Break in Miami

Nå hej bloggen! Hows it going? Ganska tyst här. Men ja tja, jag har haft en 2 veckors rese paus, och som vi alla märkt reflekterar jag över life mest när jag reser, och då blir det automatiskt lite mer blogg posts.
 
Min rese paus har jag såklart inte haft hemma i Finland denhär gången (alltså, jag har ju verkligen varit hemma i Finland många gånger this year så har lite förbjudit mej själv att åka hem på en stund), men i mitt andra hem Miami. Mitt tredje hem har btw lately känst som Hong Kong. Haha, underbart va, att jag känner där är 3 olika platser i världen jag känner mej som hemma i! Danmark känns också som ett main home. 
 
 
Anyhow, good to be back i Florida. My boy hade fixat biljetter till en festival här förra veckan, så det var min main reason att komma hit. Alltså festivaler och jag. Cant express myself hur mycket jag älskar det. Eller, egentligen är det ju musik jag älskar. Well, denhär gången var det festivalen EDC Orlando. Samma som den senaste festivalen jag var på i Las Vegas, med endast electronic music. Och väldigt så hardcore electronic music. Som jag at the moment är väldigt hooked on. EDC Orlando var för mej också sååå mycket bättre än den i Vegas. Not sure why, för denhär är mycket mindre, men jag tror det kanske var för jag är in a different mindset och allmänt lyckligare just nu än då. Pluss jag visste what to expect. I Vegas fick jag ju en lindrig chock av att se hur extremt det var. Jag skrev tidigare i år ett inlägg om min upplevelse av EDC Las Vegas om hur jaa, extremt det var i jämförelse med andra stora electro festivaler jag varit på som Ultra och Tomorrowland. Musiken är som sagt waaay more hardcore och inte mainstrem radio musik. Väldigt untz untz untz. Och extremt drogade människor. Haha jag över använder inte alls ordet extrem just nu eller haha? Nä men seriöst, det är rätt extremt. But this time I totally loved it!
 
Mina favvo gigs (just if anyone cares for att lyssna på dem på Soundcloud eller Youtube) på EDC Orlando var Firebeatz, Sikdope, Kaskade, Jauz, Brohugs, Seven Lions. KSHMR, är en av mina favvo djs, men var för mej en besvikelse, och Armin Van Buuren hade också för mej ett väldigt besviket closing set med endast trance (älskar Armins musik, allt förutom 90 minuter av trance..). Galantis är jag från förr inte så stort fan av så var inte så impressed. Dimitri Vegas & Like Mike är alltid sjukt duktiga med crowd action men musiken var inte så kul. Allan Walker såg vi 20 minuter av och played super. Diplo var onece again cool. Marshmello och Slushii e från förr inte my style, but was good too! Och checkade in en del andra djs också och var riktigt kul att vidga mina vyer och se för mej nya djs.
 
 
Lol can you tell jag älskar musik? Och thats the thing, jag älskar det så jävla mycket. En kompis frågade mej om resa är allt jag tänker på, och mitt svar va absolut NEJ det är musik!! It makes me feel so much. Och jag önskar jag kunde do something about it. Jag är en väldigt kreativ person, och jag BEHÖVER få ut min kreativitet. Det har jag alltid haft i mej. När jag var mini me så ritade jag konstant. De senaste 10 åren har jag fått ut min kreativitet att skriva denhär bloggen, och att editera och pyssla digitalt med bilder. Och modellandet de senaste 5 åren har också fått min kreativitet att komma ur mej. Men nu? Som ni märkt har mitt skrivande på bloggen varit lite på hold. Obviously för att jag inte kännt för det. Jag brukade TÄNKA i text. Jag kände så mycket för det, att skriva. But the, ska vi säga, 2 last years kommer och går det. Det känns inte som förr. Nu just, hela mitt liv, men speciellt nu, är musik det jag känner mest för. Och jag bara önskar jag kunde få utlopp för det. Det är inte så att en gitarr eller piano exciting me much, jag har inga cravings att lära mej spela ett instrument. At all. Men det är något med elektronisk musik. Det är hur en bra sångs drop makes me feel. The beat. The bass. The melody. I dont know, men I feel so much och önskar jag kunde express it. Och nästa år vill jag ta tag i det och figure it out. You never know if you never try.
 
Look at that face, sååå pure happiness
and excitement innan festivalen. Musik!!!!! <3
 
Haha whats up med att när jag en gång börjar skriva blir så många unknown tankar till text? Cant help it. Egentligen skulle jag ju bara skriva ett inlägg om att jag njuter av Miami at the moment, inte om hur mycket jag älskar elektronisk musik. Oh well. Anyway, yes I do enjoy Miami at the moment och jag var så glad att vara back here. Jag hatade ju det för ett par månader sen, var sååå trött på det. Men efter att rest runt de 2 senaste månaderna och varit borta från the Miami life i 6 månader har väl satt things in perspectiv. Miami is a happy place. Jag älskar jag kan sätta på mej VAD SOM HELST och inte ens fundera över om shortsen är too short eller urrigningen för djup. Allt är okej här. Solen skiner. Folk är glada. Det är människor från hela världen här. Och jaa fast jag fortfarande tycker Miami is alot about party and spending money, så kan jag ju lätt undgå att vara part of it. Jag hatar fortfarande night clubs och dedär trying to impress attityden, men jag behöver ju inte gå och behöver inte vara del av det.
 
 
Min kille åkte till Chile igår, och planen var att jag skulle åka från Miami och explore South America alone, men har fått lite planer här i Miami så stannar ett par dagar extra innan jag säger see ya later to MIA igen. Sen resten av året ska jag försöka få in klämt så många länder som bara möjligt!

Brazil

Okay let's talk about Brasilien. När jag var i LA hade jag ingen aning om vad eller vart jag skulle ta vägen. Som jag skrev i förra inlägget, så åkte jag ju till California för att min kompis flög planet dit. Jag visste jag kunde hänga med honom där i 2 dagar, men sen? Stay there wasnt a option.
 
Sååå, de länder jag hade att välja på (som jag inte varit i innan) med direkt connection från LAX var:
 
1. Canada (jag har ännu inte varit i Kanada?!! Come ooooon! Men jag har många vänner från Kanada, som snabbt kunde konstatera det är lite tråkig timing att åka dit just nu. Between seasons, mellan höst och vinter och jaa rätt tråkigt och kallt. Så Kanada blev satt till sidan för nu)
2. Jamaica (Jamaica maaaan! Jag satte upp ett couchsurfing inlägg att jag söker någon att på hos där och to be honest, det var really hard att hitta någon lämplig?! Jag har haft sånt sjukt bra flyt med Couchsurfing och i senaste länder fått många många offers om hjälp. Men för Jamaica var killar utan tidigare referenser eller med bilder på weed plantor i sin profil (its fine, i mean its Jamaica, thats what i expect, thats what they do. Men var verkligen inte i mood att vara runt folk som röker 24/7 när jag at the moment inte själv puffar på. Pluss Jamaica e nära på Miami, så I can just go another time)
3. Belize (Belize har jag haft i tankarna i 2 år. Men är också nära på Miami så jag kan åka nån annan gång)
4. Peru (granne till Chile, så jag kommer garanterat vara i knutarna sooner or later, så kan save on that one too)
5. Brazil (landet jag aldrig riktigt ens haft en tanke på att åka till. Landet mitt undermedvetna alltid har sagt är farligt. Såååå, DIT ÅKER JAG! Lol, jag reser så fucking randomly..)
 
 
Så jag flög in till Syd Amerikas största stad, Sao Paulo. Som jag inte vet något om förutom att det är farligt haha. Hur jag ens vet att det är farligt har jag ingen idé om. Har väl läst namnet på internet eller något och då bestämt det är farligt. Och visst, städer med 20 miljoner invånare är väl såklart farliga. I en del områden. Jag bodde med en kille som bodde i ett nice och coolt område, nära till Batman området som typ är ett art district, och nära till typ SP's vad man kan kalla huvudgata, och jaa jag hade inga problem. Stannade i stor staden i 3,5 dag, och to be honest var jag där så "länge" för jag var riktigt jetlagged och trött och han jag bodde hemma hos var super rar och söt och jag kände mej verkligen som hemma och kunde chilla så mycket jag behövde. Men visst gick jag runt och checkade in stan, med han och själv, och ja tja, de e inget speciellt att se enligt mej. Det är en stor stad, som inte är gjord för turister utan bara för de som bor och arbetar där. Jaa, en stor stad helt enkelt. Men rätt modern (vad jag såg av Brasilien var ett mer utvecklat och "rikt" land än vad jag hade förväntat) och clean och jaa. Som tur var jag där på en söndag och då stänger de ner hela huvudgatan (som är sjukt busy på vardagarna) och har små events osv där, så det var sjukt nice att se!
 
 
Sen bussade jag 6 timmar, cirka 400 km, norrut till Rio De Janeiro. Såklart jag måste en kort liten sväng till Rio. Bussen dit kostade typ 30€, men var typ den bekvämaste bussen jag någonsin åkt med (eller, nattbussarna i Asien som har liggsäten är bekvämare). Min host sa att jag skulle tagit resan under natten för landskapet är inget speciellt enligt honom men som tur åkte jag på dagen (för var orolig att hänga på buss stationerna när det är mörkt. Buss stationer brukar oftast vara rätt osäkra platser. Men nepp där blev jag än en gång förvånad över hur civiliserat, clean, safe och bra båda busstationerna jag var på kändes i Brasilien) för shit så fint landskap! Satte och glodde ut på alla gröna kullar hela 6 timmara resan, så wow! Jätte fint.
 
Eh ja det var då den enda bilden jag tog på den bussresan haha.. Men jag lovar, det var super grönt och fint!
 
 Ja som sagt fast jag var förvånad över hur rikt, modernt och civiliserat Brasilien kändes så såg jag ju endå hur en del levde på gatan eller i tält mitt i stan. Som dendär bilden tog jag i stor stan där de bor på en liten gräsplätt mellan två stora vägar.
 
Framme i Rio då. Jaa, jag hörde det är ännu mer farligt än Sao Paulo. Kul.... Men jag förväntade mej se mera turister ute på gatorna, här är jag nog inte den enda blondin? Men eh, hela min Brasilien resa kändes extremt turist free. Liksom jag hörde ingen (okej kanske max 3 grupper per dag) snacka engelska, eller spanska eller något annat språk. Ingen?! Men jag fick höra turister åker inte till Brasilien, eller till Rio, för de är för rädda. Vi alla har väl sett bilder från hur Rio ser ut, med de omtalade livsfarliga favelas (den Brasilianska slummen där de har sina egna regler, gäng och dealar droger. Det är små enkla skjul, hyddor, improviserad hus, byggda olagligt och som jaa, med tiden växt och blivit små egna samhällen) precis next to allt annat. Den farligaste favelan i Rio (i Brasilien!) ligger precis brevid till det dyraste området i Rio. Sjukt va? Men killen jag bodde hos där bor i en av de safest områden i Rio, så jag var in a good area, men endå var han extremt noggrann att jag skulle vara försiktig och bara ta med mej de absolut nödvändigaste när jag gick utanför dörren. Vi gick ut en kväll och han sa till mej att ta av mej min klocka och armband, och han använde själv en av dedär magväskorna som ligger platt intill kroppen för sin mobil osv. Och dethär var liksom ingen crazy eller fanatisk kille eller något, utan det är bara Brasiliansk standard på att hålla sig on the safe side. Vardag för honom. Wow okay?
 
Pretty nice utsikt och område från min hosts place i Rio.
 
Och dethär är faktiskt vad som förstörde lite min tid i Brasilien (jaa jag vill säga det verkligen gjorde min resa till vad den var) att ALLA satte stort fokus på dethär med safety. Inte bara folk hemifrån, utan de jag Brasilanarna jag bodde hos också. Till och med en random gubbe i en park stannade och bara ville snacka lite innan sin jogging runda och även han sa att jag måste vara så försiktig och han ville följa mej till metro stationen eller köra mej hem. Liksom de första 2 dagarna i Brasilien var jag ju LIVRÄDD. Inte för att jag nödvändigtvis kände mej personligen otrygg, men för att alla satte det in i mitt huvud att jag SKA vara rädd. Och visst såg jag hur fattigt, desperat och dåligt en del hade det, men det är ju inte de hemlösa som ligger och sover på gatorna jag tror de är de farliga. Jag tror drogpåverkad gäng i dåliga områden och i favelas som är de man blir knivhotad av, och det såg jag ju inget av. Ficktjuvar är ju också ett stort problem, men de såg jag ju heller inget av (de ser man ju inte heller, it just happens). Men jaa, jag fick helt enkelt bara intrycket av alla att något dåligt kan, och stor chans kommer, hända precis när och var som helst på gatorna - always be careful. Och visst, de vill bara mitt bästa, de vill jag ska ha den bästa möjliga upplevelsen i Brasilien, och visst förstår jag att de vill få mej att förstå att det KAN vara farligt. Jag tror jag bara lät det påverka mej för mycket. 
 
Men en kul grej med dethär är att jag lost my phone i Rio. Japp. Jag gjorde själv så min mobil blev stulen. 110% mitt eget fel. Jag var inne i en liten butik, hade hittat en massa snygga bikinisar och var helt super excited över det. Jag var i provrummet och testade en, men kom på jag ville testa flera, så jag satte på kläderna igen och gick efter fler. Gick in och provade igen och hade en good time och skulle försöka avgöra vilken bikinis var snyggaste med ta en bild av varje bikini på när jag insåg att where the fuck is my phone? Inte i väskan? Kanske jag glömde den ute i butiken? Jag slängde på mej kläderna, sprang runt som en dåre. Näpp, ingen mobil. Sakta konstaterade att ja jaha, jag satte den säkert på nån hylla i butiken, någon såg den, och såklart tog den. Det är ju fucking Brasilien. Klart den är borta. Klart någon stal den. Finders keepers. Jag får ju bara skylla mej själv att jag var så dum och satte den ifrån mej. Men en av kassatantorna uppfattade jag sökte min telephono och sa att visst, den hade den bakom disken. What?! Du har min mobil?! Hon förklarade (på portugisiska, såklart) att en kille hade gett den till henne, han hade varit i provrummet efter mej, sett jag glömt min mobil där, lämnat in den till tjejen som jobbade där och så jaa. Där var den. Tacka inte henne, tacka han killen sa hon. Are you kidding me? Did this just happen? To be honest känner jag att en sånhär grej inte skulle slutat såhär lyckligt ens i ett land som Sverige. Och i Brasilien!!! Där folk gräver i din ficka för att få din mobil, men när de hittar den glömd så lämnar de in den?! Omg. Såååå lyckligt glad jag blev. Och I know I know precis varför det hände. I know how life works. The universe gav mej en good lesson. Jag fick det svart på vitt bevisat för mej i det mest tydliga sättet att SLUTA VARA RÄDD. Sluta dömma. Sluta tro att varendaste människa i ett land är dålig. Bara för att det FINNS dåliga människor är inte ALLA dåliga. Och I know I know, jag vet ju allt detdär, men jag gick ju runt och var orolig och beredd att allt och alla var de värsta. Tack universe
 
Så i Rio kände jag mej bara otrygg den första kvällen där, när jag var ny och själv. Andra dagen hängde jag med min couchsurfing host (gick upp på berget SugarLoaf under dagen, och gick ut på kvällen och kollade samba och brassbands. Super cool atmosfär! Det är fest varje dag i Rio!) , och jaa jag känner mej såklart aldrig otrygg med en local. Och den tredje dagen skulle jag gå själv runt hela dagen och kände mej rätt nervös och osäker på, men in the end of the day (efter telefon insidenten) hade jag börjat älska Rio och kände mej inte alls otrygg. Så visst, det tog mej ett par dagar (hela resan) att börja slappna av och känna mej bekväm i Brasilien. 
 
 
Btw mitt intryck av Brazilians är att de snackar INGEN engelska. Absolut ingenting. Killarna jag bodde hos snackade såklart, men tex på flygfältet behövdes det 2 personer för att säga mening "come back in 1h". Alla verkade sjukt osäkra på engelska och hade inte lust att försöka heller. Men det är ett party people country, som älskar att festa, älskar musik, älskar art, är happy och jaa. Glada människor helt enkelt. Men inte okontrollerat flörtiga (ropar efter en på gatan osv) eller så "på" som jag upplevde typ central amerika killar är. Fast lite såklart, de är ju trots all latinos. Och jag har aldrig varit i ett land var jag sett så många pussas öppet på gatan! So much passion and love everywhere! Loved it.
 
 
Det är nu ett par dagar sen jag reste från Brasilien. Och jag har ännu inte riktigt smält resan för att samanfatta vad jag tyckte om det jag såg av landet. För som sagt, det ÄR farligt. Speciellt i de två städerna jag bara besökte, resten av landet hörde jag är safer. Och fast jag hade sjukt tur med mobilen, och att inget annat dåligt heller hände, var ju bra. Var ju tur? När jag landade i Miami efter Brasilien så hade jag ett långt snack med två security killar på flygfältet vid baggage claim. Inte för att jag såg misstänksam ut (haha eller? När jag landade i Hong Kong för ett par veckor sen och hade keps, munskydd och en backpack lika stor som mej själv på ryggen så tog de mej till sidan, xrayade igenom min väska, grävde igenom min väska, bad mej sitta ner på en stol och ställde mej en massa frågor haha. Låter rätt seriöst va? Well, det hela slutade med om att vi snackade om hur det är att jobba på ett flygfält, och vad som är de bästa hiking trailsen i Hong Kong. Och hans intresse i att gräva igenom min väska tog rätt fort slut. Jag tror jag är rätt bra på att göra seriösa situationer till ganska så casual haha. Borde börja smuggla grejer.) men för att jag öppnade upp och sa hej till dem, och då drog de igång med frågorna om varifrån jag rest osv osv. Det var bara chill talk, och jag berättade hur jag reser (couchsurfing) och ensam blondin osv osv. De fick en chock och tog ett långt vänligt snack med mej hur Syd Amerika, världen, är. Han ena killen var från Colombia, och båda vakterna hade rest mycket och försökte få mej att förstå att sluta vara så himla fucking naiv. Bara för att någon är trevlig mot mej betyder det ju inte att de inte skulle ha dåliga baktankar. Och once again, jag tror universe satte dehär två killarna framför mej också för att påminna mej. Påminna mej om how the world really is. För som sagt jag har alltid haft sån himla tur på mina resor, jag ser ju alltid bara det goda. Alla som hjälpt mej, alla som verkligen bara vill mitt bästa. Jag ser ju bara den idealiska världen, så som det borde vara. Såklart det får mej att tro allt dedär vi är uppvuxna med om att få höra om "akta dej" "dont trust strangers" "the world is a dangerous place" inte är sant. Jag vill ju inte tro på det för världen HAR visat mej motsatsen. Men in the end, som både mamma och security killarna sa till mej - det behöver bara hända något dåligt EN GÅNG. Lita på fel person en gång och livet kan vara förstört. It only takes one person, or one situation.

Jag ser mej själv som väldigt street smart. Jag kan läsa situationer, och människor, rätt bra. Men to be honest har jag ju inte blivit mindre naiv av att resa. För som sagt, jag har ju bara upplevt det bästa. För det mesta. Jag har blivit rånad på saker och pengar, men det har varit väldigt lindrigt. Så jag tror verkligen det bästa i de flesta rätt snabbt, och dehär snacket med vakterna (btw, de var inga mommysboy killar. De va verkligen tuffa full on security män som visste vad de snackade om. Som sett mycket. Som berättade historier och händelser för mej jag inte kan sluta tänka på) på flygfältet var rätt nödvändigt att få en påminnelse om att världen är en farlig plats. Det är därför jag också har svårt att ge en mening om Brasilien. Det är ju inte världens farligaste land, det är nog inte ens det farligaste land jag varit till heller, men det är nog det enda land jag fått så mycket du-måste-akta-dej vibbar från. Så jag rekomenderar det iaf absolut inte för folk som aldrig rest förr.. Men jag vet också att jag med 100% säkerhet kommer resa tillbaka till Brasilien flera gånger igen i mitt liv för att se och uppleva mer där.
 

Budget Travel

 Känns som jag vill dra upp dethär ämnet rätt så ofta, men det är bara något som rätt många förundrar sig över (jag själv också!) så känner behovet igen över att förklara hur jag reser. Pluss jag är faktiskt rätt stolt över hur jag klarat av att resa runt världen i flera år och fått pengarna att räcka tillMen som nog de flesta av er läsare förstått så reser jag ju på så liten budget som möjligt. Ingen har väl råd att resa konstant heller..? Flyg och boende är ju de dyraste, såklart, det vet vi väl alla. De flesta flyg får jag ju billigt (ännu i 2 månader, sen är det slut!) tack vare en pilot vän som gett mej möjligheten att flyga standby, boende försöker jag klara mej på endast couchsurfing, så med andra ord kommer jag rätt så ganska bra billigt runt. (Men som jag nämnt med couchsurfing så gör jag ju det inte för att det är gratis. Det ger mej bara en helt otrolig upplevelse pengar inte kan ge.)
 
 Fast en gång var jag faktiskt miljonär. Fast det var Indonesien och med deras pengar... Men jag var miljonär!!!
 
Men jag tror jag glömt lite, eller tar förgivet, över hur billigt jag reser. Jag reste ju med en kompis här för nån vecka sen och insåg hur förvånad hon var över hur jag reser. Hon hängde med på couchsurfing och konstaterade att njä det är nog inte något för alla, men hon var glad att pröva på det. Sant. Och I get it, för när de flesta reser så är det ju bara för en kort tid, de vill gärna spendera pengar, de vill gärna göra precis varje grej där finns att göra, aktiviteter varendaste dag, och äta ute varje måltid och jaa just throw around with the money. Det blev jag påmind av att resa med henne, jag såg hennes lust och need att göra, vad jag kallar, "turistiga" saker som jag inte ens lägger en tanke på att göra. Och I totally understand, den personen var jag ju för 6 år sen när jag gjorde min första "stora resa" i Nya Zeeland. Jag käkade ute 3 gånger om dagen (omg?!!! Dyrt ju!!), jag anmälde mej till allt som bara fanns att göras. Horse back riding här, skydiving där, pubcrawl här och där, bungyjump, free fall jump, tours, allt. Helst skulle det ju hända något varje dag. Vad skulle man annars göra? Ingenting?! Not an option. Och Nya Zeeland är ju typ ett av världens dyraste länder, I have no idea hur jag tänkte när jag tyckte allt som kostade massa pengar var en bra ide. Och det är ju det, jag tänkte ju inte heller, jag behövde inte. Spara pengar eller budget fanns verkligen inte i mitt huvud tror jag. Jag har ingen aning om vad jag spenderade. Och det var ju för att det "bara" var en resa. En resa som skulle vara 3 veckor i NZ och cirka 3 månader i OZ. Jag hade ju jobbat dag och natt och sparat ihop pengar till just den resan de senaste 5 månaderna innan jag reste iväg. Och sen efter resandet skulle jag väl bara hem tillbaka och arbeta ihop nya pengar, leva det där typiska livet, precis som alla andra. Whatever saker och ting kostar, pengarna kommer igen, dethär är ju once in a lifetime resan!!
 
Pics from back in 2011 på min Nya Zeeland resa, när jag hoppade från typ allt som var möjligt och spenderade pengar like there was no tomorrow.
 
Men som vi alla vet blev jag ju biten av the travelbug, min 4 månaders resa blev extended till 11 månader, och efter det åkte jag snabbt hem i 2-3 veckor för att resa bort igen, och jaa, jag återvände ju riktigt aldrig. Iaf inte som den samma person jag var när jag reste iväg till Nya Zeeland. Nu är ju mitt resande en livsstil, det är mitt liv. Jag reser ju inte till platser för att hoppa bungyjump, eller se varendaste turist attraktion eller aktivitet på stället. Jag reser ju för att uppleva. Och hellst så billigt som möjligt för att jaa, det bara känns som en mer utmaning och upplevelse för mej att göra det lokalt och billigt än att spendera 100 tals euron per dag som andra turister. Men som sagt, I get it med de som gör sin stora-livsresa, eller bara 1-2 veckors semester. Det är yolo. Allt ska göras allt ska prövas och jaa bara bring on allt. Kosta vad det kostar. Fuck the money. Kika in på Sambla (sponsrad länk) som gör jobbet för dej och enkelt jämföra de bästa räntorna på flera olika banker för att ta ett lån och så bara yolo. Too easy. Arbeta (som du anyway kommer göra för de rest of your life) in pengarna senare, när du kommer hem. Do what you want now. Låt inte dedär pengarna bli ett problem. Du kommer mest troligen bara vara once in your life 21 år gammal med yolo attityd i södra Australien och ha chansen att dyka med vit hajar. Do it. Fuck the money. Yoloooo.
 
 
Jaa btw, det var jag, fast inte med fuck the money attityd. För 5 år sen hade jag aldrig hört om hur easy det är att ta ett lån. Då levde jag med en mentalitet om att om man inte hade tillräckligt med pengar så gjorde man inte saker man inte har tillräckligt med pengar till. Jag och min ex kille snackar fortfarande om hur vi ångrar vi inte bara fixade till oss dedär 500-600 dollarna det kostade för att dyka ner i en bur och se vit hajar i ögonen och bara did it. Jag, vi, kommer knappast någonsin ha chansen att göra det igen. Chansen var där och då, och vi lät pengarna stoppa oss från det (så #stupid #regret). Men we live and we learn.
 
Men som sagt nu just, och de senaste åren, så reser jag ju på en minimal budget. I really mean mini. Vill ni höra hur lite för att verkligen förstå hur lite? Jag skrev ju innan att min tid i Africa på 6 dagar kostade mej cirka totalt 120€. Mina 2 dagar i Sri Lanka kostade mej totalt 9€ (vilket var 2 te burkar, 2 Redbull och en choklad dricka). 3 dagar i en av världens dyraste städer Hong Kong kostade mej 25€ (tur retur med tåget). LA i 3 dagar gjorde jag för 18$ för shuttle bus till flygplatsen. Det var alltså mer eller min budget de senaste 2 veckorna (i skrivande stund). Såklart stor del av tiden spenderar jag mer (råkade ju tydligen bara ha levt och rest sjuuuukt billigt de senaste dagarna). Flygbiljetterna kostar ju en endå en del. Touren jag gjorde i Israel och Palestina kostade över 300€. Men ja vad det var värt det. Som sagt jag lärde mej absolut från den där ogjorda dyka-med-vit-hajarna grejen i Australien när det är värt att spendera xxx€ för once in a lifetime grej. Om det så betyder snabblån eller att leva sparsamt på andra områden. Det är värt det. Men överlag så måste jag ju hålla ner kostnaderna för att klara av att ha denhär livsstilen jag har. Pluss, jag tycker ju det är kul och challenging att resa på budget (för att resa med pengar är ju det enklaste i världen. Anyone can do it. Och ordet enkelt är boring to me).
 
Och jaa, jag gillar faktiskt att sova på folks uppblåsbara madrasser, soffor eller extra sängar. Less is more och sharing is caring.

Och back to Couchsurfing. 
Jag har insett att om det inte vore för CS så skulle jag slutat resa för lääääängesen. Som sagt inte pga av det ekonomiska (visst det är gratis boende, men bortsett från det så förväntar jag mej ALDRIG något av de jag bor hos. Jag känner mej bara alltid ooootroligt tacksam, blessed och glad om de bjuder mej på mat, transportation, whatever. Men jag förväntar mej ALDRIG det av dem och skulle ALDRIG utnyttja någon eller använda mej av Couchsurfing bara för den orsaken att resa "gratis") , utan mest pga av att jag skulle känna jag inte får något ut av att resa från hostel till hostel. Ännu mindre hotell. Speciellt inte själv. Whats the point? Träffa andra backpackers from all over the world, tell the same stories over and over again, do and see the same things like everyone else. Be a tourist. . Dont get me wrong och no offense till dej eller de som reser så, det är kul! Absolut! De första åren. När det är nytt. I have been there. Men, nu, betyder det ingenting för mej. Det är ointressant. Vad jag älskar är känslan av att komma till ett nytt land och känna jag har en vän jag aldrig förr träffat som väntar på mej där. Någon som bor där, någon som ser allt med andra ögon än vad jag gör. Någon som inte är jag. Någon som inte är en resenär eller turist. A local. I love it.

Los Angeles

 Jag har lovat min pilot kompis C i 2 år att jag SKA vara på ett av hans flyg. Och well, time is running out, så det var dags att få det gjort! Så jag anpassade mitt resande för att få det inpassat med hans schema, åkte till Hong Kong, och därifrån åkte med hans flyg över till till LA. Så, bucketlist check: titta in i en cockpit, pluss vara kompis med piloten som flyger mej. Pretty coolt. Och funny att jag faktiskt råkade känna 2 av piloterna på flyget. Jag har aldrig känt mej tryggare i ett flyg än så (eller coolare vid baggage claim och på flygplatsen när jag får ha 2 stiliga piloter som väntar på mej och går vid min sida. Hehe, starstruck från mina egna vänner, nice.). Och så passade jag på och gjorde resan i business class (fast kostade dubbelt så mycket som economy, vilket suger när jag tänker att jag kunde gjort TVÅ flyg för den summan i economy, ((ps. eemh, bör nämnas jag betalar cirka 10% av original priset på flygbiljetter med One World flyg, och jag betalade runt 320$ för denhär business biljetten, och jag gnäller och säga jag tycker det är dyrt?!!!! Eeh, tyst Jessica..)) meeeen det här var troligen min sista chans på tusen år att få leka prinsessa och flyga bekvämt så what the hell. Woooorth it.).
 
 
Har sagt det förr men Cathay Pacific's businessclass service är totally amazing. Maten är sjukt bra (tex till dinner serveringen fick man förrätt som var 1) nötmix 2) sallad med balsamico dressing 3) spansk kallrökt skinka 4) main dish valde jag stek med grönsaker och potatis mos 5) egen vald fruktfat 6) valfria ostar 7) efterrätt morrotskaka och nån sötbär mix kräm (jag tog en av varje option hehehe.) 8) lyxiga choklad praliner.) Jag skrev ut det med nummer för det är faktiskt så de personligen serverar varje grej en åt gången (inte så att alla 8 grejer ligger framme på en skol-mats-bricka, nej de kommer med en grej åt gången). Och hamburgaren beställde jag in som extra måltid mellan middag och frukost (och jaa den smakar faktiskt som en RIKTIG hamburgare!). Lyxigt värre.
 
Så, hängde med C och C i LA i 2 dagar och gjorde typical LA-grejer. Som att hänga på rooftop bar, käka Italienskt, gå på typ världens konstigaste strippclub (Jumbos Clown Room i Hollywood, super wtf place), gå på Hollywood Blvd och checka in stjärnorna, hänga på The Grove och gå runt i välkända kvarter jag hängde med M i för 3 år sedan, käka tacos från taco trucks, trycka in några In-N-Out burgers, vandra runt och njuta av the sunshine, och jaa, thats pretty much LA.
 
 
Fast, to be honest, tror jag faktiskt jag aldrig igen kommer ha vägarna till tex Hollywood igen. Det är verkligen ett super udda och konstigt ställe, I dont like it. Så många lost och sad souls (mest sönder knarkade..) där på gatorna, fy. Jag har varit där i området hur många gånger som helst de senaste åren men jag ogillar det bara mer och mer. Hela halva LA fick jag faktiskt dendär ogilla känslan över denhär gången. Det är ju coolt, det har ju en Cali vibe (och California vibe gillar jag! Hippie, surf, skate, weed, chill, art, alternative vibes) men det kändes bara som så too much ofta runt i LA.. Vi bodde i Downtown på ett super nice hotell och allt, men jaa folk på gatorna är bara så..? Udda..? Konstiga..? Weird..? In a sad way. The American dream... Eller är det bara alla knark uteliggare (som jag inte sett på en tid ute i världen?) som får mej att känna så? I dont know.. Anyway det fick mej iaf att inse att jag älskar och saknar Miami, där allt känns mer happy happy.
 
 
Men jag är så fucking destroyd. Har gått och varit orolig över att jag har fått nån parasit, förgiftning eller dum sjukdom från Afrika för har känt mej rätt dålig den senaste veckan. Men you know what kära lilla Jessica? På en VECKA har du varit i 4 kontinenter. Och du har varit i Tanzania, Sri Lanka, Hong Kong, LA och Brasilien (jag är i Braslien just nu btw haha..) på EN VECKA. Och du tror du är sjuk? Mest troligen är du sjuk i extrem-jetlag kanske. Pluss klimat och bakterie växlingen från att hoppa runt i så många länder på så kort tid. Men ja, jag är trött som fan och allt jag vill at the moment är att bara sova i tusen år.. 
 
 

Sri Lanka

 Så efter Tanzania behövde jag flyga till Doha, Qatar. Och eftersom jag redan been there done that tidigare i år (och har absolut inget behov av att se det igen) så blev det bara en mellan landning. Och istället för att resa direkt till min destination, som skulle vara Hong Kong, så tänkte jag wtf lets check out Sri Lanka on the way. Inte för att det riktigt är on the way, det är en ordentlig extra flyg rutt, men jag ville passa på nu när jag kan flyga rätt så billigt. Bara för att check it out snabbt. Kolla in om det är något jag ska ha i bakhuvudet i framtiden att se mer av eller bara sätta på non-intrested listan. Pluss att ett 48 timmars transit-visum till Sri Lanka är gratis. Så, Sri Lanka here we go!
 
 
Jag brukar fråga folk om Sri Lanka är som Indien. En mini version av Indien? För folket ser ju typ lika ut? Och det ligger ju ett stenkast från Indien? Same same har jag tänkt? Och om det är same same så är jag orolig. För alla resenärer som rest till Indien jag snackat Indien med har sagt det samma: DONT GO. Eller iaf dont go alone. Och endå, just dont go. Inte för att de ogillat det, de flesta verkar ha en love-hate grej med Indien, men bara för att det är too crazy. Så eh, är det vad jag ger mej in på med att åka till Sri Lanka? It was not.
 
 
Jag couchsurfade hemma hos en fantastisk kille och hans familj och omg sååå underbara!!! *gråt smiley* Nej men verkligen otroliga. Så varmhjärtade, så härliga, så kärleksfulla. Hade verkligen best time jag kunde få på en sån liten tid där. Jag åkte aldrig in till huvudstaden Colombo (så jag vet faktiskt inget om hur crazy eller whatever det är där) utan bodde i en by 6km från flygplatsen som heter Negambo. Jag spenderade all min tid där i området med min host Ian, som lärde mej hur man äter med händerna (de använder inte gaffel eller kniv, bara händerna helt enkelt. Looove it!), showed me around och fick mej att inse hur öppna folk här (vi var ute och gå och varje gång vi kom till ett hus eller restaurang han kände någon i gick vi in för ett snack och blev bjudna på vatten eller te), han tog med mej på en grannes barns 1-års födelsedag, hade alla svar på mina frågor om landet, människorna och kulturen. Verkligen amazing. I en av gårdarna vi stannade till vid så berättade den gamla farn i huset att han aldrig varit till Finland, men i Sverige har han faktiskt bott i 3 år. I Stockholm. Eller inte egentligen i Stockholm. Faktiskt i Södertälje. Och jag bara omggggg där bor en av mina få bästa kompisar, how random?! Och han hade faktiskt jobbat vid ett företag en annan av mina kompisar jobbar på just där. Coolt va, hur liten världen är att jag kan sitta i Sri Lanka hemma hos en gammal gubbe och diskutera om vilket kvarter ligger var i en liten stad på andra sidan jorden? I love that.
 
 
Och jag blev glatt överraskad över hur olika mina connections till länder faktiskt är. Ibland tror jag det beror på mej själv om jag gillar eller ogillar en plats (såklart i grund och botten beror det ju på mej), att jag är negativt inställd eller någon undermedveten inställning fast jag försöker hålla mej neutral inför nya länder. Som tex Tanzania ogillade jag ju, och jag ifrågasatte mej själv om det är mitt eget fel att jag ogillade det. Min resetrötthets fel. Kanske jag bara ogillar allt och alla länder at the moment, inte bara Tanzania? Fast jag kom till the paradise on earth kanske jag ändå skulle säga naaah det här är boring? Its not you, its me? Men nej, det märkte jag med min korta vistelse på Sri Lanka. För jag verkligen älskade det.
 
 
Jag spenderade nästan lika många timmar där som i Syd Korea, men min connection till länderna känns helt olika. Syd Korea har jag inget intresse i att se mer av. Sri Lanka VET jag att jag SKA se mer av. Why? Hur kommer det att det kan KÄNNAS så olika? Mitt svar på den frågan är 1) människorna jag har haft något att göras med i länderna (Couchsurfing. Locals. Människor på gatorna. Service människorna. Jaa helt enkelt folk runt omkring mej under min tid i landet. I guess?) men jag tror mest på 2) the energy. Atmosfären. Jag tror inte alla kan läsa, känna, energi. Jag tror det är något under människans utveckling som försvinner, men djur kan ju känna av energi. Ditt husdjur vet när du är lessen, stressad eller när naturen förbereder sig för storm. De vet, de känner det. Och jag tror en del av oss människor fortfarande kan det, mer eller mindre. Det är ju därför jag ogillar Hong Kong, för för mej är det en plats med dålig energi. Folk är för stressade, upptagna, egocentriska. Too much. I Palestina var det också väldigt uppenbart hur energy påverkar mej (jag visste inget om Palestina, jag var totalt nollställd till det och trodde det skulle vara och kännas precis som Isrsel, men 30 sekunder efter att ha stått av turist bussen KÄNDE jag hur extremt anorlunda atmosfären och energin var. Depression. Sadness.). Sri Lanka däremot hade ett skönt peaceful lugn över sig.
 
 
Jag säger inte att det jag känner behöver vara sant, eller "på riktigt". Jag kan inte sätta ord på allt det jag försöker förklara här, för det är ju bara känslor (därför hela dendär texten låter extremt rörig). Men det är mina känslor som avgör om jag gillar, om jag känner en connection, till en plats. The enery. Eller så handlar det om att jag varit där i ett tidigare liv? I dont know? Och som sagt, Sri Lanka got that som jag gillar. Som jag känner mej välkommen till och trygg i. Det jag vill utforska mer av, känna mer av. Det låter konstigt att säga dethär eftersom jag ogillade Bali (jag är en av de få människorna i världen som dont like Bali?!!) men jag tror Sri Lanka is the new Bali i turist och resenär världen. För mej är Sri Lanka vad andra har sagt de känner för Bali. Alltså pretty damn good.

Tanzania

Africa.. Jaa what to say. Jag har helt ärligt aldrig haft intresset i att åka till Afrika. Jo visst, för djurlivet och naturen, för att åka på safari, klättra nått berg, se solnedgången i savannen, se Madagaskar, säg hej till Simba och gänget. Sånt man bara ska, nån gång i livet. Men jaa, förutom det har faktiskt aldrig Afrika varit en kontinent jag har lust att se. Men eftersom en dansk vännina hade planer på att resa runt i Tanzania så hade jag lovat henne att möta upp med henne där. Så, en liten första gångs resa till Afrika blev det. (Ok, jag har varit i Afrika förr, i Egypten förra året. Bodde på en resort, allt jag såg va en pool och frukost buffe. Så räknas inte)
 
 
Planen från början var att vi skulle satsa på att bestiga Kilimanjaro som ligger i Tanzania / Kenya. Meeeen, vet ni vad det kostar? MINIMUM runt 1500$. Not kidding. För att gå upp och ner för ett berg. Pluss att jag läste man verkligen inte ska ta den billigaste touren man hittar, folk dör faktiskt på Kilimanjaro, pluss om man tar de billigare betyder det att arbetarna och guiderna du går med får rätt dåligt betalt. Jag har inte lust att slänga ut 2k för att bestiga ett berg, som jag kan dö av? Inte just nu iaf. Jag är säker på jag får chansen i något annat skede i livet. Safari kan man också göra i Tanzania, som också kostar ett par hundra eller tusen $ .. Det känns bara som för mej är the moment för det är inte rätt just nu, det är något jag kommer göra senare nån gång när jag är äldre. Att besöka en masaai stamm kostar också flera hundra dollar. Så, vad else to do i Tanzania? Ja tja jag tänkte det skulle vara okej att backpacka runt så som jag alltid gör, bara chilla runt och ta in kulturen och landet. Men ja tja, Tanzania, Africa aint that easy...
 
 
Jag vet inte hur jag ska säga det på ett okej schysst sätt, men helt ärligt nä, Afrika är inte min typ av kontinent. Nu vill jag ju inte dömma hela kontinenten bara för att jag besökt ETT land, men jaa nää.. Kanske jag har svårt för det för allt här är bara helt främmande och nytt, men det var just därför jag åkte hit också för att se en annan värld. 
 
 
Men, så why u no like? Det är fattigt, det är den värsta nedskräpningen jag sett, det är gå-inte-ut-när-det-är-mörkt, priserna är satta efter hudfärg och det mesta är som att det stannat upp i tiden. Det är, människorna är, väldigt outbildade (det ser man ju bara på hur nedskräpningen överallt var) och har en annan mentalitet och tankesätt (känns det iaf som). Atmosfären är bara, jaa, nej det gav mej ingen connection. Jag reste inte Tanzania som de flesta reser, jag åkte inte till semester ön Zanzibar, jag åkte inte på safari, jag bodde inte på hotell, jag spenderade inte flera tusentals euron på en amazing semester resa. Jag såg Tanzania billigt, local och real. Och I dont really like it. Redan på flygplatsen kände jag wtfff har jag kommit till, och resten av tiden var det more or less det samma feelingen.
 
 
Vi började resan i Dar Es Salaam (där vi hade 2 nätter), en stor stad som kändes rätt otrygg. Sen tog vi bussen 600 km norrut (som tog 14!!!!! timmar) till Arusha där vi couchsurfade hemma hos en familj i 4 nätter. Otrolig upplevelse. Real. Precis som jag ville ha det. Men det är inte vad turisterna som sitter i sina safari bussar ser. Eller vill se. De kommer hela vägen hit för att se djuren ute på savannen, och kanske uppleva en förfinad bild av livet i Tanzania, eller Afrika. Men in the end of the day bor the på något stiligt hotel, med riktig toa och riktig dusch, och såklart aircondition och frukost buffe. Och visst, jag ångrar lite jag inte gjorde en safari här, för det är ju DET man VILL se här. Man vill inte se hur fattigt folk bor och hur lite de bryr sig om att samla upp skräp. Så fair enough att turister kommer hit för att se det goda, men de ser inte vad det är på RIKTIGT. Vi satt på en safari uppsamlings punkt på något västerländskt cafe för att få wifi några dagar och att se turisterna komma dit fick mej verkligen mej att känna, jaa jag vet inte ens vad det fick mej att känna, äcklad? Från båda sidorna sett, hur locals ser de vita som dumma vandrande penga påsar man kan mjölka och lura pengar från, och turisterna som kommer och spenderar flera tusen lappar runt människor som har ingenting. Det irriterar mej bara att turisterna bara ser det förfinade, de vet inte hur det egentligen är. De vill inte ens veta. 
 
 Dar Es Salaam. Vår utsikt från vår Couchsurfing host där på andra bilden, rätt super nice.
 
Och så hur vi bodde hos vår CS host i Arusha. Simpelt.  
 
Dethär publicerade jag på Instagram: This is why I Couchsurf. This isn't what the tourists sees, or wanna see, this is what is the real side of a country. This is how locals lives in Arusha, Tanzania. I've taken this pic from the entrance to the house I stayed in, and yes it's a whole rubbish pile in the picture. That's just how they live. They throw rubbish from the house just right there. The family I stayed with didn't even have a real shower, they just heat some water on the gas and then with a bucket splash it over themselves. And they didn't even have running water available every day. And they only ofc use a squat toilet. These experience can't be paid for. It's sad, it's raw, but it's especially REAL. I'm sure 90% of the tourists who are coming to Tanzania don't see this side of the country. Maybe not because they are ignorant, but mostly because they probably don't want to. There's definitely a difference between being a tourist and a traveller..
 
 
Och Tanzania är dyrt. Hit kommer man bara om man har pengar, eller vill spendera pengar. Som sagt, safari kostar flera hundra om inte tusen lappar, typiska Afrika-upplevelser är dyra, hotell är dyra, allt är dyrt här. Mat på restaurang kostar från cirka 4-5$ uppåt, så det är billigt. Men att shoppa souvenirer på marknader är dyrt, och man får verkligen gnälla över priserna för att få ett okej pris. Som sagt, prisättning efter hudfärgen.. Jag över-betalade för de sakerna jag köpte på marknaden i Arusha, bara för att de inte ger med sig och för ja tja, de behöver väl dedär få dollarna extra mer än vad jag behöver dem.
 
8$ för en tygkasse. För mej är det överprisat i ett fattigt land. Men whatever, hade too much cash så behövde spendera det
 
Jag stannade 7 dagar i landet och spenderade kring 70€ (bör nämnas att cirka 20€ av det köpte jag souvenirer för eller lämnade i handväskan för jag hann inte använda upp det), pluss 50$ på visum. Ingen jävla ting (!!!) med andra ord, och jag känner jag har sett något de flesta turister inte sett.
 
 
Meeeen, för att dra upp lite av det positiva nudå, där är många saker med Tanzania och Afrika jag är sjukt imponerad av, och blivit inspererad av. Naturen såklart. Men också männkskorna. Människorna är otroligt glada, chill och öppna. Alla hälsar, och thats all they want. Bara säga hej. Inte ropa snuskigt eller stalka dej flera kvarter eller ha ditt nummer. Bara hej. Som de säger till alla andra på gatan, ung gammal vit svart whatever. Om man får ögon kontakt ler man till varandra. Barnen älskade också att se vita och ropa hej efter oss. Jag är också imponerad över att de bär så mycket på huvudet. Hur smart? Så har man händerna fria! Pluss de har världens bästa hållning. Och barnen har de lindat in upp på ryggen. Mer händer fria. Smartisar. Jag älskar alla färggranna vackra mönster de har på allt. Och ni känner till hakuna matata va? Det betyder ju faktiskt "inga bekymmer" på deras språk svahili. Och Simba betyder lejon, Rafiki vän och Pumba är Pumba-djuret (vad e han? Ett vildsvin?). Det är en väldigt chill och no stress kultur och säger alltid "pole pole", som betyder slowly slowly. Och barnen är bara sjukt söta.
 
 
Familjen vi bodde hos bjöd oss på frukost och middag varje dag, och lät oss bo där, fast de själva hade såså lite materiella ting. Det var rätt inspirerande och underbart att se hur mycket de vill ge fast de inte har det så gott ställt. Amaaazing. Och så skönt att vara utan wifi, att första grejen man gjorde på morgonen var inte att kolla sin mobil.. Vi hängde med pappan i huset på dagarna och han tog oss runt över allt (till de platser som inte kostade överdrivet mycket) i Arusha och jaa, utan honom skulle jag inte kännt mej bekväm att gå runt på gatorna. Eller liksom, jag tror inte något dåligt skulle hända, men jag skulle bara varit lost och jaa helt enkelt obekväm. Han var verkligen guldvärd och jag skulle knappast ha haft en good time där utan honom.
 
 
Vad jag blev sjukt förvånad över också är hur mycket Tanzania (Afrika??) påminner om Central Amerika och Karibien. Alltså sjukt mycket same same, men different språk och people! Vet inte hur många gånger det kändes som jag gick runt i Dominican Republic, Costa Rica eller Nicaragua. Dethär med färgade hus och hur de skriver på hus/butik väggarna, typ Barbershops i var och varannat hörn. Maten påminner lite också, rice and beans och friterade rätter. Så det var rätt coolt och oväntat. But I like Latinos more than Africans..  
 
Som tex dehär 2 sista bilderna ser precis ut som Nicaragua eller Costa Rica för mej.
 
Så hur ska vi summera dethär alltså? Jag är glad för att jag reste till Afrika. Hälsosamt. Det är verkligen en helt annan värld. Och jaa, jag tror upplevelsen ska lägga sig lite men jag märkte det på mej den sista dagen hur jag bara ville komma bort. Jag ville inte vara där mer, jag ville på ett flyg bort bort bort. Till en mer civiliserad värld. Jag klarade inte, hade inte lust, av mer. Vi blev till och med bjudna på ett Afrikanskt bröllop, thats once in a life time grej man får chansen till och jag kände verkligen wow, det måste jag ju bara tacka ja till! Men jag frågade mej själv vill JAG det? Vill JAG uppleva mer av kulturen igenom att gå på ett bröllop eller gör jag det bara för att säga done that? Svar nej, så jag beslutade mej för att lämna landet, kontinenten för denhär gången. I know I will be back in Africa, det är jag säker på. Syd Afrika, Marocko, Madagaskar, safari, bestiga Kilimanjaro, det är grejer och länder jag vet kommer uppleva i mitt liv. Men inte nu. Så tills dess, så som jag känner nu, så är Africa over and out. Hakuna matata.
 

Turkey

Efter Israel visste jag att jag skulle på något sätt ta mej till Tanzania där jag ska möte upp med en dansk arbets kompis. Men det är inte från alla länder man kan komma till Tanzania, men från Doha kan man, och för mej blev det bäst att flyga Tel Aviv - Istanbul - Doha och sen vidare till Tanzania. Och istället för att bara byta flyg i Istanbul tänkte jag what the hell, lets get lite smak av Turkiet!
 
 
Jag hade verkligen noll förväntningar av Istanbul. Jag var faktiskt OROLIG att åka själv?! Liksom Turkar, och Turkiet, har ju inte världens bästa rykte... Will I be alright? Alone? Jag satte upp en couchsurfing open request om någon hade lust att låna ut sin soffa till mej för 2 nätter och jag fick över 70+ offers (!!!) av folk som sa jag fick komma över! Alltså det är överdrivet många, så jag blev liksom lite osäker av det också? Jag är väldigt paranoid i min natur till andra människors vänlighet (något resandet har lärt mej att få bort. Det finns faktiskt otroligt snälla och vänliga människor som INTE har dåliga baktankar, eller som vill fuck me.) så att så DÄR många vänliga själar ville hjälpa mej cant be right? Well anyway, jag valde det säkra före det osäkra och surfade hemma hos en kille som hade sin mamma på besök, pluss 2 ryska brudar. Cant go wrong. Han, och hans mamma, var båda två heeeelt underbara. Som sagt Turkiet och turkar har ju rätt dåligt rykte om sig. Och fast jag försöker att inte bli påverkad eller dömma folkgrupper så sätter ju det sig rätt hårt där i bakhuvudet när man upprepade gånger hör dåligt om någon. Men seriöst vilka härliga människor! Jag snackade med rätt många olika locals runt om, och även fast en del var försäljare och vara naturligtvis vänliga och söta för att de ville sälja något så var ingen av dem pushy eller snackade med mej BARA för att sälja. Det kändes väldigt avslappnat och som de jaa, helt enkelt bara ville ha någon att snacka lite med. Det älskade jag.
 
 
Istanbul är också en otrolig shopping stad. Alltså omg, har inte varit någonstans i världen som shoppingen är så bra som i Istanbul! Det kostar typ ingenting där. Forget about Thailand priser, dethär kändes ÄNNU billigare. Sure its all fake, men de försöker inte överprisa sina Gucci och Prada väskor bara för "märket". Om du vill köpa en Prada väska i Asien slänger de upp priset högt för att det är "märkes" och blabla. Come on, vi vet alla det är fake. Turkade försökte inte överprisa löjligt mycket (eller prissätta utifrån ens nationalitet), men såklart lite, man måste ju pruta, men man måste inte pruta lika hårt som i Asien. Tex köpte jag en "märkes" plånbok för cirka 15 turkpengarwhateverdenuheter (turkish lira heter det), säljaren startade på 25 och vi gick tillsammans ner till 15 och thats okay. 15 är lika med 3,5€, alltså ingenting. Han kunde ha satt ett way högre utgångs pris, de gör de i Asien tex, så de gillade jag med shoppingen i Turkiet. Jag var in på random små outlets också, där sålde de nya mellanbudgets-märkes (Gina Tricot, Zara, Only, River Island, H&M) kläder för runt 5€ styck oberoende om det var byxor, topp, hoodie, whatever. Super nice. Jag tror såna små butiker har på något sätt kontakt med kläd factorys (rätt mycket kläder är ju faktiskt gjorda i Turkiet) och har köpt upp andra klass klädesplagg, eller bara sånt som inte blivit sålt, och säljer det billigt. Awesome tycker jag. Var också in på några "vanliga" klädbutiker, och där var priserna typ vad vi e vana med.
 
 
Sjukt crowded på shopping gatan mot Taksema Square och en del delar av marknaderna (den sista bilden är tagen utanför Grand Bazaar marknaden, så jävla packat med folk. Enda gången jag varit i sån stockning med människor är på festivaler.). Men överlag, om man vill shoppa billigt, så är Istanbul absolut min favorit stad att go crazy in! Önskar jag kunde åka dit och julshoppa och dra med allt möjligt hem.
 
 
 Jag frågade säljare om de har många Skandinaviska turister här, de sa nej de har slutat komma. Åk folket åk! Rekommenderar verkligen Istanbul. Kände mej aldrig otrygg fast jag var en ensam lost blondin. Frågade också min host varför Turkar har ett sånt dåligt rykte omkring sig? Han sa att det kanske kan bero på att Turkar uppför sig annorlunda, dåligt, när de kommer utomlands och tror de kan uppföra sig hur som helst. Make sense. Men hur som haver, Turkiet är verkligen ett land jag vill se mer av.

Israel (+ Palestine)

0Så, i Hong Kong bestämde jag och C oss för att åka till Tel Aviv. Han var där i sommrast en halv dag, tyckte det var coolt och snackade lite om det. Jag hade ingen aning om var Tel Aviv är? Men jag har väl hört det förr, men har väl tänkt det varit någon by i Europa. Well anyway, det kändes som en bra idea att hoppa på ett direkt flyg dit. Liksom det är bara så enkelt. Vi bestämde att åka samma dag som vi åkte. Ett par timmar innan vi behövde packa väskorna och åka till flygplatsen. Liksom, det är nästan FÖR enkelt. Sånthär planerar folk år, månader, åtminstone veckor på förhand, inte bara någon timme... Och sen 11 timmar i business class och så tada nytt land, nytt äventyr.
 
 
Och btw jaaa omg jag älskar bara business class såååååå jävla mycket!! Eller, business känns skit samma på små korta flygen (har ett par gånger haft business på korta flyg som typ bland annat Miami - Cancun, Hong Kong - Singapore, Japan - Hong Kong så alltså 2-3 timmars rutter och ja tja, man blir serverad lite bättre och har lite mera utrymme men det är väl inget woow med det. Typ samma som nödutgångs eller extra legroom platserna, som såklart e nice men still kind of same same) men lång flygen alltså jaa. Om ni nångång vill, eller kan, lägga nån tusen eurolapp på en long distance bussiness seat GÖR DET. Eller dont do it, för ekonomi klassen kommer suga ÄNNU mer efter att du bara 1 gång prövat business. Men det är så himla underbart. Så bra service, flera rätter mat, utrymme, liggställning, riktigt täcke och 2 kuddar, goodiebag, och bäst av allt är väl att man får vara i fred! Liksom privatheten. Att man inte faller över på någon om man somnar till, eller någon tuggar i ens öra. Man är bara helt själv. Eller iaf känns det ju som det. Jag har gjort 2 long distance bussiness class flyg nu, 14 timmar Hong Kong - Chicago förra året och nu Hong Kong - Tel Aviv på 11 timmar, båda flygen med Cathay Pacific (som btw måste vara mitt favvo flygbolag. SAS har jag på en andra plats) och ja som sagt, I just love it.
 
Jävligt härligt också att åka bussiness i det nyaste planet jag någonsin rest med. Hade TVÅ touch screen skärmar. En stor, och så dendär lilla på bilden (som inte bara var fjärrkontroll utan man kunde kolla film på den också. Eller läsa nyheterna på den medans man kollade film på stora skärmen. Lyx.)
 
 
Wishing bridge in Jaffa, Tel Aviv. "If you hold on your zodiac sign, looking at the ocean and make a wish, it is supposed to come true."
 
 
Tel Aviv ligger alltså i Isrsel. Middle East. Vad jag tänkte mej Israel skulle vara är ett land full med super religiösa människor, alla klädda i vita och svarta dräkter, och väldigt strikta levnadsvanor. Jag föreställde mej Qatar eller Dubai, minus de höga byggnaderna. Öh nej? Israel är verkligen inte vad jag hade i bakhuvudet. Tel Aviv är en av de coolaste städerna jag varit till och hade samma vibe som Kalifornien och kust städerna i Australien och Chile. Ni vet, surf vibes, reflektioner på gatorna av väldigt kreativa själar (music, graffiti, coola shoppar) och väldigt jaa hippie och coolt. Alltså pretty fucking awesome. Loooved it. Vi bodde en natt i Jerusalem också, som hade en annan atmosfär men var minst lika cool som TLV. Israelierna (okej jag vet det inte är ett riktigt ord, men you know what I mean) verkar super open minded och chill. Fest människor med passion. De påminde mej verkligen om Chilenare! Så jag kände mej alltså som hemma. Men jaa alltså verkligen härligt intryck av människorna och landet!
 
 
 
Och safety då? No problems. Jag kände mej inte osäker eller otrygg en endaste gång i Israel. Allt är väldigt tryggt, och modernt. Som Skandinavien. Priserna är också i klass med Skandinavien (alltså jävla dyrt). Vi åkte igenom West Bank som man hör om på nyheterna, vi såg Syrien och Jordanien i fjärran, och vi krossade den omtalade gränsen in till Palestina (dendär gränsen med muren som Trump gärna vill kopiera och göra lika mot Mexico). Liksom, dethär är de områderna man hör dåligt om, det är här det kan när som helst börja regna bomber och hagla kulor. Det var rätt sådär aha upplevelse att inse vilken fel bild man har i huvudet av platser eller människor man aldrig besökt tack vare vad media pumppat i oss att tro. Jag följer inte nyheter, men på något sätt har jag endå en bild i huvudet av hur farligt, oroligt, dåligt, akta-dej-osv det är på sånahär ställen. Såklart jag inte rört mej i nån warzone, men det är det folk kanske inte inser, att warzone är en ZONE. Inte ett helt land, inte en hel folkgrupp. Människor är de samma världen runt, vi alla vill ju bara må bra och ha det bra. Bara för att det är krig eller oroligheter i områden betyder det inte ALLT eller ALLA är dåligt. Dock var det rätt chockerande att åka över till Palestina, att resa 15km från härliga Jerusalem, att korssa muren, att komma över till Betlehem och se vilken otrolig annan atmosfär det var där. Mitt första och hårdaste intryck av Palestina var desperation. Sjukt sjukt sorligt men jaa, den desperationen folk utstrålade där, som jag inte alls hade känt av i Israel, var riktigt sorligt och synd att se..
 
Shalom! Betyder hej, eller peace. What we all want, bara ett hej eller peace.
 
 
Vi gjorde också en två dagars tour som inkluderade en resa till Masada, Dead Sea, Jerusalem, Klago Muren och Betlehem (Palestina). Absolut värt det. Jerusalem och Betlehem kan jag nog inte beskriva på något sätt. Liksom, jag är religiös, religösare än de flesta jag känner, men känslan att vara DÄR var väldigt wow. Alltså, det är ju dehär platserna man hört historier och berättelser om hela sin upp växt, hela sitt liv. Det är HÄR det hände. HÄR. Jag såg var Jesus föddes, jag såg var han korsfästes, jag rörde vid hans handtryck, jag gick i hans fotspår. Man behöver inte ens vara troende för att tycka det här är powerfult och häftigt. Mer än så kan och vill jag väl inte berätta om Jerusalem och Betlehem, man måste bara uppleva det själv. 
 

Hong Kong

Jag hatar själv när jag besöker någon blogg och det inte har hänt något överhuvudtaget på den på en dag. Vecka. Månad. Man ba buuuuh. Worst feeling ever ju när man vill snoka och there is nöthing alls. Ni trogna läsare känner säkert igen feelisen av att vara här inne o kika.
 
 
Men jaa what to tell. Nu just är jag i Hong Kong. (Eller jag var det när jag skrev dethär inlägget för 2 dagar sen. )Jag tror det är femte gången jag är här, och jag hatar det lika mycket varje gång fast jag alltid kommer med öppet sinne och tänker att denhär gången ska va different. Redan efter 1 timme i landet nu konstaterade jag igen att nope, jag ogillar helt enkelt Hong Kong. Not my thing bara. Stressen, atmosfären, allt går så fort och så långsamt på samma gång, alla tänker bara på sig själva (folk håller inte ens dörrarna för varandra!) och jaa det är bara too much för mej. Och som sagt jag gillar inte Kineser. Men att BO här tror jag är annorlunda. Då är man del av dethär kaoset. Man har en mening och en orsak att följa strömmarna. Men som turist hatar jag verkligen HK. Man bara är här och ser på andras liv utifrån sett. Men visst, om du har chansen att göra ett flyg layover här go for it, I guess det är kul att uppleva HK en gång i typ 3 dagar. MAX.
 
Okej hatar gör jag väl inte. Men det är en av de stor städer i världen som jag aldrig gillat och aldrig varit excited över att åka till. 
 
Men jag återkommer ju till Hong Kong för jag har en bra kompis här jag alltid kan stanna hos och som alltid tar så bra hand om mej (utan honom skulle jag veeeerkligen hata HK!). Pluss HK har worldwide flyg connections, så det blir lätt att man kommer här förbi. Anyway, jag har varit här i nästan en vecka nu redan. C har sin lägenhet i Mid Levels, i Soho, vilket är ett område som känns väldigt internationellt och inte alls som att man är i Asien, så jag har bara rört mej här på gatorna, och upp och gjort hiken The Peak 3 gånger redan på denhär korta tiden. Älskar The Peak, älskar att man kan komma bort från staden så enkelt. Pluss att det är ett fucking awesome svettigt minst 2 timmars workout som man kan extend och variera med olika vägar och stigar när man väl är där uppe. Absolut det bästa med HK. 
 
 
Så jaa tja, liksom jag har varit på resande fot i 2 veckor nu redan men doesnt really feel like it. Syd Korea, Malaysia, Hong Kong. 3 länder på 2 veckor låter ju rätt okej mycket? Men känns som jag tagit det i chill tempo. Efter behandlingen och hotell stay i Malaysien så bodde jag hemma hos en vän där, och här i Hong Kong då också bor jag med en vän, så det känns skönt med company och familiarity på platser jag redan besökt och känner. Så rätt skönt och chill, inte så travel stressiga feelings.
 
 
Men noooow, så är det dags att hit the road again. 

Malaysia round II

Jaha så är jag tillbaka i Malaysien då. Landet jag glömt att jag faktiskt gillar. Liksom jaa, det gör jag ju. Det är rätt muslimskt, fyllt med kineser (som jag precis gjort ett halvt inlägg om att jag ogillar?!) och indier så är det inte bara de utan också ett land med sån otrolig mix av människor från heeeela världen. Malaysia är ett land som välkommnar typ allt och alla. Eller inte alla I guess, men de håller verkligen armarna öppna till typ såna nationaliteter Finland inte så lätt bjuder in. Härligt va? Så jaa, landet har en skön blandning av så många olika människor och tron, och alla har rätt så frid och fröjd med det.
 
 
Okay så mina första dagar här så har jag ordagrant suttit inne på ett hotell rum. På 2 hela dagar öppnade jag inte hotellrummets dörr. Som sagt gjorde ju en behandling för mitt ansikte så jag hade ju en orsak varför jag gömt mej (fast förra gången jag gjorde den stoppade det ju mej inte att vara ute bland folk och hålla mej igång.. Men som sagt everything is another story this time med travel burnout och noll motivation..). Men endå? Liksom hade nästan glömt att jag var utomlands när jag checkade ut från hotellet efter den tredje natten.
 
Älskar att jag kan använda ansiktsmask här för att skydda huden efter laser behandlingen utan att folk kollar konstigt på mej. Inte varje kontinent man kan springa runt såhär utan att folk tror man har något fel eller är knäpp.
 
Anyhow Malaysia. När jag anlände kändes det bra. Här har jag ju varit förr. Dethär klarar jag. Det här kan jag. Tex vet jag att jag inte behöver åka med snabbtåget in till KL Sentral som de marknadsför precis överallt på flygfältet, jag vet det finns en buss som kostar 1/10 av priset. Kändes bra att vara den enda vita personen på bussen. Kändes som jaa det här kan jag. Samma sak på KL Sentral, jag visste hur metro systemet funkar. Det kändes så lätt. Allt så bekant. Allt som jaa, jag kan dethär. 
 
Jag HATAR turister, resenärer, som reser till ett annat land och käkar på McDonalds och går på Starbucks. Wtf, det smakar ju precis samma som det gör där hemma, why would you resa någonstans om du käkar det samma som i ditt land?! Ja tja, jag är på den nivån nu. Ge mej Starbucks. Ge mej vad jag vet är vad. Jag hatar mej själv för det, men jag är bara trött på att jaa I dont even know vad jag är trött på men jag vill bara ha familiarity..
 
Fast faller inte så lågt ner att jag faktiskt går och käkar på McD. Käkar faktiskt på random små kiosk restauranger var det sitter bara lokals. Var en full matportion kostar way less än en Starbucks kaffe.
 
Och jag gillar Malaysien. Kanske det är för att jag varit här förr och vet hur grejer funkar. Men allt känns väldigt enkelt som en utlänning här, precis som i Singapore. Det mesta, allt, är på engelska och folk snackar engelska. Det är liksom lätt. Men. Som sagt, I'm just so done with this. Jag spenderade 2 timmar på att gå runt lite efter jag kröp ut ur min lilla håla och allt jag kände var JAHA. Liksom yes allt är så billigt, vill köpa upp allt jag ser men jag orkar inte för jag har inte lust att fylla backpacken med saker jag ska dra med runt halva världen. Om jag var här på en två veckors semester och skulle direkt hem, fine, då skulle de va kul att köpa skit för små summor. Men varje billig liten grej fyller en del av min ryggsäck jag inte har plats till. Trust me, då suger det extra mycket att gå runt och kolla på shit man inte kan köpa. Och vad else gör man? Visst är det kul att gå runt. Ta in intrycken. Lukter och dofter. Lukter är absolut något speciellt jag märkt jag reagerar på på denhär resan. I Sydkorea observerade jag på en del ställen att hej det luktar som i Hong Kong när jag gick förbi något fiske stånd. Luktsinnet är rätt otroligt, hur man förknippar saker och platser med en viss doft. Här gick jag förbi street food ställen och fick dendär starka känslan av att hej jag är ju faktiskt utomlands, jag är i Asien. Det påminde mej om en annan tid, nån av alla de andra många gångerna jag varit i denhär kontinenten.
 
 
 Men vad gör man? Vad får man dagarna att gå med när man reser? Vad har jag gjort de senaste 7 åren? Strövat omkring? Lallat opå? Observera andras liv utifrån sett? I dont fucking know men jag känner bara jaha what am I doing???! Som sagt visst är det skönt att bara vara, att bara gå runt och kika. Men herreguuuud det känns som så.. I dont know? Att dethär är vad jag gjort så länge nu? Det ger mej inget nytt. Allt är same same, but different. I grund och botten är ju det så. Allt är det samma, människor vill det samma och är de samma runt hela jorden. Mat, hus, relationer, lycka. Basic. Så är det överallt. Så är livet. Jag är bara trött på att vara åskådaren till andras liv. Jag vill ha mina egna mål.
 

Read on

Alltså vem tar med böcker på resa? Alltså ok fine om du ska på en sola-bada-semester till Thailand eller Grekland. Du kommer ju spendera rätt mycket tid i raklång ställning i solstolen, totalt okej att dra med böcker. Men på backpacking eller långresa? Okej ärligttalat brukar jag nog som oftast ha med en bok, och när jag är färdig med den lämnar jag den till sitt öde och plockar upp en annan (det finns alltid kvarlämnade böcker på hotell, hostel eller book exchange ställen i stor städer).  Hmmm tjaaaa fast, jag har faktiskt 3 böcker i ryggsäcken just nu whooopsi.. Extra kg på ryggen why nooot. Drog rekord lite kläder med mej men 3 böcker skulle jag ha med slarvat. Nåja. Men jag har faktiskt gjort en till laser och vampyr behandling för ansiktet (samma grej och klinik jag gjorde i Februari, som ni kan läsa i bloggen om ni klickar på Februari arkivet till höger) i Kuala Lumpur i Malaysien så jag hade en plan att gömma mej på ett hotellrum i 3 dagar, ypperligt tillfälle att läsa böcker alltså. 
 
Japp, som ni ser, vem har lust att möta någon sån på gatan. Lika bra jag ligger inne och gömmer mitt stackars ansikte i nån bok.
 
Jag har precis läst klart Kvinnan på Tåget. 3/4 delar av boken var jag sjuuukt irriterad på den. Slutet var spännande, hela boken var väl spännande, men jag var så sjukt irriterad på huvudpersonen Rachel. För att? I dont know men enda förklaringen jag har till min irritation mot henne är kanske för att hon påminde lite om mej själv på något sätt, eller hur jag kunde ha blivit? Små-alkis med dumma extrema minnesluckor, tjock, omotiverad till livet, uttråkad och lägger sig i andras liv i brist på annat. Man bara giiiiirl get a fucking life!! Okej jag har aldrig varit som henne, men jag tror jag KUNDE blivit som henne om jag bara skulle släppt taget om mej själv för 7 år sen när jag var för ofta fylld med alkohol och minnesluckor. Anyway yeah ok bok I guess. Finns väl en film som är gjord efter boken också? 
 
 
Okej så 0.5kg lättare väska efter att läst ut den, tjoho! Nästa bok blir Den Du Borde Frukta. Och sen den sista ser jag ju dock mest framemot, Lars Kepler gör en aldrig besviken.

Seoul, South Korea

Mamma gnäller om att jag borde göra något vettigt av att jag tycker om att skriva och resa. Men jag orkar (att inte ha lust kanske är den rätta benämningen) att börja slita sönder mej på att kämpa igenom att få en superduper bra framgångsrik och sponsrad reseblogg, eller söka jobb på nån tidning. Why? Well först och främst är det enough av såna personer där ute, och om jag ville ens komma i närheten av att va en av dem betyder det jag borde börja skriva "ordentligt" (plus ha ordet journalist på cvt). Och då är det väl inte skoj mer? Då behöver man liksom måste filtrera sig så, nu när jag skriver så skriver jag ju direkt från hur jag tycker, tänker och känner. Nothing more or less. Tänk, att skriva artiklar, omg vad jag skulle behöva hålla tillbaka på mina ordval och sättningar så ingen skulle behöva känna sig trampad på tårna. Fast nån vacker dag kanske jag blir journalist. Men tills vidare håller jag mej bara till bloggen now and then.
 
. . . . .
 
Sååååå, huxflux blev det en resa till Syd Korea. Dit kunde man flyga raka vägen från Helsingfors, där har jag aldrig varit förr, så ja tjaa why not? Jag läser och ser inte på nyheter men helt under en sten har jag väl inte helt bott så visst vet jag Korea är ett lite aaaah-akta-dej-land. Men resonerande med mej själv att Korea knappast spränger sig själv i luften, och tror inte Trump faktiskt gör det precis nu heller, så jag tänkte det lär vara safe.
 
 
8 timmar och typ 40 minuter tog flyget. Det låter ju som ingenting?! Sen när ligger Finland nära Korea? Miami och Thailand tar det väl 11-12 timmar att komma över till? Wow, hej Korea, vi är ju nästan grannar?! Bara typ 2 länder emellan oss faktiskt.
 
 
Mina första intryck av huvudstaden, landet och människorna är "shit vad de är LUGNA?!". Alltså jag är förvånad för jag tycket det är skit jobbigt att vara i stor städer i "norra" Asien, som Taipei och Hong Kong. Tokyo är jag helt okej med, Japaner är sjukt hövliga människor och allt funkar perfekt. Men dedär med mer Kines kultur som i Taiwan och HK klarar jag bara inte av. Jag har verkligen inte lust att åka till Kina efter att besökt Taiwan en gång och i HK har jag väl varit tusen gånger i och ogillar det more or less lika mycket varje gång.. Jag hade ju förväntat mej lite att Koreanare är som Kineser. Högljudda, stressande, trängandes, fjärtandeochrapandeochingenhövlighets-människor. Men nej inte alls, Koreanare är mer som Japaner. Inte lika EXTREMT ordentliga som Japaner, men rätt likt verkar det som iaf. Det gillar jag. Folk skriker och härjar inte när de snackar till varandra, och de går skit långsamt. De är lite blyga, men det var faktiskt en kille på gatan som stannade och vågade snacka med mej, och två olika herrar under dagen ropade efter mej. Alltså inte ropa sådär som sydamerikanare som klär av en med blicken, utan de ropade mer sådär av nyfikenhet över varför går det en turist förbi. Jag såg inte så många vita människor, och de jag såg bodde nog där. Turister såg jag bara på flygplatsen.
 
 
En rätt sorlig grej är att när jag började resa för 7 år sedan såg jag INGEN skillnad på om en Asiat skulle vara från Filipinerna eller Japan. Jag hade verkligen ingen aning. Fast i och för sig hade jag väl kanske det samma med Europer också? Vad är skillnaden mellan en Tysks utseende och en Svensk? Det e en stor skillnad! Men kanske inte alla ser det? Well anyway, nu känner jag rätt bra igen Asiaternas ursprung och är rätt stolt över att jag faktiskt kan ha en liten ide, eller iaf en någorlunda gissning om, varifrån de kommer av att bara kika på dem. Kineser har dålig klädstil, kraftiga käkben, är noisy och väldigt frammåt och har inga manners. Japaner är längre i höjd och har en mer slim ansiktsfigur, de är otroligt hövliga. Koreaner är kraftigare byggda i kroppsform, går runt med solbrillor och har bra stil och trendiga kläder, är blekare än andra och använder mycket smink. No offens. Well, såklart alla är olika (I mean, alla Finnar är väl inte blonda med blå ögon och blyga osv osv heller?!) men det är iaf i stora drag de kännetecknen jag lärt mej av 7 års resande, och med hjälp av en del lokals som hjälpt mej.
 
Annat då? Jo jag lag märke till en massa kyrkor? Inte så ofta man ser KYRKOR i Asien? Eller? - Folk står i skuggan direkt när de kan (väntar vid övergångsstället springer de fort bort till något hörn eller bakom en stålpe från solen). - Det är en massa utomhus träningsmaskiner överallt (skit bra ju!). - Det är rent och städat. Jag gick in på nån typisk Asiatisk gatomarknad också, köpte en magnet och märkte hur fort jag typ sprang igenom och bort från den. Been there done that, jag har set enough med Asiatiska marknader. Same same om det är i Thailand eller Korea, där är folk alltid de samma. (No its not, men som sagt hmmjaatravelburnedout-tänkande). - Jag känner mej 0% otrygg. Samma i Japan. I SVERIGE skulle jag säga jag känner mej mer otrygg i. Wtf synd va? - Det finns kaffe barer ÖVERALLT. Skojar inte, har aldrig varit i ett land var jag skulle sett mer cafen eller människor med en kaffe i handen än här. Rätt oväntat! - Men en sak som var väntat var ju att se Mumin lite här och där, norra Asien älskar ju honom nästan mer än vad jag gör. Fast Mumin på mjölk har jag aldrig sett.
 
 
Men overall vill jag säga Seoul kändes väldigt mycket som en typisk Skandinavisk stor stad somehow. Som sagt städat, fint, ordentligt, organiserat, modernt. Jaa, rätt så "normalt" med vår standard sett.

Så ja tja, det är väl lite mitt intryck av Korea. Jag bodde faktiskt på hostel for once och lite saknade jag ju detdär att ha någon söt och rar couchsurfing människa att fråga ut om landet, mentalitet, varför ting är si eller så eller hur Koreanare tänker osv osv jaa allt (jag frågar verkligen oftast ALLT), så det känns som jag inte fick någon inblick hur saker och ting EGENTLIGEN är, bara hur det ser ut utifrån sett. Blev ju lite påmind att jag älskar cs alltså, o ogillar hostels. Men fast jag va jetlagged asf och hade inte sovt på över 24 timmar, kick över 32k steg med sjukt obekväma skor, var lost ett par gånger och ja tjaaa, inte helt på topp alltså men ändå känns det som jag såg och fick ut rätt mycket av min lilla cirka 26 timmars tid i Seoul. Jag är verkligen ingen stadsmänniska. Så ett dygn i en stor stad e fine. Så NEEEEXT please.
 
 
Men joo summa sumarum, jag rekomenderar Seoul. Och jag tror själva landet Korea är riktigt fint och värt att upptäcka, och inte bara huvudstaden. Men well, en annan gång. Nu ska jag vidare.

Travel Burnout

 Alltså suger ju att jag aldrig uppdaterar bloggen mer va? Nu just har jag väl inget vettigt att göra en uppdatering om egentligen. Jag har varit hemma i Jakobstad i 1,5 vecka. Och just nu är jag påväg på en 1-dags trip till Danmark och Sverige på photoshoots. På söndag planerar jag resa från Finland. To? I dont know. Och helt ärligt, jag har ju inte lust. Jag har ju inte haft rese lust på hela året heller. Jag tvingar mej bara till det. Bara för att jag kan. För jag kan komma till andra sidan jorden för 100€ i 3 månader till. Jag måste ju bara resa då.
 
 
Jag Googlade precis, för första gången, vad jag känt länge, vad jag försiktigt sagt till folk i ett par månader, men som jag aldrig har riktigt erkännt för mej själv.. Jag Googlade den förbjudna meningen, det man bara inte FÅR säga eller känna: "I'm tired of travelling". Och med en mindre skuldkänsla i kroppen men med mixed feelings, så kan jag säga att det var best decision ever att Googla de här förbjudna orden. För plötsligt blev mitt synfält fyllt av mina precisa känslor och tankar skrivit av andra. Plötsligt känner jag att det är visst okej att jag är trött på att resa. Det händer. Det har till och med ett namn. Travel burnout is a thing. Och det är OKEJ!!! You just need to accept it.
 
 
Här kommer en del urklippt från bloggar, från artiklar och sidor på Google som beskriver PRECIS hur jag känner. Tyvärr fick jag aldrig ner skrivet från vilka urklipp kommer från vilka sidor. Jag blev bara så till mej när jag läste runt att jag copy pastade allt som kändes som om det var jag.
 
Here we go..
 
"With all those pictures your friends are seeing on Instagram, what you’re saying sounds like something straight out of the mouth of a spoiled child. “I’m tired of traveling.” You probably feel like you should be beating yourself up for feeling like this."
 
"Travelling is not a holiday. The adrenaline of that constant adventure is intoxicating and backpackers easily lose track of how much energy they’re really using. It’s a barebones lifestyle – there’s no other way around it. The essence of backpacking is living on the cheap. You’re wearing the same clothes on end, eating on a budget all the time, sleeping on a budget all the time. A budget is always at the back of a backpacker’s mind."
 
" Long-term travel takes a certain type of person to enjoy. You need to be independent, you need to be able to spend lots of time alone, you need to be flexible, and you need to be able to deal with constant change. "
 
"When a person takes a vacation from work it feels special and exciting. They’ve had something to look forward to for a while. But suddenly when you travel all the time, it loses that special feeling."
 
"Sometimes, when you have too much of something, it stops having the ‘wow’ factor."
 
"I start taking things for granted. Things start to look the same. I’ve seen so many churches, waterfalls, sunsets and temples that they all start to blend into one."
 
"Finally, you get tired. Really tired. Of traveling. Of everything. After a while, everything becomes just another “one of.” That 100th church, 100th waterfall, 40th hostel, 800th bus ride, 600th bar… it’s not the same after a while. It loses its charm and luster. Travel becomes unexciting."
 
"I guess you could liken the travel addiction to any kind of addiction. Things become less pleasurable and suddenly you need more and more to generate that same excitement."
 
"Because if you do something too much, no matter what it is, you will ultimately get tired. Playing football, eating hamburgers, or watching movies, if you do this every day, you will get tired of it eventually. The same applies for travel. Regardless of how much you love it, if you do it long enough, you will get sick of it."
 
 
Alltså man kan lugnt säga jag fick en AHA upplevelse. Och jag känner mej bättre av det. Jag känner att I'm not the only one och jag känner det är okej att vara trött på att resa. För jag har ju inte tillåtit mej själv att känna det. Det är som om jag haft en stor rosa elefant i ett rum och bara slängt en filt över den och intalat mej örsökt intala andra, och speciellt mej själv, att det inte alls är något där. En filt ser du väl är där, men en elefant nähä vad snackar du om det är ju bara en filt? Inga problem här inte! För skuldkänslorna över att man har det så BRA, man lever ett liv andra bara kan DRÖMMA om, det kan man bara inte klaga och vara trött på. Man får inte! Fast man känner det så får man bara inte känna det. Men det får man väll. Och det är okej.
 
 
Som sagt känns det bättre nu efter att ha Googlat, efter att ha skrivit dethär inlägget. Det är okej att vara trött på att resa, det är okej att säga det och det är okej att känna det. Om 3 månader kan jag inte längre flyga runt jorden för ett par få tiolapps euron. Om ett par månader kan jag inte längre bara åka till flygplatsen och ta vilket plan vart som helst. Att flyga till Miami kommer inte kosta mej 80€, det samma flyget kommer kosta mej dedär minst 500€ som det kostar för alla andra. Och vet ni vad? Jag ser framemot det. Jag kanske kommer ångra mej i Januari över dethär inlägget och känslorna när jag inser hur dyrt och svårt det kommer vara att resa som "vanliga", men det gör inget för dethär är vad jag känner nu just och jag ÄR trött på att resa nu just. Och what the hell, jag har verkligen gjort det mesta av mina två år som billig resenär. När någon frågar av mej var jag varit de senaste månaderna, eller åren, har jag helt härligt talat SVÅRT att komma ihåg. En kompis jag träffade upp med i Tjeckien jag mött ett halv år tidigare i Taiwan kändes som om det vara flera år sen dendär Taiwan resan hade utspelat sig. Jag sa det till honom också och han sa ja tja, ett halvår för dej är ju som en annan persons flera år. Och det är sant, jag har ju sett och gjort så mycket på så kort tid så allt i mitt huvud blir sjukt förvrängt och jag har egentligen tidsuppfattning eller känsla över något som hände för ett halv år eller 5 år sedan. Men New York, Panama, Miami, Mexico, Chile, Spanien, Dominican Republic, Bahmas, Japan, Hong Kong, Malaysia, Filipinerna, Singapore, Nashville, Chicago, Uruguay, Taiwan, Qatar, Tyskland, Danmark, Tjeckien, Nicaragua, Costa Rica och Thailand är en hel del länder som jag besökt de senaste 2 åren tack vare att jag rest så billigt. Jag kan verkligen säga jag använt min möjlighet rätt bra, utan att ha dåligt samvete över att jag inte använt det "fullt ut". Nu ska jag bara göra det bästa och mesta utav de sista rese månaderna av 2017. Sen får jag ta och lugna ner mej, med gott samvete. Med vad vet jag ju inte. Jag reser ju för it's all I know.
 

5° Chanel by Nikita

Nikita Tikka

Car Leasing

Jag är 26 år gammal och har egentligen aldrig ägt en bil. Eller, alltså, på min 18 års dag fick jag ju redan mitt bilkörkort. Innan jag var 15 och hade fått mitt moppe körkort hade jag redan i lång tid brummat runt på en skoter. Så det är ju inte för att jag inte kört en massa. Jag älskar att köra (förutom i Miami..)! men jag har alltid haft en bil igenom någon av mammas och pappas gamla extra bilar. Och i Australien köpte jag halvdelen av en bil av min dåvarande kille, så jag ägde väl en halv bil. Men aldrig har jag varit ägare av en helt egen bil.
 
Min halva Aussie bil! Som vi bodde i i typ 3 veckor.
Aaaw.. Good times, good times..
 
Folk brukar fråga hur jag har råd att flänga runt och fara och resa så mycket. Ja tja, grundutgifterna i ett "vanligt liv", som jag inte har, är ju rätt så dyra. Som tex lägenhets hyra och BIL. Alltså hyra förstår jag kostar pengar, men har ni tänkt på hur sjuuuuukt dyrt det är med en bil? Inte bara den stora summan att KÖPA en bil. Egentligen har jag ju ingen aning, men jag gissar det går några hundra euro lappar per månad i bensin, men att bara ha försäkring kostar väl sjukt mycket? Och sen reparationer? Sjukt dyrt att ha bil ju! Gammal som ny. Jag älskar dock hur "trendigt", eller ska vi säga normalt, det blivit att ha bilar på leasing. Jag känner ett par stycken som inte äger sin bil utan har den på leasing som älskar det. Och jag älskar idén! För vem bryr sig egentligen om du äger eller bara lång tids hyr en snygg Tesla? Jag bryr mej kanske lite i vilken typ av bil du kör runt med (eller nej tja, egentligen tycker jag det är skit samma. En bil har man för att ta sig från punkt A till B. Men såklart alla gillar en cool, modern eller snygg bil) men om du äger den eller bara "lånar" bryr väl sig ingen i? Nobody knows. I Miami hörde jag man kan ha en Ferrari på leasing för cirka 1000$ månad. Min första tanke var shit vad billigt?! Ingen har väl råd att ÄGA en Ferrari, men att ha den på leasing låter plötsligt inte helt orealistiskt för någon med en okej-bra inkomst. Kollade på nybilonline.se vad en leasing bil kostar i Sverige, och för cirka 3000 kr per månad får man en Nissan Qashqai för att köra runt med. Med service, slitage och försäkring inkluderat. Rätt bra tycker jag. Pluss man behöver inte ha detdär i tanken om när man köper en ny bil (eller gammal) VET man att den går ner i värde varje år man har den. Såklart. En bil man köper sprillans ny, eller bara 1-2 år gammal eller fast 10 år gammal, så kommer man aldrig få lika mycket pengar för när man vill sälja den som när man köpte den. Så man slipper ju hela det där besväret med att köpa och sälja. Plötsligt låter det ju rätt dumt att faktiskt köpa sin egen bil va?
 
Anssi Ranki
 
När jag väl en dag kommer skaffa en bil (om nu den dagen någonsin kommer?) så tror jag absolut att ta en bil på leasing är mitt val. Är det någon av er som har leasing på en bil?  

.
2017
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj
.
2016
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2015
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2014
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar