Igr när vi retades (på skoj) med en arbetskompis för att hon inte ännu fyllt 18 år, och inte slipper ut på krogen under helgerna, nämnde hon en sak från förra året. Jag själv hade precis fyllt 18 år och var ute o söp. Hon och jag hade gått och pissat ilag i nån buske. Vid det laget kännde vi inte varann ännu, och hon sa att jag hade skrytit så om hur nöjd jag var över att jag var 18 år. Jag hade sagt något i stil med "Jaa, vad ska ni göra ikväll då? Själv ska jag ut på krooogen!".. Hon trodde jag skröt och var såå stor på mej bara för att jag var så stor, vuxen och myndig och precis blivit 18 år. Men herregud, jag var ironisk, sarkastisk, skojade och retades bara! Jag var ju inte seriös! Nej inte går jag runt o skryter om att jag slipper in på krogen?! Men någon som inte kanske känner mej förstår att jag bara narrar och skämtar? Jag började fundera närmare på dethär. Jag är väldigt ironisk och skämtsam i mitt dagliga tal. Hela tiden. Med kunder, med kompisar, på internet, in real life.. Men om folk verkligen tror jag är seriös när jag pratar sådär så måste ju verkligen hela Jakobstad tro jag är dum i huvudet? Haha, nej men seriöst?! Kanske jag borde skärpa till mej. Kanske jag tar allt för lättsamt. Kanske jag borde bli seriösare. Speciellt med folk jag inte känner från för.. Så de inte får nån knäpp och förvrängd uppfattning som t.ex. min arbetskompis hade fått intrycket av.

Bilden på mej här är ett bra exempel. Jag är varken fjorton år, precis druckit en six pack eller full som fan. Nej! Men någon som inte känner mej förstår jag tror, och vill tro, det.