorna - always be careful. Och visst, de vill bara mitt bästa, de vill jag ska ha den bästa möjliga upplevelsen i Brasilien, och visst förstår jag att de vill få mej att förstå att det KAN vara farligt. Jag tror jag bara lät det påverka mej för mycket. 
 
Men en kul grej med dethär är att jag lost my phone i Rio. Japp. Jag gjorde själv så min mobil blev stulen. 110% mitt eget fel. Jag var inne i en liten butik, hade hittat en massa snygga bikinisar och var helt super excited över det. Jag var i provrummet och testade en, men kom på jag ville testa flera, så jag satte på kläderna igen och gick efter fler. Gick in och provade igen och hade en good time och skulle försöka avgöra vilken bikinis var snyggaste med ta en bild av varje bikini på när jag insåg att where the fuck is my phone? Inte i väskan? Kanske jag glömde den ute i butiken? Jag slängde på mej kläderna, sprang runt som en dåre. Näpp, ingen mobil. Sakta konstaterade att ja jaha, jag satte den säkert på nån hylla i butiken, någon såg den, och såklart tog den. Det är ju fucking Brasilien. Klart den är borta. Klart någon stal den. Finders keepers. Jag får ju bara skylla mej själv att jag var så dum och satte den ifrån mej. Men en av kassatantorna uppfattade jag sökte min telephono och sa att visst, den hade den bakom disken. What?! Du har min mobil?! Hon förklarade (på portugisiska, såklart) att en kille hade gett den till henne, han hade varit i provrummet efter mej, sett jag glömt min mobil där, lämnat in den till tjejen som jobbade där och så jaa. Där var den. Tacka inte henne, tacka han killen sa hon. Are you kidding me? Did this just happen? To be honest känner jag att en sånhär grej inte skulle slutat såhär lyckligt ens i ett land som Sverige. Och i Brasilien!!! Där folk gräver i din ficka för att få din mobil, men när de hittar den glömd så lämnar de in den?! Omg. Såååå lyckligt glad jag blev. Och I know I know precis varför det hände. I know how life works. The universe gav mej en good lesson. Jag fick det svart på vitt bevisat för mej i det mest tydliga sättet att SLUTA VARA RÄDD. Sluta dömma. Sluta tro att varendaste människa i ett land är dålig. Bara för att det FINNS dåliga människor är inte ALLA dåliga. Och I know I know, jag vet ju allt detdär, men jag gick ju runt och var orolig och beredd att allt och alla var de värsta. Tack universe
 
Så i Rio kände jag mej bara otrygg den första kvällen där, när jag var ny och själv. Andra dagen hängde jag med min couchsurfing host (gick upp på berget SugarLoaf under dagen, och gick ut på kvällen och kollade samba och brassbands. Super cool atmosfär! Det är fest varje dag i Rio!) , och jaa jag känner mej såklart aldrig otrygg med en local. Och den tredje dagen skulle jag gå själv runt hela dagen och kände mej rätt nervös och osäker på, men in the end of the day (efter telefon insidenten) hade jag börjat älska Rio och kände mej inte alls otrygg. Så visst, det tog mej ett par dagar (hela resan) att börja slappna av och känna mej bekväm i Brasilien. 
 
 
Btw mitt intryck av Brazilians är att de snackar INGEN engelska. Absolut ingenting. Killarna jag bodde hos snackade såklart, men tex på flygfältet behövdes det 2 personer för att säga mening "come back in 1h". Alla verkade sjukt osäkra på engelska och hade inte lust att försöka heller. Men det är ett party people country, som älskar att festa, älskar musik, älskar art, är happy och jaa. Glada människor helt enkelt. Men inte okontrollerat flörtiga (ropar efter en på gatan osv) eller så "på" som jag upplevde typ central amerika killar är. Fast lite såklart, de är ju trots all latinos. Och jag har aldrig varit i ett land var jag sett så många pussas öppet på gatan! So much passion and love everywhere! Loved it.
 
 
Det är nu ett par dagar sen jag reste från Brasilien. Och jag har ännu inte riktigt smält resan för att samanfatta vad jag tyckte om det jag såg av landet. För som sagt, det ÄR farligt. Speciellt i de två städerna jag bara besökte, resten av landet hörde jag är safer. Och fast jag hade sjukt tur med mobilen, och att inget annat dåligt heller hände, var ju bra. Var ju tur? När jag landade i Miami efter Brasilien så hade jag ett långt snack med två security killar på flygfältet vid baggage claim. Inte för att jag såg misstänksam ut (haha eller? När jag landade i Hong Kong för ett par veckor sen och hade keps, munskydd och en backpack lika stor som mej själv på ryggen så tog de mej till sidan, xrayade igenom min väska, grävde igenom min väska, bad mej sitta ner på en stol och ställde mej en massa frågor haha. Låter rätt seriöst va? Well, det hela slutade med om att vi snackade om hur det är att jobba på ett flygfält, och vad som är de bästa hiking trailsen i Hong Kong. Och hans intresse i att gräva igenom min väska tog rätt fort slut. Jag tror jag är rätt bra på att göra seriösa situationer till ganska så casual haha. Borde börja smuggla grejer.) men för att jag öppnade upp och sa hej till dem, och då drog de igång med frågorna om varifrån jag rest osv osv. Det var bara chill talk, och jag berättade hur jag reser (couchsurfing) och ensam blondin osv osv. De fick en chock och tog ett långt vänligt snack med mej hur Syd Amerika, världen, är. Han ena killen var från Colombia, och båda vakterna hade rest mycket och försökte få mej att förstå att sluta vara så himla fucking naiv. Bara för att någon är trevlig mot mej betyder det ju inte att de inte skulle ha dåliga baktankar. Och once again, jag tror universe satte dehär två killarna framför mej också för att påminna mej. Påminna mej om how the world really is. För som sagt jag har alltid haft sån himla tur på mina resor, jag ser ju alltid bara det goda. Alla som hjälpt mej, alla som verkligen bara vill mitt bästa. Jag ser ju bara den idealiska världen, så som det borde vara. Såklart det får mej att tro allt dedär vi är uppvuxna med om att få höra om "akta dej" "dont trust strangers" "the world is a dangerous place" inte är sant. Jag vill ju inte tro på det för världen HAR visat mej motsatsen. Men in the end, som både mamma och security killarna sa till mej - det behöver bara hända något dåligt EN GÅNG. Lita på fel person en gång och livet kan vara förstört. It only takes one person, or one situation.

Jag ser mej själv som väldigt street smart. Jag kan läsa situationer, och människor, rätt bra. Men to be honest har jag ju inte blivit mindre naiv av att resa. För som sagt, jag har ju bara upplevt det bästa. För det mesta. Jag har blivit rånad på saker och pengar, men det har varit väldigt lindrigt. Så jag tror verkligen det bästa i de flesta rätt snabbt, och dehär snacket med vakterna (btw, de var inga mommysboy killar. De va verkligen tuffa full on security män som visste vad de snackade om. Som sett mycket. Som berättade historier och händelser för mej jag inte kan sluta tänka på) på flygfältet var rätt nödvändigt att få en påminnelse om att världen är en farlig plats. Det är därför jag också har svårt att ge en mening om Brasilien. Det är ju inte världens farligaste land, det är nog inte ens det farligaste land jag varit till heller, men det är nog det enda land jag fått så mycket du-måste-akta-dej vibbar från. Så jag rekomenderar det iaf absolut inte för folk som aldrig rest förr.. Men jag vet också att jag med 100% säkerhet kommer resa tillbaka till Brasilien flera gånger igen i mitt liv för att se och uppleva mer där.
 

Budget Travel

 Känns som jag vill dra upp dethär ämnet rätt så ofta, men det är bara något som rätt många förundrar sig över (jag själv också!) så känner behovet igen över att förklara hur jag reser. Pluss jag är faktiskt rätt stolt över hur jag klarat av att resa runt världen i flera år och fått pengarna att räcka tillMen som nog de flesta av er läsare förstått så reser jag ju på så liten budget som möjligt. Ingen har väl råd att resa konstant heller..? Flyg och boende är ju de dyraste, såklart, det vet vi väl alla. De flesta flyg får jag ju billigt (ännu i 2 månader, sen är det slut!) tack vare en pilot vän som gett mej möjligheten att flyga standby, boende försöker jag klara mej på endast couchsurfing, så med andra ord kommer jag rätt så ganska bra billigt runt. (Men som jag nämnt med couchsurfing så gör jag ju det inte för att det är gratis. Det ger mej bara en helt otrolig upplevelse pengar inte kan ge.)
 
 Fast en gång var jag faktiskt miljonär. Fast det var Indonesien och med deras pengar... Men jag var miljonär!!!
 
Men jag tror jag glömt lite, eller tar förgivet, över hur billigt jag reser. Jag reste ju med en kompis här för nån vecka sen och insåg hur förvånad hon var över hur jag reser. Hon hängde med på couchsurfing och konstaterade att njä det är nog inte något för alla, men hon var glad att pröva på det. Sant. Och I get it, för när de flesta reser så är det ju bara för en kort tid, de vill gärna spendera pengar, de vill gärna göra precis varje grej där finns att göra, aktiviteter varendaste dag, och äta ute varje måltid och jaa just throw around with the money. Det blev jag påmind av att resa med henne, jag såg hennes lust och need att göra, vad jag kallar, "turistiga" saker som jag inte ens lägger en tanke på att göra. Och I totally understand, den personen var jag ju för 6 år sen när jag gjorde min första "stora resa" i Nya Zeeland. Jag käkade ute 3 gånger om dagen (omg?!!! Dyrt ju!!), jag anmälde mej till allt som bara fanns att göras. Horse back riding här, skydiving där, pubcrawl här och där, bungyjump, free fall jump, tours, allt. Helst skulle det ju hända något varje dag. Vad skulle man annars göra? Ingenting?! Not an option. Och Nya Zeeland är ju typ ett av världens dyraste länder, I have no idea hur jag tänkte när jag tyckte allt som kostade massa pengar var en bra ide. Och det är ju det, jag tänkte ju inte heller, jag behövde inte. Spara pengar eller budget fanns verkligen inte i mitt huvud tror jag. Jag har ingen aning om vad jag spenderade. Och det var ju för att det "bara" var en resa. En resa som skulle vara 3 veckor i NZ och cirka 3 månader i OZ. Jag hade ju jobbat dag och natt och sparat ihop pengar till just den resan de senaste 5 månaderna innan jag reste iväg. Och sen efter resandet skulle jag väl bara hem tillbaka och arbeta ihop nya pengar, leva det där typiska livet, precis som alla andra. Whatever saker och ting kostar, pengarna kommer igen, dethär är ju once in a lifetime resan!!
 
Pics from back in 2011 på min Nya Zeeland resa, när jag hoppade från typ allt som var möjligt och spenderade pengar like there was no tomorrow.
 
Men som vi alla vet blev jag ju biten av the travelbug, min 4 månaders resa blev extended till 11 månader, och efter det åkte jag snabbt hem i 2-3 veckor för att resa bort igen, och jaa, jag återvände ju riktigt aldrig. Iaf inte som den samma person jag var när jag reste iväg till Nya Zeeland. Nu är ju mitt resande en livsstil, det är mitt liv. Jag reser ju inte till platser för att hoppa bungyjump, eller se varendaste turist attraktion eller aktivitet på stället. Jag reser ju för att uppleva. Och hellst så billigt som möjligt för att jaa, det bara känns som en mer utmaning och upplevelse för mej att göra det lokalt och billigt än att spendera 100 tals euron per dag som andra turister. Men som sagt, I get it med de som gör sin stora-livsresa, eller bara 1-2 veckors semester. Det är yolo. Allt ska göras allt ska prövas och jaa bara bring on allt. Kosta vad det kostar. Fuck the money. Kika in på Sambla (sponsrad länk) som gör jobbet för dej och enkelt jämföra de bästa räntorna på flera olika banker för att ta ett lån och så bara yolo. Too easy. Arbeta (som du anyway kommer göra för de rest of your life) in pengarna senare, när du kommer hem. Do what you want now. Låt inte dedär pengarna bli ett problem. Du kommer mest troligen bara vara once in your life 21 år gammal med yolo attityd i södra Australien och ha chansen att dyka med vit hajar. Do it. Fuck the money. Yoloooo.
 
 
Jaa btw, det var jag, fast inte med fuck the money attityd. För 5 år sen hade jag aldrig hört om hur easy det är att ta ett lån. Då levde jag med en mentalitet om att om man inte hade tillräckligt med pengar så gjorde man inte saker man inte har tillräckligt med pengar till. Jag och min ex kille snackar fortfarande om hur vi ångrar vi inte bara fixade till oss dedär 500-600 dollarna det kostade för att dyka ner i en bur och se vit hajar i ögonen och bara did it. Jag, vi, kommer knappast någonsin ha chansen att göra det igen. Chansen var där och då, och vi lät pengarna stoppa oss från det (så #stupid #regret). Men we live and we learn.
 
Men som sagt nu just, och de senaste åren, så reser jag ju på en minimal budget. I really mean mini. Vill ni höra hur lite för att verkligen förstå hur lite? Jag skrev ju innan att min tid i Africa på 6 dagar kostade mej cirka totalt 120€. Mina 2 dagar i Sri Lanka kostade mej totalt 9€ (vilket var 2 te burkar, 2 Redbull och en choklad dricka). 3 dagar i en av världens dyraste städer Hong Kong kostade mej 25€ (tur retur med tåget). LA i 3 dagar gjorde jag för 18$ för shuttle bus till flygplatsen. Det var alltså mer eller min budget de senaste 2 veckorna (i skrivande stund). Såklart stor del av tiden spenderar jag mer (råkade ju tydligen bara ha levt och rest sjuuuukt billigt de senaste dagarna). Flygbiljetterna kostar ju en endå en del. Touren jag gjorde i Israel och Palestina kostade över 300€. Men ja vad det var värt det. Som sagt jag lärde mej absolut från den där ogjorda dyka-med-vit-hajarna grejen i Australien när det är värt att spendera xxx€ för once in a lifetime grej. Om det så betyder snabblån eller att leva sparsamt på andra områden. Det är värt det. Men överlag så måste jag ju hålla ner kostnaderna för att klara av att ha denhär livsstilen jag har. Pluss, jag tycker ju det är kul och challenging att resa på budget (för att resa med pengar är ju det enklaste i världen. Anyone can do it. Och ordet enkelt är boring to me).
 
Och jaa, jag gillar faktiskt att sova på folks uppblåsbara madrasser, soffor eller extra sängar. Less is more och sharing is caring.

Och back to Couchsurfing. 
Jag har insett att om det inte vore för CS så skulle jag slutat resa för lääääängesen. Som sagt inte pga av det ekonomiska (visst det är gratis boende, men bortsett från det så förväntar jag mej ALDRIG något av de jag bor hos. Jag känner mej bara alltid ooootroligt tacksam, blessed och glad om de bjuder mej på mat, transportation, whatever. Men jag förväntar mej ALDRIG det av dem och skulle ALDRIG utnyttja någon eller använda mej av Couchsurfing bara för den orsaken att resa "gratis") , utan mest pga av att jag skulle känna jag inte får något ut av att resa från hostel till hostel. Ännu mindre hotell. Speciellt inte själv. Whats the point? Träffa andra backpackers from all over the world, tell the same stories over and over again, do and see the same things like everyone else. Be a tourist. . Dont get me wrong och no offense till dej eller de som reser så, det är kul! Absolut! De första åren. När det är nytt. I have been there. Men, nu, betyder det ingenting för mej. Det är ointressant. Vad jag älskar är känslan av att komma till ett nytt land och känna jag har en vän jag aldrig förr träffat som väntar på mej där. Någon som bor där, någon som ser allt med andra ögon än vad jag gör. Någon som inte är jag. Någon som inte är en resenär eller turist. A local. I love it.

Los Angeles

 Jag har lovat min pilot kompis C i 2 år att jag SKA vara på ett av hans flyg. Och well, time is running out, så det var dags att få det gjort! Så jag anpassade mitt resande för att få det inpassat med hans schema, åkte till Hong Kong, och därifrån åkte med hans flyg över till till LA. Så, bucketlist check: titta in i en cockpit, pluss vara kompis med piloten som flyger mej. Pretty coolt. Och funny att jag faktiskt råkade känna 2 av piloterna på flyget. Jag har aldrig känt mej tryggare i ett flyg än så (eller coolare vid baggage claim och på flygplatsen när jag får ha 2 stiliga piloter som väntar på mej och går vid min sida. Hehe, starstruck från mina egna vänner, nice.). Och så passade jag på och gjorde resan i business class (fast kostade dubbelt så mycket som economy, vilket suger när jag tänker att jag kunde gjort TVÅ flyg för den summan i economy, ((ps. eemh, bör nämnas jag betalar cirka 10% av original priset på flygbiljetter med One World flyg, och jag betalade runt 320$ för denhär business biljetten, och jag gnäller och säga jag tycker det är dyrt?!!!! Eeh, tyst Jessica..)) meeeen det här var troligen min sista chans på tusen år att få leka prinsessa och flyga bekvämt så what the hell. Woooorth it.).
 
 
Har sagt det förr men Cathay Pacific's businessclass service är totally amazing. Maten är sjukt bra (tex till dinner serveringen fick man förrätt som var 1) nötmix 2) sallad med balsamico dressing 3) spansk kallrökt skinka 4) main dish valde jag stek med grönsaker och potatis mos 5) egen vald fruktfat 6) valfria ostar 7) efterrätt morrotskaka och nån sötbär mix kräm (jag tog en av varje option hehehe.) 8) lyxiga choklad praliner.) Jag skrev ut det med nummer för det är faktiskt så de personligen serverar varje grej en åt gången (inte så att alla 8 grejer ligger framme på en skol-mats-bricka, nej de kommer med en grej åt gången). Och hamburgaren beställde jag in som extra måltid mellan middag och frukost (och jaa den smakar faktiskt som en RIKTIG hamburgare!). Lyxigt värre.
 
Så, hängde med C och C i LA i 2 dagar och gjorde typical LA-grejer. Som att hänga på rooftop bar, käka Italienskt, gå på typ världens konstigaste strippclub (Jumbos Clown Room i Hollywood, super wtf place), gå på Hollywood Blvd och checka in stjärnorna, hänga på The Grove och gå runt i välkända kvarter jag hängde med M i för 3 år sedan, käka tacos från taco trucks, trycka in några In-N-Out burgers, vandra runt och njuta av the sunshine, och jaa, thats pretty much LA.
 
 
Fast, to be honest, tror jag faktiskt jag aldrig igen kommer ha vägarna till tex Hollywood igen. Det är verkligen ett super udda och konstigt ställe, I dont like it. Så många lost och sad souls (mest sönder knarkade..) där på gatorna, fy. Jag har varit där i området hur många gånger som helst de senaste åren men jag ogillar det bara mer och mer. Hela halva LA fick jag faktiskt dendär ogilla känslan över denhär gången. Det är ju coolt, det har ju en Cali vibe (och California vibe gillar jag! Hippie, surf, skate, weed, chill, art, alternative vibes) men det kändes bara som så too much ofta runt i LA.. Vi bodde i Downtown på ett super nice hotell och allt, men jaa folk på gatorna är bara så..? Udda..? Konstiga..? Weird..? In a sad way. The American dream... Eller är det bara alla knark uteliggare (som jag inte sett på en tid ute i världen?) som får mej att känna så? I dont know.. Anyway det fick mej iaf att inse att jag älskar och saknar Miami, där allt känns mer happy happy.
 
 
Men jag är så fucking destroyd. Har gått och varit orolig över att jag har fått nån parasit, förgiftning eller dum sjukdom från Afrika för har känt mej rätt dålig den senaste veckan. Men you know what kära lilla Jessica? På en VECKA har du varit i 4 kontinenter. Och du har varit i Tanzania, Sri Lanka, Hong Kong, LA och Brasilien (jag är i Braslien just nu btw haha..) på EN VECKA. Och du tror du är sjuk? Mest troligen är du sjuk i extrem-jetlag kanske. Pluss klimat och bakterie växlingen från att hoppa runt i så många länder på så kort tid. Men ja, jag är trött som fan och allt jag vill at the moment är att bara sova i tusen år.. 
 
 

Sri Lanka

 Så efter Tanzania behövde jag flyga till Doha, Qatar. Och eftersom jag redan been there done that tidigare i år (och har absolut inget behov av att se det igen) så blev det bara en mellan landning. Och istället för att resa direkt till min destination, som skulle vara Hong Kong, så tänkte jag wtf lets check out Sri Lanka on the way. Inte för att det riktigt är on the way, det är en ordentlig extra flyg rutt, men jag ville passa på nu när jag kan flyga rätt så billigt. Bara för att check it out snabbt. Kolla in om det är något jag ska ha i bakhuvudet i framtiden att se mer av eller bara sätta på non-intrested listan. Pluss att ett 48 timmars transit-visum till Sri Lanka är gratis. Så, Sri Lanka here we go!
 
 
Jag brukar fråga folk om Sri Lanka är som Indien. En mini version av Indien? För folket ser ju typ lika ut? Och det ligger ju ett stenkast från Indien? Same same har jag tänkt? Och om det är same same så är jag orolig. För alla resenärer som rest till Indien jag snackat Indien med har sagt det samma: DONT GO. Eller iaf dont go alone. Och endå, just dont go. Inte för att de ogillat det, de flesta verkar ha en love-hate grej med Indien, men bara för att det är too crazy. Så eh, är det vad jag ger mej in på med att åka till Sri Lanka? It was not.
 
 
Jag couchsurfade hemma hos en fantastisk kille och hans familj och omg sååå underbara!!! *gråt smiley* Nej men verkligen otroliga. Så varmhjärtade, så härliga, så kärleksfulla. Hade verkligen best time jag kunde få på en sån liten tid där. Jag åkte aldrig in till huvudstaden Colombo (så jag vet faktiskt inget om hur crazy eller whatever det är där) utan bodde i en by 6km från flygplatsen som heter Negambo. Jag spenderade all min tid där i området med min host Ian, som lärde mej hur man äter med händerna (de använder inte gaffel eller kniv, bara händerna helt enkelt. Looove it!), showed me around och fick mej att inse hur öppna folk här (vi var ute och gå och varje gång vi kom till ett hus eller restaurang han kände någon i gick vi in för ett snack och blev bjudna på vatten eller te), han tog med mej på en grannes barns 1-års födelsedag, hade alla svar på mina frågor om landet, människorna och kulturen. Verkligen amazing. I en av gårdarna vi stannade till vid så berättade den gamla farn i huset att han aldrig varit till Finland, men i Sverige har han faktiskt bott i 3 år. I Stockholm. Eller inte egentligen i Stockholm. Faktiskt i Södertälje. Och jag bara omggggg där bor en av mina få bästa kompisar, how random?! Och han hade faktiskt jobbat vid ett företag en annan av mina kompisar jobbar på just där. Coolt va, hur liten världen är att jag kan sitta i Sri Lanka hemma hos en gammal gubbe och diskutera om vilket kvarter ligger var i en liten stad på andra sidan jorden? I love that.
 
 
Och jag blev glatt överraskad över hur olika mina connections till länder faktiskt är. Ibland tror jag det beror på mej själv om jag gillar eller ogillar en plats (såklart i grund och botten beror det ju på mej), att jag är negativt inställd eller någon undermedveten inställning fast jag försöker hålla mej neutral inför nya länder. Som tex Tanzania ogillade jag ju, och jag ifrågasatte mej själv om det är mitt eget fel att jag ogillade det. Min resetrötthets fel. Kanske jag bara ogillar allt och alla länder at the moment, inte bara Tanzania? Fast jag kom till the paradise on earth kanske jag ändå skulle säga naaah det här är boring? Its not you, its me? Men nej, det märkte jag med min korta vistelse på Sri Lanka. För jag verkligen älskade det.
 
 
Jag spenderade nästan lika många timmar där som i Syd Korea, men min connection till länderna känns helt olika. Syd Korea har jag inget intresse i att se mer av. Sri Lanka VET jag att jag SKA se mer av. Why? Hur kommer det att det kan KÄNNAS så olika? Mitt svar på den frågan är 1) människorna jag har haft något att göras med i länderna (Couchsurfing. Locals. Människor på gatorna. Service människorna. Jaa helt enkelt folk runt omkring mej under min tid i landet. I guess?) men jag tror mest på 2) the energy. Atmosfären. Jag tror inte alla kan läsa, känna, energi. Jag tror det är något under människans utveckling som försvinner, men djur kan ju känna av energi. Ditt husdjur vet när du är lessen, stressad eller när naturen förbereder sig för storm. De vet, de känner det. Och jag tror en del av oss människor fortfarande kan det, mer eller mindre. Det är ju därför jag ogillar Hong Kong, för för mej är det en plats med dålig energi. Folk är för stressade, upptagna, egocentriska. Too much. I Palestina var det också väldigt uppenbart hur energy påverkar mej (jag visste inget om Palestina, jag var totalt nollställd till det och trodde det skulle vara och kännas precis som Isrsel, men 30 sekunder efter att ha stått av turist bussen KÄNDE jag hur extremt anorlunda atmosfären och energin var. Depression. Sadness.). Sri Lanka däremot hade ett skönt peaceful lugn över sig.
 
 
Jag säger inte att det jag känner behöver vara sant, eller "på riktigt". Jag kan inte sätta ord på allt det jag försöker förklara här, för det är ju bara känslor (därför hela dendär texten låter extremt rörig). Men det är mina känslor som avgör om jag gillar, om jag känner en connection, till en plats. The enery. Eller så handlar det om att jag varit där i ett tidigare liv? I dont know? Och som sagt, Sri Lanka got that som jag gillar. Som jag känner mej välkommen till och trygg i. Det jag vill utforska mer av, känna mer av. Det låter konstigt att säga dethär eftersom jag ogillade Bali (jag är en av de få människorna i världen som dont like Bali?!!) men jag tror Sri Lanka is the new Bali i turist och resenär världen. För mej är Sri Lanka vad andra har sagt de känner för Bali. Alltså pretty damn good.

.
2017
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj
.
2016
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2015
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2014
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar