I'm always home

Picture of me in my home. The world is my home - every bed, couch, city, street, beach, mountain is my home and feels like home. Especially as long as I'm wearing a big backpack on my back.

 
That was that journey.  38 days on the go sounds incredibly short, and yes I guess it was. But I got a little taste of 6 different countries - Hong Kong, Malaysia, Thailand, Taiwan, Philippines & Qatar, which 4 of them was for me new unseen and unexplored countries. I, as always, met incredible people on the way and I can feel I've learned something from every single one of them, and without them this Asian journey wouldn't been the same. I'm feeling so blessed and lucky to be be young, healthy and have the amazing chance, time and ability to travel and see this beautiful big world. I'm living a dream life, and most importantly it's MY dream life. But, I can feel it's time for me to put down my backpack for a little time. I'm not stopping the travelling (I actually already packed for my next adventure! For tomorrow!) but I need a little, little break from the backpacking, nomad, roaming around, going with the flow and changing-country-every-week way of seeing the world. A little break, just so I can gain back the passion and excitement of the feeling wanderlust.

Doha, Qatar

Så som sagt, jag bestämde ju att redan avrunda min Asien backpacking tour, så efter Filipinerna var det dags att börja söka sig hemåt.. Men från Filipinerna kommer man inte raka vägen till Finland (eller, iaf inte med One World flygen som jag flyger med) så jag hade alternativet att åka från Manila till Bangkok, Hong Kong eller Doha och därifrån till Finland. Klart jag valde den enda staden av de 3 alternativen jag inte varit till. Jag älskar Couchsurfing  (like I haven't mentioned det här förr eller?) och en Egyptisk kille hostade mej de 28 timmar jag valt att göra en mellan landing i Qatar, och att ha en CS host i ett land man är i i så få timmar gjorde att allt gick så himla smidigt och bra! Han plockade upp mej klockan 06 från flygplatsen, bjöd mej med på världens största frukost, släppte sen av mej till hans lägenhet var jag jettlagged powernappade i 6 timmar medans han jobbade, sen hängde vi tillsammans hela kvällen och han tog mej till alla must-see platser, käkade middag, rökte shisha, sov (eller jetlagged så ingen sömn) i 3-4 timmar och så körde han mej till flygplatsen 06 på morgonen igen. Så himla enkelt och kul! I mean, om jag själv skulle haft en dag i Doha själv på ett hostell eller hotell skulle jag verkligen inte fått något utav av att besöka landet eller staden. Jag skulle varit trött och lat och inte ens orkat Googla what to see and do. Men att hänga med en lokal som tog en runt, gjorde den en dags stoppet i landet totally worth it!
 

Boracay, Philippines

Medans T och jag käkade sushi på Manilas bästa Japanska restaurang, samma dag jag hade satt mina fötter på Filipinskt land och träffat denna Japanska kille, bestämde vi oss att åka till ön Boracay över helgen. Det var typ min sista plan på vad jag hade tänkt göra i Filipinerna. Åka till en super turistig ö som jag måste ta flyget till? Eh nej tack. Jag kom ju hit för att surfa!!! Fast stället jag ville åka och surfa till, som ser rätt nära ut på kartan, tar 7+ timmar att bussa upp till.. Boracay tar 1 timme med flyget. Så okay okay, let's go to Boracay då.. Så vi gjorde en två nätters stay på ön, som jaa var turistig och som jag egentligen verkligen borde hata according to vad jag normalt ogillar och gillar, men faktiskt var det en rätt riktigt bra ö med amazing atmosphere! Men är säker på om jag skulle åkt dit själv och bott på något party hostell skulle jag ogillat det, men i rätt company I guess allt är kul?
 
 
En dag hyrde vi in oss på två hästar på öns enda stall (det var verkligen de 2 värsta timmars horse riding jag någonsin varit på. Jag satt bara och tänkte på hur synd jag tyckte om hästarna och hur dåligt det var och beslutade mej för att jag aldrig gör någon form av ridning utomlands om jag inte är säker på att det faktiskt är hästar som blir skötta efter vad jag tycker är bra. Rekommenderar verkligen inte Boracays stall). Andra dagen åkte vi ut på segel tur. Låter ju lyxigt och romantiskt men hemma-gjorda segel båtar av bambo och plast pressening (som btw gick sönder mitt ute på havet i världens blåsväder haha omg...) var mer ett äventyr än relaxing. Och sista dagen hyrde vi paddleboards, och höll på att blåsa ut till havs. Haha, alltså eh ja det var nära döden upplevelser varje dag men kul hade vi det! Käkade också en massa super nice mat så kände mej verkligen som en prinsessa. Och ön i sig själv då? Beautiful, just truly beautiful. En av de finaste solnedgångarna jag någonsin sett hände där också. Rekommenderar verkligen alla resenärer som är i Filipinerna, och har råd att spendera lite, att göra en 1-3 nätters stopp i Boracay.
 
 
Damn vad glad jag ser ut på bilderna?! I guess strand är vad jag behöver. Har varit på resande fot i 5 veckor men det var faktiskt en månad sen jag senaste hängde på en strand. Härligt!

Manila, Philippines

 Manila Manila Manila.. Huvdstaden i Filipinerna som jag kände att jag typ aldrig riktigt hört något om innan jag bokade en biljett dit, efter det fick jag höra, men en massa och endast hemskheter. Hur farligt och kaotiskt det är, hur aktsam jag måste vara och jaaa guu jaa. Jag skulle anlända mitt i natten, det tänkte jag ju inte alls skulle vara några problem som helst, tills jag Googlade om Manila airport sleeping och fick hur mycket information som helst om att det är en av världens farligaste flygplatser, de sätter pistol kulor i turisters baggage och tvingar dem betala en massa pengar, det är fyllt med tjuvar, övervaknings kamerorna funkar inte, och det rekommenderas verkligen INTE att sova på flygplatsen. Dethär läste jag på samma gång som jag höll på att checka in till mitt flyg från Taiwan som heller inte visade sig vara så enkelt eftersom man måste ha bevis på en utrese biljett från Filipinerna för att få ett boarding kort (remember that alla ni backpackers!!). Surprise surprise, jag reser ju typ aldrig med en biljett ut ur landet jag åker till, så fick rätt stress där på flygplatsen och ville helt ärligt bara skita i Filipinerna och stanna i Taiwan tills jag skulle kommit på någon annan reserutt för att bara åka direkt till Finland. Men jag köpte en random Filipinerna - Bangkok biljett på Expedia (24 timmars cancellation! Wohooo) visade det för check in damen, fick mitt boarding kort till Filipinerna, och redan i security check kön hade jag avbokat Bangkok biljetten. Så iväg åkte jag. Livrädd. Och jag flög med AirAsia som nog är det sämsta flygbolaget jag åkt med, iaf det med de absolut minsta stolarna. Jag organiserade snabbt att en couchsurfing kille skulle möta upp mej efter att Google sagt jag inte vill sova på flygplatsen. Och ja wow, redan det var så skit sött av han! Det var 04 på morgonen ju. Men... Hur skulle jag veta vem han är?! Jag räknade med att han skulle hämta mej på sin moppe, typ. Det är vad Asiater gör. De kör moppe. Så i mitt huvud kom jag ju till livsfarliga Manila, nån hade säkert tryckt in en narko påse i min backpack, jag skulle bli pressad på pengar, sen skulle jag gå ut i kaoset utanför flygplatsen där det skulle vara en miljon moppe pojkar och jag skulle helt säkert hoppa bakpå fel person och inte min couchsurfing host och vad som skulle hända efter det vågade jag inte ens tänka på. Fast vad som egentligen hände var totala motsatsen. Flygplatsen var inte alls dålig, eller otrygg. Jag känner mej way more obekväm på typ Santiagos flygplats i Chile även fast jag har min pojkvän vid sidan av mej. Så inga problem med Manilas Airport. Wifi funkade också faktiskt fast det online stod det inte gör det. Och jag hittade min CS host. Som inte alls plockade upp mej med sin moppe, utan med sin Maserati. Wtf alltså.. Så fel man kan göra upp bilder i huvdet när man bara söker efter det negativa va?
 
 
Från början planerade jag att inte alls stanna i huvudstaden, men hade det så trevligt så var totalt 3 dagar där. T visade mej only the good side av Manila, och som han sa, det är inte nödvändigt att se det dåliga. Så såklart jag älskade stället. Sjukt stor skillnad mellan rika och fattiga (vi åkte snabbt en vända till China town och jag fick en liten inblick i den fattiga sidan). Trafiken i Filipinerna och speciellt Manila är den sjukaste jag någonsin sett. Att ta sig 3km tar runt 30 minuter, med bil!!! 300km skulle ta 6-7 timmar. Tror inte nån kan fatta hur sakta det är innan de själv prövat.
 
 
Och vad jag mest älskade var människorna och liksom känslan av kulturen. De är de gladaste människorna jag sett (vill verkligen påstå det inte bara är för att jag rörde mej på ställen med bra service, utan folk på gatorna och runtom kring en var verkligen äkta glada), de är katoliker, de flesta snackar super bra engelska och allt (skyltar osv) är på engelska och flera gånger fick jag spanska latino vibbar. Preeeeecis allt vad jag älskar. Så super positivt förvånad av landet blev jag från min lilla totala 6 dagars Philipino stay! Vi åkte också till ön Boracay, men jag slänger upp bilder från det i ett senare inlägg. Hur som helst, Filipinerna känns just nu som mitt absoluta favorit land i Asien och när jag har mera ro i själen kommer jag absolut återvända dit!
 

Wakeboard

 Last week I did wakeboarding for the first time and I think it was the most fun I've had for some time.
 
 
Seriously such an amazing hell yeah feeling. It was so incredibly awesome to do something that needed my whole focus. No thoughts about anything else than making that board carry me to where I wanted without falling. I spent 6 hours at the cablepark. I was so scared in the beginning for the painful and awkward falls that includes in wakeboarding, but after 2 proper hard hits down in the water I had the adrenaline going and I just love that. How incredible FUCK YEAH I become. It didn't matter how many times I fell or how badly hurt I got (I'll be filled with blue bruises for weeks after this), how much water I swallowed but I always captured my board, swam and walked back to the beginning to just do it again and again. So much fun. I didn't love it because I was good at it or even improved much, I just loved the feeling to put my 110% focus on one thing. 
 
 

Ocean, I love you


9 days in Taiwan

Okay såååå Taiwan. Hur gillar jag det? Jo tja. Det är väl intressant. Eller. Okej nej för att vara ärlig så kan jag säga jag iaf inte at the moment får världens största intresset att åka till Kina från av att vara här. Taipei är såklart en stor stad och känns väldigt mycket som andra stor städer, och första dagen där fick jag samma känsla som när jag var första gången i Hong Kong - wtf is this, så många människor, så mycket stress, så mycket pengar och brand butiker, jag förstår ingenting osv osv. Jag gillar inte stor städer. Hur som helst så Couchsurfade jag inne i stan hos en tjej de två första nätterna. Skit kul att hänga med en tjej, jag bor ju 90% av tiden hos killar när jag CSar så kul med omväxling. Hon visade mej runt i stan och vi joinade också en Free Walking Tour (btw visste ni att de flesta stora städer i världen har precis sånadär gratis vandrings tours? Jag har aldrig varit på en tidigare, men det var skit kul och jag tänker absolut göra det till en tradition att Googla free walking tour i varje big city jag e i from now on. Highly recommend.) och såg rätt mycket av Taipei och lärde mej en hel del om deras historia och kultur.
 
 
Efter det flyttade jag ut till New Taipei City, till en annan couchsurfing host. Vi besteg Taipei's högsta punkt Qixing Mountain, hade noll utsikt eller vy men wtf de va kul endå. Och så träffade vi en super kul kille från Czech Republic där. Kul att liksom känna vi gick upp på berget som 2 personer, men kom ner som 3.
 
 
 Vi alla 3 beslöt oss för att nästa dag göra en liten weekend adventure tillsammans ett par timmar med tåg och buss till Taiwans största sjö Sun Moon Lake. Super fint och det var så härligt att se lite av Taiwans natur. Czech killen och jag beslutade oss för att gå en liiiiiiten bit runt sjön, men ended up gå runt hela vilket var runt 30 km. Då just blev jag också påmind över hur kul det är att resa, hur man kan randomly connecta med folk från hela världen och snacka och öppna upp på ett annat sätt till någon man precis träffat än någon man känt i 10 år där hemma. Jag tror att we travelers i världen förstår each other på ett special sätt. 
 
 
Taiwaneserna jag mött på har en great hospitality och vill verkligen ens bästa. Speciellt han killen jag couchsurfat hos, damn, jag har aldrig träffat någon som bryr sig så himla mycket om min säkerhet  (no offense mamma, men du kommer inte ens i närheten ((som tur)) av hur denhär killen ville make sure jag inte skulle komma ens nära någon fara), liksom jaa wow. A bit too much så jag har väl haft mina moment var jag fått säga till honom på skarpen att liksom please chill, men utan hans hjälp skulle jag nog inte hittat runt och sett så mycket jag gjorde, så I am suuuper grateful and happy för att fått hänga med honom. Jaa what else about Taiwan? Joo att jag har aldrig kännt mej otrygg på gatorna någonstans här i landet och jaa, det verkar som ett tryggt och bra land. Jag tog bort ett par stygn på ett sjukhus en dag också och hela sjukhus-systemet var sjukt imponerande. Jag har insett hur awesome public Asian-style squat toaletter är (I mean, tjejer gillar ju inte behöva sitta ner touching ass på toalett sätet på public toilets så vi ofta "står" eller sätter halva wc pappers rullen runt sätet innan vi kissar, men med squat toan behöver man ju inte ha någon som helst krops kontakt med något för att kissa. Perfekt ju.). Taiwan är också första landet jag har sett dethär med kvitto-lotto system (orkar inte gå mera in på detaljer om det men sådär snabbt förklarat så är det ett system som ska få butiker att inte fuska med skatte deklaration osv genom att varje kund kvitto är som en lotto kupong med ett nummer som hör till ett stort lotteri där vinnaren med rätt nummer kan vinna nån miljon. Har hört det kommer till något Europa land i år också, och finns säkert redan, men jag har aldrig medvetet sett det någon annanstans än i Taiwan). Jag har käkat duck blood, pig ears, balls of octopus, bubble tea, beef noodle och en hel massa sushi här i landet. Och ja tjaa. En del länder jag reser till får jag dendär aah okay I'm done with this country I don't really feel the need to see more, och jag känner väl kanske lite så med Taiwan men egentligen inte. Jag såg ju väldigt lite av själva landet, mest bara stor stan, och jag är säker på jag kommer tillbaka till Taiwan en dag för att se mera av deras natur. Men, over and out for this time, inatt blir det Filippinerna.
 
 
 Taipei - New Taipei - Qixing - Puli Town - Sun Moon Lake - Jiufen - Tamsui

A life without Purpose

I'm missing something extremely important in my life and I think that's why I've been a bit down the last few months and I just haven't been able to figure it out why. I thought it was all the partying last summer that fucked up my head and I wasn't feeling like myself months after because of that. But it isn't that. And I think I figured out an answer when I was lonely walking the streets of Taipei thinking the thought "I have no idea what to see and what to do, and I don't even care, I just wanna walk". I'm down because I'm missing a purpose with my life. No wonder I felt so incredibly good the whole last summer, because I had a job! I worked full on 2 weeks every month, the other 2 I was free but I knew it was only for 14 days and I needed to enjoy it to the max before I returned back to work. I had a purpose. All the time. At work and during the travel. I'm not sure routines is what I need, but a purpose. Everyone needs a purpose in life to feel happy.
 
Since the job stopped in September I haven't had a purpose. I mean, a purpose doesn't necessarily mean a job you wake up to and go to everyday, it could be a workout or change of lifestyle goal, writing, creating, whatever, and even travelling could and should be with a purpose too. But the travelling I've done the last 6 months have been without reason, I've just randomly picked destinations. I see a country on the map I haven't been to and I go, without knowing anything. Fun, cool, adventures I guess, but no - I have nothing to look forward to do, I can't build up expectations, I just go without a purpose or reason or meaning. Just because I can. I didn't go to Uruguay because I knew something amazing was there. I didn't go to Tokyo because my dream was to see the worlds biggest city. I didn't go to Malaysia to try to find a flying lemur. The things happen on the way, which of course is amazing, but I don't know what I'm going to. I'm living that quote and mindset I've had for years that I "take it as it comes" and "going with the flow" and I will figure things out on the way, but fuck that. It obviously doesn't make me happy anymore. In a random super small village in Uruguay on a wall the text was written, in Swedish: "bara döda fiskar flyter med strömmen". Think about that Jess.
 
I need a purpose. A quest. A mission. Something. And something more than just "I wanna see the world". This week I'm going to The Philippines, and I'm going there because of the purpose I wanna surf. Let's see if that mindset makes me feel better.
 
But at the moment I'm not happy or excited going to new countries or places. I'm forcing myself to it and I'm lying to myself I wanna go. I don't fucking wanna go. And totally understandable, why the fuck would I wanna go without a reason? Ofc my feelings for travelling have changed during the last 6-7 years I've been on the road. And since I left and moved away from Denmark over 2 years ago I've been travelling constantly and stayed max for 1 month at the same place. Travelling isn't longer a new experience for me, ofc it is because every new destination is different, but in the end it really isn't. And it's okay. Guess why i loved the Camino walk? That's right, because my biggest purpose in life during that time was the simple fact and thing that I needed to get up every day to just walk. So simple, but it was my goal and purpose and I fulfilled it every day and I loved the feeling it gave me of doing what I needed to do.
 
 
I've decided I will take a break from this way of travelling I'm doing right now. I will wrap up my Asian journey in about 2 weeks and do what I've wanted to do for every single day the last 50 days - go to Miami. Not just to hang out there, to do something. Work out, do the modelling, learn Spanish, do 1-2 weeks trips here and there, I don't know what but something that feels more meaningful to me than what I'm doing right now. A purpose.

Taipei, Taiwan

 

Like the Wind


After the Laser

Innan jag gjorde laser behandlingen förstod jag ju att det var ett liksom rätt stort ingrepp och att det skulle bli downtime efter det, men eh tror jag aldrig insåg hur stor grej det egentligen var och hur mycket jag skulle behöva anpassa mej efter det. Jag minns att dagen efter min bröstoperation, direkt efter att jag blev utskriven från sjukhuset så fortsatte jag resa med att hoppa på en buss i flera timmar. Och nu, efter att ha slipat bort ansiktet så har jag gömt mej från solen i 6 dagar!! Omfg what is this, alltså boobjob no big deal, laser resurfacing big fucking deal?! Gömma sig från solen betyder ju alltså rätt limited grejer när man är i South East Asia. Som tur så couchsurfa jag hemma hos världens chilligaste killar som var hur okej som helst med att jag typ suttit inne och ugglat hela dagen med 2 kg kräm över hela ansiktet, och om vi stuckit ut så länge det har varit dagsljus har jag haft ansiktet covered med en mask. Som tur e det ju Asien, så känner mej inte helt miffo med att ha ansiktsmask. Och som tur går solen ner runt klockan 7 på kvällen, så man har endå rätt många timmar att använda sig av om man lever som en vampyr.
 
 
Så med andra ord, hela proceduren blev större, allvarligare än vad jag räknat med. Jag tänkte ju jag skulle vara fit for fight och nemas problemas typ lämna landet, staden, och resa vidare efter typ 2 dagar. Eh nä. Så funkade det ju alltså inte. Men nu dag 6 efter behandlingen tänkte jag att det är dags! Även fast min hud är still fucked och slowly recovering och helst inte ska vara i solen eller värmen, så det beryder jag behöver anpassa mitt resande med det in mind. Så därför bestämde jag syd Asien får läggas lite på hold, och jag behöver sticka mera norrut i ett par dagar. 
 
 
Så that's the reason jag åker till Taiwan idag.

Couchsurfing, KL Malaysia

I just can't highlight it enough how much I love couchsurfing and the whole cscommunity.  At the moment I'm in KL Kuala Lumpur, Malaysia's capital city, where I'm couchsurfing at two Iranian guys place. They've thought my so incredibly much and opened my eyes for their culture, ppl and country. At the same time a girl from the Philippines are hosted by them and I get inspired and get to know about her country too! 3 foreigners exploring each cultures, at the same time exploring KL together! This is so amazing. It's so crazy. That we so easily can connect, become friends with strangers that we perhaps never would even talk to, just because they're from totally different countries, totally different cultures, just totally different, but thanks to couchsurfing we all connect. There's so many misunderstanding between ppl in this world, because of differences and mostly because judgments, but in the end, we are all exactly just the same. That's one of the most important things travelling and couchsurfing keeps on teaching me - we are all the same.
 

There's no reality


Laser & PRP treatment

Okay ni som stalkar mej på mitt rese instagram konto IAMTHEWANDERESS  (och ni som inte gör det borde göra det!) har kanske sett på MyStory knappen att jag varit hos farbror Doktor.
 
 
Yes that's right. Jag gillar ju att ta tillvara på möjligheterna med billigare och bra vård när jag är utomlands än att gå till doktorn i Finland, och på senaste tid har jag varit på jakt efter behandlingar mot mina akne ärr. Det finns många olika typer av ärr behandlingar, starka, svaga, kemiska, laser, nålar, injektioner.. Jaa hörni det finns en MASSA att välja på. Fast det de alla har gemensamt är att det räcker inte med EN behandling, nej det ska upprepas ett par gånger med ett par månader emellan innan man KANSKE ser en förbättring. Och it is pretty pricey I can tell you. Olika behandlingar kostar ju olika, men i Europa, USA, Oz, HK så är de alla från ett par hundra till tusen € per GÅNG. Och sen med rekommendationen att göra det då 3-10 gånger för att KANSKE bli en förbättring, så yeah oh damn det landar på ett förmögenhets pris med ingen garanti om att det faktiskt funkar.
 
Så när jag sökte runt på kliniker och priser i Malaysia insåg jag att yes nu är jag i ett land jag faktiskt kan ta chansen och pröva dethär för ett okej pris! Jag hade kontakt med ett par kliniker för att höra vilken som kunde erbjuda mej bästa pris, service och behandling. Jag valde en kille som hade de bästa referenser från patienter på Facebook och kliniksidor, vi kom överens om behandlingarna, pris, och jag fick en tid för konsultation och behandlings tillfälle.
 
Detdär är alltså mina ärr jag gärna vill jobba bort. 
 
Guu vad nervös jag var då. Såklart. När det handlar om ansiktet, det liksom det viktigaste yttre man har, känns det rätt nervöst. När jag kom till kliniken visste jag redan jag valt rätt, kändes så proffsig, fin och seriös. När jag träffade doktorn var det som att träffa en kompis, vi diskuterade olika möjligheter och han förklara så bra. Hans oro var över att jag är ute och backpackar, jag har väl inte lust att göra en behandling med downtime på flera dagar? Ähhh bring it fucking on, jag är bra på att anpassa mitt resande, I care for this och jag vill verkligen prioritera att fixa till huden även om det betyder jag måste gömma mej från människor och sol i dagar, veckor, efter behandlingen. Sååå okej, vi bestämde oss för laser behandling av två födelsemärken på kroppen, laser för akne ärr och pigmentfläckar i ansiktet, och PRP ("vampyr behandling").
 
Jag fick en bedövnings kräm över hela ansiktet i typ en timme, under tiden tog han bort de 2 födelsemärken på hals och under armen som jag bett om att få bort. Han gjorde lokal bedövning i dem så kände ingen pain. Han sydde upp dem med 3 stygn var så det blir ett finare ärr än vad det skulle bli utan stygn. Han tog också lite blod från armvecket för PRP behandlingen som vi skulle göra till sist.
 
Sen var det dags att ta bort bedövnings krämen och gå igång på ansiktet. Alltså jag var helt numb in my face, som same feeling när man sitter på foten en stund och den somnat, och jag har hög smärttröskel MEN fuck vad laser behandlingen gjorde ont. Han började med ett par punkt pigmentfläckar, that was okay. Men själva lasern över områden över kinderna gjorde så himla ont. Det låter som en tatuerings maskin, det luktar som bränd hud, och det känns som knivar som skär igenom hela ansiktet. Jag kunde inte sluta tänka på is THIS how it feels getting a tattoo? Fast läste senare nepp det är inte så en tatuering känns, laser känns värre. Speciellt ont gjorde det när han tog på samma ställe mer än en gång och gick ner på djupet. Men så ont att jag ville sluta gjorde det ju inte, men aaaah det var fan jobbigt.
 
Så for you who don't know what laser behandlingar betyder är det precis som det låter, man bränner ner ett par hudlager för att låta huden bygga upp ny frisk hud. Så ja, man gör ansiktet till ett helt öppet sår med andra ord.
 
Efter laser sessionen var der dags att göra PRP. En behandling jag aldrig hade hört om innan jag började skriva med kliniken. PRP betyder platelet rich plasma och det handlar om att man tar en viss mängd från ens eget blod "därefter separeras plasman och blodplättarna från blodet genom centrifugering och placeras sedan i sterila rör med en stabiliseringsfaktor där de aktiveras. Denna plasma med blodplättar innehåller olika tillväxtfaktorer som ökar läkningsprocessen av skadad / åldrad hud. Slutligen injiceras plasman med blodplättarna i de områden man vill behandla". Precis. Därför den också kallas vampyr behandling för jaa, man helt enkelt injekterar massa blod i ansiktet. Creepy huh? Och ehm jaa, tänk er känslan att sticka en nål minst säkert 50 gånger över hela ansiktet, ett ansikte som är ett stort öppet bortbränt sår, that feeling. Haha buuuuh vad jobbigt det var!!
 
 
Jag spenderade 4 timmar på kliniken och sen stannade inne på ett hotell rum 20 timmar (eller jag gick ut 2 gånger för att käka). Jag får inte vara i solen, måste använda SFP faktor 90, jag måste hålla huden så återfuktad som möjligt hela tiden, jag är röd och svullen som en tomat och ja doktorn hade rätt - jag kommer inte känna mej bekväm bland folk de första 1-7 dagarna. 
 
Men beauty is pain. Fast inblicken i what the fuck am I doing slog mej ett par gånger där under behandlingen. Folk genomgår smärta, operationer, whatever som gör ont för att de är sjuka, jag går till en klinik och genomgår det för ytliga skäl för jag "vill vara fin". För att jag bryr mej i ett par finn ärr som var och varannan människa har mer eller mindre av? Are you kidding Jess? Wtf gör du... 
 
Fast then again, om det finns hjälp mot grejer man inte känner sig bekväm med. Om jag KAN göra något åt något jag inte gillar, then let's fucking do it. Hur ytligt det än må låta i en del människors öron. Och om jag mår bättre med av att ha en bättre hud, borde det ju vara en självklarhet att jag ska genomgå vad som än hjälper mej på vägen. And I don't want fucking bullshit från någon trångsynt läsare nu för att jag öppet skrev om denhär behandlingen. Okay? Tack på för hand.
 
Såhär ser jag ut nu 24 timmar efter behandlingen. Röd, svullen och full påkletad med fuktighetskräm. Men om ni tittar noga så ser man hur huden är slipad med lasern och har små små ärr.
 
Jag återkommer såklart mer här på bloggen hur jag läker upp. Själva behandlingen är ju bara en grej, sen hur huden läker sig är det viktigaste. Men håller tummar och tår att det varit värt det! Can't tell yet. Och såklart alla undrar vad kostade det? Snabb Googling på kliniker i Stockholm så kostar 1 laser behandling för akne ärr MINIMUM runt 700€ och PRP i New York kostar 800-1000€ säger Google. Födelsemärks borttagning på en privat klinik kostar väl kanske runt 100€ styck? Jag kunde göra allt detdär här i Malaysia, på en minst lika seriös och proffsig klinik som i Skandinavien, för mindre än 400€. 

Cameron Highlands, Malaysia

Efter Penang bussade jag för 10$ neråt landet till Tanha Rata som är huvudbyn i The Cameron Highlands. Dehär trakterna är kända för sina te odlingar, jordgubbs och grönsaks farmer, så rätt gissat - klimatet är lite annorlunda här uppe på kullarna än vid kusterna. Jag couchsurfade 2 nätter hemma hos en skit kul Dutch-Canadian kille som tog hand om mej hur bra som helst. Det regnade konstant under mina dagar där, men jag är faktiskt inte så söt så att jag smälter av lite vatten så jag vandrade en massa och passade också på att göra en 2-3 timmars härlig djungel hike. Var så glad att vara ute i naturen och röra på mig fysiskt krävande, jag älskar ju det så himla mycket. 
 

.
2016
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt
.
2015
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2014
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar