Ask yourself

⤵️ Deep thoughts people.

♾ So to be honest the dj Avicii's death made me really sad (I keep on believing he's not dead dead, Avicii is dead but not Tim Berg) but it made me super reminded of what this life really is about and that we only have a unknown time here..

❤ Life is about having a freaking awesome time. To everyday at least TRY to have a GOOD time. To always see and find the good in the smallest things. It's a bit crazy to say this, but since 2010 I've personally always felt and could tell myself "if I die tomorrow I can die HAPPY". It doesn't mean I wanna die, nononoNO there's so much more to this life than what I've seen and experienced, but what I feel is that I HAVE (and ARE) living a LIFE. An awesome life. I did (and still do) exactly what I wanted to. I've tried and done the things I wanted once and if I liked it I've done it twice (traveling obviously a million times). I seen places, I've met ppl, I stepped out of my comfort zones with curiosity in search for more, I've explored and experienced, I've lived a life I'm incredibly happy with and it makes me feel IF I would die tomorrow I wouldn't die with regrets and sadness over not living the years I have had here on earth. I've fcking lived!!! I have tried to not save anything for "later", because who said later is actually a reality? I've had an extremely blessed life and I honestly don't know anyone "luckier" than me, BUT I've created it for myself and nobody can do that for you but anyone can do it for themselves. It's absolutely not necessarily about traveling or extreme things, it's about growing and developing yourself. Learning new things. Go out and live. Do whatever the fck you want. Take chanses. Do what you like. Be selfish but also a nice human being. Follow your dreams and don't be all blinded by societies expectations. You can do exactly what you wanna do and put your mind into it with enough will power. Trust energy and your gut feeling. Listen to your soul. Be open minded. Don't judge. Spread good vibes, half naked or with clothes on. Smile laugh and love as much as you can. Live live live fcking live, live like if it would be your last. Ask yourself the same question - IF I died tomorrow, would I feel okay with what I've done, for myself and my own happiness, with my xx years on this earth? If yes, you're damn awesome. If no, my friend you better get going and do what you gonna do.

💥 #LIVE!!!!! #livealifeyouwillremember
 
 

So live a life you Will remember

 I know hela världen sörjer över att Avicii har dött (!!!) och seriöst är det den första "kändisen" som dött som jag personligen känner sån hjärte sorg över. Inte sådär att jag vill gråta mej själv till sömns eller något, men det känns bara så sjukt sjukt ledsamt att en sån artist, som varit del av den musik man växte upp sina party år till, är borta.
 
 
Och S och jag skulle ju gifta oss till hans låt LEVELS. Det var vår sång. Och inte bara det, det var min sång. Så mycket sång. När någon dj spelade Levels på Tomorrowland började jag gråta varje gång. Ännu idag blir jag så berörd av dendär sången att jag bara hör på den typ aldrig för den får allt i mej att bara känna för mycket. Inte pga av S, men kanske pga av den perioden i mitt liv i dont know men egentligen tycker jag bara helt enkelt det är den bästa gjorda sången i hela världen på så många sätt och vis. Det är SÅ mycket hans musik (och mest bara Levels) betyder för mej. Sjukt sjukt sjukt ledsamt han är gone now..
 
 
Jag såg honom live en gång och det var i Sverige (bilden) innan han tog paus från uppträdandet, och hans show var rätt besvikelse för mej minns jag (fatta varför han tog paus från det. Svårt att försöka få festival gäster nöjda och belåtna från deras förväntningar och samtidigt bara köra sin stil). Så på något sätt vill jag hoppas och tro på att han inte dog idag, jag vill tro han bara fått nog av media och världen (igen) och bara tagit en forever break från personen Avicii och fortfarande lever men som en normal person. Tillsammans med Elvis. Kanske han betyer namn igen, och uppträder med en mask på. Men död vill jag inte tro på att han är...
 
 
 
Som uppflyttning på de här depp inlägget vill jag slänga in lite låt rekommendationer. Go and checka them out.
 

Daily Life

Ja här får ni ett par random bilder från vardagen för att  inte igen publicera världens längsta inlägg över random tankar.
 
 
 Btw visst är jag rätt bra igång med bloggningen igen?! Vem är glad för det?! Upp med händerna!

Mascara Tips

Vill ni ha världens bästa tips?
This one is for you my ladies! 
 
Jag hade aldrig hört, läst eller ens tänkt på det förr och tyckte det var skit smart och life saving, så känns som jag måste dela med mej av det till världen. När jag var i Chile, innan jag skulle på festival och höll på att göra mej redo och var rätt tidspressad, insåg jag att min maskara var uttorkad och slutO M G alltså. I saw it coming, det är ju inte som om det bara tar slut sådär på en gång jag var ju medveten om att det var på gång att hända, men det kändes endå som det gick från en dag till att vara okejdenduger till att vara HELT ökenuttorkad. Ingen aning om vad som hände där. Så jag googlade WHATTODOOOOO och Mr Google informerade mej om att släng in lite ögondroppar (10 droppar) i maskaran, shake it, och tadaa den kommer vara nästan som halv-ny! Jag har nångång prövat sätta vatten droppar i nästan toma maskaror i hopp om att få det sista ur dem (dont try that, super dålig idé och funkar inte för mej iaf) så jag var skeptisk till att sätta ögondroppar i maskaran men värt ett försök.. Och vet ni vad, det funkade hur bra som helst!
 
 
Så pröva det tjejer, pröva sätt ögondroppar (läste det inte spelar någon roll vilka, whatever ögondroppar. Jag använder såna som ska ta bort det röda i ögonen) i den där gamla maskaran då skulle slänga bort imorgon. Med dethär tipset kanske den räcker nån vecka till. Iaf för mej gjorde det de!

Part II to Boys Only Want..

 Okej hej jag måste bara skriva ett blogginlägg mot kommentarerna jag fick här från förra inlägget. Btw tack för kommentaren, kul att få igång tankar och reaktioner igen, var ju en tid sen senast.
 
 Först och främst det här när killar skriver på internet eller känner i verklighet "jag vet jag aldrig skulle få dej" "du är för bra/vacker/fuckwhatever för mej" eller att någon är out of my league, som flickvän eller ens kompis. WHAT THE FUCK PEOPLE?! Först och främst 1) vad tror ni om er själva? 2) vad tror ni om MEJ?! Jag har ALDRIG i hela mitt liv gått efter utsidan på människor. Aldrig! Min nuvarande kille tog det flera månader innan jag fattade VARFÖR jag drogs till honom för det tog sjukt länge innan jag var attraherad av hans yttre! Och jag tyckte det var pinsamt! Varför dras jag till en människa jag inte ens tycker är dö snygg?! What is this?! Men energy people, energy!!!
 
Man, jag, dras säkert till självsäkerhet - som naturligt kommer oftast på köpet av folk som ser "bra" ut. Men oftast reagerar jag mest motsatt och håller mej borta från "super good looking guys" med massa muskler eller whatever (nu tänker jag på såna där kaxiga reality shows typen av pojkar, ni vet vad jag menar? Dedär "snygga" "hulkarna" eller "bad boysen") med FÖR mycket självsäkerhet. Ni vet hur såna människor får en att känna sig va? Osäker och inte good-enough. (Är det så jag får er att känna?! Hope not!). Så jag har normalt INGET intresse i utseendet. Allt handlar om utstrålningen, energin som kommer från ens personlighet och vad man tycker tänker och tror om sig själv. OKEJ?! Om du tror du kan få X tjejen så kommer du få henne! Iaf göra dina chanser way större än att du tänker från början hmmm hon e för het för mej? Vem har bestämt det? Vem säger någon är för het eller bra för någon annan? Just look at min pojkvän och jag, som sagt tyckte jag inte ens om honom men endå drogs jag till honom?!
 
 
Och en annan kommentar om att såklart killar bara vill ha mej för sex när de ser mina bilder. Sure fine, det är en helt annan grej och jag fattar den sidan. Klart de ser mej som ett sexobjekt när jag framställer mej så? Såklart! Man ser inte från en bild någons hjärta, bara bröst. And thats okay with me! Den som ger sig in i leken ska leken tåla eller vad man nu brukar säga.. Pluss internet is not real life. Men jag snackar om the real world i förra inlägget. I världen var jag ALDRIG presenterar mej själv som pezsi med 100 tusen följare. Jag säger ALDRIG jag är modell till människor jag träffar. ALDRIG. Vad jag gör och jobbar med? "Jaa öhm i dont know jag reser mycket och försöker komma på vad jag vill, brukar jobba i Danmark på sommrarna ja tja hmm typ de" men jag säger ALDRIG jag är modell innan de ser det själva genom att följa min Instagram eller Facebook. Inte för jag tycker det är pinsamt, jag är stolt att vara modell, men jag säger det inte på grund av precis de här orsakerna - folk ser mej för något annat än vad JAG EGENTLIGEN ÄR. Så vad jag säger är att när personer i verkligheten möter mej har de ingen aning om vad jag utstrålar online. Noll. Allt de ser och vet i verkligheten är jag framför dem, thats it. Oftast är det ett blygt smile och en massa små prat, men aldrig är det dra ner byxorna på någon.
 
What people ser i verkligheten vs Instagram
 
 
Och jag inte ska klaga över uppmärksamheten? Att folk skull garanterat byta ut vad jag har mot dem. Wait what?! Hold on, ni förstår inte. Visst tycker jag om det, MEN en del perioder har jag varit så osäker att jag inte ens vill gå ut på gatan i Miami för jag inte får vara i fred (some time ago by now, men helt seriöst har jag haft perioder jag känt så. Typ ett år sen). Det är ju uppenbarligen den där äkta finnen i mig och paranoia men också det där med att jag seriöst inte alltid tycker att uppmärksamhet är kul! Förstår ni? Om jag går på trottoaren i 10 minuter är det ÅTMINSTONE 1 person eller bil som försöker få min uppmärksamhet. Innan jag går ut utanför dörren måste jag tänka om 5 gånger vad jag ska sätta på mej för att få vara i fred om det är det jag vill. Jag lägger inte alltid på shorts för att jag vill ha uppmärksamhet?! Jag lägger det på mej för att jag endera tycker det är snyggt eller att det är bekvämt. Inte för att folk ska ropa efter mej?! I'm over that age, det gjorde jag när jag var 14.  Jag BEHÖVER inte den där uppmärksamheten som vissa vill desperat ha (behöver) när de klär sig "utöver det normala" med vilja i jakt för uppmärksamhet eller de som går på nattklubb och älskar att få killarnas blickar osv. I'm not like that. Som jag sa jag är way over that age, eller så får jag det helt enkelt fyllt genom mina sociala medier. I dont know.
 
Men det får mej också att känna mej så obekväm med att jag inte kan bara vara mej själv! Som jag skrev om i förra inlägget, tydligen missuppfattar folk mej fort. Och det stör mej. Att jag inte kan le mot folk jag möter utan att de ska tro jag faktiskt vill prata med dem (händer ju inte i Finland bara ute i världen). I dont jag vill bara ge dej ett smile. Att jag inte kan prata med nån i hopp om en ny vän och bekantskap utan att de vill få mej i säng. Det här är ju som sagt inga nya insikter, jag tror jag med åren anpassat mej efter hur jag ska undgå hamna i dedär vad jag tycker är obekväma situationerna (som tex inte göra ögonkontakt, inte smile, inte säga hej, vara en bitterfuckingfitta... Btw, i Hong Kong för ett par månader sen kom jag ner från en hike från The Peak, en random kille kom emot mej. No big deal, jag vet inte vad jag gjorde men gick förbi honom bara helt normalt. Sen på kvällen visade det sig den här killen var kompis till min kompis och vi satt plötsligt vid samma bord. Han sa till mej att han såg mej på dagen och hade sagt hej till mej för att vara artig och jag hade inte sagt något tillbaka till honom och surt kollat på honom och han hade tänkt VILKEN BITCH. Alltså. Det där var rätt förfärligt för mej att höra. Att jag omedvetet hade bemött och bettet mej så till in främling?! Inga som helst good vibes från mej där inte. Skit också, det är ju precis INTE en sån person jag vill vara!!!). Nej men helt seriöst, jag vet att jag ibland går jag med blicken ner eller blicken rak fram, eller med dålig hållning och klär mej dåligt eller försöker göra mej själv "mindre än vad jag är" och "gömmer mej" för att slippa folks uppmärksamhet. Låter löjligt och paranoid I guess, men det är så jag känner det. 
 
Men i perioder när jag mår bra, när jag är glad, är jag såklart motsatsen och det är då jag älskar att vara i en sån stad som Miami. När jag känner jag inte bryr mej i visslingarna på gatan eller bara helt enkelt tar det som något bra, när jag inte bryr mej i om folk kollar efter mej, när jag säger jag inte har ett amerikanskt nummer jag kan ge till random människor som frågar, när jag ler mot folk för att de ler eller till någon som behöver ett leende. Mitt liv går väldigt i perioder i hur jag känner och mår, precis som för alla andra, men vad jag försöker säga är att uppmärksamhet inte alltid är kul.
 
 

Boys only want one thing

 Alltså jag blir så suuuur. Och bitter och bara trött på att jag alltid hoppas och önskar men världen motbevisar mej alltid att jag har fel. Det här med killar och deras tankesätt. Det här med att jag försöker vara trevlig mot precis alla man möter, man är sig själv och man jaa är helt enkelt en bra person. Jag har aldrig varit den där bitchen som oftast vackra tjejer är (eller blivit och I will tell you why) och jag har aldrig varit dendär personen som tittar mot ett annat håll när någon försöker snacka till en. Vissa gånger orkar jag inte heller, jag orkar inte ge en reaktion till killar som ropar eller visslar efter mej, men om någon säger hej eller ler på ett vänligt sätt ger jag det alltid tillbaka. Like I said, jag försöker vara en good human being.
 
Smile!
 
Så förra veckan på musik video inspelningarna var en man där i produktions teamet. (Btw inte han killen på bilden av mej och någon där i förra veckans inlägg, han killen var gay och gift och bästa människan jag träffat på en tid). Anyway, back to denhär mannen i produktionen, jag vet inte riktigt vad hans uppgift var, kanske ljuset eller bakgrund eller något tekniskt iaf. Anyway vi små pratade nu som då, och jaa helt enkelt små pratade och gav varandra ögon kontakt när vi gick förbi varandra. Så som man gör. Senare på kvällen ville han ha mitt nummer och jag tänkte SURE varför inte! Kan vara en bra kontakt, pluss det är alltid kul med nya bekantskaper.
 
Sen små snackade vi lite nästa dag på inspelningen också. No big deal. Trodde jag! Sen dagarna efter försökte han texta mej ett par gånger men eftersom jag har 2 telefoner i användning så hade jag inte sett meddelandena och inte svarat på dem, så efter ett par dagar sa jag men hej skriv till mej på Whatsapp istället för där ser jag meddelanden.
 
Sååå när han skrev på Whatsapp så tänkte jag hmmm kanske jag ska säga jag har en kille nu just in case så han fattar 100% att dethär inte är något mer? Men det fattar han väl endå? Liksom jag uppförde ju inte mej intresserad av att dra byxorna av honom eller något? Det kommer låta dumt om jag förklarar eller att det låter som jag tror att han ens var intresserad av mer? Nåja, jag säger det iaf. Så jag skrev till honom att ja förresten jag har en pojkvän. Och han blev så SUR! Haha omg. Han frågade varför hade jag inte sagt det innan? Varför utböt vi våra nummer osv då om jag har pojkvän? Och vet ni vad mitt svar var, mitt helt ärliga svar : " för att jag VILL tro att folk faktiskt har intresse i mej som person. " För hans reaktion till att jag sa jag har en pojkvän visade precis exakt vad han bara ville ha: sex. Han hade uppenbarligen inget intresse i att lära känna mej, inte ens som en kompis, nej det var bara sex eller en relation han var i jakt efter.
 
 I wish it was a lie!
 
Det är ju inte första gången jag har fått dethär bevisat för mej men jag tror det är en tid sedan. Att det ENDA killar vill ha är sex. Och jag fortsätter tro det bästa om folk. Jag hoppas alltid på de är intresserade av MEJ, mej som person, mej som människa. Inte mej som i min vagina. Samma hände i Ecuador, jag couchsurfade hos en kille och han var så snäll och rar mot mej och ville köra mej hela 2-3 timmar (per väg!) till flygplatsen. Så himla snällt tyckte jag! Enda tills han försökte pussa mej. Det hände precis samma hemma i Jakobstad inte så länge sen, jag sa ja till att hänga med en cool person jag trodde skulle bli en ny vän, tills han också försökte börja pussas. Seriously!!! Den där känslan jag får av sånthär. Jag kan inte ens förklara den. Den förstör allt, DE förstör allt. Hur snäll de än har varit mot mej innan, hur de fått mej känna glad och som en bra person, allt det försvinner vid den sekund jag inser vi inte är på samma nivå och inser de vill få mej i säng. Jag bara tappar allt hopp. Jag blir så besviken. Besviken på mänskligheten. Besviken på mej själv att jag fortfarande är så naiv och inte förstår bättre än att this is how boys och life är. Men jag vill ju inte tro det! Jag vill ju verkligen inte gå runt och tro varendaste jävla människa på jorden som ser mig vill knulla mej (det låter bara som en person som har höga tankar om sig själv och är väldigt paranoid) och det tror jag ju inte heller, men är det det jag behöver utgå från att over and over inte behöva känna denhär besvikelsen? Jag hade en gång en väldigt bra kill kompis som alltid sa till mej "Jessica alla vill faktiskt inte få dej i säng", och jag trodde honom för jag har aldrig heller trot att alla vill få mej i säng heller, och att höra det från någon annan bekräftade vad jag ville tro var sant! Men vet ni vad, in the end så den personen som försökte lära mej att man kan vara bra kompis med killar för att alla inte vill ligga med mej, den killen fick mej faktiskt i säng. Om jag inte lärde något från det vet jag inte vad det ska till att jag lär från.
 
Mitt nya gangster sign till alla nya jag träffar från now on. Fuck you and fuck you for not fucking my vagina fuck you for fucking even believing it fuck you. Tror ni de fattar jag inte är intresserad?
 
Och det är här jag helt FÖRSTÅR varför pretty girls blir till bitchar. Varför de uppför sig så kyligt. Varför de inte är trevliga till killarna som dreglar över dem. För de har lärt sig, de förstår, att allt en kille vill ha från dem är mellan deras ben ingenting annat. 
 
 
 
 
Men jag vill inte behöva vara en
sån person. Jag vill inte behöva starta
en konversation med att säg ursäkta men
bara så du vet så har jag pojkvän.
Jag ÖNSKAR det inte skulle behöva
spela någon roll. Det här är ju en av
anledningarna till varför jag hatar
nattklubbar. Jag hatar att ge folk fel
uppfattning och sen göra dem besvikna.
För det är ju ingenting jag gör medvetet!
Jag är ju bara mej själv! Glad och trevlig.
Jag vill inte vara bitchen. Jag vill inte!
Men jag blir ju ständigt bevisad att det
är det enda jag egentligen borde vara..
 
 
Okej okej visst har jag haft kill kompisar, många kill kompisar, som jag inte haft sex med. Visst kan man vara kompis med det motsatta könet. Jag har alltid haft fler kill kompisar än tjej vänner. Men in the end, har det alltid bara varit kompisar eller alltid hoppet om mer? För ett par år sen kom jag på en rätt bra formula att räkna ut dethär vad någon annan känner för en (för deep inside tror jag vi alla vet svaret på hur en annan person känner utan att man vill erkanna att man faktiskt vet). Jag frågar mej själv "om jag var stupfull, extremt full och dum och försökte med ALL makt att få x att ligga med mej, skulle han göra det?". Där har jag svaret på om personen faktiskt är en vän eller en vän med hopp om mer..
 
Dethär är alltså min uppfattning. Det är inget rätt och fel, och jag är säker på där finns killar och tjejer som är 110% bara vänner och utan dendär sexuella connection. Men med mina erfarenheter och efter många år vet jag inte om det är möjligt (även fast jag fortsätter hoppas tro att det är).

Cars and Future

 Alltså jag har aldrig någon annanstans i världen (än i Dubai) sett så många fina och exotiska bilar som här i Miami. Rätt coolt. Så om man är världens bilnörd så kan jag ju lugnt säga jag rekommenderar en vecka i Miami.
 
 
Men har ni tänkt på hur utvecklade bilar börjar bli? Eller bli och bli, bilar har väl alltid varit utvecklade för sin tid. Men det här med tex att man hör om bilar som kan parkera sig själv får man inte längre en lindrig chock av att höra om, det är inte liksom en out of this world idea det är faktiskt rätt vanlig reality. Inte för att jag någonsin provat en bil som parkerat sig själv (har ni?!) så jaa så är det ju inte helt ovanligt. Eller?
 
 
Förra året när jag var i Tjeckien så hade min kompis precis skaffat en ny bil som hade de coolaste finesserna jag någonsin sett på en bil. Typ som paraply i ett fack i dörren och 2 (jag är rätt säker på att det var 2? Åtminstone 1!) inbyggda kylbox i handfacket på passagerar sidan och en i mitten. Fast det där med paraplyen är jag ju mest impad av eftersom det är det som är klarast i mitt minne.
 
 
Anyway den bilen kunde styra sig själv. Eller, den kunde följa den vita kant linjen på vägen. Vi prövade och det var sjukt coolt! Att man bara släpper ratten i en kurva och bilen åker faktiskt inte ner i diket eller över på andra sidan vägen, den fortsätter helt enkelt efter vägen. Liksom det var ju inte inbyggd för att man inte ska själv behöva köra utan för om man typ faller in i en ofrivillig powernap så tar bilen över i ett par sekunder och följer den vita linjen och efter en stund kommer ett wake uuuuup alarm på så man liksom fattar att ta över igen. Men imponerande va? Nästan lika imponerande som paraply fack haha.
 
Jag läste precis på Bilstjärnan om att i Tyskland har Mercedes precis gjort ett automatiskt parkeringshus?! Du kör in, stiger ur bilen, öppnar din parkeringsapp och så kör bilen iväg och parkerar sig själv. Sen när man är klar med whatever så beställer man tillbaka bilen igenom en app och så kommer den. Sjuuuukt va?! Tänk dej den där känslan, du ser din bil bara rulla iväg av sig själv. Helt sjukt.
 
Undra hur världen kommer se ut om bara 5 år?
 
 
Eller maybe not..?
 
 

1st week of April

Så som jag sa kände jag mej sjukt, jaa va ska vi säga för att vara ärlig och inte låta fel, befriad (låter ju sjukt fel endå) av att vara "ensam" i Miami. Jag är ju inte ensam, jag bor just nu med 2 andra (som har 2 andra på besök, så rätt fullt) men jag sitter inte hemma o väntar på att nån ska komma hem o gosa med mej. Och jag har varit så sjukt aktiv hela veckan! Som seriöst, helt perfekt! Folk tycker livet är perfekt när man inte gör något men jag tycker det är perfekt när man knappt sover något och glömmer att käka för att man har så mycket på gång!
 
Så denhär veckan spenderade jag mest på shoots. Music video shoots faktiskt. Både måndag och tisdag spenderade jag med en super cool kille som gjorde sin egna musik video. Ingenting stort, bara han och jag och hans kameror, men det var skit kul och jag ser så framemot resultatet!
 
 
Sen på onsdag och torsdag blev jag väldigt sista minuten inbokad på två stor-produktions musik videor. Min roll var bara som "extra" bakgrunds person båda dagarna (musik videorna jag gjort innan har jag varit en av huvudpersonerna, och det är något helt annat) men jag tycker det är skit kul att vara på plats på sånt här. I mean, producenten som gjorde dehär två videorna är producenten bakom förra årets femte mest visade Youtube klipp (alltså billions av visningar) så var sjukt häfftigt att vara där. Onsdagens shoot var nere i Isla Morada som är cirka 90 minuter från Miami, nära Key West, och det var så sjukt vackert där! Den shooten hade "hippie, chill, surf" vibbarna.
 
 
Sen på torsdag var det mera "rock" style i häftiga Wynwood som är här i Miami. Båda shootsen var till samma artist J Balvin (lol ne jag har ingen aning om latino artister, men han är rätt jätte stor) och båda sångerna är reggaeton stil (spanska sånger som typ bara handlar om snusk haha). Låååånga dagar och det är mest bara död tid och att vänta på sin tur, men som tur var där ett par coola människor bland de andra "extras" jag connectade bra med så vi hade de jätte kul i all väntan. Är inte säker på att ni insett det men i dont really like people (forever a social loner!) och speciellt inte osäkra unga modeller som gör allt för att vara närmast kameran på shoots, så när jag hittar jag kallar vad jag kallar REAL people (typ Miami Européer. Vi har en helt annan mentalitet än latinos och Amerikanare), och kan vara mej själv och ha kul med så är det super fun.
 
 
Och nu igår Fredag var jag ute på nattklubben Story där Martin Solving spelade. Jag gillar normalt inte riktigt hans stil och musik, det är okej bakgrund musik men ingenting jag går igång på eller väljer att se på festival (men A gillar honom så vi har sett honom innan) men jag stod hela natten vid ett bord precis bakom DJ båset och daaaaamn vad fascinerande att stå 4 timmar och se på när han dj:ade! Super intressant! Det kändes som jag inte ens hörde musiken jag bara såg den.
 
 
 Så med andra ord, jag hade en awesome vecka!

Private Premium Instagram

Okej jag känner mej lite små dum att skriva det här på bloggen för jag tror ju inte NI är de jag inriktar mej mot (but I wish! And I will tell you why) men jag skriver det endå... 
 
Jag har startat en Instgram Premium!
 
Alla bara men omg du har what?
Men snälla nån...
 
Men hold on! Let me explain.
 
De flesta har väl hört om Snapchat Premium? Hhmhm. Dethär där tjejer, modeller, whoever säger betala mej 10 dollar så får du se mej dansa runt naken. Typ. Vilket JAG alltid tyckt låter väldigt eh ja tja, desperat? Billigt? Sad? I dont fucking know, just like eeeehm. 
 
Så varför har du hela friden kommit
på att du ska göra det då?
 
Men det är ju det som är grejen - I dont!
 
Först och främst har jag inte Snapchat och kommer aldrig skaffa (prövade det i typ en månad för 3 år sen och hatade det. Laddade ner det igen för en månad sen och jag har ALDRIG förr kännt mej så oteknisk och "gammal" när jag FÖRSÖKTE förstå mej på Snapchat. Jag fattade ingenting och kände mej dum, fuck no Snapchat någonsin blir del av mitt liv). Second of all, jag vill inte att folk ska betala för att se mig naken för jag kommer aldrig vara helt naken (förutom när Playboy ringer lol). Så det är inte grejen med varför jag startat en "premium" Instagram , det handlar inte om att betala för att se mig naken.
 
Nähä nå varför vill du att folk ska betala åt dej då?
 
Jag har aldrig tidigare tjänat pengar på min Instagram. Jag minns för 3 år sedan, när jag säkert bara hade runt 20 tusen följare och folk redan då frågade om jag inte tjänar pengar på det. Och mitt svar har alltid varit nä, det är inte mitt mål. Jag vill inte vara en sell out. Jag vill inte ge den känslan som så många online ger, att de försöker sälja sig själva och sina trogna följare. Men folk blir så himla förvånade och säger jag borde, och borde ha MÖJLIGHETEN att känna något på hur så mångs följare jag har. But I dont. Och det är inte så himla enkelt heller. Iaf har det inte varit det för mej.
 
Jag nådde precis 100 tusen följare på Instsgram. Och för att vara ärlig, jag tycker det låter lite. Det nummret ser såååå litet ut på internet, det är ingenting. Modellerna jag följer har miljoner följare. 100k är ingenting. Men, när jag var på festivalen Ultra ändrade jag mitt tankesätt. Där på festival området var det 120 tusen människor per dag. Och det är jävligt många människor. Fullt. Och det var då jag insåg, att se sina internet följare som riktiga människor. Inte bara ett nummer, utan faktiskt människor (som det egentligen också är). Då plötsligt låter det ju helt otroligt tokigt att jag har 100 TUSEN RIKTIGA MÄNNISKOR som har bestämt sig för att följa mitt liv på Internet. Det är ju helt galet.
 
 
Sen var det en annan grej som slog mej. En följare skrev, som ett skämt, till mej något i stil med att tänk om varje en av dina följare gav dej en dollar så skulle du vara rik. Och det är ju sant. 1 dollar är så lite, men när man sätter ihop det blir det ju plötsligt mycket.
 
V A R F Ö R  gör jag ingenting utav möjligheten jag har rakt framför mej?! Varför?!! Så, det är det jag alltså är nu är igång med. Jag prövar möhligheterna. Jag prövar. Om det inte funkar - fine! Jag prövade. Och såklart det kommer bli svårt att sälja något folk vill ha men jag inte ger. 99% av mina följare vill se mej naked (hur sjukt är inte det egentligen? Folk vill se något som varannan person på vår planet har, men när de vill se det på en specifik person blir de besatta).
 
 
Vad jag vill ge med en Premium privat Instagram är alltså inte att se mej naken. Jag ger dem något helt annat. Något som är way more intimt än vad naket någonsin kommer bli. Jag ger dem chansen att lära känna MEJ. Att faktiskt lära känna Pessi. Den där riktiga personen, inte bara den där tjejen som är rätt okej att vila ögonen på. Den här personen som skriver bloggen. Den där sjukt konstiga människan med udda humor. Småstadstjejen. Resenären. Glada blondinen. Den där känsliga men djupa själen med random funderingar. DET är vad jag vill ge dem. Det är vad jag vill de ska känna att de får igenom att suportra mej med 20€ i månaden. Jag vill ge dem vad ni har fått här på bloggen i årtal. Jag vill ge dem MEJ, den riktiga jag. 
 
 
Det är det jag menar med att jag önskar det var NI som ville supportra mej igenom min Premium privata Instagram. För det är precis den sidan av mej jag gett er som jag vet ni följer och älskar, som jag nu vill ge till de som faktiskt bryr sig om vem JAG är (pluss lite mer urringning än min normala Instagram). Fast jag är ju rätt säker på mina kära blogg följare (som jag räknar med är mest Österbottningar, tjejer) inte har lust att slänga ut 20€ per månad för att se mer av mej. Men iaf har jag nu gjort möjligheten till de som vill. 

March 2018

 Alltså crazy att det är den sista Mars redan! 1/4 av året har redan susat förbi, hur sjukt är inte det?! Och vad har jag åstadkommit år 2018 so far? Well det känns som ingenting, det känns som jag inte ens fattat att det ÄR 2018! Men hey jag har väl visst gjort grejs. Jag glömmer ibland vilket liv jag lever. I mina ögon känns det som jag inte gjort eller åstadkommit något yet this year, men i de flestas ögon har jag ju varit i gång med hur mycket som helst. Bara de 3 senaste veckorna har jag varit i 2 länder och på två festivaler, i mean thats vad de flesta gör på ett år. Jag har ju också haft en massa photoshoots de senaste 2 månaderna, så det är ju verkligen inte så jag inte gör något som helst (eller?), even if it feels like it. 
 
Hängde en vecka i Chile och på 3 dagars festivalen Lollapaloza (som var waaaay bättre än förra året!) chillade i VIP mestadels men såg också bland annat Pearl Jam, Red Hot Chili Pepers, The Killers (så jäkla bra!), Deorro, Kygo, Volbeat.
 
Hängde på min FAVORIT FESTIVAL I HELA VÄRLDEN - Ultra. Alltså. Jag får nog göra en hel skild post about Ultra. Igen. Har så mycket känslor för electronic dance music festivaler. Well anyway såg Swedish House Mafia, The Chainsmokers, Dash Berlin, Nicky Romero (så sick att se honom! Upptäckte Ultra tack vare hans gig jag laddade ner från Youtube för typ 4 år sen?), Marshmello, Tiesto, Kaskade, Jauz (bästa setter hela weekenden!), David Guetta osv osv. Awesome!!!
 
Okay men current update då? Whats going on i ditt liv Pessi? Hmm ja tja, vi kan väl börja med att säga jag är fucking lost. Resande höll ju mej igång. Jag minns den där känslan för ett par år sen när resa var ALLT jag ville och jag tänkte inte låta någon eller något stoppa mej. Inga pengar för resande? Work for it get it and go. Du gillar inte att jag reser och vill lock me down? Ur min väg bye. Du gillar inte att jag modeller i bikini? I dont gives a fuck bye. Mitt motto var på den tiden dont tell me what to do för jag visste vad jag ville. Jag saknar den där känslan. Den där I know what I want I don't care what you say känslan. Liksom vad hände? När tappade jag den där röda tråden med livets viktigaste mening - att ha känslan att vilja ha något så mycket allt annat och andra på sidan om bara får step a side medans man go all in i det tills man känner sig nöjd. Var är passionen?
 
Foto cartelexport
 
Annan grej som börjat dyka upp i mitt huvud som jag aaaaaldrig har haft en jäkla fucking tanke på är framtiden. Alltså. Att jag plötsligt känner att eh jag kan inte göra si eller så för om 10 år betyder det att jag är här eller där och har det eller det och inte det och det och blablabla.... Wtf andomfggggg Jess vad händer med dej?! Liksom jag har aldrig ens förr tänkt att öh vad betyder det egentligen att tex ha en pojkvän från andra sidan jorden. Liksom framtida sett, seriöst sett, familje sett, vuxet liv sett. De blir ju liksom inte så att man kan gå 2 kvarter till mamma o pappas när man har en gnällig unge man vill ha lite fri tid från i en timme. Eller när man vill vara hela familjen samlad. Eller när man vill ha barn som överhuvudtaget kommer se sina mor och morfar mer än 1 gång i året. Liksom... Jag vill absolut inte ha barn nu nononono, men jag vill ha barn NÅNGÅNG och jag har ju alltid haft idén i huvudet att mina barn ska växa upp i Finland, eller åtminstone Skandinavien, nära till min familj. Men hur går framtiden ihop med att jag inte vill at the moment hitta ett jobb och livsstil i Finland? Borde jag göra det "bara för" framtiden? Fuck no, så har jag ju aldrig levt och vill inte heller leva?! Jag vill ju go with the flow och vara här och där jag vill vara at the moment?! Men nu plötsligt känns det inte så bara bara eller smart att tänka så längre...?
 
 
Så med såna tankar i huvudet har allt känst löjligt jobbigt just nu över en framtid som just is a framtid och inget "riktigt". Enda riktiga som finns är ju egentligen only here right now... Men igår! Igår hade jag liksom the most empowering moment på hur länge som helst! Och det var liksom så sjukt, för det var detdär kommande the moment jag hade varit deppig över i flera veckor, the moment när A skulle flytta, utan mej, tillbaka till Chile och jag skulle stanna kvar ensam med ett par roomies i Miami. Liksom, so sad. Att vi går skilda vägar är the moment och har inga idéer om jag kommer flytta till Chile om ett par veckor eller åka vidare och hitta mitt egna liv någonstans i världen. Sooooooo saaaad, right?! Eller det trodde jag ju, och jag var so sad dagarna innan (och läste ett ordspråk ur min favorit bok The Alchemist som sa "My heart is affraid it will suffer" the boy tols the alchemist one night as they looked up at the moonless sky. "Tell your heart that the fear of suffering is worse than the suffering itself." och den quoten hjälpte lite när jag insåg att true that att vara rädd för saker, känslor, whatever är faktiskt värre än vad det egentligen i verkligheten är. Pluss varför ska man gå och deppa över saker som kommer istället för att enjoy det bekymmers fria nuet? Dumma mej.) , men right after det här see ya later aligator moment gick jag en promenad i månskenet och allt kändes SÅ BRA. Får man ens känna så? Säger bye till sin livspartner o vet inte när man ses igen o man känner sig empowering?! Och jag tror jag kind of liksom insåg jag tror det är mitt problem i relationer, jag skippar ansvar över saker och med det glömmer jag lite vem jag är, hur stark jag är och hur fucking independent JAG egentligen är! För 2 år sen gick JAG över 2000km SJÄLV och det var ingen som bar mej. Sure det skulle varit mycket enklare om någon gjorde det för mej, men så mycket mer fullfilling att klara det SJÄLV. Och det är väl det jag gör i relationer, jag hoppar bak på ryggen på den jag älskar och låter han passa upp mej och behandla mej som den prinsessan jag är. Fuck yes jag är en prinsessa, men fuck no att jag glömmer jag är en självständig stark klarar-mej-själv prinsessa! Och det var precis det jag kände igår. Ofc I can do this. Jag kan vara själv i Miami i ett par veckor och figure things out. För mej. Vad JAG vill. Utan tårar och oro över vem som ska gå och handla glass till mej och hålla om mej på kvällarna. Fuck that. I don't need anybody. Hur och när jag glömde det här om mej själv vet jag ju inte, men jag är glad jag insåg de här grejerna igen.
 
Fast endå är han min favorit person på jorden.
 
Och jag var så motiverad igår att jag gjorde en vecko och bucketlist för April månad. Grejer, rutiner, jag ska göra (tex blogga minst 3 gånger i veckan woho!) och jag känner mej så excited! Jag är ju för fan i Miami, min favorit stor stad i världen, time to live it! Och när och om jag inser nä hej vara independent i Miami suger, så finns det ju alltid tusentals andra stor städer i världen jag kan pröva på. Jag känner äntligen att jag faktiskt kommer figure it out. 
 
 
Jag får påminna mej själv om det hela tiden men jag gick ju faktiskt över 2000 fucking km, och det känns som om jag klarar det så can I do exactly anything I want! Jag ska bara först komma på vad det är

Brunette

Jag har köpt en peruk! Haha, har alltid funderat över hur jag skulle se ut som brunett. Så värt 12$ på Amazonf för att få svaret.
 
 
Vad tycker ni? De flesta av mina följare på Instagram fick iaf en chock och gillar mej som blondine way more. Men så förfärligt är det väl endå inte? I kinda like it?  

#InternationalPussypowerday

Eller kvinnodagen eller vad det nu ska kallas.
 
Foto taget av Charles Williams Photography förra veckan

Stylish

Normalt svarara jag typ aldrig på direkt meddelanden jag får på Instagram (får åtminstone 50-200 per dag så njä att svara på de känns lite njä), men här om dagen fick jag en helt basic fråga som jag tyckte har ett sjukt humor med ett oväntat svar så jag svarade faktiskt.
 
 
 
Frågan var "varifrån har du köpt där snygga toppen från????!?" 
H&M? Zara? Forever21? Online store? Kanske det e Prada eller Dior?! Vad gissar ni på?
 
 
 
Tja, vad än ni trodde trodde ni väl inte dethär haha.
 
 
 
 
Haha jag dör. Normalt frågar ingen varifrån mina kläder kommer från men
när klippt sönder en tshirt och knutit den runt nacken
känns det som en viktig fråga haha. 
 
Och för den som undrar, dem andra delen blev såhär.
 

Finnish Gambel culture

Jag har dragit upp dehär tankarna förr också men blev påmind om dem här igen förra
veckan på kryssningen i Karibien. Dethär med spelmaskiner och kasinon.
 
Först och främst har jag aldrig sett något "kasino" i Finland (eller Sverige, Danmark eller Norge). Jag är säker på att de finns, men jag själv har aldrig sett några. Jag har heller inte något minne om jag sett eller VAR jag sett spelmaskiner i de Skandinavisk länderna, men i Finland ser man dem ööööverallt. Speciellt i vardagliga platser, som typ vartenda supermarket, bensinstationer, kiosker och såklart barer och nattklubbar. När folk åker till Las Vegas, som alla vet är the place to be när det handlar om gambeling, så är de flesta så fascinerade över att spelmaskiner är everywhere! Till och med på flygplatsen när man landar i Vegas står spelmaskinerna på rad och väntar! Jag har en känsla av att jag sett spelmaskiner på Helgsingfors flygplats, men är inte säker. Men även om det fanns så är det inget jag uppenbart reagerat på. Som sagt, spelmaskiner är vardag för oss Finnar.
 
Denhär bilden har jag postat här på bloggen förr i ett annat inlägg. Jag tog den när jag var hemma och insåg att eeh har ingen någonsin tänkt på vad KONSTIGT det är det är spelmaskiner i supermarkets i Finland?

Och jag kan verkligen inte komma att tänka på något annat land av alla de länder jag besökt runt jorden än Finland var jag sett att det är så öppet som det e när det kommer till gambeling. Jag har faktiskt aldrig ens tänkt på vilken spelKULTUR vi faktiskt har. Jag själv spelade aldrig på spelmaskiner när jag växte upp, eller bodde i Finland, men många av mina vänner spelade ofta när man hängde vid bensinstationerna på kvällarna (haha för det var the places to be at när man var 15 år haha). Det var inget konstigt eller speciellt med det, helt vardagligt. Och jag har lagt märke till att oftast när man besöker någon av de platserna där det rör sig mycket folk i så står det alltid någon vid spelautomaterna. Helt normalt för oss.
 
MEN i resten av världen är att spela något heeeelt annat. De åker till en speciell PLATS för att spela, de sugs inte in att få lusten till att spela i förbifarten. Det blir lite som att onlinespela, då du själv gör valet att NU ska jag spela när du går till en spelsida eller söker upp online casinon. Du åker inte in till stan för att köpa mjölk och råkar gå förbi en spelmaskin som är placerad i supermarket, nej nej, du sätter på dej finkläderna och åker specifikt till en plats FÖR att spela - du åker till ett "kasino". I vissa länder och stater är ju inte ens kasinon lagliga, här i Florida vet jag inte hur det är, men i tex Chile är det bara lagligt att ha kasinon i huvudstads regionen.
 
Las Vegas baby! Grävde i mitt blogg arkiv (har ännu inte bestämt om det är pinit att titta tillbaka och läsa i min blogg, ellet om jag är tacksam för att jag skrivit ner varendaste konstig tanke i 10 år?) och hittade lite kasino och Las Vegas bilder från 2014 (!!!).
 
 Som ni ser, man sätter på sig finkläderna för att röra sig i kasino miljö. Inte mjukidbyxorna på väg efter mjölk till supermarket.
 
Men anyway (enough med nostalgiska bilder) på kryssningen vi åkte på här om veckan hade de ett stort kasino på ett av däcken som vi gick och checkade in ett par kvällar. Jag personligen är inte intresserad i Black Jack och den typen av spel som görs vid ett bord, och de enda gångerna jag satsat pengar på det är när någon annan spelat för mej. Men jag spelade faktiskt på en spelmaskin där ett par kvällar (bara för att det var en UNICORN spelmaskin! Haha I know, så lätt är det att få mej hooked på anything) och det var ju skoj för mej som typ spelat på maskiner mindre än 10 gånger i mitt liv haha. Och jag vann! Typ totalt 10$, vilket var vad jag spelade med från början (och såklart spelade upp också haha) men det var kul.
 
 Ingången till kasinot på båten. Inte så man går dit med handduken och
bikinin heller, man klär upp sig för att gå och spela.
 
 Men något som jag, min familj och de flesta gjorde och gör är att köpa skraplotter eller lotta. Det är helt normalt för oss, det är vad man gör, köper en skraplott nu som då eller lägger in några rader på vecko lotteriet. Det kanske inte är något man pratar om, men jag har då ALDRIG sett någon av de människorna jag umgåtts med runt hela världen köpa en skraplott? Eller lotta? Eller jag har faktiskt en gång sett min killes pappa köpa skraplotter till dem på skoj från en liten lotteri kiosk i Spanien. Vilket faktiskt var en kiosk bara för lotter, så jag gissar det kanske är rätt vanligt folk köper lotter i Spanien då? Och vid närmare tanke köpte nog mitt Danska ex skraplotter nån gång per år?
 
Och nu när jag tänker på det har jag en känsla av att jag sett privatpersoner sitta på gatan med buntar av någon typ av lotter de säljer, men minns inte i vilket land det kan ha varit (Vietnam kanske? Eller Costa Rica eller något?) men det känns väl inte så seriöst.
 
 
What about you? Är det vanligt att ni betalar pengar för något i hopp om att vinna pengar? Och samtidig njuta av den lilla underhållningen och spänningen det ger. Spelar ni på maskiner? Online spel? Lottar ni? Skraplottar ni? Eller spelar ni Bingo Lotto (haha flashback! Jag minns när vi va små, typ under 10 år, och satt framför tvn med våra Bingo Lotto kuponger när den LOKALA Österbottniska Bingo Lotto lördagskvällarna ännu fanns. Vem minns dem?! Och den dar Otto bjornen eller vad det nu va? Hahah aaw..)?

Rubbish

Vill ni veta vad jag INTE FATTAR. Nedskräpning. Hur KAN MAN? HUR? HUR kan man känna behovet att slänga något ur tex sin bil. Eller man går på gatan o käkar chips och dricker kaffe, o när man e klar med det faller det bara oooops hur händerna o man märker det inte ens. HUR KAN MAN?! Vilken del av kroppen man än använder när man tänker ut att man ska slänga något i naturen är jaa fan jag finner inte ens ord. HUR KAN MAN?!
 
 
I Finland är det väl inte värdens största problem. Kanske för att vi redan i lågstadiet har städdag 2 gånger (iaf vi hade det?) om året och går runt i byns diken och städer upp idioters skit. Kanske det är redan då det kommer i oss att woooh this sucks och this is vad som händer när man slänger en tom godispåse ur bilen. Men anyway, visst är det MÅNGA idioter i Finland också som inte tänker och skräpar ner.
 
Men jag undrar bara HUR det känns för dem? Är det inte något i deras kropp som SKRIKER wtf stopp??! Det är det iaf i min kropp, jag skulle aldrig ha hjärta att slänga något i naturen. Om jag umgås med någon som gör det kokar jag inombords. Om någon jag dejtar skulle i misstag tappa något eller deras servett flög iväg så liksom förväntar jag mej att han springer snabbt som fan för att fånga det igen. Man lämnar bara INGET efter sig!!
 
Tanzania och Colombia är vinnarna av de 2 mest nedskräpade länder jag själv upplevt. Visst har jag sett det i hela Asien och South America också, men T och C är de värsta jag reagerat på. Och sure, i de länderna är man ju uppenbart inte lika utbildad och förstående som vi i Skandinavien är. De slänger en plåtburk i djungeln för de FATTAR inte bättre än så. Låter väl hårt att säga man är DUM och outbildad om man skräpar ner, men fuck yeah att man är! De FATTAR inte mer än så, de förstår inte, och har aldrig ens tänkt på vad som händer med en plastpåse i naturen. Så egentligen är jag inte arg på länder som de, jag känner mej bara otroligt ledsen för deras skull att dom verkligen är så hjärndöda. Sorry not sorry.
 
Men när en människa från ett utbildat land slänger något på gatan är jag arg på personen. Eller jag borde väl känna det samma, känna sorry för någon som är så jävla fucking hjärndöd? Nej för de VET vad som händer med nedskräpning. De VET. Men de väljer ÄNDÅ att skräpa ner. Fuck you people.
 
 
 
Denhär bilden är från när jag bodde på en gård ute i outbacken i Australien
8 år sen, och texten under bilden är vad jag skrev från då.
 
"Nar man bor pa en gard som e flera tusen hektar stor finns det ingen sopgubbe som kommer ut en gang i veckan och tommer soptunnorna. Darfor har alla gardarna sitt egna lilla sopdumpp. Vilket jag inte fattar mej alls pa. Bara for att man graver ett mega stort hal i marken dit man slanger allt fran godispapper, olburkar till bil batterier, gammla bil delar och tvattmaskiner, och tander pa det da och da, betyder det ju inte att det forsvinner. Det kommer ligga dar i ett par hundra ar innan nagon kommer orka bry sig att fora ivag skrotet. Det kanns valdigt fel. Varfor skjuta upp problem till nasta, nasta, nasta, nasta genrations manniskor. Becuse we are so LAZYYYYYYY?"
 
SICK!!!! 
 
Nu har ju jag säkert också nån gång i mitt liv tappat något och varit del av nedskräpningen i världen. Men jag har aldrig gjort det medveten (förutom när jag sänt flaskpost. Sorry!!!). Det enda jag lämnar i naturen är matrester. Äppelskrutt, bananskal, bröd, fågelmat.
 
Men så istället för att springa runt på gatan som Miss Städpolis och läxa upp varje idiot som slänger skräp hit och dit, så samlar jag bra karma igenom att nu som då plocka upp idioters skräp i förbifarten. Om jag är ute på en promenad och en tom flaska ligger där och jag vet att om 100 meter är det en soptunna, så tar jag helt enkelt upp den där flaskan. Och plastpåsar och annat skit som är på vägen dit. Och sätter det var det hör hemma.
 
 
I Peru, efter jag och C hade spenderat hela dagen i Machu Picchu och började gå ner för berget (som var utanför nationalparken) så tror jag det hela startade med att C kommenterade något om att han can not stand people som gör såntdär och pekade på en plastpåse fylld med godispapper eller whatever tryckt in i ett hål under nån trädrot eller något (ni vet, sånt folk gör och somehow tror är mer okej än att bara slänga påsen fritt. Nä om man gömmer den och den knappt syns så är det inget fel. Fuck your people.). Jag höll med om det, jag tål inte nedskräpning eller såna människor som skräpar ner, och jag satte handen i hålet och tog ut plastpåsen och dess innehåll för att bära med det ner för berget. Eftersom det var en plastpåse så började jag, vi, samla upp annat skräp på vägen ner. Kan väl lika bra fylla den där påsen fylld om man nu ska bära den hela vägen ner? Det hela slutade med att vi hade TRE plastpåsar fyllda med skräp efter den 40 minuters promenaden ner för Machu Picchu. Fucking Machu Picchu! Som folk kommer till från hela världen för att se?! Inte för att alla gör den där samma djungel hiken som vi gjorde (men garanterat över 100 personer per dag går den) men att folk som kommer till ett av världens wonders har hjärta att SKRÄPA NER?! Alltså jag får rysningar från hur arg jag blir över att bara tänka på det. HUR KAN MAN.
 
Random Machu Picchu bild bara för att. (Btw ser ni Machu P där i bakgrunden? Selfien är tagen på ett annat berg inne i National Parken ((ps. Noll skräp i parken, såklart.))
 
Vad som dock va kul va att folk vi mötte på stigen TACKADE OSS. Folk från hela världen, mest Amerikanare, sa tack för vad vi gjorde. De såg att vi plockade upp och det var så otroligt kul att höra deras uppskattning! Deras uppskattning över något som inte ens är deras. Något som inte är någons. Något som är vår allas! Naturen, moder Jord.
 
 
Jag gör det här som sagt nu som då. Plockar upp lite skräp på vägen. Inte allt, ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Och jag önskar att med det här inlägget att jag kanske skulle få någon inspirerad till att göra det också. Det handlar inte om att bli en städare och gå ner i rapadiken för att dra upp geggiga plastpåsar, det handlar mer bara om att göra lite, lite i förbifarten, istället för att bara kliva över det. Och när andra ser att du gör det, när du plockar upp random skräp i förbifarten, kommer det också slå en tankeställare i dem. Det får dem att tänka. Det blir en kedjereaktion - hoppeligen en tankeställare till att "jaa shit man borde inte skräpa ner", men hoppeligen också en tanke att "wow, vad underbart någon plockar upp skräp det vill/borde/kunde JAG också göra". 

.
2017
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj
.
2016
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2015
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2014
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar