Catch Flights

Okay denhär bilden känns ju lite ironisk efter vad jag skrev i hela långa förra inlägget men... Men, men endå.
 

Change

Jag skrev dethär med tårar i ögonen på väg hem till Finland över julen.
 
I've felt very emotional on a lot of my flights years ago. ✈  Flying to something, or especially FROM something, always meant a change in as a start or end. 🔃 But somehow I got used to it, and it has been a long time since I felt that really hard emotional feeling on a flight. But when I'm writing this on my way from NYC towards Europe, to get home for Christmas, it definitely somehow feels like I'm closing a long, big and important chapter in my life. 🌟 Travel - explore - repeat have been my life on-off for the last 7 years, and for the last 3 years I've been homeless and haven't stayed at one place longer than for 1 month. #wildandfree ⚡ It been crazy, tough and rough but especially amazing. I've lived my dreams and I did everything I wanted and more. #noregrets ❤ But now, for some time, I've felt I had enough of that way of living. #travelburnout (it's a thing!) 🚫 In 2018 I will try to adapt back to a more steady life, less movement, less travel, less of everything I've had for the last 7 years.. I don't know if I can, (and if that's actually what I really want?) but I will try. I will never stop travelling (I have so much more to see of this planet! 🌍) but I will just slow it down and find other ways to challenge myself than sleeping at airports, visit multiple countries in one week.
 
 
 
Dethär skrev jag den 28 December.
 
De senaste 24 timmarna har jag haft ännu flera tårar över att jaa, motgångar att komma från Helsingfors. Alltså, för bara ett år sen skulle det ju inte vara ett problem att ett flyg skulle vara fullt och jag står besviken utanför gaten. Visst har det sugit varje gång det hänt, men denhär gången var det bara extra jobbigt. Så jobbigt att efter ha sovit på och spenderat 20 timmar på Helsingfors flygplats beslöt jag mej att betala över 550€ för att komma från Helsingfors till Miami, pluss retur biljett, så totalt satte jag 850€ på 2 flyg. I dont think anyone kan förstå hur JOBBIGT DET KÄNNS att lägga ut en sån stor summa på TVÅ flyg när jag de senaste 2 åren fått minst ÅTTA standby flyg för 800€. Jorden runt. Jobbigt. Bortskämd. Back to reality med en smäll och insikt i vad det egentligen kostar att resa. Damn
 
 
Men jag märker det ju så starkt, hur trött jag är på dethär. 1 år, 2 år, 5 år sen skulle jag ALDRIG betala så mycket överpris för flygbiljetter bara för att komma iväg. Jag skulle pracka till det (som jag skulle ha möjligheten till nu också) att sitta 2 dagar på flygfältet för att spara 400€, eller åka till ett annat flygfält och pröva att hoppa på andra plan för att spara xxx€. Det här är sååå olikt mej att betala mer för att komma "enklare" undan. Och egentligen gör jag inte det, jag har betalat 550€ för en 20 timmars resa Helsingfors - Stockholm - New York - Miami. Det är ju inte ens en fucking bra biljett att betala så mycket för?! Men vad jag gentligen betalat för är tryggheten och vetskapen om att jag är GARANTERAD att komma fram till Miami. Det är inte standby, det är inte känslan att känna sig sjukligt nervös timmar innan avgång till ett flyg för man vet inte om man kommer med på det eller inte. Jag betalar för säkerheten om att jag inte kommer behöva bli strandad och spendera nätter på flygplatser. Inga besvikelser eller problem. Och om det blir problem på vägen är det inte i mina händer. Ingen stress och ångest. Det är inte upp till mej att lösa problem om det blir några. Och att jag känner såhär, för första gången i mitt liv, att jag inte vill ta de long hard complicated road känns som det är rätt beslut för mej att ta ett uppehåll med resandet nästa år.
 
Standby flygandet har varit amazing och jag önskar jag skulle ha det livet ut. Egentligen tror ju min hjärna det, jag har ju ännu inte förstått hur dyrt det egentligen är att resa, jag har naivt glömt det under dessa 2 år. Men fan vad jag tagit tillvara på det till max. MAX. Det har gett mej sjukt mycket stress, planering, back up plans, what-ifs, besvikelser och tårar. Och långa nätter och dagar strandade på flygplatser. Det har alltid varit ett spel om jag har en plats på flygen eller inte och jag har varit nervös och mått dåligt av oro varje gång inför ett flyg. Men damn hur mycket det gett mej. Jag gjorde ju det till mitt liv de senaste 2 åren. Jag levde ju för att resa, för att en flygbiljett till andra sidan jorden kostade 100€. Jag har besökt så många länder jag ALDRIG skulle haft chans, pengar, till att se under dehär åren. Jag har ju till och med gjort 3 business class flyg! Jag har haft det så extremt bra. Och största dels av gångerna har jag haft otrolig TUR med standby. Jag har varit den sista ombord, jag har ofta fått ha nödutgångs platsen, extra legroom, och oftast har jag haft ett tomt säte brevid mej.

Jag sa till ett par gamla kära vänner här om dagen att jag tror att när vi är på rätt väg i livet, när vi gör det vi är meant to do at the moment, går allt smooth och jaa det helt enkelt funkar, för det är meningen att funka. Du är på rätt spår. Såklart det kommer, och ska, komma hinder på vägen, men det kommer inte en jävla 10m tegelvägg emot som är omöjlig att komma över. Resa världen runt var verkligen vad jag skulle dehär senaste 7 åren, allt har gått otroligt naivt enkelt och smärtfritt (visst har jag haft konstiga, jobbiga, obekväma, "dåliga" upplevelser men va fan, jag har aldrig fått en kniv mot halsen, blivit våldtagen, rånad på extrema sätt, drogad och utnyttjad, fått parasiter eller sjukdomar, och inta har heller något av de tusen flygen jag suttit på krashat heller).
 
 
Jag är så otroligt glad och oändligt tacksam över mina två år som standby resenär. Tänk att en random människa jag mötte för nästan nu 3 år sen igenom Couchsurfing kunde förändra mitt liv såhär otroligt. Jag vet inte hur många gånger jag tackat honom och hur jag alltid haft känslan att jag aldrig kan uttrycka mej nog över hur tacksam jag verkligen är. För mej har det ju varit bättre än en lotto vinst. Men som han också sa, in the end var det ju jag som reste. Han gav mej möjligheten, han ordagrant öppnade dörren till världen för mej, men det var ju jag själv som behövde sätta på mej skorna och ta klivet ut genom dörren, ut i världen. Och that is definitley what I did. Bara för att man blir serverad något och har det rakt framför sig, behöver man faktisk också ha viljan, lusten, modet och nyfikenheten att faktiskt ta det till sig.

Och ett ordspråk jag ofta tänker på är "be careful what you wish for because you might get it", och det är sant. Jag tror personligen vi kan få (arbeta fram det såklart på något sätt) allt vi önskar oss, men i dagens sociala medie samhälle tror jag många önskar mycket de innerst inne självs egentligen inte vill ha, eller klarar av eller är beredda på. Men vi får det satt i huvudet genom sociala medier att vi vill det. Alla har inte gjorda för att resa, det är sjukt jobbigt och obekvämt och jag förstår totalt att inte alla vill det, men när man ser tex underbara Hawaii bilder så är det ju rätt lätt att tro man vill. Inte bara resande, samma gäller väl tex fester, camping, hus, djur eller barn eller whartever. Standby till example, sounds amazing att ha möjligheten att flyga otroligt billigt runt hela världen - men i verkligheten vem klarar av det och i praktiken VERKLIGEN vill det? I did it, because I wanted it. Jag skulle säkert rest utan det endå, men med det gav det mej bara möjligheten till next level av intensivt resande.
 
 
Nu känns det som det är dags att vända blad i min livsbok. Som sagt, I dont know if stop traveling är vad jag verkligen vill (och jag kommer aldrig sluta med det, men att ha det som en årerunt livsstil vill jag ha slut på..) men det är dags för att prova på nya, andra utmaningar. Welcome 2018, I'm so excited to find out hur dehär året kommer bli.

Merry Xmas 2017 Everyone!

 

Suomi 100v


When you are deeply sensitive

Not sure if jag någonsin har skrivit här på bloggen att jag är rätt 95% säker på jag har något som heter HSP. Chill down, det är inget jag kommer dö av. Haha. Ingen sjukdom eller så. Bara en personlighets grej. Det betyder alltså Highly Sensitive Person. Och jaa. Jag tror inte folk som inte känner mej extremt bra skulle ha någon aning om det. Jag är ganska bra på att hålla upp en fasad och inte show hur jag egentligen känner för de flesta. Men I know myself and what and how I truly feel så jaa.
 
 
För mej att inse (för några månader sen) att jag är HSP var en väldigt stor, och pågående, aha upplevelse. Det förklarar väldigt många saker för mej själv, varför jag känner och reagerar anorlunda på en del stuff än andra. Och det känns mera okej att liksom ha en "orsak" till varför jag inte gillar something istället för att fundera "what the fuuuuuck is wrong with me som inte gillar whatever som alla andra gillar". Because I'm different. Different like everyone else huh.. 
 
 
 
 
Okej jag skulle inte skriva ett långt inlägg om dethär nu. Inte just nu iaf. Jag ville bara visa denhär bilden här under (och i och med den behövde jag ju en liten HSP förklaring där åvan what it is about feeling grejer så deeply) som liksom är så spot on på my feelings. 
 
 

Break in Miami

Nå hej bloggen! Hows it going? Ganska tyst här. Men ja tja, jag har haft en 2 veckors rese paus, och som vi alla märkt reflekterar jag över life mest när jag reser, och då blir det automatiskt lite mer blogg posts.
 
Min rese paus har jag såklart inte haft hemma i Finland denhär gången (alltså, jag har ju verkligen varit hemma i Finland många gånger this year så har lite förbjudit mej själv att åka hem på en stund), men i mitt andra hem Miami. Mitt tredje hem har btw lately känst som Hong Kong. Haha, underbart va, att jag känner där är 3 olika platser i världen jag känner mej som hemma i! Danmark känns också som ett main home. 
 
 
Anyhow, good to be back i Florida. My boy hade fixat biljetter till en festival här förra veckan, så det var min main reason att komma hit. Alltså festivaler och jag. Cant express myself hur mycket jag älskar det. Eller, egentligen är det ju musik jag älskar. Well, denhär gången var det festivalen EDC Orlando. Samma som den senaste festivalen jag var på i Las Vegas, med endast electronic music. Och väldigt så hardcore electronic music. Som jag at the moment är väldigt hooked on. EDC Orlando var för mej också sååå mycket bättre än den i Vegas. Not sure why, för denhär är mycket mindre, men jag tror det kanske var för jag är in a different mindset och allmänt lyckligare just nu än då. Pluss jag visste what to expect. I Vegas fick jag ju en lindrig chock av att se hur extremt det var. Jag skrev tidigare i år ett inlägg om min upplevelse av EDC Las Vegas om hur jaa, extremt det var i jämförelse med andra stora electro festivaler jag varit på som Ultra och Tomorrowland. Musiken är som sagt waaay more hardcore och inte mainstrem radio musik. Väldigt untz untz untz. Och extremt drogade människor. Haha jag över använder inte alls ordet extrem just nu eller haha? Nä men seriöst, det är rätt extremt. But this time I totally loved it!
 
Mina favvo gigs (just if anyone cares for att lyssna på dem på Soundcloud eller Youtube) på EDC Orlando var Firebeatz, Sikdope, Kaskade, Jauz, Brohugs, Seven Lions. KSHMR, är en av mina favvo djs, men var för mej en besvikelse, och Armin Van Buuren hade också för mej ett väldigt besviket closing set med endast trance (älskar Armins musik, allt förutom 90 minuter av trance..). Galantis är jag från förr inte så stort fan av så var inte så impressed. Dimitri Vegas & Like Mike är alltid sjukt duktiga med crowd action men musiken var inte så kul. Allan Walker såg vi 20 minuter av och played super. Diplo var onece again cool. Marshmello och Slushii e från förr inte my style, but was good too! Och checkade in en del andra djs också och var riktigt kul att vidga mina vyer och se för mej nya djs.
 
 
Lol can you tell jag älskar musik? Och thats the thing, jag älskar det så jävla mycket. En kompis frågade mej om resa är allt jag tänker på, och mitt svar va absolut NEJ det är musik!! It makes me feel so much. Och jag önskar jag kunde do something about it. Jag är en väldigt kreativ person, och jag BEHÖVER få ut min kreativitet. Det har jag alltid haft i mej. När jag var mini me så ritade jag konstant. De senaste 10 åren har jag fått ut min kreativitet att skriva denhär bloggen, och att editera och pyssla digitalt med bilder. Och modellandet de senaste 5 åren har också fått min kreativitet att komma ur mej. Men nu? Som ni märkt har mitt skrivande på bloggen varit lite på hold. Obviously för att jag inte kännt för det. Jag brukade TÄNKA i text. Jag kände så mycket för det, att skriva. But the, ska vi säga, 2 last years kommer och går det. Det känns inte som förr. Nu just, hela mitt liv, men speciellt nu, är musik det jag känner mest för. Och jag bara önskar jag kunde få utlopp för det. Det är inte så att en gitarr eller piano exciting me much, jag har inga cravings att lära mej spela ett instrument. At all. Men det är något med elektronisk musik. Det är hur en bra sångs drop makes me feel. The beat. The bass. The melody. I dont know, men I feel so much och önskar jag kunde express it. Och nästa år vill jag ta tag i det och figure it out. You never know if you never try.
 
Look at that face, sååå pure happiness
and excitement innan festivalen. Musik!!!!! <3
 
Haha whats up med att när jag en gång börjar skriva blir så många unknown tankar till text? Cant help it. Egentligen skulle jag ju bara skriva ett inlägg om att jag njuter av Miami at the moment, inte om hur mycket jag älskar elektronisk musik. Oh well. Anyway, yes I do enjoy Miami at the moment och jag var så glad att vara back here. Jag hatade ju det för ett par månader sen, var sååå trött på det. Men efter att rest runt de 2 senaste månaderna och varit borta från the Miami life i 6 månader har väl satt things in perspectiv. Miami is a happy place. Jag älskar jag kan sätta på mej VAD SOM HELST och inte ens fundera över om shortsen är too short eller urrigningen för djup. Allt är okej här. Solen skiner. Folk är glada. Det är människor från hela världen här. Och jaa fast jag fortfarande tycker Miami is alot about party and spending money, så kan jag ju lätt undgå att vara part of it. Jag hatar fortfarande night clubs och dedär trying to impress attityden, men jag behöver ju inte gå och behöver inte vara del av det.
 
 
Min kille åkte till Chile igår, och planen var att jag skulle åka från Miami och explore South America alone, men har fått lite planer här i Miami så stannar ett par dagar extra innan jag säger see ya later to MIA igen. Sen resten av året ska jag försöka få in klämt så många länder som bara möjligt!

Brazil

Okay let's talk about Brasilien. När jag var i LA hade jag ingen aning om vad eller vart jag skulle ta vägen. Som jag skrev i förra inlägget, så åkte jag ju till California för att min kompis flög planet dit. Jag visste jag kunde hänga med honom där i 2 dagar, men sen? Stay there wasnt a option.
 
Sååå, de länder jag hade att välja på (som jag inte varit i innan) med direkt connection från LAX var:
 
1. Canada (jag har ännu inte varit i Kanada?!! Come ooooon! Men jag har många vänner från Kanada, som snabbt kunde konstatera det är lite tråkig timing att åka dit just nu. Between seasons, mellan höst och vinter och jaa rätt tråkigt och kallt. Så Kanada blev satt till sidan för nu)
2. Jamaica (Jamaica maaaan! Jag satte upp ett couchsurfing inlägg att jag söker någon att på hos där och to be honest, det var really hard att hitta någon lämplig?! Jag har haft sånt sjukt bra flyt med Couchsurfing och i senaste länder fått många många offers om hjälp. Men för Jamaica var killar utan tidigare referenser eller med bilder på weed plantor i sin profil (its fine, i mean its Jamaica, thats what i expect, thats what they do. Men var verkligen inte i mood att vara runt folk som röker 24/7 när jag at the moment inte själv puffar på. Pluss Jamaica e nära på Miami, så I can just go another time)
3. Belize (Belize har jag haft i tankarna i 2 år. Men är också nära på Miami så jag kan åka nån annan gång)
4. Peru (granne till Chile, så jag kommer garanterat vara i knutarna sooner or later, så kan save on that one too)
5. Brazil (landet jag aldrig riktigt ens haft en tanke på att åka till. Landet mitt undermedvetna alltid har sagt är farligt. Såååå, DIT ÅKER JAG! Lol, jag reser så fucking randomly..)
 
 
Så jag flög in till Syd Amerikas största stad, Sao Paulo. Som jag inte vet något om förutom att det är farligt haha. Hur jag ens vet att det är farligt har jag ingen idé om. Har väl läst namnet på internet eller något och då bestämt det är farligt. Och visst, städer med 20 miljoner invånare är väl såklart farliga. I en del områden. Jag bodde med en kille som bodde i ett nice och coolt område, nära till Batman området som typ är ett art district, och nära till typ SP's vad man kan kalla huvudgata, och jaa jag hade inga problem. Stannade i stor staden i 3,5 dag, och to be honest var jag där så "länge" för jag var riktigt jetlagged och trött och han jag bodde hemma hos var super rar och söt och jag kände mej verkligen som hemma och kunde chilla så mycket jag behövde. Men visst gick jag runt och checkade in stan, med han och själv, och ja tja, de e inget speciellt att se enligt mej. Det är en stor stad, som inte är gjord för turister utan bara för de som bor och arbetar där. Jaa, en stor stad helt enkelt. Men rätt modern (vad jag såg av Brasilien var ett mer utvecklat och "rikt" land än vad jag hade förväntat) och clean och jaa. Som tur var jag där på en söndag och då stänger de ner hela huvudgatan (som är sjukt busy på vardagarna) och har små events osv där, så det var sjukt nice att se!
 
 
Sen bussade jag 6 timmar, cirka 400 km, norrut till Rio De Janeiro. Såklart jag måste en kort liten sväng till Rio. Bussen dit kostade typ 30€, men var typ den bekvämaste bussen jag någonsin åkt med (eller, nattbussarna i Asien som har liggsäten är bekvämare). Min host sa att jag skulle tagit resan under natten för landskapet är inget speciellt enligt honom men som tur åkte jag på dagen (för var orolig att hänga på buss stationerna när det är mörkt. Buss stationer brukar oftast vara rätt osäkra platser. Men nepp där blev jag än en gång förvånad över hur civiliserat, clean, safe och bra båda busstationerna jag var på kändes i Brasilien) för shit så fint landskap! Satte och glodde ut på alla gröna kullar hela 6 timmara resan, så wow! Jätte fint.
 
Eh ja det var då den enda bilden jag tog på den bussresan haha.. Men jag lovar, det var super grönt och fint!
 
 Ja som sagt fast jag var förvånad över hur rikt, modernt och civiliserat Brasilien kändes så såg jag ju endå hur en del levde på gatan eller i tält mitt i stan. Som dendär bilden tog jag i stor stan där de bor på en liten gräsplätt mellan två stora vägar.
 
Framme i Rio då. Jaa, jag hörde det är ännu mer farligt än Sao Paulo. Kul.... Men jag förväntade mej se mera turister ute på gatorna, här är jag nog inte den enda blondin? Men eh, hela min Brasilien resa kändes extremt turist free. Liksom jag hörde ingen (okej kanske max 3 grupper per dag) snacka engelska, eller spanska eller något annat språk. Ingen?! Men jag fick höra turister åker inte till Brasilien, eller till Rio, för de är för rädda. Vi alla har väl sett bilder från hur Rio ser ut, med de omtalade livsfarliga favelas (den Brasilianska slummen där de har sina egna regler, gäng och dealar droger. Det är små enkla skjul, hyddor, improviserad hus, byggda olagligt och som jaa, med tiden växt och blivit små egna samhällen) precis next to allt annat. Den farligaste favelan i Rio (i Brasilien!) ligger precis brevid till det dyraste området i Rio. Sjukt va? Men killen jag bodde hos där bor i en av de safest områden i Rio, så jag var in a good area, men endå var han extremt noggrann att jag skulle vara försiktig och bara ta med mej de absolut nödvändigaste när jag gick utanför dörren. Vi gick ut en kväll och han sa till mej att ta av mej min klocka och armband, och han använde själv en av dedär magväskorna som ligger platt intill kroppen för sin mobil osv. Och dethär var liksom ingen crazy eller fanatisk kille eller något, utan det är bara Brasiliansk standard på att hålla sig on the safe side. Vardag för honom. Wow okay?
 
Pretty nice utsikt och område från min hosts place i Rio.
 
Och dethär är faktiskt vad som förstörde lite min tid i Brasilien (jaa jag vill säga det verkligen gjorde min resa till vad den var) att ALLA satte stort fokus på dethär med safety. Inte bara folk hemifrån, utan de jag Brasilanarna jag bodde hos också. Till och med en random gubbe i en park stannade och bara ville snacka lite innan sin jogging runda och även han sa att jag måste vara så försiktig och han ville följa mej till metro stationen eller köra mej hem. Liksom de första 2 dagarna i Brasilien var jag ju LIVRÄDD. Inte för att jag nödvändigtvis kände mej personligen otrygg, men för att alla satte det in i mitt huvud att jag SKA vara rädd. Och visst såg jag hur fattigt, desperat och dåligt en del hade det, men det är ju inte de hemlösa som ligger och sover på gatorna jag tror de är de farliga. Jag tror drogpåverkad gäng i dåliga områden och i favelas som är de man blir knivhotad av, och det såg jag ju inget av. Ficktjuvar är ju också ett stort problem, men de såg jag ju heller inget av (de ser man ju inte heller, it just happens). Men jaa, jag fick helt enkelt bara intrycket av alla att något dåligt kan, och stor chans kommer, hända precis när och var som helst på gatorna - always be careful. Och visst, de vill bara mitt bästa, de vill jag ska ha den bästa möjliga upplevelsen i Brasilien, och visst förstår jag att de vill få mej att förstå att det KAN vara farligt. Jag tror jag bara lät det påverka mej för mycket. 
 
Men en kul grej med dethär är att jag lost my phone i Rio. Japp. Jag gjorde själv så min mobil blev stulen. 110% mitt eget fel. Jag var inne i en liten butik, hade hittat en massa snygga bikinisar och var helt super excited över det. Jag var i provrummet och testade en, men kom på jag ville testa flera, så jag satte på kläderna igen och gick efter fler. Gick in och provade igen och hade en good time och skulle försöka avgöra vilken bikinis var snyggaste med ta en bild av varje bikini på när jag insåg att where the fuck is my phone? Inte i väskan? Kanske jag glömde den ute i butiken? Jag slängde på mej kläderna, sprang runt som en dåre. Näpp, ingen mobil. Sakta konstaterade att ja jaha, jag satte den säkert på nån hylla i butiken, någon såg den, och såklart tog den. Det är ju fucking Brasilien. Klart den är borta. Klart någon stal den. Finders keepers. Jag får ju bara skylla mej själv att jag var så dum och satte den ifrån mej. Men en av kassatantorna uppfattade jag sökte min telephono och sa att visst, den hade den bakom disken. What?! Du har min mobil?! Hon förklarade (på portugisiska, såklart) att en kille hade gett den till henne, han hade varit i provrummet efter mej, sett jag glömt min mobil där, lämnat in den till tjejen som jobbade där och så jaa. Där var den. Tacka inte henne, tacka han killen sa hon. Are you kidding me? Did this just happen? To be honest känner jag att en sånhär grej inte skulle slutat såhär lyckligt ens i ett land som Sverige. Och i Brasilien!!! Där folk gräver i din ficka för att få din mobil, men när de hittar den glömd så lämnar de in den?! Omg. Såååå lyckligt glad jag blev. Och I know I know precis varför det hände. I know how life works. The universe gav mej en good lesson. Jag fick det svart på vitt bevisat för mej i det mest tydliga sättet att SLUTA VARA RÄDD. Sluta dömma. Sluta tro att varendaste människa i ett land är dålig. Bara för att det FINNS dåliga människor är inte ALLA dåliga. Och I know I know, jag vet ju allt detdär, men jag gick ju runt och var orolig och beredd att allt och alla var de värsta. Tack universe
 
Så i Rio kände jag mej bara otrygg den första kvällen där, när jag var ny och själv. Andra dagen hängde jag med min couchsurfing host (gick upp på berget SugarLoaf under dagen, och gick ut på kvällen och kollade samba och brassbands. Super cool atmosfär! Det är fest varje dag i Rio!) , och jaa jag känner mej såklart aldrig otrygg med en local. Och den tredje dagen skulle jag gå själv runt hela dagen och kände mej rätt nervös och osäker på, men in the end of the day (efter telefon insidenten) hade jag börjat älska Rio och kände mej inte alls otrygg. Så visst, det tog mej ett par dagar (hela resan) att börja slappna av och känna mej bekväm i Brasilien. 
 
 
Btw mitt intryck av Brazilians är att de snackar INGEN engelska. Absolut ingenting. Killarna jag bodde hos snackade såklart, men tex på flygfältet behövdes det 2 personer för att säga mening "come back in 1h". Alla verkade sjukt osäkra på engelska och hade inte lust att försöka heller. Men det är ett party people country, som älskar att festa, älskar musik, älskar art, är happy och jaa. Glada människor helt enkelt. Men inte okontrollerat flörtiga (ropar efter en på gatan osv) eller så "på" som jag upplevde typ central amerika killar är. Fast lite såklart, de är ju trots all latinos. Och jag har aldrig varit i ett land var jag sett så många pussas öppet på gatan! So much passion and love everywhere! Loved it.
 
 
Det är nu ett par dagar sen jag reste från Brasilien. Och jag har ännu inte riktigt smält resan för att samanfatta vad jag tyckte om det jag såg av landet. För som sagt, det ÄR farligt. Speciellt i de två städerna jag bara besökte, resten av landet hörde jag är safer. Och fast jag hade sjukt tur med mobilen, och att inget annat dåligt heller hände, var ju bra. Var ju tur? När jag landade i Miami efter Brasilien så hade jag ett långt snack med två security killar på flygfältet vid baggage claim. Inte för att jag såg misstänksam ut (haha eller? När jag landade i Hong Kong för ett par veckor sen och hade keps, munskydd och en backpack lika stor som mej själv på ryggen så tog de mej till sidan, xrayade igenom min väska, grävde igenom min väska, bad mej sitta ner på en stol och ställde mej en massa frågor haha. Låter rätt seriöst va? Well, det hela slutade med om att vi snackade om hur det är att jobba på ett flygfält, och vad som är de bästa hiking trailsen i Hong Kong. Och hans intresse i att gräva igenom min väska tog rätt fort slut. Jag tror jag är rätt bra på att göra seriösa situationer till ganska så casual haha. Borde börja smuggla grejer.) men för att jag öppnade upp och sa hej till dem, och då drog de igång med frågorna om varifrån jag rest osv osv. Det var bara chill talk, och jag berättade hur jag reser (couchsurfing) och ensam blondin osv osv. De fick en chock och tog ett långt vänligt snack med mej hur Syd Amerika, världen, är. Han ena killen var från Colombia, och båda vakterna hade rest mycket och försökte få mej att förstå att sluta vara så himla fucking naiv. Bara för att någon är trevlig mot mej betyder det ju inte att de inte skulle ha dåliga baktankar. Och once again, jag tror universe satte dehär två killarna framför mej också för att påminna mej. Påminna mej om how the world really is. För som sagt jag har alltid haft sån himla tur på mina resor, jag ser ju alltid bara det goda. Alla som hjälpt mej, alla som verkligen bara vill mitt bästa. Jag ser ju bara den idealiska världen, så som det borde vara. Såklart det får mej att tro allt dedär vi är uppvuxna med om att få höra om "akta dej" "dont trust strangers" "the world is a dangerous place" inte är sant. Jag vill ju inte tro på det för världen HAR visat mej motsatsen. Men in the end, som både mamma och security killarna sa till mej - det behöver bara hända något dåligt EN GÅNG. Lita på fel person en gång och livet kan vara förstört. It only takes one person, or one situation.

Jag ser mej själv som väldigt street smart. Jag kan läsa situationer, och människor, rätt bra. Men to be honest har jag ju inte blivit mindre naiv av att resa. För som sagt, jag har ju bara upplevt det bästa. För det mesta. Jag har blivit rånad på saker och pengar, men det har varit väldigt lindrigt. Så jag tror verkligen det bästa i de flesta rätt snabbt, och dehär snacket med vakterna (btw, de var inga mommysboy killar. De va verkligen tuffa full on security män som visste vad de snackade om. Som sett mycket. Som berättade historier och händelser för mej jag inte kan sluta tänka på) på flygfältet var rätt nödvändigt att få en påminnelse om att världen är en farlig plats. Det är därför jag också har svårt att ge en mening om Brasilien. Det är ju inte världens farligaste land, det är nog inte ens det farligaste land jag varit till heller, men det är nog det enda land jag fått så mycket du-måste-akta-dej vibbar från. Så jag rekomenderar det iaf absolut inte för folk som aldrig rest förr.. Men jag vet också att jag med 100% säkerhet kommer resa tillbaka till Brasilien flera gånger igen i mitt liv för att se och uppleva mer där.
 

Budget Travel

 Känns som jag vill dra upp dethär ämnet rätt så ofta, men det är bara något som rätt många förundrar sig över (jag själv också!) så känner behovet igen över att förklara hur jag reser. Pluss jag är faktiskt rätt stolt över hur jag klarat av att resa runt världen i flera år och fått pengarna att räcka tillMen som nog de flesta av er läsare förstått så reser jag ju på så liten budget som möjligt. Ingen har väl råd att resa konstant heller..? Flyg och boende är ju de dyraste, såklart, det vet vi väl alla. De flesta flyg får jag ju billigt (ännu i 2 månader, sen är det slut!) tack vare en pilot vän som gett mej möjligheten att flyga standby, boende försöker jag klara mej på endast couchsurfing, så med andra ord kommer jag rätt så ganska bra billigt runt. (Men som jag nämnt med couchsurfing så gör jag ju det inte för att det är gratis. Det ger mej bara en helt otrolig upplevelse pengar inte kan ge.)
 
 Fast en gång var jag faktiskt miljonär. Fast det var Indonesien och med deras pengar... Men jag var miljonär!!!
 
Men jag tror jag glömt lite, eller tar förgivet, över hur billigt jag reser. Jag reste ju med en kompis här för nån vecka sen och insåg hur förvånad hon var över hur jag reser. Hon hängde med på couchsurfing och konstaterade att njä det är nog inte något för alla, men hon var glad att pröva på det. Sant. Och I get it, för när de flesta reser så är det ju bara för en kort tid, de vill gärna spendera pengar, de vill gärna göra precis varje grej där finns att göra, aktiviteter varendaste dag, och äta ute varje måltid och jaa just throw around with the money. Det blev jag påmind av att resa med henne, jag såg hennes lust och need att göra, vad jag kallar, "turistiga" saker som jag inte ens lägger en tanke på att göra. Och I totally understand, den personen var jag ju för 6 år sen när jag gjorde min första "stora resa" i Nya Zeeland. Jag käkade ute 3 gånger om dagen (omg?!!! Dyrt ju!!), jag anmälde mej till allt som bara fanns att göras. Horse back riding här, skydiving där, pubcrawl här och där, bungyjump, free fall jump, tours, allt. Helst skulle det ju hända något varje dag. Vad skulle man annars göra? Ingenting?! Not an option. Och Nya Zeeland är ju typ ett av världens dyraste länder, I have no idea hur jag tänkte när jag tyckte allt som kostade massa pengar var en bra ide. Och det är ju det, jag tänkte ju inte heller, jag behövde inte. Spara pengar eller budget fanns verkligen inte i mitt huvud tror jag. Jag har ingen aning om vad jag spenderade. Och det var ju för att det "bara" var en resa. En resa som skulle vara 3 veckor i NZ och cirka 3 månader i OZ. Jag hade ju jobbat dag och natt och sparat ihop pengar till just den resan de senaste 5 månaderna innan jag reste iväg. Och sen efter resandet skulle jag väl bara hem tillbaka och arbeta ihop nya pengar, leva det där typiska livet, precis som alla andra. Whatever saker och ting kostar, pengarna kommer igen, dethär är ju once in a lifetime resan!!
 
Pics from back in 2011 på min Nya Zeeland resa, när jag hoppade från typ allt som var möjligt och spenderade pengar like there was no tomorrow.
 
Men som vi alla vet blev jag ju biten av the travelbug, min 4 månaders resa blev extended till 11 månader, och efter det åkte jag snabbt hem i 2-3 veckor för att resa bort igen, och jaa, jag återvände ju riktigt aldrig. Iaf inte som den samma person jag var när jag reste iväg till Nya Zeeland. Nu är ju mitt resande en livsstil, det är mitt liv. Jag reser ju inte till platser för att hoppa bungyjump, eller se varendaste turist attraktion eller aktivitet på stället. Jag reser ju för att uppleva. Och hellst så billigt som möjligt för att jaa, det bara känns som en mer utmaning och upplevelse för mej att göra det lokalt och billigt än att spendera 100 tals euron per dag som andra turister. Men som sagt, I get it med de som gör sin stora-livsresa, eller bara 1-2 veckors semester. Det är yolo. Allt ska göras allt ska prövas och jaa bara bring on allt. Kosta vad det kostar. Fuck the money. Kika in på Sambla (sponsrad länk) som gör jobbet för dej och enkelt jämföra de bästa räntorna på flera olika banker för att ta ett lån och så bara yolo. Too easy. Arbeta (som du anyway kommer göra för de rest of your life) in pengarna senare, när du kommer hem. Do what you want now. Låt inte dedär pengarna bli ett problem. Du kommer mest troligen bara vara once in your life 21 år gammal med yolo attityd i södra Australien och ha chansen att dyka med vit hajar. Do it. Fuck the money. Yoloooo.
 
 
Jaa btw, det var jag, fast inte med fuck the money attityd. För 5 år sen hade jag aldrig hört om hur easy det är att ta ett lån. Då levde jag med en mentalitet om att om man inte hade tillräckligt med pengar så gjorde man inte saker man inte har tillräckligt med pengar till. Jag och min ex kille snackar fortfarande om hur vi ångrar vi inte bara fixade till oss dedär 500-600 dollarna det kostade för att dyka ner i en bur och se vit hajar i ögonen och bara did it. Jag, vi, kommer knappast någonsin ha chansen att göra det igen. Chansen var där och då, och vi lät pengarna stoppa oss från det (så #stupid #regret). Men we live and we learn.
 
Men som sagt nu just, och de senaste åren, så reser jag ju på en minimal budget. I really mean mini. Vill ni höra hur lite för att verkligen förstå hur lite? Jag skrev ju innan att min tid i Africa på 6 dagar kostade mej cirka totalt 120€. Mina 2 dagar i Sri Lanka kostade mej totalt 9€ (vilket var 2 te burkar, 2 Redbull och en choklad dricka). 3 dagar i en av världens dyraste städer Hong Kong kostade mej 25€ (tur retur med tåget). LA i 3 dagar gjorde jag för 18$ för shuttle bus till flygplatsen. Det var alltså mer eller min budget de senaste 2 veckorna (i skrivande stund). Såklart stor del av tiden spenderar jag mer (råkade ju tydligen bara ha levt och rest sjuuuukt billigt de senaste dagarna). Flygbiljetterna kostar ju en endå en del. Touren jag gjorde i Israel och Palestina kostade över 300€. Men ja vad det var värt det. Som sagt jag lärde mej absolut från den där ogjorda dyka-med-vit-hajarna grejen i Australien när det är värt att spendera xxx€ för once in a lifetime grej. Om det så betyder snabblån eller att leva sparsamt på andra områden. Det är värt det. Men överlag så måste jag ju hålla ner kostnaderna för att klara av att ha denhär livsstilen jag har. Pluss, jag tycker ju det är kul och challenging att resa på budget (för att resa med pengar är ju det enklaste i världen. Anyone can do it. Och ordet enkelt är boring to me).
 
Och jaa, jag gillar faktiskt att sova på folks uppblåsbara madrasser, soffor eller extra sängar. Less is more och sharing is caring.

Och back to Couchsurfing. 
Jag har insett att om det inte vore för CS så skulle jag slutat resa för lääääängesen. Som sagt inte pga av det ekonomiska (visst det är gratis boende, men bortsett från det så förväntar jag mej ALDRIG något av de jag bor hos. Jag känner mej bara alltid ooootroligt tacksam, blessed och glad om de bjuder mej på mat, transportation, whatever. Men jag förväntar mej ALDRIG det av dem och skulle ALDRIG utnyttja någon eller använda mej av Couchsurfing bara för den orsaken att resa "gratis") , utan mest pga av att jag skulle känna jag inte får något ut av att resa från hostel till hostel. Ännu mindre hotell. Speciellt inte själv. Whats the point? Träffa andra backpackers from all over the world, tell the same stories over and over again, do and see the same things like everyone else. Be a tourist. . Dont get me wrong och no offense till dej eller de som reser så, det är kul! Absolut! De första åren. När det är nytt. I have been there. Men, nu, betyder det ingenting för mej. Det är ointressant. Vad jag älskar är känslan av att komma till ett nytt land och känna jag har en vän jag aldrig förr träffat som väntar på mej där. Någon som bor där, någon som ser allt med andra ögon än vad jag gör. Någon som inte är jag. Någon som inte är en resenär eller turist. A local. I love it.

Los Angeles

 Jag har lovat min pilot kompis C i 2 år att jag SKA vara på ett av hans flyg. Och well, time is running out, så det var dags att få det gjort! Så jag anpassade mitt resande för att få det inpassat med hans schema, åkte till Hong Kong, och därifrån åkte med hans flyg över till till LA. Så, bucketlist check: titta in i en cockpit, pluss vara kompis med piloten som flyger mej. Pretty coolt. Och funny att jag faktiskt råkade känna 2 av piloterna på flyget. Jag har aldrig känt mej tryggare i ett flyg än så (eller coolare vid baggage claim och på flygplatsen när jag får ha 2 stiliga piloter som väntar på mej och går vid min sida. Hehe, starstruck från mina egna vänner, nice.). Och så passade jag på och gjorde resan i business class (fast kostade dubbelt så mycket som economy, vilket suger när jag tänker att jag kunde gjort TVÅ flyg för den summan i economy, ((ps. eemh, bör nämnas jag betalar cirka 10% av original priset på flygbiljetter med One World flyg, och jag betalade runt 320$ för denhär business biljetten, och jag gnäller och säga jag tycker det är dyrt?!!!! Eeh, tyst Jessica..)) meeeen det här var troligen min sista chans på tusen år att få leka prinsessa och flyga bekvämt så what the hell. Woooorth it.).
 
 
Har sagt det förr men Cathay Pacific's businessclass service är totally amazing. Maten är sjukt bra (tex till dinner serveringen fick man förrätt som var 1) nötmix 2) sallad med balsamico dressing 3) spansk kallrökt skinka 4) main dish valde jag stek med grönsaker och potatis mos 5) egen vald fruktfat 6) valfria ostar 7) efterrätt morrotskaka och nån sötbär mix kräm (jag tog en av varje option hehehe.) 8) lyxiga choklad praliner.) Jag skrev ut det med nummer för det är faktiskt så de personligen serverar varje grej en åt gången (inte så att alla 8 grejer ligger framme på en skol-mats-bricka, nej de kommer med en grej åt gången). Och hamburgaren beställde jag in som extra måltid mellan middag och frukost (och jaa den smakar faktiskt som en RIKTIG hamburgare!). Lyxigt värre.
 
Så, hängde med C och C i LA i 2 dagar och gjorde typical LA-grejer. Som att hänga på rooftop bar, käka Italienskt, gå på typ världens konstigaste strippclub (Jumbos Clown Room i Hollywood, super wtf place), gå på Hollywood Blvd och checka in stjärnorna, hänga på The Grove och gå runt i välkända kvarter jag hängde med M i för 3 år sedan, käka tacos från taco trucks, trycka in några In-N-Out burgers, vandra runt och njuta av the sunshine, och jaa, thats pretty much LA.
 
 
Fast, to be honest, tror jag faktiskt jag aldrig igen kommer ha vägarna till tex Hollywood igen. Det är verkligen ett super udda och konstigt ställe, I dont like it. Så många lost och sad souls (mest sönder knarkade..) där på gatorna, fy. Jag har varit där i området hur många gånger som helst de senaste åren men jag ogillar det bara mer och mer. Hela halva LA fick jag faktiskt dendär ogilla känslan över denhär gången. Det är ju coolt, det har ju en Cali vibe (och California vibe gillar jag! Hippie, surf, skate, weed, chill, art, alternative vibes) men det kändes bara som så too much ofta runt i LA.. Vi bodde i Downtown på ett super nice hotell och allt, men jaa folk på gatorna är bara så..? Udda..? Konstiga..? Weird..? In a sad way. The American dream... Eller är det bara alla knark uteliggare (som jag inte sett på en tid ute i världen?) som får mej att känna så? I dont know.. Anyway det fick mej iaf att inse att jag älskar och saknar Miami, där allt känns mer happy happy.
 
 
Men jag är så fucking destroyd. Har gått och varit orolig över att jag har fått nån parasit, förgiftning eller dum sjukdom från Afrika för har känt mej rätt dålig den senaste veckan. Men you know what kära lilla Jessica? På en VECKA har du varit i 4 kontinenter. Och du har varit i Tanzania, Sri Lanka, Hong Kong, LA och Brasilien (jag är i Braslien just nu btw haha..) på EN VECKA. Och du tror du är sjuk? Mest troligen är du sjuk i extrem-jetlag kanske. Pluss klimat och bakterie växlingen från att hoppa runt i så många länder på så kort tid. Men ja, jag är trött som fan och allt jag vill at the moment är att bara sova i tusen år.. 
 
 

Sri Lanka

 Så efter Tanzania behövde jag flyga till Doha, Qatar. Och eftersom jag redan been there done that tidigare i år (och har absolut inget behov av att se det igen) så blev det bara en mellan landning. Och istället för att resa direkt till min destination, som skulle vara Hong Kong, så tänkte jag wtf lets check out Sri Lanka on the way. Inte för att det riktigt är on the way, det är en ordentlig extra flyg rutt, men jag ville passa på nu när jag kan flyga rätt så billigt. Bara för att check it out snabbt. Kolla in om det är något jag ska ha i bakhuvudet i framtiden att se mer av eller bara sätta på non-intrested listan. Pluss att ett 48 timmars transit-visum till Sri Lanka är gratis. Så, Sri Lanka here we go!
 
 
Jag brukar fråga folk om Sri Lanka är som Indien. En mini version av Indien? För folket ser ju typ lika ut? Och det ligger ju ett stenkast från Indien? Same same har jag tänkt? Och om det är same same så är jag orolig. För alla resenärer som rest till Indien jag snackat Indien med har sagt det samma: DONT GO. Eller iaf dont go alone. Och endå, just dont go. Inte för att de ogillat det, de flesta verkar ha en love-hate grej med Indien, men bara för att det är too crazy. Så eh, är det vad jag ger mej in på med att åka till Sri Lanka? It was not.
 
 
Jag couchsurfade hemma hos en fantastisk kille och hans familj och omg sååå underbara!!! *gråt smiley* Nej men verkligen otroliga. Så varmhjärtade, så härliga, så kärleksfulla. Hade verkligen best time jag kunde få på en sån liten tid där. Jag åkte aldrig in till huvudstaden Colombo (så jag vet faktiskt inget om hur crazy eller whatever det är där) utan bodde i en by 6km från flygplatsen som heter Negambo. Jag spenderade all min tid där i området med min host Ian, som lärde mej hur man äter med händerna (de använder inte gaffel eller kniv, bara händerna helt enkelt. Looove it!), showed me around och fick mej att inse hur öppna folk här (vi var ute och gå och varje gång vi kom till ett hus eller restaurang han kände någon i gick vi in för ett snack och blev bjudna på vatten eller te), han tog med mej på en grannes barns 1-års födelsedag, hade alla svar på mina frågor om landet, människorna och kulturen. Verkligen amazing. I en av gårdarna vi stannade till vid så berättade den gamla farn i huset att han aldrig varit till Finland, men i Sverige har han faktiskt bott i 3 år. I Stockholm. Eller inte egentligen i Stockholm. Faktiskt i Södertälje. Och jag bara omggggg där bor en av mina få bästa kompisar, how random?! Och han hade faktiskt jobbat vid ett företag en annan av mina kompisar jobbar på just där. Coolt va, hur liten världen är att jag kan sitta i Sri Lanka hemma hos en gammal gubbe och diskutera om vilket kvarter ligger var i en liten stad på andra sidan jorden? I love that.
 
 
Och jag blev glatt överraskad över hur olika mina connections till länder faktiskt är. Ibland tror jag det beror på mej själv om jag gillar eller ogillar en plats (såklart i grund och botten beror det ju på mej), att jag är negativt inställd eller någon undermedveten inställning fast jag försöker hålla mej neutral inför nya länder. Som tex Tanzania ogillade jag ju, och jag ifrågasatte mej själv om det är mitt eget fel att jag ogillade det. Min resetrötthets fel. Kanske jag bara ogillar allt och alla länder at the moment, inte bara Tanzania? Fast jag kom till the paradise on earth kanske jag ändå skulle säga naaah det här är boring? Its not you, its me? Men nej, det märkte jag med min korta vistelse på Sri Lanka. För jag verkligen älskade det.
 
 
Jag spenderade nästan lika många timmar där som i Syd Korea, men min connection till länderna känns helt olika. Syd Korea har jag inget intresse i att se mer av. Sri Lanka VET jag att jag SKA se mer av. Why? Hur kommer det att det kan KÄNNAS så olika? Mitt svar på den frågan är 1) människorna jag har haft något att göras med i länderna (Couchsurfing. Locals. Människor på gatorna. Service människorna. Jaa helt enkelt folk runt omkring mej under min tid i landet. I guess?) men jag tror mest på 2) the energy. Atmosfären. Jag tror inte alla kan läsa, känna, energi. Jag tror det är något under människans utveckling som försvinner, men djur kan ju känna av energi. Ditt husdjur vet när du är lessen, stressad eller när naturen förbereder sig för storm. De vet, de känner det. Och jag tror en del av oss människor fortfarande kan det, mer eller mindre. Det är ju därför jag ogillar Hong Kong, för för mej är det en plats med dålig energi. Folk är för stressade, upptagna, egocentriska. Too much. I Palestina var det också väldigt uppenbart hur energy påverkar mej (jag visste inget om Palestina, jag var totalt nollställd till det och trodde det skulle vara och kännas precis som Isrsel, men 30 sekunder efter att ha stått av turist bussen KÄNDE jag hur extremt anorlunda atmosfären och energin var. Depression. Sadness.). Sri Lanka däremot hade ett skönt peaceful lugn över sig.
 
 
Jag säger inte att det jag känner behöver vara sant, eller "på riktigt". Jag kan inte sätta ord på allt det jag försöker förklara här, för det är ju bara känslor (därför hela dendär texten låter extremt rörig). Men det är mina känslor som avgör om jag gillar, om jag känner en connection, till en plats. The enery. Eller så handlar det om att jag varit där i ett tidigare liv? I dont know? Och som sagt, Sri Lanka got that som jag gillar. Som jag känner mej välkommen till och trygg i. Det jag vill utforska mer av, känna mer av. Det låter konstigt att säga dethär eftersom jag ogillade Bali (jag är en av de få människorna i världen som dont like Bali?!!) men jag tror Sri Lanka is the new Bali i turist och resenär världen. För mej är Sri Lanka vad andra har sagt de känner för Bali. Alltså pretty damn good.

Tanzania

Africa.. Jaa what to say. Jag har helt ärligt aldrig haft intresset i att åka till Afrika. Jo visst, för djurlivet och naturen, för att åka på safari, klättra nått berg, se solnedgången i savannen, se Madagaskar, säg hej till Simba och gänget. Sånt man bara ska, nån gång i livet. Men jaa, förutom det har faktiskt aldrig Afrika varit en kontinent jag har lust att se. Men eftersom en dansk vännina hade planer på att resa runt i Tanzania så hade jag lovat henne att möta upp med henne där. Så, en liten första gångs resa till Afrika blev det. (Ok, jag har varit i Afrika förr, i Egypten förra året. Bodde på en resort, allt jag såg va en pool och frukost buffe. Så räknas inte)
 
 
Planen från början var att vi skulle satsa på att bestiga Kilimanjaro som ligger i Tanzania / Kenya. Meeeen, vet ni vad det kostar? MINIMUM runt 1500$. Not kidding. För att gå upp och ner för ett berg. Pluss att jag läste man verkligen inte ska ta den billigaste touren man hittar, folk dör faktiskt på Kilimanjaro, pluss om man tar de billigare betyder det att arbetarna och guiderna du går med får rätt dåligt betalt. Jag har inte lust att slänga ut 2k för att bestiga ett berg, som jag kan dö av? Inte just nu iaf. Jag är säker på jag får chansen i något annat skede i livet. Safari kan man också göra i Tanzania, som också kostar ett par hundra eller tusen $ .. Det känns bara som för mej är the moment för det är inte rätt just nu, det är något jag kommer göra senare nån gång när jag är äldre. Att besöka en masaai stamm kostar också flera hundra dollar. Så, vad else to do i Tanzania? Ja tja jag tänkte det skulle vara okej att backpacka runt så som jag alltid gör, bara chilla runt och ta in kulturen och landet. Men ja tja, Tanzania, Africa aint that easy...
 
 
Jag vet inte hur jag ska säga det på ett okej schysst sätt, men helt ärligt nä, Afrika är inte min typ av kontinent. Nu vill jag ju inte dömma hela kontinenten bara för att jag besökt ETT land, men jaa nää.. Kanske jag har svårt för det för allt här är bara helt främmande och nytt, men det var just därför jag åkte hit också för att se en annan värld. 
 
 
Men, så why u no like? Det är fattigt, det är den värsta nedskräpningen jag sett, det är gå-inte-ut-när-det-är-mörkt, priserna är satta efter hudfärg och det mesta är som att det stannat upp i tiden. Det är, människorna är, väldigt outbildade (det ser man ju bara på hur nedskräpningen överallt var) och har en annan mentalitet och tankesätt (känns det iaf som). Atmosfären är bara, jaa, nej det gav mej ingen connection. Jag reste inte Tanzania som de flesta reser, jag åkte inte till semester ön Zanzibar, jag åkte inte på safari, jag bodde inte på hotell, jag spenderade inte flera tusentals euron på en amazing semester resa. Jag såg Tanzania billigt, local och real. Och I dont really like it. Redan på flygplatsen kände jag wtfff har jag kommit till, och resten av tiden var det more or less det samma feelingen.
 
 
Vi började resan i Dar Es Salaam (där vi hade 2 nätter), en stor stad som kändes rätt otrygg. Sen tog vi bussen 600 km norrut (som tog 14!!!!! timmar) till Arusha där vi couchsurfade hemma hos en familj i 4 nätter. Otrolig upplevelse. Real. Precis som jag ville ha det. Men det är inte vad turisterna som sitter i sina safari bussar ser. Eller vill se. De kommer hela vägen hit för att se djuren ute på savannen, och kanske uppleva en förfinad bild av livet i Tanzania, eller Afrika. Men in the end of the day bor the på något stiligt hotel, med riktig toa och riktig dusch, och såklart aircondition och frukost buffe. Och visst, jag ångrar lite jag inte gjorde en safari här, för det är ju DET man VILL se här. Man vill inte se hur fattigt folk bor och hur lite de bryr sig om att samla upp skräp. Så fair enough att turister kommer hit för att se det goda, men de ser inte vad det är på RIKTIGT. Vi satt på en safari uppsamlings punkt på något västerländskt cafe för att få wifi några dagar och att se turisterna komma dit fick mej verkligen mej att känna, jaa jag vet inte ens vad det fick mej att känna, äcklad? Från båda sidorna sett, hur locals ser de vita som dumma vandrande penga påsar man kan mjölka och lura pengar från, och turisterna som kommer och spenderar flera tusen lappar runt människor som har ingenting. Det irriterar mej bara att turisterna bara ser det förfinade, de vet inte hur det egentligen är. De vill inte ens veta. 
 
 Dar Es Salaam. Vår utsikt från vår Couchsurfing host där på andra bilden, rätt super nice.
 
Och så hur vi bodde hos vår CS host i Arusha. Simpelt.  
 
Dethär publicerade jag på Instagram: This is why I Couchsurf. This isn't what the tourists sees, or wanna see, this is what is the real side of a country. This is how locals lives in Arusha, Tanzania. I've taken this pic from the entrance to the house I stayed in, and yes it's a whole rubbish pile in the picture. That's just how they live. They throw rubbish from the house just right there. The family I stayed with didn't even have a real shower, they just heat some water on the gas and then with a bucket splash it over themselves. And they didn't even have running water available every day. And they only ofc use a squat toilet. These experience can't be paid for. It's sad, it's raw, but it's especially REAL. I'm sure 90% of the tourists who are coming to Tanzania don't see this side of the country. Maybe not because they are ignorant, but mostly because they probably don't want to. There's definitely a difference between being a tourist and a traveller..
 
 
Och Tanzania är dyrt. Hit kommer man bara om man har pengar, eller vill spendera pengar. Som sagt, safari kostar flera hundra om inte tusen lappar, typiska Afrika-upplevelser är dyra, hotell är dyra, allt är dyrt här. Mat på restaurang kostar från cirka 4-5$ uppåt, så det är billigt. Men att shoppa souvenirer på marknader är dyrt, och man får verkligen gnälla över priserna för att få ett okej pris. Som sagt, prisättning efter hudfärgen.. Jag över-betalade för de sakerna jag köpte på marknaden i Arusha, bara för att de inte ger med sig och för ja tja, de behöver väl dedär få dollarna extra mer än vad jag behöver dem.
 
8$ för en tygkasse. För mej är det överprisat i ett fattigt land. Men whatever, hade too much cash så behövde spendera det
 
Jag stannade 7 dagar i landet och spenderade kring 70€ (bör nämnas att cirka 20€ av det köpte jag souvenirer för eller lämnade i handväskan för jag hann inte använda upp det), pluss 50$ på visum. Ingen jävla ting (!!!) med andra ord, och jag känner jag har sett något de flesta turister inte sett.
 
 
Meeeen, för att dra upp lite av det positiva nudå, där är många saker med Tanzania och Afrika jag är sjukt imponerad av, och blivit inspererad av. Naturen såklart. Men också männkskorna. Människorna är otroligt glada, chill och öppna. Alla hälsar, och thats all they want. Bara säga hej. Inte ropa snuskigt eller stalka dej flera kvarter eller ha ditt nummer. Bara hej. Som de säger till alla andra på gatan, ung gammal vit svart whatever. Om man får ögon kontakt ler man till varandra. Barnen älskade också att se vita och ropa hej efter oss. Jag är också imponerad över att de bär så mycket på huvudet. Hur smart? Så har man händerna fria! Pluss de har världens bästa hållning. Och barnen har de lindat in upp på ryggen. Mer händer fria. Smartisar. Jag älskar alla färggranna vackra mönster de har på allt. Och ni känner till hakuna matata va? Det betyder ju faktiskt "inga bekymmer" på deras språk svahili. Och Simba betyder lejon, Rafiki vän och Pumba är Pumba-djuret (vad e han? Ett vildsvin?). Det är en väldigt chill och no stress kultur och säger alltid "pole pole", som betyder slowly slowly. Och barnen är bara sjukt söta.
 
 
Familjen vi bodde hos bjöd oss på frukost och middag varje dag, och lät oss bo där, fast de själva hade såså lite materiella ting. Det var rätt inspirerande och underbart att se hur mycket de vill ge fast de inte har det så gott ställt. Amaaazing. Och så skönt att vara utan wifi, att första grejen man gjorde på morgonen var inte att kolla sin mobil.. Vi hängde med pappan i huset på dagarna och han tog oss runt över allt (till de platser som inte kostade överdrivet mycket) i Arusha och jaa, utan honom skulle jag inte kännt mej bekväm att gå runt på gatorna. Eller liksom, jag tror inte något dåligt skulle hända, men jag skulle bara varit lost och jaa helt enkelt obekväm. Han var verkligen guldvärd och jag skulle knappast ha haft en good time där utan honom.
 
 
Vad jag blev sjukt förvånad över också är hur mycket Tanzania (Afrika??) påminner om Central Amerika och Karibien. Alltså sjukt mycket same same, men different språk och people! Vet inte hur många gånger det kändes som jag gick runt i Dominican Republic, Costa Rica eller Nicaragua. Dethär med färgade hus och hur de skriver på hus/butik väggarna, typ Barbershops i var och varannat hörn. Maten påminner lite också, rice and beans och friterade rätter. Så det var rätt coolt och oväntat. But I like Latinos more than Africans..  
 
Som tex dehär 2 sista bilderna ser precis ut som Nicaragua eller Costa Rica för mej.
 
Så hur ska vi summera dethär alltså? Jag är glad för att jag reste till Afrika. Hälsosamt. Det är verkligen en helt annan värld. Och jaa, jag tror upplevelsen ska lägga sig lite men jag märkte det på mej den sista dagen hur jag bara ville komma bort. Jag ville inte vara där mer, jag ville på ett flyg bort bort bort. Till en mer civiliserad värld. Jag klarade inte, hade inte lust, av mer. Vi blev till och med bjudna på ett Afrikanskt bröllop, thats once in a life time grej man får chansen till och jag kände verkligen wow, det måste jag ju bara tacka ja till! Men jag frågade mej själv vill JAG det? Vill JAG uppleva mer av kulturen igenom att gå på ett bröllop eller gör jag det bara för att säga done that? Svar nej, så jag beslutade mej för att lämna landet, kontinenten för denhär gången. I know I will be back in Africa, det är jag säker på. Syd Afrika, Marocko, Madagaskar, safari, bestiga Kilimanjaro, det är grejer och länder jag vet kommer uppleva i mitt liv. Men inte nu. Så tills dess, så som jag känner nu, så är Africa over and out. Hakuna matata.
 

Turkey

Efter Israel visste jag att jag skulle på något sätt ta mej till Tanzania där jag ska möte upp med en dansk arbets kompis. Men det är inte från alla länder man kan komma till Tanzania, men från Doha kan man, och för mej blev det bäst att flyga Tel Aviv - Istanbul - Doha och sen vidare till Tanzania. Och istället för att bara byta flyg i Istanbul tänkte jag what the hell, lets get lite smak av Turkiet!
 
 
Jag hade verkligen noll förväntningar av Istanbul. Jag var faktiskt OROLIG att åka själv?! Liksom Turkar, och Turkiet, har ju inte världens bästa rykte... Will I be alright? Alone? Jag satte upp en couchsurfing open request om någon hade lust att låna ut sin soffa till mej för 2 nätter och jag fick över 70+ offers (!!!) av folk som sa jag fick komma över! Alltså det är överdrivet många, så jag blev liksom lite osäker av det också? Jag är väldigt paranoid i min natur till andra människors vänlighet (något resandet har lärt mej att få bort. Det finns faktiskt otroligt snälla och vänliga människor som INTE har dåliga baktankar, eller som vill fuck me.) så att så DÄR många vänliga själar ville hjälpa mej cant be right? Well anyway, jag valde det säkra före det osäkra och surfade hemma hos en kille som hade sin mamma på besök, pluss 2 ryska brudar. Cant go wrong. Han, och hans mamma, var båda två heeeelt underbara. Som sagt Turkiet och turkar har ju rätt dåligt rykte om sig. Och fast jag försöker att inte bli påverkad eller dömma folkgrupper så sätter ju det sig rätt hårt där i bakhuvudet när man upprepade gånger hör dåligt om någon. Men seriöst vilka härliga människor! Jag snackade med rätt många olika locals runt om, och även fast en del var försäljare och vara naturligtvis vänliga och söta för att de ville sälja något så var ingen av dem pushy eller snackade med mej BARA för att sälja. Det kändes väldigt avslappnat och som de jaa, helt enkelt bara ville ha någon att snacka lite med. Det älskade jag.
 
 
Istanbul är också en otrolig shopping stad. Alltså omg, har inte varit någonstans i världen som shoppingen är så bra som i Istanbul! Det kostar typ ingenting där. Forget about Thailand priser, dethär kändes ÄNNU billigare. Sure its all fake, men de försöker inte överprisa sina Gucci och Prada väskor bara för "märket". Om du vill köpa en Prada väska i Asien slänger de upp priset högt för att det är "märkes" och blabla. Come on, vi vet alla det är fake. Turkade försökte inte överprisa löjligt mycket (eller prissätta utifrån ens nationalitet), men såklart lite, man måste ju pruta, men man måste inte pruta lika hårt som i Asien. Tex köpte jag en "märkes" plånbok för cirka 15 turkpengarwhateverdenuheter (turkish lira heter det), säljaren startade på 25 och vi gick tillsammans ner till 15 och thats okay. 15 är lika med 3,5€, alltså ingenting. Han kunde ha satt ett way högre utgångs pris, de gör de i Asien tex, så de gillade jag med shoppingen i Turkiet. Jag var in på random små outlets också, där sålde de nya mellanbudgets-märkes (Gina Tricot, Zara, Only, River Island, H&M) kläder för runt 5€ styck oberoende om det var byxor, topp, hoodie, whatever. Super nice. Jag tror såna små butiker har på något sätt kontakt med kläd factorys (rätt mycket kläder är ju faktiskt gjorda i Turkiet) och har köpt upp andra klass klädesplagg, eller bara sånt som inte blivit sålt, och säljer det billigt. Awesome tycker jag. Var också in på några "vanliga" klädbutiker, och där var priserna typ vad vi e vana med.
 
 
Sjukt crowded på shopping gatan mot Taksema Square och en del delar av marknaderna (den sista bilden är tagen utanför Grand Bazaar marknaden, så jävla packat med folk. Enda gången jag varit i sån stockning med människor är på festivaler.). Men överlag, om man vill shoppa billigt, så är Istanbul absolut min favorit stad att go crazy in! Önskar jag kunde åka dit och julshoppa och dra med allt möjligt hem.
 
 
 Jag frågade säljare om de har många Skandinaviska turister här, de sa nej de har slutat komma. Åk folket åk! Rekommenderar verkligen Istanbul. Kände mej aldrig otrygg fast jag var en ensam lost blondin. Frågade också min host varför Turkar har ett sånt dåligt rykte omkring sig? Han sa att det kanske kan bero på att Turkar uppför sig annorlunda, dåligt, när de kommer utomlands och tror de kan uppföra sig hur som helst. Make sense. Men hur som haver, Turkiet är verkligen ett land jag vill se mer av.

Israel (+ Palestine)

0Så, i Hong Kong bestämde jag och C oss för att åka till Tel Aviv. Han var där i sommrast en halv dag, tyckte det var coolt och snackade lite om det. Jag hade ingen aning om var Tel Aviv är? Men jag har väl hört det förr, men har väl tänkt det varit någon by i Europa. Well anyway, det kändes som en bra idea att hoppa på ett direkt flyg dit. Liksom det är bara så enkelt. Vi bestämde att åka samma dag som vi åkte. Ett par timmar innan vi behövde packa väskorna och åka till flygplatsen. Liksom, det är nästan FÖR enkelt. Sånthär planerar folk år, månader, åtminstone veckor på förhand, inte bara någon timme... Och sen 11 timmar i business class och så tada nytt land, nytt äventyr.
 
 
Och btw jaaa omg jag älskar bara business class såååååå jävla mycket!! Eller, business känns skit samma på små korta flygen (har ett par gånger haft business på korta flyg som typ bland annat Miami - Cancun, Hong Kong - Singapore, Japan - Hong Kong så alltså 2-3 timmars rutter och ja tja, man blir serverad lite bättre och har lite mera utrymme men det är väl inget woow med det. Typ samma som nödutgångs eller extra legroom platserna, som såklart e nice men still kind of same same) men lång flygen alltså jaa. Om ni nångång vill, eller kan, lägga nån tusen eurolapp på en long distance bussiness seat GÖR DET. Eller dont do it, för ekonomi klassen kommer suga ÄNNU mer efter att du bara 1 gång prövat business. Men det är så himla underbart. Så bra service, flera rätter mat, utrymme, liggställning, riktigt täcke och 2 kuddar, goodiebag, och bäst av allt är väl att man får vara i fred! Liksom privatheten. Att man inte faller över på någon om man somnar till, eller någon tuggar i ens öra. Man är bara helt själv. Eller iaf känns det ju som det. Jag har gjort 2 long distance bussiness class flyg nu, 14 timmar Hong Kong - Chicago förra året och nu Hong Kong - Tel Aviv på 11 timmar, båda flygen med Cathay Pacific (som btw måste vara mitt favvo flygbolag. SAS har jag på en andra plats) och ja som sagt, I just love it.
 
Jävligt härligt också att åka bussiness i det nyaste planet jag någonsin rest med. Hade TVÅ touch screen skärmar. En stor, och så dendär lilla på bilden (som inte bara var fjärrkontroll utan man kunde kolla film på den också. Eller läsa nyheterna på den medans man kollade film på stora skärmen. Lyx.)
 
 
Wishing bridge in Jaffa, Tel Aviv. "If you hold on your zodiac sign, looking at the ocean and make a wish, it is supposed to come true."
 
 
Tel Aviv ligger alltså i Isrsel. Middle East. Vad jag tänkte mej Israel skulle vara är ett land full med super religiösa människor, alla klädda i vita och svarta dräkter, och väldigt strikta levnadsvanor. Jag föreställde mej Qatar eller Dubai, minus de höga byggnaderna. Öh nej? Israel är verkligen inte vad jag hade i bakhuvudet. Tel Aviv är en av de coolaste städerna jag varit till och hade samma vibe som Kalifornien och kust städerna i Australien och Chile. Ni vet, surf vibes, reflektioner på gatorna av väldigt kreativa själar (music, graffiti, coola shoppar) och väldigt jaa hippie och coolt. Alltså pretty fucking awesome. Loooved it. Vi bodde en natt i Jerusalem också, som hade en annan atmosfär men var minst lika cool som TLV. Israelierna (okej jag vet det inte är ett riktigt ord, men you know what I mean) verkar super open minded och chill. Fest människor med passion. De påminde mej verkligen om Chilenare! Så jag kände mej alltså som hemma. Men jaa alltså verkligen härligt intryck av människorna och landet!
 
 
 
Och safety då? No problems. Jag kände mej inte osäker eller otrygg en endaste gång i Israel. Allt är väldigt tryggt, och modernt. Som Skandinavien. Priserna är också i klass med Skandinavien (alltså jävla dyrt). Vi åkte igenom West Bank som man hör om på nyheterna, vi såg Syrien och Jordanien i fjärran, och vi krossade den omtalade gränsen in till Palestina (dendär gränsen med muren som Trump gärna vill kopiera och göra lika mot Mexico). Liksom, dethär är de områderna man hör dåligt om, det är här det kan när som helst börja regna bomber och hagla kulor. Det var rätt sådär aha upplevelse att inse vilken fel bild man har i huvudet av platser eller människor man aldrig besökt tack vare vad media pumppat i oss att tro. Jag följer inte nyheter, men på något sätt har jag endå en bild i huvudet av hur farligt, oroligt, dåligt, akta-dej-osv det är på sånahär ställen. Såklart jag inte rört mej i nån warzone, men det är det folk kanske inte inser, att warzone är en ZONE. Inte ett helt land, inte en hel folkgrupp. Människor är de samma världen runt, vi alla vill ju bara må bra och ha det bra. Bara för att det är krig eller oroligheter i områden betyder det inte ALLT eller ALLA är dåligt. Dock var det rätt chockerande att åka över till Palestina, att resa 15km från härliga Jerusalem, att korssa muren, att komma över till Betlehem och se vilken otrolig annan atmosfär det var där. Mitt första och hårdaste intryck av Palestina var desperation. Sjukt sjukt sorligt men jaa, den desperationen folk utstrålade där, som jag inte alls hade känt av i Israel, var riktigt sorligt och synd att se..
 
Shalom! Betyder hej, eller peace. What we all want, bara ett hej eller peace.
 
 
Vi gjorde också en två dagars tour som inkluderade en resa till Masada, Dead Sea, Jerusalem, Klago Muren och Betlehem (Palestina). Absolut värt det. Jerusalem och Betlehem kan jag nog inte beskriva på något sätt. Liksom, jag är religiös, religösare än de flesta jag känner, men känslan att vara DÄR var väldigt wow. Alltså, det är ju dehär platserna man hört historier och berättelser om hela sin upp växt, hela sitt liv. Det är HÄR det hände. HÄR. Jag såg var Jesus föddes, jag såg var han korsfästes, jag rörde vid hans handtryck, jag gick i hans fotspår. Man behöver inte ens vara troende för att tycka det här är powerfult och häftigt. Mer än så kan och vill jag väl inte berätta om Jerusalem och Betlehem, man måste bara uppleva det själv. 
 

Hong Kong

Jag hatar själv när jag besöker någon blogg och det inte har hänt något överhuvudtaget på den på en dag. Vecka. Månad. Man ba buuuuh. Worst feeling ever ju när man vill snoka och there is nöthing alls. Ni trogna läsare känner säkert igen feelisen av att vara här inne o kika.
 
 
Men jaa what to tell. Nu just är jag i Hong Kong. (Eller jag var det när jag skrev dethär inlägget för 2 dagar sen. )Jag tror det är femte gången jag är här, och jag hatar det lika mycket varje gång fast jag alltid kommer med öppet sinne och tänker att denhär gången ska va different. Redan efter 1 timme i landet nu konstaterade jag igen att nope, jag ogillar helt enkelt Hong Kong. Not my thing bara. Stressen, atmosfären, allt går så fort och så långsamt på samma gång, alla tänker bara på sig själva (folk håller inte ens dörrarna för varandra!) och jaa det är bara too much för mej. Och som sagt jag gillar inte Kineser. Men att BO här tror jag är annorlunda. Då är man del av dethär kaoset. Man har en mening och en orsak att följa strömmarna. Men som turist hatar jag verkligen HK. Man bara är här och ser på andras liv utifrån sett. Men visst, om du har chansen att göra ett flyg layover här go for it, I guess det är kul att uppleva HK en gång i typ 3 dagar. MAX.
 
Okej hatar gör jag väl inte. Men det är en av de stor städer i världen som jag aldrig gillat och aldrig varit excited över att åka till. 
 
Men jag återkommer ju till Hong Kong för jag har en bra kompis här jag alltid kan stanna hos och som alltid tar så bra hand om mej (utan honom skulle jag veeeerkligen hata HK!). Pluss HK har worldwide flyg connections, så det blir lätt att man kommer här förbi. Anyway, jag har varit här i nästan en vecka nu redan. C har sin lägenhet i Mid Levels, i Soho, vilket är ett område som känns väldigt internationellt och inte alls som att man är i Asien, så jag har bara rört mej här på gatorna, och upp och gjort hiken The Peak 3 gånger redan på denhär korta tiden. Älskar The Peak, älskar att man kan komma bort från staden så enkelt. Pluss att det är ett fucking awesome svettigt minst 2 timmars workout som man kan extend och variera med olika vägar och stigar när man väl är där uppe. Absolut det bästa med HK. 
 
 
Så jaa tja, liksom jag har varit på resande fot i 2 veckor nu redan men doesnt really feel like it. Syd Korea, Malaysia, Hong Kong. 3 länder på 2 veckor låter ju rätt okej mycket? Men känns som jag tagit det i chill tempo. Efter behandlingen och hotell stay i Malaysien så bodde jag hemma hos en vän där, och här i Hong Kong då också bor jag med en vän, så det känns skönt med company och familiarity på platser jag redan besökt och känner. Så rätt skönt och chill, inte så travel stressiga feelings.
 
 
Men noooow, så är det dags att hit the road again. 

Malaysia round II

Jaha så är jag tillbaka i Malaysien då. Landet jag glömt att jag faktiskt gillar. Liksom jaa, det gör jag ju. Det är rätt muslimskt, fyllt med kineser (som jag precis gjort ett halvt inlägg om att jag ogillar?!) och indier så är det inte bara de utan också ett land med sån otrolig mix av människor från heeeela världen. Malaysia är ett land som välkommnar typ allt och alla. Eller inte alla I guess, men de håller verkligen armarna öppna till typ såna nationaliteter Finland inte så lätt bjuder in. Härligt va? Så jaa, landet har en skön blandning av så många olika människor och tron, och alla har rätt så frid och fröjd med det.
 
 
Okay så mina första dagar här så har jag ordagrant suttit inne på ett hotell rum. På 2 hela dagar öppnade jag inte hotellrummets dörr. Som sagt gjorde ju en behandling för mitt ansikte så jag hade ju en orsak varför jag gömt mej (fast förra gången jag gjorde den stoppade det ju mej inte att vara ute bland folk och hålla mej igång.. Men som sagt everything is another story this time med travel burnout och noll motivation..). Men endå? Liksom hade nästan glömt att jag var utomlands när jag checkade ut från hotellet efter den tredje natten.
 
Älskar att jag kan använda ansiktsmask här för att skydda huden efter laser behandlingen utan att folk kollar konstigt på mej. Inte varje kontinent man kan springa runt såhär utan att folk tror man har något fel eller är knäpp.
 
Anyhow Malaysia. När jag anlände kändes det bra. Här har jag ju varit förr. Dethär klarar jag. Det här kan jag. Tex vet jag att jag inte behöver åka med snabbtåget in till KL Sentral som de marknadsför precis överallt på flygfältet, jag vet det finns en buss som kostar 1/10 av priset. Kändes bra att vara den enda vita personen på bussen. Kändes som jaa det här kan jag. Samma sak på KL Sentral, jag visste hur metro systemet funkar. Det kändes så lätt. Allt så bekant. Allt som jaa, jag kan dethär. 
 
Jag HATAR turister, resenärer, som reser till ett annat land och käkar på McDonalds och går på Starbucks. Wtf, det smakar ju precis samma som det gör där hemma, why would you resa någonstans om du käkar det samma som i ditt land?! Ja tja, jag är på den nivån nu. Ge mej Starbucks. Ge mej vad jag vet är vad. Jag hatar mej själv för det, men jag är bara trött på att jaa I dont even know vad jag är trött på men jag vill bara ha familiarity..
 
Fast faller inte så lågt ner att jag faktiskt går och käkar på McD. Käkar faktiskt på random små kiosk restauranger var det sitter bara lokals. Var en full matportion kostar way less än en Starbucks kaffe.
 
Och jag gillar Malaysien. Kanske det är för att jag varit här förr och vet hur grejer funkar. Men allt känns väldigt enkelt som en utlänning här, precis som i Singapore. Det mesta, allt, är på engelska och folk snackar engelska. Det är liksom lätt. Men. Som sagt, I'm just so done with this. Jag spenderade 2 timmar på att gå runt lite efter jag kröp ut ur min lilla håla och allt jag kände var JAHA. Liksom yes allt är så billigt, vill köpa upp allt jag ser men jag orkar inte för jag har inte lust att fylla backpacken med saker jag ska dra med runt halva världen. Om jag var här på en två veckors semester och skulle direkt hem, fine, då skulle de va kul att köpa skit för små summor. Men varje billig liten grej fyller en del av min ryggsäck jag inte har plats till. Trust me, då suger det extra mycket att gå runt och kolla på shit man inte kan köpa. Och vad else gör man? Visst är det kul att gå runt. Ta in intrycken. Lukter och dofter. Lukter är absolut något speciellt jag märkt jag reagerar på på denhär resan. I Sydkorea observerade jag på en del ställen att hej det luktar som i Hong Kong när jag gick förbi något fiske stånd. Luktsinnet är rätt otroligt, hur man förknippar saker och platser med en viss doft. Här gick jag förbi street food ställen och fick dendär starka känslan av att hej jag är ju faktiskt utomlands, jag är i Asien. Det påminde mej om en annan tid, nån av alla de andra många gångerna jag varit i denhär kontinenten.
 
 
 Men vad gör man? Vad får man dagarna att gå med när man reser? Vad har jag gjort de senaste 7 åren? Strövat omkring? Lallat opå? Observera andras liv utifrån sett? I dont fucking know men jag känner bara jaha what am I doing???! Som sagt visst är det skönt att bara vara, att bara gå runt och kika. Men herreguuuud det känns som så.. I dont know? Att dethär är vad jag gjort så länge nu? Det ger mej inget nytt. Allt är same same, but different. I grund och botten är ju det så. Allt är det samma, människor vill det samma och är de samma runt hela jorden. Mat, hus, relationer, lycka. Basic. Så är det överallt. Så är livet. Jag är bara trött på att vara åskådaren till andras liv. Jag vill ha mina egna mål.
 

.
2017
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj
.
2016
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2015
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2014
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar