Turkey

Efter Israel visste jag att jag skulle på något sätt ta mej till Tanzania där jag ska möte upp med en dansk arbets kompis. Men det är inte från alla länder man kan komma till Tanzania, men från Doha kan man, och för mej blev det bäst att flyga Tel Aviv - Istanbul - Doha och sen vidare till Tanzania. Och istället för att bara byta flyg i Istanbul tänkte jag what the hell, lets get lite smak av Turkiet!
 
 
Jag hade verkligen noll förväntningar av Istanbul. Jag var faktiskt OROLIG att åka själv?! Liksom Turkar, och Turkiet, har ju inte världens bästa rykte... Will I be alright? Alone? Jag satte upp en couchsurfing open request om någon hade lust att låna ut sin soffa till mej för 2 nätter och jag fick över 70+ offers (!!!) av folk som sa jag fick komma över! Alltså det är överdrivet många, så jag blev liksom lite osäker av det också? Jag är väldigt paranoid i min natur till andra människors vänlighet (något resandet har lärt mej att få bort. Det finns faktiskt otroligt snälla och vänliga människor som INTE har dåliga baktankar, eller som vill fuck me.) så att så DÄR många vänliga själar ville hjälpa mej cant be right? Well anyway, jag valde det säkra före det osäkra och surfade hemma hos en kille som hade sin mamma på besök, pluss 2 ryska brudar. Cant go wrong. Han, och hans mamma, var båda två heeeelt underbara. Som sagt Turkiet och turkar har ju rätt dåligt rykte om sig. Och fast jag försöker att inte bli påverkad eller dömma folkgrupper så sätter ju det sig rätt hårt där i bakhuvudet när man upprepade gånger hör dåligt om någon. Men seriöst vilka härliga människor! Jag snackade med rätt många olika locals runt om, och även fast en del var försäljare och vara naturligtvis vänliga och söta för att de ville sälja något så var ingen av dem pushy eller snackade med mej BARA för att sälja. Det kändes väldigt avslappnat och som de jaa, helt enkelt bara ville ha någon att snacka lite med. Det älskade jag.
 
 
Istanbul är också en otrolig shopping stad. Alltså omg, har inte varit någonstans i världen som shoppingen är så bra som i Istanbul! Det kostar typ ingenting där. Forget about Thailand priser, dethär kändes ÄNNU billigare. Sure its all fake, men de försöker inte överprisa sina Gucci och Prada väskor bara för "märket". Om du vill köpa en Prada väska i Asien slänger de upp priset högt för att det är "märkes" och blabla. Come on, vi vet alla det är fake. Turkade försökte inte överprisa löjligt mycket (eller prissätta utifrån ens nationalitet), men såklart lite, man måste ju pruta, men man måste inte pruta lika hårt som i Asien. Tex köpte jag en "märkes" plånbok för cirka 15 turkpengarwhateverdenuheter (turkish lira heter det), säljaren startade på 25 och vi gick tillsammans ner till 15 och thats okay. 15 är lika med 3,5€, alltså ingenting. Han kunde ha satt ett way högre utgångs pris, de gör de i Asien tex, så de gillade jag med shoppingen i Turkiet. Jag var in på random små outlets också, där sålde de nya mellanbudgets-märkes (Gina Tricot, Zara, Only, River Island, H&M) kläder för runt 5€ styck oberoende om det var byxor, topp, hoodie, whatever. Super nice. Jag tror såna små butiker har på något sätt kontakt med kläd factorys (rätt mycket kläder är ju faktiskt gjorda i Turkiet) och har köpt upp andra klass klädesplagg, eller bara sånt som inte blivit sålt, och säljer det billigt. Awesome tycker jag. Var också in på några "vanliga" klädbutiker, och där var priserna typ vad vi e vana med.
 
 
Sjukt crowded på shopping gatan mot Taksema Square och en del delar av marknaderna (den sista bilden är tagen utanför Grand Bazaar marknaden, så jävla packat med folk. Enda gången jag varit i sån stockning med människor är på festivaler.). Men överlag, om man vill shoppa billigt, så är Istanbul absolut min favorit stad att go crazy in! Önskar jag kunde åka dit och julshoppa och dra med allt möjligt hem.
 
 
 Jag frågade säljare om de har många Skandinaviska turister här, de sa nej de har slutat komma. Åk folket åk! Rekommenderar verkligen Istanbul. Kände mej aldrig otrygg fast jag var en ensam lost blondin. Frågade också min host varför Turkar har ett sånt dåligt rykte omkring sig? Han sa att det kanske kan bero på att Turkar uppför sig annorlunda, dåligt, när de kommer utomlands och tror de kan uppföra sig hur som helst. Make sense. Men hur som haver, Turkiet är verkligen ett land jag vill se mer av.

Israel (+ Palestine)

0Så, i Hong Kong bestämde jag och C oss för att åka till Tel Aviv. Han var där i sommrast en halv dag, tyckte det var coolt och snackade lite om det. Jag hade ingen aning om var Tel Aviv är? Men jag har väl hört det förr, men har väl tänkt det varit någon by i Europa. Well anyway, det kändes som en bra idea att hoppa på ett direkt flyg dit. Liksom det är bara så enkelt. Vi bestämde att åka samma dag som vi åkte. Ett par timmar innan vi behövde packa väskorna och åka till flygplatsen. Liksom, det är nästan FÖR enkelt. Sånthär planerar folk år, månader, åtminstone veckor på förhand, inte bara någon timme... Och sen 11 timmar i business class och så tada nytt land, nytt äventyr.
 
 
Och btw jaaa omg jag älskar bara business class såååååå jävla mycket!! Eller, business känns skit samma på små korta flygen (har ett par gånger haft business på korta flyg som typ bland annat Miami - Cancun, Hong Kong - Singapore, Japan - Hong Kong så alltså 2-3 timmars rutter och ja tja, man blir serverad lite bättre och har lite mera utrymme men det är väl inget woow med det. Typ samma som nödutgångs eller extra legroom platserna, som såklart e nice men still kind of same same) men lång flygen alltså jaa. Om ni nångång vill, eller kan, lägga nån tusen eurolapp på en long distance bussiness seat GÖR DET. Eller dont do it, för ekonomi klassen kommer suga ÄNNU mer efter att du bara 1 gång prövat business. Men det är så himla underbart. Så bra service, flera rätter mat, utrymme, liggställning, riktigt täcke och 2 kuddar, goodiebag, och bäst av allt är väl att man får vara i fred! Liksom privatheten. Att man inte faller över på någon om man somnar till, eller någon tuggar i ens öra. Man är bara helt själv. Eller iaf känns det ju som det. Jag har gjort 2 long distance bussiness class flyg nu, 14 timmar Hong Kong - Chicago förra året och nu Hong Kong - Tel Aviv på 11 timmar, båda flygen med Cathay Pacific (som btw måste vara mitt favvo flygbolag. SAS har jag på en andra plats) och ja som sagt, I just love it.
 
Jävligt härligt också att åka bussiness i det nyaste planet jag någonsin rest med. Hade TVÅ touch screen skärmar. En stor, och så dendär lilla på bilden (som inte bara var fjärrkontroll utan man kunde kolla film på den också. Eller läsa nyheterna på den medans man kollade film på stora skärmen. Lyx.)
 
 
Wishing bridge in Jaffa, Tel Aviv. "If you hold on your zodiac sign, looking at the ocean and make a wish, it is supposed to come true."
 
 
Tel Aviv ligger alltså i Isrsel. Middle East. Vad jag tänkte mej Israel skulle vara är ett land full med super religiösa människor, alla klädda i vita och svarta dräkter, och väldigt strikta levnadsvanor. Jag föreställde mej Qatar eller Dubai, minus de höga byggnaderna. Öh nej? Israel är verkligen inte vad jag hade i bakhuvudet. Tel Aviv är en av de coolaste städerna jag varit till och hade samma vibe som Kalifornien och kust städerna i Australien och Chile. Ni vet, surf vibes, reflektioner på gatorna av väldigt kreativa själar (music, graffiti, coola shoppar) och väldigt jaa hippie och coolt. Alltså pretty fucking awesome. Loooved it. Vi bodde en natt i Jerusalem också, som hade en annan atmosfär men var minst lika cool som TLV. Israelierna (okej jag vet det inte är ett riktigt ord, men you know what I mean) verkar super open minded och chill. Fest människor med passion. De påminde mej verkligen om Chilenare! Så jag kände mej alltså som hemma. Men jaa alltså verkligen härligt intryck av människorna och landet!
 
 
 
Och safety då? No problems. Jag kände mej inte osäker eller otrygg en endaste gång i Israel. Allt är väldigt tryggt, och modernt. Som Skandinavien. Priserna är också i klass med Skandinavien (alltså jävla dyrt). Vi åkte igenom West Bank som man hör om på nyheterna, vi såg Syrien och Jordanien i fjärran, och vi krossade den omtalade gränsen in till Palestina (dendär gränsen med muren som Trump gärna vill kopiera och göra lika mot Mexico). Liksom, dethär är de områderna man hör dåligt om, det är här det kan när som helst börja regna bomber och hagla kulor. Det var rätt sådär aha upplevelse att inse vilken fel bild man har i huvudet av platser eller människor man aldrig besökt tack vare vad media pumppat i oss att tro. Jag följer inte nyheter, men på något sätt har jag endå en bild i huvudet av hur farligt, oroligt, dåligt, akta-dej-osv det är på sånahär ställen. Såklart jag inte rört mej i nån warzone, men det är det folk kanske inte inser, att warzone är en ZONE. Inte ett helt land, inte en hel folkgrupp. Människor är de samma världen runt, vi alla vill ju bara må bra och ha det bra. Bara för att det är krig eller oroligheter i områden betyder det inte ALLT eller ALLA är dåligt. Dock var det rätt chockerande att åka över till Palestina, att resa 15km från härliga Jerusalem, att korssa muren, att komma över till Betlehem och se vilken otrolig annan atmosfär det var där. Mitt första och hårdaste intryck av Palestina var desperation. Sjukt sjukt sorligt men jaa, den desperationen folk utstrålade där, som jag inte alls hade känt av i Israel, var riktigt sorligt och synd att se..
 
Shalom! Betyder hej, eller peace. What we all want, bara ett hej eller peace.
 
 
Vi gjorde också en två dagars tour som inkluderade en resa till Masada, Dead Sea, Jerusalem, Klago Muren och Betlehem (Palestina). Absolut värt det. Jerusalem och Betlehem kan jag nog inte beskriva på något sätt. Liksom, jag är religiös, religösare än de flesta jag känner, men känslan att vara DÄR var väldigt wow. Alltså, det är ju dehär platserna man hört historier och berättelser om hela sin upp växt, hela sitt liv. Det är HÄR det hände. HÄR. Jag såg var Jesus föddes, jag såg var han korsfästes, jag rörde vid hans handtryck, jag gick i hans fotspår. Man behöver inte ens vara troende för att tycka det här är powerfult och häftigt. Mer än så kan och vill jag väl inte berätta om Jerusalem och Betlehem, man måste bara uppleva det själv. 
 

Hong Kong

Jag hatar själv när jag besöker någon blogg och det inte har hänt något överhuvudtaget på den på en dag. Vecka. Månad. Man ba buuuuh. Worst feeling ever ju när man vill snoka och there is nöthing alls. Ni trogna läsare känner säkert igen feelisen av att vara här inne o kika.
 
 
Men jaa what to tell. Nu just är jag i Hong Kong. (Eller jag var det när jag skrev dethär inlägget för 2 dagar sen. )Jag tror det är femte gången jag är här, och jag hatar det lika mycket varje gång fast jag alltid kommer med öppet sinne och tänker att denhär gången ska va different. Redan efter 1 timme i landet nu konstaterade jag igen att nope, jag ogillar helt enkelt Hong Kong. Not my thing bara. Stressen, atmosfären, allt går så fort och så långsamt på samma gång, alla tänker bara på sig själva (folk håller inte ens dörrarna för varandra!) och jaa det är bara too much för mej. Och som sagt jag gillar inte Kineser. Men att BO här tror jag är annorlunda. Då är man del av dethär kaoset. Man har en mening och en orsak att följa strömmarna. Men som turist hatar jag verkligen HK. Man bara är här och ser på andras liv utifrån sett. Men visst, om du har chansen att göra ett flyg layover här go for it, I guess det är kul att uppleva HK en gång i typ 3 dagar. MAX.
 
Okej hatar gör jag väl inte. Men det är en av de stor städer i världen som jag aldrig gillat och aldrig varit excited över att åka till. 
 
Men jag återkommer ju till Hong Kong för jag har en bra kompis här jag alltid kan stanna hos och som alltid tar så bra hand om mej (utan honom skulle jag veeeerkligen hata HK!). Pluss HK har worldwide flyg connections, så det blir lätt att man kommer här förbi. Anyway, jag har varit här i nästan en vecka nu redan. C har sin lägenhet i Mid Levels, i Soho, vilket är ett område som känns väldigt internationellt och inte alls som att man är i Asien, så jag har bara rört mej här på gatorna, och upp och gjort hiken The Peak 3 gånger redan på denhär korta tiden. Älskar The Peak, älskar att man kan komma bort från staden så enkelt. Pluss att det är ett fucking awesome svettigt minst 2 timmars workout som man kan extend och variera med olika vägar och stigar när man väl är där uppe. Absolut det bästa med HK. 
 
 
Så jaa tja, liksom jag har varit på resande fot i 2 veckor nu redan men doesnt really feel like it. Syd Korea, Malaysia, Hong Kong. 3 länder på 2 veckor låter ju rätt okej mycket? Men känns som jag tagit det i chill tempo. Efter behandlingen och hotell stay i Malaysien så bodde jag hemma hos en vän där, och här i Hong Kong då också bor jag med en vän, så det känns skönt med company och familiarity på platser jag redan besökt och känner. Så rätt skönt och chill, inte så travel stressiga feelings.
 
 
Men noooow, så är det dags att hit the road again. 

Malaysia round II

Jaha så är jag tillbaka i Malaysien då. Landet jag glömt att jag faktiskt gillar. Liksom jaa, det gör jag ju. Det är rätt muslimskt, fyllt med kineser (som jag precis gjort ett halvt inlägg om att jag ogillar?!) och indier så är det inte bara de utan också ett land med sån otrolig mix av människor från heeeela världen. Malaysia är ett land som välkommnar typ allt och alla. Eller inte alla I guess, men de håller verkligen armarna öppna till typ såna nationaliteter Finland inte så lätt bjuder in. Härligt va? Så jaa, landet har en skön blandning av så många olika människor och tron, och alla har rätt så frid och fröjd med det.
 
 
Okay så mina första dagar här så har jag ordagrant suttit inne på ett hotell rum. På 2 hela dagar öppnade jag inte hotellrummets dörr. Som sagt gjorde ju en behandling för mitt ansikte så jag hade ju en orsak varför jag gömt mej (fast förra gången jag gjorde den stoppade det ju mej inte att vara ute bland folk och hålla mej igång.. Men som sagt everything is another story this time med travel burnout och noll motivation..). Men endå? Liksom hade nästan glömt att jag var utomlands när jag checkade ut från hotellet efter den tredje natten.
 
Älskar att jag kan använda ansiktsmask här för att skydda huden efter laser behandlingen utan att folk kollar konstigt på mej. Inte varje kontinent man kan springa runt såhär utan att folk tror man har något fel eller är knäpp.
 
Anyhow Malaysia. När jag anlände kändes det bra. Här har jag ju varit förr. Dethär klarar jag. Det här kan jag. Tex vet jag att jag inte behöver åka med snabbtåget in till KL Sentral som de marknadsför precis överallt på flygfältet, jag vet det finns en buss som kostar 1/10 av priset. Kändes bra att vara den enda vita personen på bussen. Kändes som jaa det här kan jag. Samma sak på KL Sentral, jag visste hur metro systemet funkar. Det kändes så lätt. Allt så bekant. Allt som jaa, jag kan dethär. 
 
Jag HATAR turister, resenärer, som reser till ett annat land och käkar på McDonalds och går på Starbucks. Wtf, det smakar ju precis samma som det gör där hemma, why would you resa någonstans om du käkar det samma som i ditt land?! Ja tja, jag är på den nivån nu. Ge mej Starbucks. Ge mej vad jag vet är vad. Jag hatar mej själv för det, men jag är bara trött på att jaa I dont even know vad jag är trött på men jag vill bara ha familiarity..
 
Fast faller inte så lågt ner att jag faktiskt går och käkar på McD. Käkar faktiskt på random små kiosk restauranger var det sitter bara lokals. Var en full matportion kostar way less än en Starbucks kaffe.
 
Och jag gillar Malaysien. Kanske det är för att jag varit här förr och vet hur grejer funkar. Men allt känns väldigt enkelt som en utlänning här, precis som i Singapore. Det mesta, allt, är på engelska och folk snackar engelska. Det är liksom lätt. Men. Som sagt, I'm just so done with this. Jag spenderade 2 timmar på att gå runt lite efter jag kröp ut ur min lilla håla och allt jag kände var JAHA. Liksom yes allt är så billigt, vill köpa upp allt jag ser men jag orkar inte för jag har inte lust att fylla backpacken med saker jag ska dra med runt halva världen. Om jag var här på en två veckors semester och skulle direkt hem, fine, då skulle de va kul att köpa skit för små summor. Men varje billig liten grej fyller en del av min ryggsäck jag inte har plats till. Trust me, då suger det extra mycket att gå runt och kolla på shit man inte kan köpa. Och vad else gör man? Visst är det kul att gå runt. Ta in intrycken. Lukter och dofter. Lukter är absolut något speciellt jag märkt jag reagerar på på denhär resan. I Sydkorea observerade jag på en del ställen att hej det luktar som i Hong Kong när jag gick förbi något fiske stånd. Luktsinnet är rätt otroligt, hur man förknippar saker och platser med en viss doft. Här gick jag förbi street food ställen och fick dendär starka känslan av att hej jag är ju faktiskt utomlands, jag är i Asien. Det påminde mej om en annan tid, nån av alla de andra många gångerna jag varit i denhär kontinenten.
 
 
 Men vad gör man? Vad får man dagarna att gå med när man reser? Vad har jag gjort de senaste 7 åren? Strövat omkring? Lallat opå? Observera andras liv utifrån sett? I dont fucking know men jag känner bara jaha what am I doing???! Som sagt visst är det skönt att bara vara, att bara gå runt och kika. Men herreguuuud det känns som så.. I dont know? Att dethär är vad jag gjort så länge nu? Det ger mej inget nytt. Allt är same same, but different. I grund och botten är ju det så. Allt är det samma, människor vill det samma och är de samma runt hela jorden. Mat, hus, relationer, lycka. Basic. Så är det överallt. Så är livet. Jag är bara trött på att vara åskådaren till andras liv. Jag vill ha mina egna mål.
 

Read on

Alltså vem tar med böcker på resa? Alltså ok fine om du ska på en sola-bada-semester till Thailand eller Grekland. Du kommer ju spendera rätt mycket tid i raklång ställning i solstolen, totalt okej att dra med böcker. Men på backpacking eller långresa? Okej ärligttalat brukar jag nog som oftast ha med en bok, och när jag är färdig med den lämnar jag den till sitt öde och plockar upp en annan (det finns alltid kvarlämnade böcker på hotell, hostel eller book exchange ställen i stor städer).  Hmmm tjaaaa fast, jag har faktiskt 3 böcker i ryggsäcken just nu whooopsi.. Extra kg på ryggen why nooot. Drog rekord lite kläder med mej men 3 böcker skulle jag ha med slarvat. Nåja. Men jag har faktiskt gjort en till laser och vampyr behandling för ansiktet (samma grej och klinik jag gjorde i Februari, som ni kan läsa i bloggen om ni klickar på Februari arkivet till höger) i Kuala Lumpur i Malaysien så jag hade en plan att gömma mej på ett hotellrum i 3 dagar, ypperligt tillfälle att läsa böcker alltså. 
 
Japp, som ni ser, vem har lust att möta någon sån på gatan. Lika bra jag ligger inne och gömmer mitt stackars ansikte i nån bok.
 
Jag har precis läst klart Kvinnan på Tåget. 3/4 delar av boken var jag sjuuukt irriterad på den. Slutet var spännande, hela boken var väl spännande, men jag var så sjukt irriterad på huvudpersonen Rachel. För att? I dont know men enda förklaringen jag har till min irritation mot henne är kanske för att hon påminde lite om mej själv på något sätt, eller hur jag kunde ha blivit? Små-alkis med dumma extrema minnesluckor, tjock, omotiverad till livet, uttråkad och lägger sig i andras liv i brist på annat. Man bara giiiiirl get a fucking life!! Okej jag har aldrig varit som henne, men jag tror jag KUNDE blivit som henne om jag bara skulle släppt taget om mej själv för 7 år sen när jag var för ofta fylld med alkohol och minnesluckor. Anyway yeah ok bok I guess. Finns väl en film som är gjord efter boken också? 
 
 
Okej så 0.5kg lättare väska efter att läst ut den, tjoho! Nästa bok blir Den Du Borde Frukta. Och sen den sista ser jag ju dock mest framemot, Lars Kepler gör en aldrig besviken.

Seoul, South Korea

Mamma gnäller om att jag borde göra något vettigt av att jag tycker om att skriva och resa. Men jag orkar (att inte ha lust kanske är den rätta benämningen) att börja slita sönder mej på att kämpa igenom att få en superduper bra framgångsrik och sponsrad reseblogg, eller söka jobb på nån tidning. Why? Well först och främst är det enough av såna personer där ute, och om jag ville ens komma i närheten av att va en av dem betyder det jag borde börja skriva "ordentligt" (plus ha ordet journalist på cvt). Och då är det väl inte skoj mer? Då behöver man liksom måste filtrera sig så, nu när jag skriver så skriver jag ju direkt från hur jag tycker, tänker och känner. Nothing more or less. Tänk, att skriva artiklar, omg vad jag skulle behöva hålla tillbaka på mina ordval och sättningar så ingen skulle behöva känna sig trampad på tårna. Fast nån vacker dag kanske jag blir journalist. Men tills vidare håller jag mej bara till bloggen now and then.
 
. . . . .
 
Sååååå, huxflux blev det en resa till Syd Korea. Dit kunde man flyga raka vägen från Helsingfors, där har jag aldrig varit förr, så ja tjaa why not? Jag läser och ser inte på nyheter men helt under en sten har jag väl inte helt bott så visst vet jag Korea är ett lite aaaah-akta-dej-land. Men resonerande med mej själv att Korea knappast spränger sig själv i luften, och tror inte Trump faktiskt gör det precis nu heller, så jag tänkte det lär vara safe.
 
 
8 timmar och typ 40 minuter tog flyget. Det låter ju som ingenting?! Sen när ligger Finland nära Korea? Miami och Thailand tar det väl 11-12 timmar att komma över till? Wow, hej Korea, vi är ju nästan grannar?! Bara typ 2 länder emellan oss faktiskt.
 
 
Mina första intryck av huvudstaden, landet och människorna är "shit vad de är LUGNA?!". Alltså jag är förvånad för jag tycket det är skit jobbigt att vara i stor städer i "norra" Asien, som Taipei och Hong Kong. Tokyo är jag helt okej med, Japaner är sjukt hövliga människor och allt funkar perfekt. Men dedär med mer Kines kultur som i Taiwan och HK klarar jag bara inte av. Jag har verkligen inte lust att åka till Kina efter att besökt Taiwan en gång och i HK har jag väl varit tusen gånger i och ogillar det more or less lika mycket varje gång.. Jag hade ju förväntat mej lite att Koreanare är som Kineser. Högljudda, stressande, trängandes, fjärtandeochrapandeochingenhövlighets-människor. Men nej inte alls, Koreanare är mer som Japaner. Inte lika EXTREMT ordentliga som Japaner, men rätt likt verkar det som iaf. Det gillar jag. Folk skriker och härjar inte när de snackar till varandra, och de går skit långsamt. De är lite blyga, men det var faktiskt en kille på gatan som stannade och vågade snacka med mej, och två olika herrar under dagen ropade efter mej. Alltså inte ropa sådär som sydamerikanare som klär av en med blicken, utan de ropade mer sådär av nyfikenhet över varför går det en turist förbi. Jag såg inte så många vita människor, och de jag såg bodde nog där. Turister såg jag bara på flygplatsen.
 
 
En rätt sorlig grej är att när jag började resa för 7 år sedan såg jag INGEN skillnad på om en Asiat skulle vara från Filipinerna eller Japan. Jag hade verkligen ingen aning. Fast i och för sig hade jag väl kanske det samma med Europer också? Vad är skillnaden mellan en Tysks utseende och en Svensk? Det e en stor skillnad! Men kanske inte alla ser det? Well anyway, nu känner jag rätt bra igen Asiaternas ursprung och är rätt stolt över att jag faktiskt kan ha en liten ide, eller iaf en någorlunda gissning om, varifrån de kommer av att bara kika på dem. Kineser har dålig klädstil, kraftiga käkben, är noisy och väldigt frammåt och har inga manners. Japaner är längre i höjd och har en mer slim ansiktsfigur, de är otroligt hövliga. Koreaner är kraftigare byggda i kroppsform, går runt med solbrillor och har bra stil och trendiga kläder, är blekare än andra och använder mycket smink. No offens. Well, såklart alla är olika (I mean, alla Finnar är väl inte blonda med blå ögon och blyga osv osv heller?!) men det är iaf i stora drag de kännetecknen jag lärt mej av 7 års resande, och med hjälp av en del lokals som hjälpt mej.
 
Annat då? Jo jag lag märke till en massa kyrkor? Inte så ofta man ser KYRKOR i Asien? Eller? - Folk står i skuggan direkt när de kan (väntar vid övergångsstället springer de fort bort till något hörn eller bakom en stålpe från solen). - Det är en massa utomhus träningsmaskiner överallt (skit bra ju!). - Det är rent och städat. Jag gick in på nån typisk Asiatisk gatomarknad också, köpte en magnet och märkte hur fort jag typ sprang igenom och bort från den. Been there done that, jag har set enough med Asiatiska marknader. Same same om det är i Thailand eller Korea, där är folk alltid de samma. (No its not, men som sagt hmmjaatravelburnedout-tänkande). - Jag känner mej 0% otrygg. Samma i Japan. I SVERIGE skulle jag säga jag känner mej mer otrygg i. Wtf synd va? - Det finns kaffe barer ÖVERALLT. Skojar inte, har aldrig varit i ett land var jag skulle sett mer cafen eller människor med en kaffe i handen än här. Rätt oväntat! - Men en sak som var väntat var ju att se Mumin lite här och där, norra Asien älskar ju honom nästan mer än vad jag gör. Fast Mumin på mjölk har jag aldrig sett.
 
 
Men overall vill jag säga Seoul kändes väldigt mycket som en typisk Skandinavisk stor stad somehow. Som sagt städat, fint, ordentligt, organiserat, modernt. Jaa, rätt så "normalt" med vår standard sett.

Så ja tja, det är väl lite mitt intryck av Korea. Jag bodde faktiskt på hostel for once och lite saknade jag ju detdär att ha någon söt och rar couchsurfing människa att fråga ut om landet, mentalitet, varför ting är si eller så eller hur Koreanare tänker osv osv jaa allt (jag frågar verkligen oftast ALLT), så det känns som jag inte fick någon inblick hur saker och ting EGENTLIGEN är, bara hur det ser ut utifrån sett. Blev ju lite påmind att jag älskar cs alltså, o ogillar hostels. Men fast jag va jetlagged asf och hade inte sovt på över 24 timmar, kick över 32k steg med sjukt obekväma skor, var lost ett par gånger och ja tjaaa, inte helt på topp alltså men ändå känns det som jag såg och fick ut rätt mycket av min lilla cirka 26 timmars tid i Seoul. Jag är verkligen ingen stadsmänniska. Så ett dygn i en stor stad e fine. Så NEEEEXT please.
 
 
Men joo summa sumarum, jag rekomenderar Seoul. Och jag tror själva landet Korea är riktigt fint och värt att upptäcka, och inte bara huvudstaden. Men well, en annan gång. Nu ska jag vidare.

Travel Burnout

 Alltså suger ju att jag aldrig uppdaterar bloggen mer va? Nu just har jag väl inget vettigt att göra en uppdatering om egentligen. Jag har varit hemma i Jakobstad i 1,5 vecka. Och just nu är jag påväg på en 1-dags trip till Danmark och Sverige på photoshoots. På söndag planerar jag resa från Finland. To? I dont know. Och helt ärligt, jag har ju inte lust. Jag har ju inte haft rese lust på hela året heller. Jag tvingar mej bara till det. Bara för att jag kan. För jag kan komma till andra sidan jorden för 100€ i 3 månader till. Jag måste ju bara resa då.
 
 
Jag Googlade precis, för första gången, vad jag känt länge, vad jag försiktigt sagt till folk i ett par månader, men som jag aldrig har riktigt erkännt för mej själv.. Jag Googlade den förbjudna meningen, det man bara inte FÅR säga eller känna: "I'm tired of travelling". Och med en mindre skuldkänsla i kroppen men med mixed feelings, så kan jag säga att det var best decision ever att Googla de här förbjudna orden. För plötsligt blev mitt synfält fyllt av mina precisa känslor och tankar skrivit av andra. Plötsligt känner jag att det är visst okej att jag är trött på att resa. Det händer. Det har till och med ett namn. Travel burnout is a thing. Och det är OKEJ!!! You just need to accept it.
 
 
Här kommer en del urklippt från bloggar, från artiklar och sidor på Google som beskriver PRECIS hur jag känner. Tyvärr fick jag aldrig ner skrivet från vilka urklipp kommer från vilka sidor. Jag blev bara så till mej när jag läste runt att jag copy pastade allt som kändes som om det var jag.
 
Here we go..
 
"With all those pictures your friends are seeing on Instagram, what you’re saying sounds like something straight out of the mouth of a spoiled child. “I’m tired of traveling.” You probably feel like you should be beating yourself up for feeling like this."
 
"Travelling is not a holiday. The adrenaline of that constant adventure is intoxicating and backpackers easily lose track of how much energy they’re really using. It’s a barebones lifestyle – there’s no other way around it. The essence of backpacking is living on the cheap. You’re wearing the same clothes on end, eating on a budget all the time, sleeping on a budget all the time. A budget is always at the back of a backpacker’s mind."
 
" Long-term travel takes a certain type of person to enjoy. You need to be independent, you need to be able to spend lots of time alone, you need to be flexible, and you need to be able to deal with constant change. "
 
"When a person takes a vacation from work it feels special and exciting. They’ve had something to look forward to for a while. But suddenly when you travel all the time, it loses that special feeling."
 
"Sometimes, when you have too much of something, it stops having the ‘wow’ factor."
 
"I start taking things for granted. Things start to look the same. I’ve seen so many churches, waterfalls, sunsets and temples that they all start to blend into one."
 
"Finally, you get tired. Really tired. Of traveling. Of everything. After a while, everything becomes just another “one of.” That 100th church, 100th waterfall, 40th hostel, 800th bus ride, 600th bar… it’s not the same after a while. It loses its charm and luster. Travel becomes unexciting."
 
"I guess you could liken the travel addiction to any kind of addiction. Things become less pleasurable and suddenly you need more and more to generate that same excitement."
 
"Because if you do something too much, no matter what it is, you will ultimately get tired. Playing football, eating hamburgers, or watching movies, if you do this every day, you will get tired of it eventually. The same applies for travel. Regardless of how much you love it, if you do it long enough, you will get sick of it."
 
 
Alltså man kan lugnt säga jag fick en AHA upplevelse. Och jag känner mej bättre av det. Jag känner att I'm not the only one och jag känner det är okej att vara trött på att resa. För jag har ju inte tillåtit mej själv att känna det. Det är som om jag haft en stor rosa elefant i ett rum och bara slängt en filt över den och intalat mej örsökt intala andra, och speciellt mej själv, att det inte alls är något där. En filt ser du väl är där, men en elefant nähä vad snackar du om det är ju bara en filt? Inga problem här inte! För skuldkänslorna över att man har det så BRA, man lever ett liv andra bara kan DRÖMMA om, det kan man bara inte klaga och vara trött på. Man får inte! Fast man känner det så får man bara inte känna det. Men det får man väll. Och det är okej.
 
 
Som sagt känns det bättre nu efter att ha Googlat, efter att ha skrivit dethär inlägget. Det är okej att vara trött på att resa, det är okej att säga det och det är okej att känna det. Om 3 månader kan jag inte längre flyga runt jorden för ett par få tiolapps euron. Om ett par månader kan jag inte längre bara åka till flygplatsen och ta vilket plan vart som helst. Att flyga till Miami kommer inte kosta mej 80€, det samma flyget kommer kosta mej dedär minst 500€ som det kostar för alla andra. Och vet ni vad? Jag ser framemot det. Jag kanske kommer ångra mej i Januari över dethär inlägget och känslorna när jag inser hur dyrt och svårt det kommer vara att resa som "vanliga", men det gör inget för dethär är vad jag känner nu just och jag ÄR trött på att resa nu just. Och what the hell, jag har verkligen gjort det mesta av mina två år som billig resenär. När någon frågar av mej var jag varit de senaste månaderna, eller åren, har jag helt härligt talat SVÅRT att komma ihåg. En kompis jag träffade upp med i Tjeckien jag mött ett halv år tidigare i Taiwan kändes som om det vara flera år sen dendär Taiwan resan hade utspelat sig. Jag sa det till honom också och han sa ja tja, ett halvår för dej är ju som en annan persons flera år. Och det är sant, jag har ju sett och gjort så mycket på så kort tid så allt i mitt huvud blir sjukt förvrängt och jag har egentligen tidsuppfattning eller känsla över något som hände för ett halv år eller 5 år sedan. Men New York, Panama, Miami, Mexico, Chile, Spanien, Dominican Republic, Bahmas, Japan, Hong Kong, Malaysia, Filipinerna, Singapore, Nashville, Chicago, Uruguay, Taiwan, Qatar, Tyskland, Danmark, Tjeckien, Nicaragua, Costa Rica och Thailand är en hel del länder som jag besökt de senaste 2 åren tack vare att jag rest så billigt. Jag kan verkligen säga jag använt min möjlighet rätt bra, utan att ha dåligt samvete över att jag inte använt det "fullt ut". Nu ska jag bara göra det bästa och mesta utav de sista rese månaderna av 2017. Sen får jag ta och lugna ner mej, med gott samvete. Med vad vet jag ju inte. Jag reser ju för it's all I know.
 

5° Chanel by Nikita

Nikita Tikka

Car Leasing

Jag är 26 år gammal och har egentligen aldrig ägt en bil. Eller, alltså, på min 18 års dag fick jag ju redan mitt bilkörkort. Innan jag var 15 och hade fått mitt moppe körkort hade jag redan i lång tid brummat runt på en skoter. Så det är ju inte för att jag inte kört en massa. Jag älskar att köra (förutom i Miami..)! men jag har alltid haft en bil igenom någon av mammas och pappas gamla extra bilar. Och i Australien köpte jag halvdelen av en bil av min dåvarande kille, så jag ägde väl en halv bil. Men aldrig har jag varit ägare av en helt egen bil.
 
Min halva Aussie bil! Som vi bodde i i typ 3 veckor.
Aaaw.. Good times, good times..
 
Folk brukar fråga hur jag har råd att flänga runt och fara och resa så mycket. Ja tja, grundutgifterna i ett "vanligt liv", som jag inte har, är ju rätt så dyra. Som tex lägenhets hyra och BIL. Alltså hyra förstår jag kostar pengar, men har ni tänkt på hur sjuuuuukt dyrt det är med en bil? Inte bara den stora summan att KÖPA en bil. Egentligen har jag ju ingen aning, men jag gissar det går några hundra euro lappar per månad i bensin, men att bara ha försäkring kostar väl sjukt mycket? Och sen reparationer? Sjukt dyrt att ha bil ju! Gammal som ny. Jag älskar dock hur "trendigt", eller ska vi säga normalt, det blivit att ha bilar på leasing. Jag känner ett par stycken som inte äger sin bil utan har den på leasing som älskar det. Och jag älskar idén! För vem bryr sig egentligen om du äger eller bara lång tids hyr en snygg Tesla? Jag bryr mej kanske lite i vilken typ av bil du kör runt med (eller nej tja, egentligen tycker jag det är skit samma. En bil har man för att ta sig från punkt A till B. Men såklart alla gillar en cool, modern eller snygg bil) men om du äger den eller bara "lånar" bryr väl sig ingen i? Nobody knows. I Miami hörde jag man kan ha en Ferrari på leasing för cirka 1000$ månad. Min första tanke var shit vad billigt?! Ingen har väl råd att ÄGA en Ferrari, men att ha den på leasing låter plötsligt inte helt orealistiskt för någon med en okej-bra inkomst. Kollade på nybilonline.se vad en leasing bil kostar i Sverige, och för cirka 3000 kr per månad får man en Nissan Qashqai för att köra runt med. Med service, slitage och försäkring inkluderat. Rätt bra tycker jag. Pluss man behöver inte ha detdär i tanken om när man köper en ny bil (eller gammal) VET man att den går ner i värde varje år man har den. Såklart. En bil man köper sprillans ny, eller bara 1-2 år gammal eller fast 10 år gammal, så kommer man aldrig få lika mycket pengar för när man vill sälja den som när man köpte den. Så man slipper ju hela det där besväret med att köpa och sälja. Plötsligt låter det ju rätt dumt att faktiskt köpa sin egen bil va?
 
Anssi Ranki
 
När jag väl en dag kommer skaffa en bil (om nu den dagen någonsin kommer?) så tror jag absolut att ta en bil på leasing är mitt val. Är det någon av er som har leasing på en bil?  

See ya NO & DK

Alltså, I guess jag inte förstår mej själv riktigt. 2,5 månad sen övervägde jag att säga upp jobbet i Danmark. Jag tyckte det kändes så konstigt att vara tillbaka. Varför var jag ens där? Att spendera fjärde året i rad på samma arbetsplats, varför? Jag kan mer o bättre. Nu, när sista dagen på säsongen är avklarad tycker jag det är sorligt och trist att det redan är slut för i år och jag ser redan framemot nästa säsong. För jag vet ju att sommrar i Danmark med jobb är precis vad jag behöver i mitt liv. Under och efter varje säsong blir jag till en mycket självsäkrare och gladare person. Jag har rutiner, utmaningar, kollegor, lön och bäst av allt är väl att jag har något att stiga upp till på mornarna och något att fokusera på. Visst är det underbart att resa runt i världen och utforska den och sig själv, men.. Jaa. Som jag säger till folk, allt blir till en vardag. Att resa är ju direkt inget "nytt" för mej mer. Palmträd i Costa Rica eller Thailand är mer eller mindre de samma.
 
 
De två sista veckorna på båten i år blev också lite annorlunda och nytt. Jag fick pröva på att byta ut min tshirt och blå byxor till en uniform med en guldbar på och ta utmaningen och ställningen som supervisor. Alltså mini bossen mellan arbetarna och chefen ombord. Det var jag riktigt glad för att pröva på. Dock kändes det som jag inte fick riktigt det mesta utav ställningen eftersom vi alla visste det var bara för 1 vecka. Jag såg ingen point med att börja styra och ställa över medarbetare som känner mej som en av dem för bara 1 vecka. Men jag fick en liten smak av supervisor ställningen och jag har sagt till mej själv att om jag väljer att jobba ombord på den lilla kära båten igen gör jag det endast som supervisor. Nytt, utmanande, växande, och jaa, helt enkelt något nytt och anorlunda.
 
 
Nu är det tack och hej till Danmark och Norge for this year. Och som jag alltid säger, I don't do goodbyes, only see you laters.  
 
 

San Sebastian - Lourdes - Salamanca

Jobbet blev avklarat för denna gång och jag hoppade på ett par flyg och kom efter att ha rest i 32 timmar fram till Spanien. Men Wtf alltså 32 timmar? Trodde jag gjorde en bra deal med att flyga Aalborg - Köpenhamn - Palma Mallorca för 100€ och skulle 'bara' vänta i 7 timmar på Mallorca innan ett överprisat 130€ Iberia flyg skulle ta mej till San Sebastian. Flyget blev försenat i 3 timmar, blev cancelled, vi väntade utanför flygfältet i 3 timmar på att få information what now, satt i buss i 1 timme och kom fram till ett hotell på Mallorca var alla resenärer powernappade i 5 timmar innan vi blev bussade till flygfältet igen, blev satta på ett flyg till Bilbao och sen bussad i en timme fram till San Sebastian. Var med om en liknande situation med Spirit, som är klassat till Amerikas sämsta flygbolag, i Colombia och de behandlade hela situationen waaay bättre än "the royal airline" Iberia. Super missnöjd med hur de behandlade allt. Kommer aldrig flyga med dem igen.
 
 
Anyway, varför skulle jag till San Sebastian? Jo för att min kille var där ett par dagar med sin familj! Extra sur var jag också över att jag missade en natt tillsammans med dem. Men jag kom ju fram iaf!
 
Hade 5 dagar tillsammans med dem och vi hade det hur bra som helst. Roadtrippade, bodde 5 stjärnigt, käkade en massa gott och chillade runt i Spanien och Frankrike. Rörde oss i en del trakter jag vandrade på El Camino för 2 år sen, rätt nostalgiskt att vara där i trakterna igen.
 
 
 De begav sig sen hem till Chile, mötte upp snabbt med ett par andra Chilenar kompisar i trakten, crashade på J's soffa i Madrid och åkte med metron till/från flygfältet typ 4 gånger innan jag sa see u later Spanien och kom iväg på ett flyg till nästa för mej nya EU land - Tjeckien!
 

Gratitude & Karma

 En dag på jobbet sa jag till mina kollegor "idag ska jag berätta 3 grejer om var och en av er som jag gillar!". Whoooo vem är excited????! Dethär har jag också gjort för min kille, men med de 10 bästa egenskaperna jag älskar honom för. Inte för att han har stora händer eller för att han är en kramboll, utan för hans EGENSKAPER. Tex han är den mest optimistiska personerna jag känner och han är envisare än mig. Jag kunde göra en lista på 10 saker jag hatar honom för också, det är rätt lätt. Och det ÄR lätt att se det negativa i personer och saker, det är i vår natur. Men det mår ingen bra av att fokusera på. Att göra en positiv lista fick inte honom bara glad, det fick MIG också glad. Att uppskatta, att reflektera över varför jag gillar just honom, att bara jaa, helt enkelt uppskatta och vara tacksam.
 
 
I början på året när jag var deppad köpte jag ett anteckningsblock och gjorde det till en gratitude journal. Varje kväll skrev jag ner 3 grejer jag var tacksam för. Det kunde ha varit min kille, det kunde vara fönster platsen på flyget, det kunde vara för min couchsurfing host serverade mig frukost, det kunde vara någon random jag snackat med, det kunde vara att jag bara var glad. Vad som helst som jag uppskattade med just den dagen. Det var rätt trevligt. Att tänka och skriva ner de bästa med varje dag. Att uppskatta. Att tacka.
 
 
Och det är rätt viktigt att komma ihåg med människor i ens liv också. Att inte bara gå runt och vara irriterad på att en kollega gör si eller så, utan att också se de bra i dem. Mina kollegor tycket nog jag var super cheesy när jag ville berätta de 3 grejerna jag gillade med dem. Men de blev glada. Såklart. Såklart man blir glad när någon spreading some love, och speciellt när det blir personligt. Pröva själv! Och som sagt, det viktigaste i det är inte att få dem glada, det är bara en bonus. Det viktigaste är att du själv blir glad av det när du inser din tacksamhet till dem. Och de kommer GARANTERAT att komma ihåg vad du sagt, dina ord kommer få dem att växa ett par cm och dom kommer minnas att "aah Jess gillade och lag märke till hur smart jag är, jag ÄR ju smart!". Alla är vi självkritiska, hur underbart är det inte när någon hjälper dig att ta död på din osäkerhet och självkritik?
 
Jag vill ju också sätta mina positiva fotspår i människor liv. Jag vill bli ihågkommen som den där tjejen som alltid såg det positiva i saker, inte för tjejen som tex hatade att tvätta ur kylskåp. När jag behöver en egoboost tittar jag på min couchsurfing profil. Där har jag en massa referenser om MIG, om MINA egenskaper. Svart på vitt om folks ÄRLIGA mening om MIG. Om VARFÖR och HUR jag satt mitt fotspår i deras liv. Jag älskar det och blir otroligt rörd av att läsa det om mej själv. En gång var det en cs host som frågade om dethär också att "why the hell is your reviews written like you are fallen from heaven?! I thought you would come with the bible in your hand or something?!", haha ehm nä ja tja jag är väl bara vem jag är och jag är glad en del gillar det. Utan bibel i handen.
 
En av mina kollegor sa till mej innan hon avslutade sin säsong för i år om att jag lärt henne karma. Varje gång hon kommer att tänka på karma kommer hon att tänka på mig. Det är nog något av det bästa jag kunnat lära någon. Karma för mej betyder att don't worry about dendär idiot gästen som uppförde sig dåligt mot dig eller som valde att spy ut över hela toaletten utan att städa upp efter sig själv - karma tar hen, hen stukar foten eller får fågel skit på kavajen. Det är okej. Det straffar sig in the end utan att jag behöver lägga energin på att vara sur över det. Karma. What goes around comes back around. Trust me, I really do know.
 
 

Be humble

 

Priorities: Nicotine

De senaste 4 åren har jag, vad jag kallar det, "säsongs snusat". Jag jobbar ju på Norska farvatten så vi säljer såklart snus ombord. Eftersom jag brukar vara en av de få arbetarna som inte röker, och har principen att aldrig börja röka, så har jag aldrig ens tänkt tanken att köpa ett paket cigaretter. Istället började jag av någon orsak sätta in en snus under läppen när jag behövde en skön liten energi kick. Jag älskade känslan nikotin gav mej. Man blev avslappnad samtidigt som man fick energi när giftet kom in i blodet. Det kändes som jag blev hög för en liten stund eftersom min kropp inte var van med nikotion. Fast det bara varade i 20 minuter var det kul och gav mej en kick att orka arbeta lite längre.  
 
 
Och med personalrabatten var det så löjligt billigt. Så för mej blev det en lätt grej att "bara göra", eller fasna i. För med nikotion, och andra val i livet man är fullt medvetna om att är ohälsosamma och inte bra för dej (en kaka här, en ute kväll där, ett nikotin beroende) så ser jag det som något man väljer att prioritera eller inte. Käkar jag hellre denhär kakbiten än fortsätter jobbar mot min ideal vikt, är det värt det? Ja du käkar den, eller du låter bli. Har jag lust att spendera på att gå ut och käka en lyxig dyr måltid och lägga xx€ på det, fast jag vet det innebär jag måste spara in senare och leva på nudlar resten av månaden? Vill jag dricka mej stupfull idag fast jag vet jag kommer må dåligt imorgon? Ja för det blir kul, det blir värt det. Använder jag nikotin för att jag njuter av detdär moment när jag tar det, fast jag vet det kan korta av min livslängd eller göra mej sjuk i framtiden? Prioriteringar. Att prioritera nuet vs. möjliga konsekvenser senare, om en dag, nästa vecka eller 20 år framåt? 
 
Snus är typ det osexigaste som finns.
 
Och allt handlar om måtta också. Socker kan väl visst bli till ett lika starkt giftit som kokain (fettma är väl inget bättre än ett narkotika beroende). När jag snusar gör jag det "endast" ett par månader om året. Och jag gör det för jag vet jag har kontroll över det (jag slutade ju dricka alkohol för jag kände jag INTE hade kontroll) och slutar snusa varje höst. Och jag HATAR att sluta varje gång. Jag hatar känslan lika mycket som vem som helst med att avbryta en rutin. Jag vet mina tänder blir gula av att snusa. Jag vet min kropp mår dåligt av det. Jag VET. Men valet att göra det ENDÅ betyder ju att jag PRIORITERAR snuset högre än den jobbiga första månaden i Oktober varje år jag är utan snus, och jag prioriterar snuset framför gula tänder och dåligt tandkött. Åtminstone at the moment. Och om jag visste jag behövde betala normal pris som vanliga människor betalar, typ 7€ per snusdosa (cirka pris vad det kostar i Norge, går ju att köpa billigare på typ snusbolaget.se ) så skulle jag också prioritera annorlunda och välja att inte snusa. 7€ per dosa, 1-2 dosor per vecka, blir 400-800€ per år. Den summan pengar skulle jag PRIORITERA på så mycket andra saker än att känna en kick av the moment.
 
 
När jag slutar på höstarna på båtjobbet så köper jag de sista dosorna och eftersom jag reser ut i världen "finns det inte" snus där. Såklart det finns. I usa finns det, på nätet finns det, jag kunde bara köpa ett helt föråd att resa runt med. Klart jag kunde snusa hur enkelt som helst om jag hade lust. Men då vänder jag om mina prioriteringarna. Jag väljer att INTE känna stress över att jag MÅSTE ha snus och MÅSTE få tag på det. Jag vill helt enkelt mer vara utan den måste-känslan än att känna nikotin kicken.
 
Mamma har alltid sagt, sen jag var liten, om att valet (ja för det är ju ett val) att bli rökare är som att sätta en extra ryggsäck på ryggen som du ska bära runt på resten av livet, eller resten av ditt beroende. Jag vet inte varför den metaforen alltid varit rätt stark och tydlig för mej. För såklart jag inte vill gå runt och kånka på med extra bagage på ryggen! Jag har ju redan en sån stor backpack att jag inte har lust med en till.  
 

Cute, but psycho. But it's okay,

 
Syrran brukar läsa rätt många böcker,
så när hon är klara med dem övertar jag
de mest intressanta och lusläser igenom
dem. Denhär gången satte jag klorna i Therése
Lindgrens bok Ibland Mår Jag Inte Så Bra
och läste upp den på 24 timmar.
 
 
Först och främst hade jag ju ingen jävla aning om vem nån Therese är. Jag följer inte Youtubare eller bloggare, eller svenskar överlag. För svenskar är rätt töntiga i min värld (alltså I dont know why. Men allt som går på svenska, speciellt sånger, känns sjukt patetiskt, dumt och töntigt för mej. Really dont know why, svenska är ju ffs mitt modersmål..). Men hon såg ju fin ut, jag älskar biografer och ja tjaa, boken var rosa. Rosa böcker kan helt enkelt inte suga.
 
Och guuuu vilken intressant bok!
 
 
Ingen aning om det var för att jag kände igen mej sjukt mycket i henne som person och personlighetsdrag (typ som HSP, higly sensitive person. Haha är rätt så 99% säker på att det är något jag har), och hennes historia om utbrändhet, panikångest och psykisktsjuk (eeeeh jaaa okej var just i detdär var som mej kan man väl fråga sig? Jag är väl för fan inte utbränd eller deppad eller har panikattacker eller käkar lyckopiller eller är psykisktostabil. Fast egentligen..?). Nej men grejen med boken är väl att hon öppnar upp och skriver om att man inte är en fullständig knäppis om man ibland inte mår så bra. Det är okej, det är inget att skämmas över. Och det gillade jag väl att läsa. Att liksom inse jag inte är knäpp (eller?) om jag ibland helt enkelt inte känner mej psykiskt okej och att jag inte är den enda i världen. Kanske fick jag ut av att läsa boken om jag kanske borde gå till en psykolog (A har sagt det många gånger till mej att jag borde göra det, men hallå vem fan går till psykolog om man inte är en psykpatient som borde sitta på Ropanäs mentalsjukhus?), men det var det hon höll fram också om att det ÄR okej att söka hjälp och att du behöver inte vara en fullständigt självmordsknäppgök för att göra det, att det inte alltid syns på utsidan eller i ens värld om man inte mår så bra. Hon var sjukt framgångsrik, fin, ung och allt var hur perfekt som helst från utsidan sett, men endå var det mycket bakom fasaden i hennes huvud som inte var som det skulle.
 
_________________________________________
 
Tidigare i år har jag verkligen varit förvirrad (lol inget nytt där men..) över hur fan jag inte kan vara nöjd och glad över allt jag har. Jag förstod bara inte varför jag aldrig kände lyckoruset jag borde känna (och brukade känna!) när jag hade allt jag ville ha. Varför jag ständigt bråkade med min kille över allt och absolut ingenting (typ vi bråkade sjukt mycket om att han ville gå ut och käka och bjuda mej på mat rätt ofta. Det tyckte jag ju var sjukt dumt att han ens hade lust att göra såna grejer för mej, att först slänga bort en massa pengar på att gå ut och äta när man kan göra det hemma, pluss att utsätta mej för känslan att inte ha kontroll över hur mycket kalorier jag käkade och alltid käkade för mycket. För jag har ju tydligen ingen stoppknapp när jag har världens största och godaste portion framför mej, men det har jag ju när jag gjort maten själv.. Självkontroll eller?.), varför jag var så sjukt omtiverad till allt, varför allt jag ville var att ligga ensam i sängen och vara SJÄLV. Jag ville inte ens gå på powerwalks själv i 1 timme för jag orkade inte med när någon tutade från nån bil till mej när de körde förbi mej eller stannade mej på gatan för att be mej om mitt nummer (Miami life alltså..). Jag ville inte ens gå till köket i lägenheten i Miami för vi delade den med andra och att gå till köket betöd jag skulle behöva snacka med nån. Jag orkade inte svara på meddelanden, inte blogga, inte tänka, inte fokusera, ingenjävlating. Om jag skulle göra något så måste jag ha min kille vid min sida, annars orkade jag inte eller inte hade lust. Jag var så osäker och dålig att jag inte ens kunde behålla ögonkontakt när jag snackade med folk, bara med min kille (fy jävlar jag kände mej konstig och inte förstod varför?!).
 
 
Jag hade också sjukt konstiga tankar, liksom en ny grej var tydligen att jag INTE kan stå på höga höjder där det är öppet, t.ex. balkonger, broar, höga båtar. Åhguuu nejnejnejnej, TÄNK OM JAG HOPPAR UT. Tänk om några skruvar i huvudet slår slint och jag helt plötsligt får för mej att bara HOPPAR ut över kanten?! Eeeh wait what the fuck, var kom ens de funderingarna från!? Jag har väl för fan aldrig varit höjdrädd?! Och det är jag ju inte heller, det är bara mina TANKAR om TÄNK OM JAG TAPPAR KONTROLLEN som skrämmer mej. Jag tror jag aldrig har haft en panikattack men jag tror fan jävlar jag varit nära på några när det känns som jag inte kan kontrollera mina tankar. Jag hade också en sjukt konstig flyresa i början på året i Asien tror jag det var när jag satt vid en nödutgång och kände vilken panik jag hade i kroppen och hjärnan över att jag var rädd för att jag skulle plötsligt rycka upp flygplans dörren mitt uppe i luften. Eh va? Varför skulle jag? Och det skulle troligen inte ens hända något om jag skulle försöka, de har säkert spärr på. Men jag var RÄDD för mej själv att jag plötsligt skulle få ens IDÉN om att plötsligt dra i dedär handtagen till höger om mej och att hela kabinen skulle bli utan tryck och alla skulle dö bara pga av att min hjärna skulle slagit slint. Jag mådde så sjukt dåligt där upp 2 timmar i luften över att jag inte litade tillräckligt mycket på mej själv för att veta jag ALDRIG skulle göra det. Den där flygplans resan, de där tankarna, har jag bara nämnt till min kille, för herregud vad sjuk i huvudet jag låter (och kände mej!) när jag säger jag känner att jag är rädd för mej själv att mista kontrollen?! 
 
Så alla såna konstiga känslor hade jag, och att känna så för allt fick mej verkligen inte till att ha lust till att resa, åhguunej. Inte själva flygplans upplevelsen. Men resande i sig inkluderade allt jag INTE ville eller hade lust med. Och det fattade jag ju inte varför och hur jag inte kunde ha lust med. Jag som brukar äääälska att resa, se nya platser, träffa folk, bara vara på språng. What was wrong with me?!?!! Men jag valde ju att avsluta Asien resan rätt snabbt tidigare i år. För att jag helt enkelt inte hade lust med något. Jag ville inte utforska ställena till fullt jag åkte till, jag kunde lika gärna bara sitta inne och göra ingenting och sakna mej bort till Miami och min kille. Och ärligttalat, jag vet jag har dåligt minne, men mina minnen från bara 6-8 månader tillbaka är sjukt lite. Det känns också rätt konstigt.
 
Ja tja, uppenbart var jag ju deprimerad, eller psykisktostabil eller what fuck ever, doesnt matter vad namnet på vad jag var, jag var bara helt enkelt hur som helst inte okej. Men det får man inte va om man har ett drömliv, intalade jag ju mej själv och fortsatte känna mej som skit och konstig utan att förstå varför eller ens erkänna att jag inte var okej. För som sagt, när man lever ett "drömliv" får man inte må dåligt. Men det får man visst det! Och det är okej. Fråga bara Therese. Och man behöver inte vara självmordsbenägen eller gnaga på sin egen arm för att behöva få psykologisk hjälp heller. Att må psykiskt dåligt är ingen skamm, det är en sjukdom som vilket brutet ben eller cancer som helst, och det går inte alltid bort av sig själv och det är okej att få hjälp.
 
 
Nu just känner jag ju inte så längre. Det släpte nångång där vid eller precis innan Colombia resan i Maj. Jag drog väl mej uppåt automatiskt. Då kände jag allt började bli kul igen. Jag slutade bråka med A, att göra saker var kul igen, träffa folk var kul, jag gjorde en massa shoots och höll mej igång med grejer, och som jag alltid visste så när jag skulle komma tillbaka till att jobba i Danmark - då skulle jag vara mitt vanliga jag igen. Det visste jag ju. Men sjukt endå, att jag som hade all frihet och möjlighet att göra allt, resa vart jag ville, leva så som jag vill, men att jag visste att när jag skulle komma tillbaka på en "skit" arbetsplats (jag har aldrig tyckt en arbetsplats är skit, men i en del människor mentalitet är ju inte ett arbete på en båt något "speciellt" eller "bra") med långa dagar, strikta linjer och rutiner så skulle jag bli glad igen. Rutiner är key to happiness. Att vara igång är key to happiness.
 
Ingen blir glad av att inte ha något att stiga upp till på mornarna. Har jag inte snackat och skrivit om det innan? Att vi måste ha ett purpose, en mening, in life för att må bra. Men det är inte vad alla förstår. Alla jävla människor ser framemot att ha det som jag hade. Men hur ska jag förklara till folk att sova så länge du vill på mornarna, stiga upp till solsken och palmer, inte ha några måsten, ligga vid en pool en hel dag, att kunna resa så billigt att du bara kan snurra på jordgloben och åka precis dit slumpen väljer du ska, att vara "fri", inte fan är någon jävla dröm. Men det förstår ingen, för ingen väljer att ha det livet, det är bara ett "drömliv". Men ja tja, be careful what you wish for, you might just get it.
 
 
Woooowoowwoow vad personligt inlägget blev?! Skulle ju bara skriva om att
jag läst en bra bok ju..?!! Oh well, när man väl öppnat proppen lite så är
det väl rätt svårt att stoppa vattnet.

.
2017
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj
.
2016
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2015
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2014
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar