Travel Burnout

 Alltså suger ju att jag aldrig uppdaterar bloggen mer va? Nu just har jag väl inget vettigt att göra en uppdatering om egentligen. Jag har varit hemma i Jakobstad i 1,5 vecka. Och just nu är jag påväg på en 1-dags trip till Danmark och Sverige på photoshoots. På söndag planerar jag resa från Finland. To? I dont know. Och helt ärligt, jag har ju inte lust. Jag har ju inte haft rese lust på hela året heller. Jag tvingar mej bara till det. Bara för att jag kan. För jag kan komma till andra sidan jorden för 100€ i 3 månader till. Jag måste ju bara resa då.
 
 
Jag Googlade precis, för första gången, vad jag känt länge, vad jag försiktigt sagt till folk i ett par månader, men som jag aldrig har riktigt erkännt för mej själv.. Jag Googlade den förbjudna meningen, det man bara inte FÅR säga eller känna: "I'm tired of travelling". Och med en mindre skuldkänsla i kroppen men med mixed feelings, så kan jag säga att det var best decision ever att Googla de här förbjudna orden. För plötsligt blev mitt synfält fyllt av mina precisa känslor och tankar skrivit av andra. Plötsligt känner jag att det är visst okej att jag är trött på att resa. Det händer. Det har till och med ett namn. Travel burnout is a thing. Och det är OKEJ!!! You just need to accept it.
 
 
Här kommer en del urklippt från bloggar, från artiklar och sidor på Google som beskriver PRECIS hur jag känner. Tyvärr fick jag aldrig ner skrivet från vilka urklipp kommer från vilka sidor. Jag blev bara så till mej när jag läste runt att jag copy pastade allt som kändes som om det var jag.
 
Here we go..
 
"With all those pictures your friends are seeing on Instagram, what you’re saying sounds like something straight out of the mouth of a spoiled child. “I’m tired of traveling.” You probably feel like you should be beating yourself up for feeling like this."
 
"Travelling is not a holiday. The adrenaline of that constant adventure is intoxicating and backpackers easily lose track of how much energy they’re really using. It’s a barebones lifestyle – there’s no other way around it. The essence of backpacking is living on the cheap. You’re wearing the same clothes on end, eating on a budget all the time, sleeping on a budget all the time. A budget is always at the back of a backpacker’s mind."
 
" Long-term travel takes a certain type of person to enjoy. You need to be independent, you need to be able to spend lots of time alone, you need to be flexible, and you need to be able to deal with constant change. "
 
"When a person takes a vacation from work it feels special and exciting. They’ve had something to look forward to for a while. But suddenly when you travel all the time, it loses that special feeling."
 
"Sometimes, when you have too much of something, it stops having the ‘wow’ factor."
 
"I start taking things for granted. Things start to look the same. I’ve seen so many churches, waterfalls, sunsets and temples that they all start to blend into one."
 
"Finally, you get tired. Really tired. Of traveling. Of everything. After a while, everything becomes just another “one of.” That 100th church, 100th waterfall, 40th hostel, 800th bus ride, 600th bar… it’s not the same after a while. It loses its charm and luster. Travel becomes unexciting."
 
"I guess you could liken the travel addiction to any kind of addiction. Things become less pleasurable and suddenly you need more and more to generate that same excitement."
 
"Because if you do something too much, no matter what it is, you will ultimately get tired. Playing football, eating hamburgers, or watching movies, if you do this every day, you will get tired of it eventually. The same applies for travel. Regardless of how much you love it, if you do it long enough, you will get sick of it."
 
 
Alltså man kan lugnt säga jag fick en AHA upplevelse. Och jag känner mej bättre av det. Jag känner att I'm not the only one och jag känner det är okej att vara trött på att resa. För jag har ju inte tillåtit mej själv att känna det. Det är som om jag haft en stor rosa elefant i ett rum och bara slängt en filt över den och intalat mej örsökt intala andra, och speciellt mej själv, att det inte alls är något där. En filt ser du väl är där, men en elefant nähä vad snackar du om det är ju bara en filt? Inga problem här inte! För skuldkänslorna över att man har det så BRA, man lever ett liv andra bara kan DRÖMMA om, det kan man bara inte klaga och vara trött på. Man får inte! Fast man känner det så får man bara inte känna det. Men det får man väll. Och det är okej.
 
 
Som sagt känns det bättre nu efter att ha Googlat, efter att ha skrivit dethär inlägget. Det är okej att vara trött på att resa, det är okej att säga det och det är okej att känna det. Om 3 månader kan jag inte längre flyga runt jorden för ett par få tiolapps euron. Om ett par månader kan jag inte längre bara åka till flygplatsen och ta vilket plan vart som helst. Att flyga till Miami kommer inte kosta mej 80€, det samma flyget kommer kosta mej dedär minst 500€ som det kostar för alla andra. Och vet ni vad? Jag ser framemot det. Jag kanske kommer ångra mej i Januari över dethär inlägget och känslorna när jag inser hur dyrt och svårt det kommer vara att resa som "vanliga", men det gör inget för dethär är vad jag känner nu just och jag ÄR trött på att resa nu just. Och what the hell, jag har verkligen gjort det mesta av mina två år som billig resenär. När någon frågar av mej var jag varit de senaste månaderna, eller åren, har jag helt härligt talat SVÅRT att komma ihåg. En kompis jag träffade upp med i Tjeckien jag mött ett halv år tidigare i Taiwan kändes som om det vara flera år sen dendär Taiwan resan hade utspelat sig. Jag sa det till honom också och han sa ja tja, ett halvår för dej är ju som en annan persons flera år. Och det är sant, jag har ju sett och gjort så mycket på så kort tid så allt i mitt huvud blir sjukt förvrängt och jag har egentligen tidsuppfattning eller känsla över något som hände för ett halv år eller 5 år sedan. Men New York, Panama, Miami, Mexico, Chile, Spanien, Dominican Republic, Bahmas, Japan, Hong Kong, Malaysia, Filipinerna, Singapore, Nashville, Chicago, Uruguay, Taiwan, Qatar, Tyskland, Danmark, Tjeckien, Nicaragua, Costa Rica och Thailand är en hel del länder som jag besökt de senaste 2 åren tack vare att jag rest så billigt. Jag kan verkligen säga jag använt min möjlighet rätt bra, utan att ha dåligt samvete över att jag inte använt det "fullt ut". Nu ska jag bara göra det bästa och mesta utav de sista rese månaderna av 2017. Sen får jag ta och lugna ner mej, med gott samvete. Med vad vet jag ju inte. Jag reser ju för it's all I know.
 

5° Chanel by Nikita

Nikita Tikka

Car Leasing

Jag är 26 år gammal och har egentligen aldrig ägt en bil. Eller, alltså, på min 18 års dag fick jag ju redan mitt bilkörkort. Innan jag var 15 och hade fått mitt moppe körkort hade jag redan i lång tid brummat runt på en skoter. Så det är ju inte för att jag inte kört en massa. Jag älskar att köra (förutom i Miami..)! men jag har alltid haft en bil igenom någon av mammas och pappas gamla extra bilar. Och i Australien köpte jag halvdelen av en bil av min dåvarande kille, så jag ägde väl en halv bil. Men aldrig har jag varit ägare av en helt egen bil.
 
Min halva Aussie bil! Som vi bodde i i typ 3 veckor.
Aaaw.. Good times, good times..
 
Folk brukar fråga hur jag har råd att flänga runt och fara och resa så mycket. Ja tja, grundutgifterna i ett "vanligt liv", som jag inte har, är ju rätt så dyra. Som tex lägenhets hyra och BIL. Alltså hyra förstår jag kostar pengar, men har ni tänkt på hur sjuuuuukt dyrt det är med en bil? Inte bara den stora summan att KÖPA en bil. Egentligen har jag ju ingen aning, men jag gissar det går några hundra euro lappar per månad i bensin, men att bara ha försäkring kostar väl sjukt mycket? Och sen reparationer? Sjukt dyrt att ha bil ju! Gammal som ny. Jag älskar dock hur "trendigt", eller ska vi säga normalt, det blivit att ha bilar på leasing. Jag känner ett par stycken som inte äger sin bil utan har den på leasing som älskar det. Och jag älskar idén! För vem bryr sig egentligen om du äger eller bara lång tids hyr en snygg Tesla? Jag bryr mej kanske lite i vilken typ av bil du kör runt med (eller nej tja, egentligen tycker jag det är skit samma. En bil har man för att ta sig från punkt A till B. Men såklart alla gillar en cool, modern eller snygg bil) men om du äger den eller bara "lånar" bryr väl sig ingen i? Nobody knows. I Miami hörde jag man kan ha en Ferrari på leasing för cirka 1000$ månad. Min första tanke var shit vad billigt?! Ingen har väl råd att ÄGA en Ferrari, men att ha den på leasing låter plötsligt inte helt orealistiskt för någon med en okej-bra inkomst. Kollade på nybilonline.se vad en leasing bil kostar i Sverige, och för cirka 3000 kr per månad får man en Nissan Qashqai för att köra runt med. Med service, slitage och försäkring inkluderat. Rätt bra tycker jag. Pluss man behöver inte ha detdär i tanken om när man köper en ny bil (eller gammal) VET man att den går ner i värde varje år man har den. Såklart. En bil man köper sprillans ny, eller bara 1-2 år gammal eller fast 10 år gammal, så kommer man aldrig få lika mycket pengar för när man vill sälja den som när man köpte den. Så man slipper ju hela det där besväret med att köpa och sälja. Plötsligt låter det ju rätt dumt att faktiskt köpa sin egen bil va?
 
Anssi Ranki
 
När jag väl en dag kommer skaffa en bil (om nu den dagen någonsin kommer?) så tror jag absolut att ta en bil på leasing är mitt val. Är det någon av er som har leasing på en bil?  

See ya NO & DK

Alltså, I guess jag inte förstår mej själv riktigt. 2,5 månad sen övervägde jag att säga upp jobbet i Danmark. Jag tyckte det kändes så konstigt att vara tillbaka. Varför var jag ens där? Att spendera fjärde året i rad på samma arbetsplats, varför? Jag kan mer o bättre. Nu, när sista dagen på säsongen är avklarad tycker jag det är sorligt och trist att det redan är slut för i år och jag ser redan framemot nästa säsong. För jag vet ju att sommrar i Danmark med jobb är precis vad jag behöver i mitt liv. Under och efter varje säsong blir jag till en mycket självsäkrare och gladare person. Jag har rutiner, utmaningar, kollegor, lön och bäst av allt är väl att jag har något att stiga upp till på mornarna och något att fokusera på. Visst är det underbart att resa runt i världen och utforska den och sig själv, men.. Jaa. Som jag säger till folk, allt blir till en vardag. Att resa är ju direkt inget "nytt" för mej mer. Palmträd i Costa Rica eller Thailand är mer eller mindre de samma.
 
 
De två sista veckorna på båten i år blev också lite annorlunda och nytt. Jag fick pröva på att byta ut min tshirt och blå byxor till en uniform med en guldbar på och ta utmaningen och ställningen som supervisor. Alltså mini bossen mellan arbetarna och chefen ombord. Det var jag riktigt glad för att pröva på. Dock kändes det som jag inte fick riktigt det mesta utav ställningen eftersom vi alla visste det var bara för 1 vecka. Jag såg ingen point med att börja styra och ställa över medarbetare som känner mej som en av dem för bara 1 vecka. Men jag fick en liten smak av supervisor ställningen och jag har sagt till mej själv att om jag väljer att jobba ombord på den lilla kära båten igen gör jag det endast som supervisor. Nytt, utmanande, växande, och jaa, helt enkelt något nytt och anorlunda.
 
 
Nu är det tack och hej till Danmark och Norge for this year. Och som jag alltid säger, I don't do goodbyes, only see you laters.  
 
 

San Sebastian - Lourdes - Salamanca

Jobbet blev avklarat för denna gång och jag hoppade på ett par flyg och kom efter att ha rest i 32 timmar fram till Spanien. Men Wtf alltså 32 timmar? Trodde jag gjorde en bra deal med att flyga Aalborg - Köpenhamn - Palma Mallorca för 100€ och skulle 'bara' vänta i 7 timmar på Mallorca innan ett överprisat 130€ Iberia flyg skulle ta mej till San Sebastian. Flyget blev försenat i 3 timmar, blev cancelled, vi väntade utanför flygfältet i 3 timmar på att få information what now, satt i buss i 1 timme och kom fram till ett hotell på Mallorca var alla resenärer powernappade i 5 timmar innan vi blev bussade till flygfältet igen, blev satta på ett flyg till Bilbao och sen bussad i en timme fram till San Sebastian. Var med om en liknande situation med Spirit, som är klassat till Amerikas sämsta flygbolag, i Colombia och de behandlade hela situationen waaay bättre än "the royal airline" Iberia. Super missnöjd med hur de behandlade allt. Kommer aldrig flyga med dem igen.
 
 
Anyway, varför skulle jag till San Sebastian? Jo för att min kille var där ett par dagar med sin familj! Extra sur var jag också över att jag missade en natt tillsammans med dem. Men jag kom ju fram iaf!
 
Hade 5 dagar tillsammans med dem och vi hade det hur bra som helst. Roadtrippade, bodde 5 stjärnigt, käkade en massa gott och chillade runt i Spanien och Frankrike. Rörde oss i en del trakter jag vandrade på El Camino för 2 år sen, rätt nostalgiskt att vara där i trakterna igen.
 
 
 De begav sig sen hem till Chile, mötte upp snabbt med ett par andra Chilenar kompisar i trakten, crashade på J's soffa i Madrid och åkte med metron till/från flygfältet typ 4 gånger innan jag sa see u later Spanien och kom iväg på ett flyg till nästa för mej nya EU land - Tjeckien!
 

Gratitude & Karma

 En dag på jobbet sa jag till mina kollegor "idag ska jag berätta 3 grejer om var och en av er som jag gillar!". Whoooo vem är excited????! Dethär har jag också gjort för min kille, men med de 10 bästa egenskaperna jag älskar honom för. Inte för att han har stora händer eller för att han är en kramboll, utan för hans EGENSKAPER. Tex han är den mest optimistiska personerna jag känner och han är envisare än mig. Jag kunde göra en lista på 10 saker jag hatar honom för också, det är rätt lätt. Och det ÄR lätt att se det negativa i personer och saker, det är i vår natur. Men det mår ingen bra av att fokusera på. Att göra en positiv lista fick inte honom bara glad, det fick MIG också glad. Att uppskatta, att reflektera över varför jag gillar just honom, att bara jaa, helt enkelt uppskatta och vara tacksam.
 
 
I början på året när jag var deppad köpte jag ett anteckningsblock och gjorde det till en gratitude journal. Varje kväll skrev jag ner 3 grejer jag var tacksam för. Det kunde ha varit min kille, det kunde vara fönster platsen på flyget, det kunde vara för min couchsurfing host serverade mig frukost, det kunde vara någon random jag snackat med, det kunde vara att jag bara var glad. Vad som helst som jag uppskattade med just den dagen. Det var rätt trevligt. Att tänka och skriva ner de bästa med varje dag. Att uppskatta. Att tacka.
 
 
Och det är rätt viktigt att komma ihåg med människor i ens liv också. Att inte bara gå runt och vara irriterad på att en kollega gör si eller så, utan att också se de bra i dem. Mina kollegor tycket nog jag var super cheesy när jag ville berätta de 3 grejerna jag gillade med dem. Men de blev glada. Såklart. Såklart man blir glad när någon spreading some love, och speciellt när det blir personligt. Pröva själv! Och som sagt, det viktigaste i det är inte att få dem glada, det är bara en bonus. Det viktigaste är att du själv blir glad av det när du inser din tacksamhet till dem. Och de kommer GARANTERAT att komma ihåg vad du sagt, dina ord kommer få dem att växa ett par cm och dom kommer minnas att "aah Jess gillade och lag märke till hur smart jag är, jag ÄR ju smart!". Alla är vi självkritiska, hur underbart är det inte när någon hjälper dig att ta död på din osäkerhet och självkritik?
 
Jag vill ju också sätta mina positiva fotspår i människor liv. Jag vill bli ihågkommen som den där tjejen som alltid såg det positiva i saker, inte för tjejen som tex hatade att tvätta ur kylskåp. När jag behöver en egoboost tittar jag på min couchsurfing profil. Där har jag en massa referenser om MIG, om MINA egenskaper. Svart på vitt om folks ÄRLIGA mening om MIG. Om VARFÖR och HUR jag satt mitt fotspår i deras liv. Jag älskar det och blir otroligt rörd av att läsa det om mej själv. En gång var det en cs host som frågade om dethär också att "why the hell is your reviews written like you are fallen from heaven?! I thought you would come with the bible in your hand or something?!", haha ehm nä ja tja jag är väl bara vem jag är och jag är glad en del gillar det. Utan bibel i handen.
 
En av mina kollegor sa till mej innan hon avslutade sin säsong för i år om att jag lärt henne karma. Varje gång hon kommer att tänka på karma kommer hon att tänka på mig. Det är nog något av det bästa jag kunnat lära någon. Karma för mej betyder att don't worry about dendär idiot gästen som uppförde sig dåligt mot dig eller som valde att spy ut över hela toaletten utan att städa upp efter sig själv - karma tar hen, hen stukar foten eller får fågel skit på kavajen. Det är okej. Det straffar sig in the end utan att jag behöver lägga energin på att vara sur över det. Karma. What goes around comes back around. Trust me, I really do know.
 
 

Be humble

 

Priorities: Nicotine

De senaste 4 åren har jag, vad jag kallar det, "säsongs snusat". Jag jobbar ju på Norska farvatten så vi säljer såklart snus ombord. Eftersom jag brukar vara en av de få arbetarna som inte röker, och har principen att aldrig börja röka, så har jag aldrig ens tänkt tanken att köpa ett paket cigaretter. Istället började jag av någon orsak sätta in en snus under läppen när jag behövde en skön liten energi kick. Jag älskade känslan nikotin gav mej. Man blev avslappnad samtidigt som man fick energi när giftet kom in i blodet. Det kändes som jag blev hög för en liten stund eftersom min kropp inte var van med nikotion. Fast det bara varade i 20 minuter var det kul och gav mej en kick att orka arbeta lite längre.  
 
 
Och med personalrabatten var det så löjligt billigt. Så för mej blev det en lätt grej att "bara göra", eller fasna i. För med nikotion, och andra val i livet man är fullt medvetna om att är ohälsosamma och inte bra för dej (en kaka här, en ute kväll där, ett nikotin beroende) så ser jag det som något man väljer att prioritera eller inte. Käkar jag hellre denhär kakbiten än fortsätter jobbar mot min ideal vikt, är det värt det? Ja du käkar den, eller du låter bli. Har jag lust att spendera på att gå ut och käka en lyxig dyr måltid och lägga xx€ på det, fast jag vet det innebär jag måste spara in senare och leva på nudlar resten av månaden? Vill jag dricka mej stupfull idag fast jag vet jag kommer må dåligt imorgon? Ja för det blir kul, det blir värt det. Använder jag nikotin för att jag njuter av detdär moment när jag tar det, fast jag vet det kan korta av min livslängd eller göra mej sjuk i framtiden? Prioriteringar. Att prioritera nuet vs. möjliga konsekvenser senare, om en dag, nästa vecka eller 20 år framåt? 
 
Snus är typ det osexigaste som finns.
 
Och allt handlar om måtta också. Socker kan väl visst bli till ett lika starkt giftit som kokain (fettma är väl inget bättre än ett narkotika beroende). När jag snusar gör jag det "endast" ett par månader om året. Och jag gör det för jag vet jag har kontroll över det (jag slutade ju dricka alkohol för jag kände jag INTE hade kontroll) och slutar snusa varje höst. Och jag HATAR att sluta varje gång. Jag hatar känslan lika mycket som vem som helst med att avbryta en rutin. Jag vet mina tänder blir gula av att snusa. Jag vet min kropp mår dåligt av det. Jag VET. Men valet att göra det ENDÅ betyder ju att jag PRIORITERAR snuset högre än den jobbiga första månaden i Oktober varje år jag är utan snus, och jag prioriterar snuset framför gula tänder och dåligt tandkött. Åtminstone at the moment. Och om jag visste jag behövde betala normal pris som vanliga människor betalar, typ 7€ per snusdosa (cirka pris vad det kostar i Norge, går ju att köpa billigare på typ snusbolaget.se ) så skulle jag också prioritera annorlunda och välja att inte snusa. 7€ per dosa, 1-2 dosor per vecka, blir 400-800€ per år. Den summan pengar skulle jag PRIORITERA på så mycket andra saker än att känna en kick av the moment.
 
 
När jag slutar på höstarna på båtjobbet så köper jag de sista dosorna och eftersom jag reser ut i världen "finns det inte" snus där. Såklart det finns. I usa finns det, på nätet finns det, jag kunde bara köpa ett helt föråd att resa runt med. Klart jag kunde snusa hur enkelt som helst om jag hade lust. Men då vänder jag om mina prioriteringarna. Jag väljer att INTE känna stress över att jag MÅSTE ha snus och MÅSTE få tag på det. Jag vill helt enkelt mer vara utan den måste-känslan än att känna nikotin kicken.
 
Mamma har alltid sagt, sen jag var liten, om att valet (ja för det är ju ett val) att bli rökare är som att sätta en extra ryggsäck på ryggen som du ska bära runt på resten av livet, eller resten av ditt beroende. Jag vet inte varför den metaforen alltid varit rätt stark och tydlig för mej. För såklart jag inte vill gå runt och kånka på med extra bagage på ryggen! Jag har ju redan en sån stor backpack att jag inte har lust med en till.  
 

Cute, but psycho. But it's okay,

 
Syrran brukar läsa rätt många böcker,
så när hon är klara med dem övertar jag
de mest intressanta och lusläser igenom
dem. Denhär gången satte jag klorna i Therése
Lindgrens bok Ibland Mår Jag Inte Så Bra
och läste upp den på 24 timmar.
 
 
Först och främst hade jag ju ingen jävla aning om vem nån Therese är. Jag följer inte Youtubare eller bloggare, eller svenskar överlag. För svenskar är rätt töntiga i min värld (alltså I dont know why. Men allt som går på svenska, speciellt sånger, känns sjukt patetiskt, dumt och töntigt för mej. Really dont know why, svenska är ju ffs mitt modersmål..). Men hon såg ju fin ut, jag älskar biografer och ja tjaa, boken var rosa. Rosa böcker kan helt enkelt inte suga.
 
Och guuuu vilken intressant bok!
 
 
Ingen aning om det var för att jag kände igen mej sjukt mycket i henne som person och personlighetsdrag (typ som HSP, higly sensitive person. Haha är rätt så 99% säker på att det är något jag har), och hennes historia om utbrändhet, panikångest och psykisktsjuk (eeeeh jaaa okej var just i detdär var som mej kan man väl fråga sig? Jag är väl för fan inte utbränd eller deppad eller har panikattacker eller käkar lyckopiller eller är psykisktostabil. Fast egentligen..?). Nej men grejen med boken är väl att hon öppnar upp och skriver om att man inte är en fullständig knäppis om man ibland inte mår så bra. Det är okej, det är inget att skämmas över. Och det gillade jag väl att läsa. Att liksom inse jag inte är knäpp (eller?) om jag ibland helt enkelt inte känner mej psykiskt okej och att jag inte är den enda i världen. Kanske fick jag ut av att läsa boken om jag kanske borde gå till en psykolog (A har sagt det många gånger till mej att jag borde göra det, men hallå vem fan går till psykolog om man inte är en psykpatient som borde sitta på Ropanäs mentalsjukhus?), men det var det hon höll fram också om att det ÄR okej att söka hjälp och att du behöver inte vara en fullständigt självmordsknäppgök för att göra det, att det inte alltid syns på utsidan eller i ens värld om man inte mår så bra. Hon var sjukt framgångsrik, fin, ung och allt var hur perfekt som helst från utsidan sett, men endå var det mycket bakom fasaden i hennes huvud som inte var som det skulle.
 
_________________________________________
 
Tidigare i år har jag verkligen varit förvirrad (lol inget nytt där men..) över hur fan jag inte kan vara nöjd och glad över allt jag har. Jag förstod bara inte varför jag aldrig kände lyckoruset jag borde känna (och brukade känna!) när jag hade allt jag ville ha. Varför jag ständigt bråkade med min kille över allt och absolut ingenting (typ vi bråkade sjukt mycket om att han ville gå ut och käka och bjuda mej på mat rätt ofta. Det tyckte jag ju var sjukt dumt att han ens hade lust att göra såna grejer för mej, att först slänga bort en massa pengar på att gå ut och äta när man kan göra det hemma, pluss att utsätta mej för känslan att inte ha kontroll över hur mycket kalorier jag käkade och alltid käkade för mycket. För jag har ju tydligen ingen stoppknapp när jag har världens största och godaste portion framför mej, men det har jag ju när jag gjort maten själv.. Självkontroll eller?.), varför jag var så sjukt omtiverad till allt, varför allt jag ville var att ligga ensam i sängen och vara SJÄLV. Jag ville inte ens gå på powerwalks själv i 1 timme för jag orkade inte med när någon tutade från nån bil till mej när de körde förbi mej eller stannade mej på gatan för att be mej om mitt nummer (Miami life alltså..). Jag ville inte ens gå till köket i lägenheten i Miami för vi delade den med andra och att gå till köket betöd jag skulle behöva snacka med nån. Jag orkade inte svara på meddelanden, inte blogga, inte tänka, inte fokusera, ingenjävlating. Om jag skulle göra något så måste jag ha min kille vid min sida, annars orkade jag inte eller inte hade lust. Jag var så osäker och dålig att jag inte ens kunde behålla ögonkontakt när jag snackade med folk, bara med min kille (fy jävlar jag kände mej konstig och inte förstod varför?!).
 
 
Jag hade också sjukt konstiga tankar, liksom en ny grej var tydligen att jag INTE kan stå på höga höjder där det är öppet, t.ex. balkonger, broar, höga båtar. Åhguuu nejnejnejnej, TÄNK OM JAG HOPPAR UT. Tänk om några skruvar i huvudet slår slint och jag helt plötsligt får för mej att bara HOPPAR ut över kanten?! Eeeh wait what the fuck, var kom ens de funderingarna från!? Jag har väl för fan aldrig varit höjdrädd?! Och det är jag ju inte heller, det är bara mina TANKAR om TÄNK OM JAG TAPPAR KONTROLLEN som skrämmer mej. Jag tror jag aldrig har haft en panikattack men jag tror fan jävlar jag varit nära på några när det känns som jag inte kan kontrollera mina tankar. Jag hade också en sjukt konstig flyresa i början på året i Asien tror jag det var när jag satt vid en nödutgång och kände vilken panik jag hade i kroppen och hjärnan över att jag var rädd för att jag skulle plötsligt rycka upp flygplans dörren mitt uppe i luften. Eh va? Varför skulle jag? Och det skulle troligen inte ens hända något om jag skulle försöka, de har säkert spärr på. Men jag var RÄDD för mej själv att jag plötsligt skulle få ens IDÉN om att plötsligt dra i dedär handtagen till höger om mej och att hela kabinen skulle bli utan tryck och alla skulle dö bara pga av att min hjärna skulle slagit slint. Jag mådde så sjukt dåligt där upp 2 timmar i luften över att jag inte litade tillräckligt mycket på mej själv för att veta jag ALDRIG skulle göra det. Den där flygplans resan, de där tankarna, har jag bara nämnt till min kille, för herregud vad sjuk i huvudet jag låter (och kände mej!) när jag säger jag känner att jag är rädd för mej själv att mista kontrollen?! 
 
Så alla såna konstiga känslor hade jag, och att känna så för allt fick mej verkligen inte till att ha lust till att resa, åhguunej. Inte själva flygplans upplevelsen. Men resande i sig inkluderade allt jag INTE ville eller hade lust med. Och det fattade jag ju inte varför och hur jag inte kunde ha lust med. Jag som brukar äääälska att resa, se nya platser, träffa folk, bara vara på språng. What was wrong with me?!?!! Men jag valde ju att avsluta Asien resan rätt snabbt tidigare i år. För att jag helt enkelt inte hade lust med något. Jag ville inte utforska ställena till fullt jag åkte till, jag kunde lika gärna bara sitta inne och göra ingenting och sakna mej bort till Miami och min kille. Och ärligttalat, jag vet jag har dåligt minne, men mina minnen från bara 6-8 månader tillbaka är sjukt lite. Det känns också rätt konstigt.
 
Ja tja, uppenbart var jag ju deprimerad, eller psykisktostabil eller what fuck ever, doesnt matter vad namnet på vad jag var, jag var bara helt enkelt hur som helst inte okej. Men det får man inte va om man har ett drömliv, intalade jag ju mej själv och fortsatte känna mej som skit och konstig utan att förstå varför eller ens erkänna att jag inte var okej. För som sagt, när man lever ett "drömliv" får man inte må dåligt. Men det får man visst det! Och det är okej. Fråga bara Therese. Och man behöver inte vara självmordsbenägen eller gnaga på sin egen arm för att behöva få psykologisk hjälp heller. Att må psykiskt dåligt är ingen skamm, det är en sjukdom som vilket brutet ben eller cancer som helst, och det går inte alltid bort av sig själv och det är okej att få hjälp.
 
 
Nu just känner jag ju inte så längre. Det släpte nångång där vid eller precis innan Colombia resan i Maj. Jag drog väl mej uppåt automatiskt. Då kände jag allt började bli kul igen. Jag slutade bråka med A, att göra saker var kul igen, träffa folk var kul, jag gjorde en massa shoots och höll mej igång med grejer, och som jag alltid visste så när jag skulle komma tillbaka till att jobba i Danmark - då skulle jag vara mitt vanliga jag igen. Det visste jag ju. Men sjukt endå, att jag som hade all frihet och möjlighet att göra allt, resa vart jag ville, leva så som jag vill, men att jag visste att när jag skulle komma tillbaka på en "skit" arbetsplats (jag har aldrig tyckt en arbetsplats är skit, men i en del människor mentalitet är ju inte ett arbete på en båt något "speciellt" eller "bra") med långa dagar, strikta linjer och rutiner så skulle jag bli glad igen. Rutiner är key to happiness. Att vara igång är key to happiness.
 
Ingen blir glad av att inte ha något att stiga upp till på mornarna. Har jag inte snackat och skrivit om det innan? Att vi måste ha ett purpose, en mening, in life för att må bra. Men det är inte vad alla förstår. Alla jävla människor ser framemot att ha det som jag hade. Men hur ska jag förklara till folk att sova så länge du vill på mornarna, stiga upp till solsken och palmer, inte ha några måsten, ligga vid en pool en hel dag, att kunna resa så billigt att du bara kan snurra på jordgloben och åka precis dit slumpen väljer du ska, att vara "fri", inte fan är någon jävla dröm. Men det förstår ingen, för ingen väljer att ha det livet, det är bara ett "drömliv". Men ja tja, be careful what you wish for, you might just get it.
 
 
Woooowoowwoow vad personligt inlägget blev?! Skulle ju bara skriva om att
jag läst en bra bok ju..?!! Oh well, när man väl öppnat proppen lite så är
det väl rätt svårt att stoppa vattnet.

Wild hearts can't be broken

@cwphoto84

Play it

 Dehär lär ju inte vara något wohooo för någon som bor i Finland.. Men en grej folk alltid snackar om när de kommer till Las Vegas är att det är fyllt med spelautomater. Till och med redan på flygfältet, wow! Spelautomater i var o varannat hörn i hela delstaten Nevada som Vegas hör till. Till och med på restaurangerna! Woooow alltså, så mycket tillgång till att bara slänga bort pengarna till höger och vänster.
 
Las Vegas airport.
 
Eh ja tja, har ni tänkt på att här i Finland har vi spelautomater också över allt. Till och med i supermarket och bensin stationer. Nothing weird with that, at all. Men hallå har ni nångång tänkt på hur sjukt det egentligen är?!?
 
 Prisma Jakobstad, det lokala supermarket.
 
Fast jag har själv nog aldrig satt pengar i en spelautomat eller ett casino bord eller något annat spel förutom Lotto eller skraplotter, för jag tänker alltid don't play the game if you can't afford to lose the game. Men sjukt hur "enkelt" Finland gjort det för de som vill.. 

Fin-Swe-Dkk

 Alltså ja tja bloggen låg tydligen nere en dag eller två.. Något strul me de jag använder som bloggportal, men nu borde det ju va fixat!
 
Anyway det var skönt att vara hem till Finland på en liten vända. Tänkte jag skulle ut i vimmlet på byfesten Jakobsdagarna men eh ja tja vem försöker jag lura? Rätt kul att jag gillar iden i huvudet om att åka ut på stan och träffa vänner och bekanta, men i verkligheten vet jag ju att det bara skulle handla om att var och varannan meter stanna och snacka med folk jag inte sett på 10 år eller folk som "känner mej" eller sett mej på sociala medier och vill snacka om var och vad jag gör. Och att berätta samma historie var femte minut över att jag faktiskt inte vet vad jag gör i mitt liv låter ju jävligt jobbigt. Pluss att folk är stupfulla, och jag brukar dra mej undan från folks diskussioner när de fått i sig två tre öl, men Jakobsdagar betyder 1 liter vodka per person och guunej såna människor klarar jag bara inte av. Mamma o pappa tror jag är folkskygg, och ja tja det blir man väl lite när det känns som folk vet mer om än själv än vad jag själv gör. Speciellt om man visar sig bland folk och ens skulle krama hej till nån känns det som det blir snack om det (paranoid eller?). Senaste ryktet om mej hemifrån jag fick höra var att jag haft sex i garderoben på nattklubben i stan med någon jag arbetat med där (för vad, typ 7 år sen?), men för fan jag känner inte ens personen och om jag nånsin ens snackat med honom har det varit arbetsrelaterat. Haha omg, vad får folk ut av att sprida såna rykten och varifrån kommer det ens? Pappa tyckte jag borde göra något åt sådana rykten, för de är ju sjukt dåligt om folk går runt och tror sånt om mej. Men jag förklarade för lilla pappa om att ja tja jag är van med att folk snackar så om mej de senaste 10 åren och vad JAG än skulle säga o göra åt saken kommer det aldrig förändra folks åsikt och åsyn så länge de själva vill HÖRA och TRO på såna rykten. På båten jag jobbar fick jag höra rykten och snack om andra kollegor (för rykten är ju kul!) men jag sa rakt ut DET DÄR TROR JAG INTE PÅ OM HEN. För jag vill INTE tro det om personen. För allt man hör är faktiskt inte sant. True story, jag lovar. Så ja tja, kanske man blir folkskygg av sånt?  
 
Så istället hängde jag med familjen, red lite och hängde på villan över helgen. Så mycket bättre.
 
Nu är jag påväg från Sverige till Danmark. Tar fucking 8 timmar att flyga det med jälva långa flygplansbyten. Meeeen, om man är SAS silvermedlem har man tillgång till Loungen på flygfälten under sommaren, så sitta i bekväma stolar och käka lite smått och gott (och lyssna på när folk äter chips och äpplen i ens öra omffffggggg) känns rätt okej och chill endå. Fick dock en lindrig chock av att gå ut från den tysta lugna Loungen ut i de vanliga virvarret av människor på flygplatsen när jag skulle till gaten. Flygplatser e ju för fan crazy.
 

CWPHOTO84

 

Make Up Talk

 Jag sminkar väl mej dagligen. Maskara och eyeliner runt ögonen, och så fyller jag i ögonbrynen med lite färg. Men nån foundation, bbkräm, concealer, puder eller något som helst förutom fuktighetskräm kommer på min hud. Är så livrädd för att jag ska sätta något på den som ska trigga den att bli dålig igen så håller den fri att andas så mycket jag bara kan. I högstadiet satte jag alltid på dagligen foundation och har verkligen ingen aning om varför. Hade ju perfekt hud som tonåring och typ aldrig finnar. Men foundation var bara något man skulle ha endå. Tydligen.
 
 
Men till photoshoots, fester eller nattklubbar smetar jag alltid ansiktet fullt med allt jag har i sminkväskan. Nån Dior foundation som är 3 år gammal, nån bbkräm jag haft i typ 4 år och något okej bra puder, och visst gör det sitt jobb okej med att jämna ut hudfärgen. Men jag veeeet att jag behövde köpa nytt smink (hallå man kan ju inte använda samma gammla skit hur länge som helst, sminkprodukter blir ju också gammla..). Men jag ville inte springa in till närmaste supermarket och köpa några halvbra produkter, jag ville verkligen gå in till någon "riktig" smink eller skönhetsbutik och få dem att hjälpa mej välja ihop rätt färger till mej osv. Men jag tycker ärligt talat sånt är rätt jobbigt faktiskt. Jag är ju från Finland, min instinkt säger ju SPRING IVÄG!!!! direkt man går in i en butik och någon frågar om jag vill ha hjälp. Typiskt finne mentalitet alltså.....
 
Efter musik video shooten i Miami, där de sminkade oss brudar med hur bra smink som helst, så blev jag väldigt påmind om vad bra smink verkligen kan göra! Botox och fillers som jag haft i tankarna att börja på med (hallå jag är ju faktiskt 26omg år gammal, har väl inte en hud som en 16 åring mer buhuuuu) behövs ju faktiskt inte om man bara har bra smink. Man kan trolla rätt mycket med smink. Så nästa grej på min investeringslista skulle inte bli botox, det skulle bli BRA smink.
 
 
 
Jag snackade med en halv-vänbekant när jag var i Stockholm, typ snyggaste bruden på denna planet, som jobbar med makeup och hon lovade hjälpa mej hitta vad jag behöver. Sagt och gjort, och daaamn alltså vad nöjd och glad man blir av BRA smink. Alltså verkligen hur kul som helst att börja klotta på och måla ansiktet när man har bra produkter. En helt next level alltså! Visst gör "vanliga" sminkprodukter sitt jobb helt okej, men om man spenderar (INVESTERAR!) lite extra på mer märkes grejer som är utvalda att passa just dej så blir det sååå mycket bättre.
 
 
Summa summarum: köp dyrt smink. Because you're worth it.

Nää såklart dyrt smink inte är = bra smink.
Men en del dyrare produkter är faktiskt bättre i min värld. Tex. använder jag alltid Lancomes maskara (kostar väl typ 30€? Men ALLTID Elfs eyeliner, som kostar 2(!!!!)$ och är min all time favorite!). Jag använder Make Up Store, Lancome, Dermosil, Lumene, Oriflames, Joe Blasco, Dior, Loreal, Elf och några helt random märken hittar jag nog också i sminkväskan.

Sweden

Härligt Sverige häng i ett par dagar får ni beskrivet rätt så bra här i bilder.
 
 
30 års kalas, sommarchill, utomhusfrukost, innergårdsfest, mini roadtrips, shopping, fint väder, pizza käk i får hage, sol, minigolf debut, onyttigheter, Bounce trampolin träning, vänner, min första fotbollsmatch, Finlands båten. Jaa, Sverige är ju rätt så härligt. Fast herrenej vad jag så nog aldrig kommer bo i dethär landet (fast trodde kanske jag en dag skulle när jag var yngre) men älskar absolut att besöka det nu som då, speciellt med vänner och bekanta här.
 
 
Sverige-Finland båten är ju förresten något jag alltid glömmer att är rätt mysigt och absolut något jag skulle rekommendera till turister! Skärgårdarna här i Skandinavien är ju otroliga, och man får ju enkelt en liten smak av dem från en färja. Men nu next stop, Finland och Jeppisdagana!! Haha har inte varit på vår stads byfest "Jeppisdagana" på säkert 10 år.. Kul!

.
2017
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj
.
2016
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2015
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2014
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar