Day 9 in NZ - Alpine Crossing @ Tongariro



Oj oj, det blev en lång novell dethär..

Men läs ni som orkar eller har en tråkig kväll!
Kolla bilder eller videorna i kommande inlägg ni som
inte orkar ha sago stund om vulkan vandringar just nu!




Vi stannade två nätter i Taupo. Ena dagen gick ju åt Sky Divingen, och nästa dag var vi anmälda till en liten promenix uppe bland nån kulle! Trodde vi..

Vår buss guide hade tydligen inte nämnt att man måste vara hundra procent frisk och i topp trimm för att klara av att gå denhär sträckan, som en annan buss guide hade berättat åt våra rumskompisar. Eeh, jag är jävligt förkyld, kan inte sova på nätterna för jag har sån täppt näsa och hals. Pluss att jag inte gått längre än 100 meter sen i början av november när min gå-ut-och-gå-vän lämnade oss (jag skojar inte, det är faktist sant, jag har inte rört mej nått sen dess! Fast tidigare denhär veckan har jag kanske gått max 1km i sträck, MAX..). Sen kom det fram att det inte alls var någon liten gullig promenix på max 3h som vi hoppats och trott på.. Det var en 20km lång vulkan klättring i 8h!! Pluss att bussen till vulkan berget starde 05:40 på söndags moronen. Nice.. Men jaja, kör ba kör, tänkte vi.

Det var sådär lagom varmt väl framme i starten av vår färd. Aningen jätte, jätte mycket varmare när det började gå lite uppför. Aningen bortdomnade händer när vi kom i samma höjd som molnen. Och aningen inte-tänka-på-annat-än-att-dö kännsla på toppen.

När vi kommit de första 5km kommer en skyllt. "Klarar du dethär? Har du tillräckligt varma kläder? Mår du bra? Är du verkligen säker? Fattar du vad du ger dej in på? Om du fortsätter vidare från och med nu, finns ingen återvändo. Från och med nu, KAN DU INTE VÄNDA OM. Fattar du?" Typ så. Jag som redan pausat tusen gånger (vet ni hur jobbigt det är att gå upp för ett berg?! Som att springa 8h i ett trapphus, seriöst, prova det..) innan denhär skylten dök upp. Kanske för att jag är skit förkyld och all ansträgning blir dubbelt värre då, eller bara för att jag har dålig kondition från förr? Men ääh, kör ba kör, så tungt kan det väl inte bli? Det går ju en massa kinesungar här, om de klarare det så klar väl jag det (de fortsatte ju självklart inte längre än de 5 första km, men det fattade ju inte jag).. Sa jag att jag trodde det inte kunde bli värre? Åh så fel jag hade.. Nästa gång jag trodde samma sak så visade det sig också bli ännu mycket, mycket värre..

Som man kanske kan räckna ut när man går uppför en vulkan så går det mest UPPför. Man går UPPåt, man lyfter benen UPPåt. Det är tungt. Jag visste verkligen inte hur jag skulle klara det. Jag ville sitta ner på lavaklossarna och gråta. Även fast de, på endel ställen, gjort upp trappor eller mjukare underlag så var det endå största dels sick-sackning uppåt mellan små svarta stenblock. Ett par gånger funderade jag på om det vore värt att slänga sig nerför nån av de hemskt branta klipporna, så en helikopter bara kunde komma och rädda mej och sen föra hem mej till hotellets varma säng istället?

Som sagt, jag var dödslut redan efter de första 5km. Då hade inte ens den riktiga gång-klättringen börjat.. Jag pausade efter varje 5 metrar i backarna. När det en gång var plattland njöt jag och hoppades på att jag inte skulle möta flera lava berg. Eftersom vi delade berget med molnen, så såg vi inte långt framför oss. Man kunde tro flera gånger att "YES där borta är vulkanens topp, bara 20 meter kvar!" När man sen insåg att efter 20 meter bakom molnen fanns det ännu mer, och ännu mer, och ännu mer klättring. Som sagt, jag stannade var 5 meter, oskojat.

Om jag tyckt detta med klättringen/uppförgåendemadrömmsbranter var en madröm (som jag verkligen tyckte!!) kunde jag aldrig fasat för kännslan när vi börjat NÄRMA oss toppen.. Med ben som skriker av trötthet, och plötsliga piskande hårda vindbyar, uppe på en höjd där molnen seglar, ståendes på en 4 meters bred kant på kratrarna med lösa stenar som får dej att seriöst tro du kan blåsa bort. Du kan inte andas på grund av att vinden tar luften av dej, det är dålig syre på den höjden och du är så rädd så du håller andan. Jag fattar inte hur jag inte kunde få mer panik än vad jag fick. Ni kan aldrig tänka er kännslan, att verkligen inte kunna lita på att du hålls kvar där du står utan plötsligt kan slängas ner 100-tals meter neråt mot hårda lava stenar.. Om du en gång börjat falla ner för berget, så slutar du knappast innan du landat i slutet eller på plattland i nån krater. Det blåste så otroligt mycket där! Jag var skit rädd! Den rädslan går inte att gemföra med t.ex. Sky Diving hoppet. När jag hoppar ner från ett flygplan med en kille bakom mej som tar hand om fallskärmen, vet jag att jag innerst inne att jag kommer överleva och inte skada mej. Men att stå på en smal kant med branta kanter på varsin sida om en med en vind som är så hård att du inte kan stå rakt upp. Då är jag rädd. Var är fallskärms killen då? Står han där nere vid brantens slut och tar emot mej? Det blåste hårt konstat uppe på toppen, men när de extremt hårda vindbyarna kom måste vi huka ner oss på knä så vi seriöst inte skulle blåst iväg och aldrig återvänt. Jag var så rädd! Någon utsikt hade vi ju inte heller eftersom det var så molningt, så då just känndes allt bara som en pina..

Som tur var gick Michelle & jag tillsammans med två andra svenskar. En av dem, Jan, har vandrat uppför Kebnekajse, så han sporrade oss och gav oss tips och råd så vi skulle orka. Utan allt det peppande, så skulle jag aldrig orkat eller klarat det..

Efter toppen började det äntligen gå neråt (nähä?!), ÄNTLIGEN. I början av nedförsgången var också tung.. En massa lös grus som man sjönk ner i i branta nerförspackar. Jag tror alla landade på baken nu som då där. Men sen när man kom ner från toppen-toppen så kunde man skymta och urskilja bland molnen glittrande blå vatten hål en liten bit längre ner på vulkanen! Då känndes det så mycket mera värt allt. Så vackert! Man kunde också känna varma ångor som kom ut mellan bergstennarna från vulkanen. Molnen var inte lika många på denhär sidan av berget, så nu fick vi äntligen njuta av de milslånga utsikterna.

Den betydligt enklare, men fortfarande tunga, färden neråt fortsatte bland lite enklare och mjukare landskaper, efter en stund. Efter att ha gått över smala stigar slingrandes längs bergskanterna, sen över till kaninernas favorit slätter med en massa gräs och blommor kom vi plötsligt ut mitt i en regnskog. Regnskog och regnskog, det var ju klart det inte var det, men det såg ut precis som det! Vilken plötslig skillnad. Från piskande vind med grå läskiga moln till sångkvitter och forssar i skogen, på bara några timmar.

20 km låter ju inte långt. Bergsvandring låter inte så farligt jobbigt. Men seriöst, dethär var verkligen hemskt. En sträcka på 20 km tar man sig snabbt och enkelt fram på på plattmark med två par fötter. Max 3h? Men om den samma sträckan tar uppsakttad tid 8 timmar.. Fatta vilken terräng vi gått i! Och fatta hur rädd jag var.. Men i slutändan, när man förstått att man verkligen did it såå, det var lungt värt all rädsla, svett och pina.

Det dör årligen folk på dessa vandringar på denna vulkan. Vinden var hård idag, och de varnade oss om det innan (hehe, vi sov i bussen och missade uppenbarligen de orden så vi fattade aldrig att det kunde vara så farligt som det kanske kunde vara). Men vi klarade det!!



Just do it. We did it.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
2014
Jan
Feb | Mar
Apr |
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun | Jul | Aug | Sep| Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar