Backpacker


Cambodia

40 dagar mellan flyg in och ut ur Vietnam (ja jag har faktiskt en biljett vidare ut ur Vietnam i slutet på Mars!) trodde jag skulle bli över till en massa tid. En maaaaassa. Skulle ju hinna göra hela Vietnam, Cambodia och Laos under den tiden. Säkert norra Thailand också. Alltså gott folk vet ni hur lite 40 dagar är på resande fot?! Jag borde vetat. Hinner just och just med en liten Cambodia avvikare nu i ett par dagar (om det inte vore för min visum situation skulle jag skippa Cambodia och spara det tills jag har minst en månad för det och se hela landet istället för ett par punkter jag vill till nu) innan jag reser uppför kusten på Vietnam. Stress här. Jag är verkligen en sån som önskar jag kunde göra och se allt, helst på en och samma gång. 


Men hey, en indisk medicin man kikade i mina fåror i handen och sa jag kommer ha ett långt liv (jag har alltid haft känslan jag kommer dö ung), så ingen panik med att se hela världen på en gång, jag har många år kvar till det och jag kan bra besöka samma länder igen. Så chill Pessi, chill.


Phu Quoc Island

Fast jag skrev i förra inlägget jag vill och tänker köra inläggen i ordningsföljd blev det ju lite skit samma nu när jag endå inte gjorde det med förra inlägget? Så ja tja, vi kommer hoppa lite fram och tillbaka med inläggen här men nu kör jag iaf med vad som hänt de 3 senaste dagarna och tar vad som hände innan dess senare. Okej? Ingen bryr sig Pessi, bara ge oss lite halvnaket så är vi glada. Okej okej!
 
De 3 senaste dagarna har jag spenderas på Vietnmas största ö, Phu Quoc, som ligger väst på Vietnam och Cambodia. Den är typ 70 km lång och 40 km bred, typ tror jag? Så inte världens största direkt.
 
 
Men den är super fin. Okej inte finaste jag sett, men super fin endå! Höga djungel berg i mitten av ön och en del fina stränder runtom den. Det finns en main city här som heter Doung Doung med huvud stranden Long Beach. Rätt turistiserat men inte så farligt. Första natten tog jag in på ett svin dyrt hotell (eeh min standard på dyrt kanske bör ses över... Det kostade 26€ per natt alltså..) och de 2 andra nätterna har jag bott på ett hostel (5€, ja tack!).  
 
Första dagen körde jag en beach, slappa och kika runt dag och checkade in deras natt marknad på kvällen.
 
 
Andra dagen tänkte jag göra min Vietnam-moppe-körnings debut. Vilket gick hur fint som helst - utan karta och halvvägs död iphone (ja jag hatar iPhone). Improviserade runt och såg punkterna jag typ ville se av ön.
 
 
Pluss att jag tydligen tog "Adventure Road" runt halva kusten också. Omg vet inte hur det ens är lagligt för turisterna att köra på den (speciellt med tanke på att det verkar som 1/3 del av alla som kör i Vietnam nångång kör omkull? Tur att jag haft moppe erfarenhet sen jag var 13?) helt jävla offtrack i djungeln över käpp broar och sand och alltjävla. Haha, skit kul ju! Gav också en gubbe lift, haha karma väntar mej.
 
 
Sen var jag plötsligt löjligt långt borta på ön och solen började gå ner, så firade min so far so good moppe överlevnad med en kokosnöt i solnedgången innan jag körde snabbt som tusan tillbaka innan det blev mörkt.
 
 
 
Dag 3 bokade jag in en snorkling tripp till norra ön. 15€ för hela dagen ute på havet med ett fiske stopp, två snorkling stopp och lunch. Inget att jämföra med Great barrier reaf I Australien, men bättre än förväntat! Super avkopplande och härligt.
 

Wanderlust

 
"It is in all of us to defy expectations, to go into the world and be brave, and to want, to need, to hunger for adventures, to embrace change and chance and risk, so that we may breathe and know what it is to be free."

Phu Quoc

Egentligen ville jag göra blogg inlägg i ordningsföljd. Alltså vad jag gjorde i lördags vill jag kommer en story om innan jag berättar vad jag gjorde idag osv. Men, eftersom jag är en sago fabbo och vill berätta saker så tar inläggen lite extra lång tid när det ska fixas historia och bilder. Så jag avviker lite från vad jag egentligen vill publicera om mina senaste 4 dagar tills det är färdigt fixat ihop, och istället visar lite mobil bilder från igår och idag, bara för jag har dem på Instagram också. Bara som utfyllnad. Berättar senare var och vad jag gör, tills dess får ni läsa av bilderna.


14 days in Vietnam

Idag firar (firar?) jag min 2 veckor i Vietnam dag. Tiden går så himla fort! Börjar få lite tidsbrist känner jag? Fast egentligen inte, jag reser ju själv, jag kan åka vart jag vill och stanna så länge jag vill så egentligen är jag ju så stressad eller icke stressad jag väljer att vara. 


Och helt ärligt gillar jag verkligen Vietnam. De flesta människorna (de som inte är trötta på turister) är super vänliga och framför allt hjälpsamma. Inte på ett turistigt fake jag-vill-bara-ha-dina-pengar-sätt som i typ Thailand. Det är billigt och det känns endå på ett helt annat sätt än Thailand, turist och rese mässigt. Jag har ju inte bara varit i Thailand på 1 veckas sol slappa semester, vilket jag också varit, men jag reste ju igenom där första gången i 3 veckor, så har också prövat på den typen. Och so far så känner jag mej mer som en traveler än turist i Vietnam i jämförelse med Thailand, för Thailand är bara så packat med turister och allt är gjort för dem. Men jag gissar det beror på vart man åker? Hur som haver, so far, älskar jag Vietnam. Enda grejen jag hatar och sakta försöker anpassa mej till i Asiatiska länder, och ja söder i Europa också, är dethär med tiden. Om någon säger vi åker, ses, gör det eller vad som helst kl 07 - så ska det då också vara vid 07! Inte 07:05, 07:07, inte 07:30, inte 08, 09, inte något annat än 07! Det har jag lite svårt med eftersom jag själv inte är sån. Men mitt motto under resan är go with the flow, så ja, jag tar det bara som det kommer.

Try Everything once

Jag hade en ätar dag igår. Inte min vanliga ätar dag var jag dyker ner i godis, pizza, glass, alltjagser, utan en pröva-allt-konstigt-jag-kommer-över. Det var ju intressant och jag vill härmed påstå jag kunde klara whatever FearFactor tv show. Alltså jag vill varna kängsliga läsare att inte läsa dethär inlägget..
 
 
Låt oss börja med att räkna upp listan på mer eller mindre speciella saker jag prövat tidigare: - svärdfisk, myror, anka, ren, lamm, buffalo, snigel, musslor, oyster, grodlår, krokodil, känguru och ja tja det var väl det? Kanske inte så imponerande, speciellt med tanke att inte ens älg, hare eller kanin är på listan? Meeeen nu har jag prövat vatten-Buffalo, orm och något som faktiskt är listat över världens äckligaste saker att äta - "bulat".
 
Okej vi börjar med vatten Buffalon, hur var den? Tja det är väl en ko så inget märkvärdigt med det? Super seg.
 
 
Orm då? Ja det var ännu segare. Det var en liten orm så det kändes som det bara var ben, skinn och inälvor - inte mycket kött. Coolt endå att pröva.
 
 
Okej men vad är Bulat då? Alltså eeh, jag skulle aldrig prövat det om det inte var för att min Couchsurfing host insisterade jag bara måste pröva det. För det är ju rätt coolt att äta sånt som ser ut som något du aldrig skulle äta? Och är listat att vara det äckligaste man kan beställa i världen? Eh.. Bulat är ett ägg. Den versionen jag fick är marinerat och kokat. Ett marinerat kokt ägg, okej kul? Med ett foster i. En anka.
 
 
Som tur är de här bilderna inte så tydliga över det, tänker inte äckla er med fler, men googla om ni vill bli super äcklade. Men ja, man käkar allt - hela ägget, gulan som har liknande blodådror i sig, vitan som har blivit hård och seg, och kyckling fostret som utvecklat näbb, ben och vingar.
 
 
Varför fan skulle man äta något sånt och varför existerar det ens? Jo där finns en bra historia bakom det! Back in the days, när bönderna inte fick i sig tillräckligt med näring och behövde allt de kunde få, så lät de äggen hållas lite längre än normala ägg man äter, tillräckligt länge att fostret bildades. För det är så mycket mera protein i en kyckling baby än i bara ett vanligt ägg. Så enkelt, billigt, relativt snabbt och bra sätt för dem att få mer näring in i deras kost. Varför äter Pessi något sånt år 2015 när det finns miljoner olika bättre sätt att få i sig näring och protein? Good question. Vill jag ha salmonella eller? Det kändes inte så äckligt just där och då - men tanken på det bara morgonen efter, och nu, får mej att må illa.  
 
Såååå för att ha något annat som sista bild i huvudet efter att ha kikat på pezsi.com så kan jag också visa bildbeviset på att jag prövade på Gingseng, Vietnamesiskt kaffe (såå mycket godare än finskt!) och en kokos-bön-ris efterrätt.
 
  
Okej, over and out för äcklig-mat-bloggen.

I haven't traveled everywhere - but it's on my todo list




Deuter Backpack

Okej finally så har jag köpt en ordentligare backpack. Vietnam är verkligen inte gjord för att explore med en suitcase. Okej det är ju ingen 170 tusen liters ryggsäck som ersätter min egentliga reseväska, men det är en 55 liters Deuter som iaf låter mej göra ett litet längre äventyr än min senaste 2 dagars trip till Vung Tau. Och äventyr är precis det jag ska göra! Reseväskan stannar i HCM och min Deuter baby följer med mej i ett par dagar. Adventure here I come!


Walkaholic?

Om någon spenderar en stunds tid med mej upptäcker de flesta rätt snabbt mitt behov av att gå. Alltså I don't really know what it's all about men jag måste kunna få GÅ. Kanske jag kommer bli förlamad eller något när jag är 32 och liksom behöver gå hela mitt livs gång innan dess? Anyway jag går, och jag går mycket. De flesta tycker jag är sjuk i huvudet. Typ förra sommaren i Norge, när jag jobbade fysiskt hårt och stod 12-14 timmar om dagen så skulle jag envisas med att gå till och från arbetet, 30 min per väg. I en bra vardags rutin dag i Danmark eller Finland måste jag ha en timmes powerwalk om dagen för att må bra. Madde och jag kom fram till att det perfekta jobbet för mej vore att arbeta som Google Map bilen fast till fots. Alltså det var ett skämt, sånt görs ju inte till fots? Trodde jag tills jag mötte Lulu från Japan som hade jobbat precis som det - att gå 7 timmar om dagen för att kartlägga områden. Haha okej det är jag gjord för. 


Men här om dagen upptäckte jag en grej. Jag har försökt sätta igång med meditation och sånt, bara för jag är intresserad och fascinerad av det och jag tror det vore bra för min spiritjunkie side, men mina promenader ÄR min meditation. Det är vad som renar, rensar och gör mej glad på ett nollställande sätt. Inte en enda gång en timmes promenad skulle få mej sur eller negativ på något som helst vis, det gör all motsats till det.


iPhone har ju en healthy app som automatiskt räknar ut hur mycket man rör sig om dagen. Jag vet ju inte hur exakt den stämmer, men mitt medeltal på en vecka ligger på 20 000 steg, 14 km, om dagen. Haha eeh yes I told you, jag behöver gå. Idag gick jag t.ex. in till stan, bara för att jag var uttråkad, och dagens kilometer saldo har slutat på nästan 23 km. I know - I'm sick?


Chúc Mừng Nǎm Mới

Alltså ni förstår inte vilket awesome sätt Couchsurfing är att resa på. Det är att resa, det är inte att vara turist, det är verkligen något helt annat. Jag älskar det. I Ho Chi Minh bor jag hemma hos en familj som gör både Couchsurfing och hostel, så tillsammans med dem och en massa andra resenärer från världen över fick jag uppleva det kinesiska nyåret, som firats de senaste dagarna men som inleddes med nyårsafton igår och nyårsdagen idag, på Vietnamesiskt vis. Skulle jag det inne på ett hostel eller hotellrum? Don't think so. So here it comes, första dagen av det kinesiska året 2015 var denna söta familj bjöd oss att fira tillsammans med dem.
 
 
Everything is Karma, så jag köpte denhär nyårs gåvan till dem igår. 200k, 8€, är värt att få ge glädje. 
 
 
Klockan 8 var frukosten serverad. Tjocka nudlar i soppa, stickyrice rullat med bananblad med banan och kött innuti. Till efterrätt blev det Vietnamesiskt godis, torkad kokos, morötter, nötter, och annat mystiskt gott. Och så fick vi lycko pengar i ett rött litet kuvert som man ger på nyår.
 
 
Allting var stängt idag, såklart det är ju nyårsdagen, men jag åkte in till stan ett par timmar anyway och njöt av atmosfären. 
 
 
När vi kommer hem igen står middagen serverad och hela tjocka släkten är över och har en feast vi får vara med i. Aaaw fatta hur underbart?
 
 
Underbar äkta upplevelse inga som helst turist byråer eller pengar kan ge.
 
Jaa, och dethär är en väldigt annan sida av mej jag vågar (?) visa upp här. Det är inte dendär lösnaglar, sminkade, fina tjejen som jag normalt vill visa upp. Det är jag, men dethär är också jag. Äventyrliga, simpla, IdontgiveafuckhowIlook-jag. Jag har egentligen ganska svårt att visa upp mej sån på sociala medier, för det är inte så NI ser mej. Och nödvändigtvis inte heller vad jag vill ni ska se mej. Men min blogg är min dagbok, ni är mina vänner, för er vill jag dela med mej utav allt, både den sexbomb visionen av mej och denhär sidan. Hoppas ni uppskattar det.
 

Picture Collage Vung Tau

För att bilder säger mer än ord, here comes Vung Tau.


Life is Good



Yes or No to IPhone?

Okej nu har jag haft min första iPhone i typ över en vecka. Vad tycker jag om den? Hatar jag mej själv för att jag aldrig skaffat en tidigare? Är det de bästa som hänt mej sen jag upptäckte jordnötssmör?
 

Okej ärligt? Jag hatar den. Jag kände det från första stund och efter att ha gett den tid så hatar jag den fortfarande. iPhone är en jävla hype, en hype jag föll för. Den är inte på något som helst bättre än vad min Sony med Android var. Kanske det är en vane sak och jag kanske börjar inse hur awesome det är med tiden, men nu just nej. No way in hell nej. Den är så förbannat simpel, och kanske det är det som är grejen med dem, men den kan verkligen göra så mycket mindre än jag önskar en tusen dollars telefon kan göra. Android kändes absolut mera utvecklad och värd pengarna. 
 
 
Men med tiden som går lär jag väl glömma bort hur awesome Android är och börja inbilla mej iPhones är bra... Men nu just, med färskt minne av min kära Sony, så kan jag verkligen inte gilla iPhone... Förlåt!

Vietnam


Vung Tau

Idag packade jag med det livsnödvändigaste i mitt liv i en liten ryggsäck.

Eeh ja, ni ser vad jag prioriterar som nödvändigt i mitt liv. 

Hoppade på en av de lokala bussarna, hoppade av och på en annan och bad om en biljett till Vung Tau. 


4€, 4 timmar att komma 100 kilometer och så var jag framme i byn dit stadsmänniskorna från HCM åker över helgerna för att slippa stor staden.


Jag fick en ny kompis på bussen också haha. Fattade 36% av vad han sa men han bjöd mej på lunch och körde mej till hotellet med sin moppe så söt va han iaf. Ännu en gång bevisat att man är aldrig ensam om man inte väljer vara det. 

Jaha va ska jag göra i Vung Tau då? Här hade jag tänkt chilla i 2 nätter innan jag åker tillbaka till HCM på onsdag när det är nyår (alltså 2015, du kommer så bli legendarisk i Pessilandia med att först invigas i Sydney, först i världen, och sen fira in det Kinesiska nyåret i Asien. Bra!). Känns som jag tappat hela min Australienska solbränna så ska ha en hel strand dag imorgon hade jag tänkt, sköööönt. Och så tror jag att jag har gjort årets investering här redan, betalade 50 cent för något jag aldrig i livet trodde jag skulle använda...


Haha omg ja, ett mun skydd. Köpte den i rosa så den matchar min midje väska som jag också aldrig trodde jag skulle använda (omg vad händer med mej....). Nej men helt seriöst, bara efter 3 dagar i dethär landet hade min hud blivit fucked up så hell no till finnar, går hellre runt och leker typisk Asiat än får oren hud. Men please don't tell anyone jag går runt med munskydd, sjukt pinsamt ju? 


Så fint får man bo för 8 euro per natt. Okej fint såg det väl kanske inte ut på bilderna, men i verkligheten är det faktiskt riktigt okej. Har ju aldrig ens betalat så lite för hostel var jag delat rum med 15 andra? Så 8 euro för eget rum och badrum är dröm för en backpacker.

Be Mine?

 Sådär Valentines Day igår till ära vill jag skriva ett par rader om hur min dröm kille aldrig kommer vara.
 
 
Jag vet, man ska inte fokusera på det dåliga och istället bara blunda för det, men medans jag reser och träffar så många olika människor så hittar jag bara inte mej själv utan också förståelse i vad jag tycker om i andra och inte. Jag är verkligen inte en sån som bryr mej i utseendet för att känna en connection till en kille, det är så mycket annat som spelar roll.
 
Big no nos om du någonsin ska vara
del av Pessis potentiella pojkvän värld:
 
1) jag vill aldrig, under några som helst omständigheter, se dej klia, ta, whatever, dej själv i skrevet. Seriöst. Med handen utanpå eller innanför dina byxor. Så jävla äckligt. Om du behöver klia dina pungkulor eller sätta din penis tillrätta, gör det på en toalett eller var fan som helst utanför synfältet från andra.
 
 
2) kiss och bajs humor kommer du aldrig ha med mej som din flickvän. Eller vän. Nej jag vill aldrig höra eller se dej prutta. Eller rapa eller annat svineri. Fattar inte humorn med det och kunde aldrig ha en pojkvän som gjorde det runt mej.
 
 
3) snarkar. I don't care hur kär jag än är i dej och vi har nått till fasen att vi sover tillsammans, om du snarkar så är du out. Jag. Klarar. Inte. Av. Det. Helt seriöst, jag hatar det.
 
 
4) smackar. Enough said. Om det kommer ett enda ljud från din mun som inte borde vara där när du äter är jag ledsen att vår kemi är död.
 
 
5) du inte är en gentleman, du tar inte och lyfter min väska, du öppnar inte dörren, du låter inte mej gå först, alltså nej det kommer inte få mej långt.
 
 
6) om du kliar dej som en tok. Dethär är en ny punkt på saker jag inte tål som dykigt upp under den senaste tiden. Jag hatar uppenbarligen kli-ljudet, naglar som skrapar mot hårig hud. Det hatar jag tydligen. Visst får man klia sig, men inte som om man hade löss och är helt rabiessmittad.
 
 
Omg ja, ibland fräts jag sönder innifrån att bo på hostels.....
 
Låter jag omöjlig? Kommer jag dö ensam? Ja troligen. Men som sagt, jag bryr mej seriöst inte mycket om utsidan. Insidan, sättet en människa är på - det får mej tänd. En connection till en person, det behövs för att jag ska älska vara runt dej. Därför spelar alla sånadär, kanske, småting en jävligt stor roll för mej. För hallå jag e ju själv så jävla perfekt, klart min prins ska vara utan skavanker?
 

Ho Chi Minh City

Såå, jag har börjat komma igång med livet här i Nam. Ho Chi Minh, eller också kallat Saigon, är ett sånt ställe mamma skulle se i 5 minuter och förbjuda mej vara i för det är så förbannat kaotiskt. Nu kommer hon nog sova dåligt om nätterna när jag skrev det..? Nej men seriöst, alla dessa motorcyklar, vespor och kaos. Ni fattar inte om ni inte ha sett det. Thailand eller Bali är inget i jämförelse med dethär. Första dagen var helvetisk att våga ta sig över en gata (för glöm detdär med trafik ljus), men med tiden så kan jag faktiskt hålla med om tipset jag fick om hur man ska krossa gatorna; - "gå bara, se dem inte i ögonen". Och ja, hur farligt det än låter är det de bästa sättet. De har koll på det, på sitt kaos, även fast man aldrig skulle tro det.
 
Jag bor cirka 10 km utanför centrum av staden, med en super snäll kille som heter Sam
som använder sitt hus som hostell / couchsurfing. Älskar hur jag och hans mamma komunicerar
även fast jag fattar noll Vietnamesisk och hon extremt lite Engelska. Hon har till och med lärt mej
att räckna till fem, haha! Super sött. Nu ska jag bara komma ihåg hur man säger hej och tack så
känner jag mej som ett proffs. Btw, jag har världens sämsta språkhuvud, lovar.
 
 
 
Förutom hosten jag bor hos, så har jag träffade en tjej från Japan jag har hängt med. Eller ja tja, om man snackar till någon och man berättar varifrån man är och det första de säger är "MUMIN!" och drar fram en jävla Mumin bok ur sin backpack, ja då kan man inte annat än älska en sån människa. Pluss livet i början på sånahär ställen blir lite lättare när man är två.

 

Vi har varit på zoo. Som kostade beroende på hur lång du är, men eftersom jag är över 1.30 meter så kostade det 50 000 för mej, alltså typ 2 euro. Kan inte riktigt säga jag njöt av zoot eftersom det kändes väldigt fel. Djuren har det säkert helt okej men allt kändes endå så jaa.. Jag vet inte. Vill nog inte riktigt rekomendera det och är lite ledsen för att jag stödde verksamheten. Men visst, om man är super uttråkad i HCMC så visst är det värt ett besök.

 
 
Men vad jag däremot rekomenderar (okej kanske inte som många av mina läsare råkar ha vägarna till Vietnam, men om) är War Museum. Kostar 15 000, alltså typ 60 cent. I know, sjukt billigt i dethär landet.. Tror dethär museumet också är en av de absolut mest rekomenderade grejerna på Trip Advisor att se här. Jag är väldigt ointresserad i sånahär grejer, typ i Australien finns det en massa krigs-monoment och såna grejer men jag har verkligen alltid haft noll intresse i det. Det har liksom varit och farit, det är super ledsamt och så vidare men time to move on. Men dethär Vietnam kriger var verkligen något speciellt. Så himla sorligt och lärorikt. Att läsa om det, att se alla bilder, från under kriget, efter kriget, hur vanskapta människorna blev av giftet, hur miljön förstördes, allt. Det verkligen hade en sån djup känsla i sig. Vad Amerika gjorde i Vietnam är helt sjukt. Jag hatar krig men det var verkligen intressant att sätta sig in i det och jag har en känsla jag kommer besöka fler krigs ställen här i Vietnam.
 
 
 
Förutom det har vi lallat på runt i stan och Ben Thanh Market. Tagit in kaoset. Varit överdrivet stolta över att hitta rätt bussar och bara klara av att ta oss fram utan att bli överkörda. Till min stora förvåning vill jag säga att ja, jag gillar Vietnam riktigt riktigt mycket redan. Och jag vet med mej själv jag inte gillar stor städer, speciellt inte kaotiska storstäder men det har sin charm, men det är nog människorna, the locals, hittills som fått mej att gilla det. Ja en del vill bara ha ens pengar, men de flesta är super söta och vänliga utan att kännas fake.
 

Breakfast Vietnam Style

Dethär tänker jag göra till min standard frukost i Vietnam. Dragon Fruit. Bara för att jag kan, och för att de ser coola ut (hej rosa) och kostar inte en miljon som hemma i Prisma. Pluss att de är rätt goda också.



Day 1

Jag har överlevt mitt första dygn i Vietnam - vilket absolut inte är en självklarhet. Där är många sätt jag redan kunde dött bort på, speciellt med maten. De säljer ju mat överallt i alla dessa små gatukök som vanliga västerlänningar aldrig skulle äta från, men jag äter allt utan oro. Men hur man ska förklara det till någon på ett annat språk är ju en annan grej. Hur som helst fick jag på något sätt beställt mat till mej själv, jag menar jag tänker iaf inte dö av svält. Väldigt stolt över mej själv där (magic happens out of the comfort zone), och så småningom kommer jag väl också bli bekväm med dethär att använda händer och kroppsspråk för kommunikation.
 

Perth-KualaLumpur-HoChiMinh

Ni förstår nog inte känslan när man lyfter från ett land och ställe man älskar. Själen gråter. Nåja, Australien kommer jag åka tillbaka till oändligt många gånger, det är inte ett hejdå, bara ett see you later. Nu är det ett nytt kapitel i reseboken! Och det är Vietnam. Jag är väldigt annorlund inställd på Vietnam än på andra ställen, mina förväntningar är extremt låga och jag vill hålla det så. Först och främst hade jag noll intresse i att åka hit. För jag vet det kommer bli svårare än vad jag är van med. Folk som inte pratar Engelska, annan mentalitet, fattigdom, desperata människor, primitivt, jag förstår mej inte på deras pengar osv. Sånt jag inte är van med, men gillar när jag väl kommer igång med det. Jag gör denhär resan mest för att tvinga mej ut ur min comfort zone. Jag älskar Australien och Amerika för det är så extremt enkelt att resa själv. Alla är hjälsamma och pratar engelska. Det är dags att pröva på något annorlunda - Vietnam är min start på det.
 
 
 Fick en ordentlig smak på Vietnam livet redan igår när det var så förbannat invecklat med visum faderullan. Normalt skulle jag nog tappat tålamodet och bara varit sur och tvär och redan där och då sagt till mej själv jag hatar Vietnam. Men som sagt, jag håller modet uppe med låga förväntningar och är väldigt accepternde till sånt under denhär resan. Det är bra för mej, det är utmanande och spännande och kommer vara lärorikt för mej.

The days without a Phone

 You know what? Sen jag blev stulen på min telefon har jag hamnat i så många fler sociala situationer än på länge. Seriöst. Jag hade 2 hela telefon fria dagar som var så bra jag undrar varför jag ens köpte en telefon för 1000$. Well för man behöver en telefon hur som helst, sådär av säkerhetsskäl och sånt, right..?
 
En söt tjej, Frida, från Helsingfors som jag aldrig, sett, träffas eller hört om kontaktade mej via Facebook. Vi har en gemensam vän hemifrån, och på något vänster hade Frida blivit tipsad om min blogg, följer mej på Instagram och där igenom sett att jag är i Perth, där hon också e! WOHO, Finland goes Perth liksom. Hon skickade iväg ett meddelande på FB om jag hade lust att ses, efter lite trassel med kommunikation utan telefon så mötte jag upp med henne och 15 killar och partajade med dem hela natten. Fick till och med campa över hos hennes killes föräldrar where I meet an awesome fun gentleman with the biggest and most beautiful house I ever seen in Australia (detdär var inside hyllande till Frida's pojkväns söta far som jag lovade att såklart nämna om på Finland's coolaste blogg). Och jag fick min egna största säng jag någonsin sovit i. Seriöst alltså man kunde ligga alla vägar i den utan att tårna föll ut över madrassen. Aaaah<3 Näst dag droppade de av mej vid närmaste tåg station, jag tågade in till stan var allt fortfarande var stängt vid halv elva, en random kille sprang upp mej och började snacka med mej (nothing speciellt med det egentligen för det händer löjligt ofta.) och efter att gått igenom standard proceduren varifrån jag kommer, hur fin jag är, vad jag gör här, har jag en nummer blablabla, så frågade om vi skulle ta en kaffe nu och till min egen förvåning sa jag "why not".
 
 
Precis, why not, även fast jag är spontan och social är dethär nog en ny nivå av min sociala spontanitet. Väldigt out of my comfort zone att bara gå ensam till ett café med en främling och tvingas ha konversationer. Vilket var jätte kul! Satt och snackade med denhär Italienaren i 1,5 timme typ, vilket var väldigt inspirerande och intressant (där har vi orsaken jag hatar gå ut på klubbar för att möta människor, för med dem skulle du aldrig sitta och snacka om livets mening. Du vet inte ens vad du snackar om med dem för du hör inte ett piss på en klubb endå).
 
Sen gick jag för att göra dagens mission som var cheat day vilket var vad jag väntat på - white chocolate macadamian cookies från Coles. Köpte en låda med sex stycken, gick och satta mej i en foodcourt för att käka dem, och eftersom jag inte satt med näsan i en telefon för att hitta wifi utan kollade runt mej öppet kom en tant förbi med en kaffe i handen som jag bjöd ett kex till för jag var säkert det skulle passa bra med hennes kaffe. Hon var super söt och hon gav mej 5 dollar för det. Haha seriöst aaaaw!! Jag bara men nej sluta ta bort dina pengar!!! En cookie kostade typ 50 cent och hon gav mej 5$ bara för att "you are a traveler right?". Naaw!! Sen har jag små snackat med typ allt och alla. Typ varenda säkerhetsvakt på bussstationer, om busstider, om vart och hur och när, hur Afrika är, hur rekord varmt det är i Perth och blablala. Köpte surprise surprise mer cookies cheatday till ära och bjöd en busschaufför på dem. Jag hade en konversation med en hel buss också på kvällen, alla-snacka-med-alla. Hur kul alltså! Jag gick ju också till Apple Store, snackade med 2 olika arbetare innan jag fastnade att snacka i minst 1,5 timme med en annan. Och det var då inte bara om Apple och iphones. 
 
 
Allt sånthär är saker som jag vet aldrig skulle hända
om jag hade en telefon. T.ex. när jag förhands skrev
dethär inlägget satt jag på tåget, inslukad i denhär
jävla telefon bubblan, ute från resten av världen, bort
från allt socialt och människor. Det är hemskt. Mina
2 dagar utan telefon var de bästa dagarna på en
lång tid. Det är ett uppvaknande jag ska komma ihåg.
Buuuuut, en grej med att vara utan telefon - det blir
inga bilder! Det suger. Speciellt blogglägg utan bilder
suger, så det betyder jag får slänga in lite random
bilder av min sista dagar i Australien (buhu!!)
 
 
 Någon undrar vad en backpacker äter? Detdär äter en backpacker
ala Jessicas meny. Riskakor och tonfisk. 1.80 dollar.

My Honest Opinion About Alcohol

Här kommer ett super långt inlägg jag pushat i lång tid att publicera. Denhär texten skrev jag faktiskt i Maj förra året, när jag precis börjat jobba med nya människor och jag precis kom hem från en kväll ute på en pub. Jag minns jag var så otroligt frustrerad när jag skrev det. Även fast jag ändrat mitt synsätt lite under nästan ett helt år som gått sen jag skrev det håller jag endå fast i allt som står. Jag har aldrig publicerat det för jag ville fixa till texten, men efter att ha läst igenom det nu så många månader senare så tycker jag inte texten behöver fixas till. Det är skriven precis exakt så som jag känner, och det kan man också urskilja. Here it comes, mitt lnga inlägg om vad jag tycker om alkohol.
 
 
 
De som kännt mej sen jag varit i någon av åldrarna mellan 13-20 skulle aldrig trott jag skulle skriva dethär inlägget. Fan, jag trodde ju verkligen aldrig dethär om mej själv ens... Jag var en av de absolut första i min åldersklass som gick över riksåttan till travbanan under Sursik discorna för att dricka häxbladningar eller tigga av någon av de äldres utköpta öl. Allt med alkohol gick ner, fast det var en flaska blandat med öl, vin, whiskey, vodka, allt. Jag var absolut den som drog med och "lärde" flera kompisar att dricka och festa. Jag var absolut alltid den mest fulla. Jag skulle absolut alltid visa hur mycket och snabbt jag kunde dricka. Jag var absolut den fest gladast av dem alla. Jag har spytt flera liter. Jag har slocknat, däckat, fallit och rammlat. Jag har gjort, sagt, slagit, sparkat, grälat, förstört personer och saker, och framförallt gråtit flera hundra liter. Jag har dansat på bord, på barer, runt stänger, på mot och runt folk. Moraliskkrapula, fyllemat, borttappade bankkort, vad hände igår ögonblick och ångest. Va fan hände, när tog dethär slut??? Vaknade jag upp en hangover dag där jag sa aldrig igen och menade det?
 
Ni som följer min blogg nu vet att jag knappt aldrig festar, och aldrig att jag dricker ett glas vin eller öl på en fredag kväll. Och jag HATAR faktiskt att säga nej till alkohol. Eller inte till alkoholen, men till människorna. Speciellt till nya eller när jag är runt nya människor. Jag hatar att behöva ses som tråkig. Världens torrboll. Folk som inte häller i sig sprit är tråkiga, that's how it is. Eller gravida. Alltså helt enkelt tråkiga. Jag hatar det mest över allt annat - att behöva ses som tråkig och up tight bara för att man inte dricker varendaste helg. För jag känner mej själv - jag är fan inte tråkig! Jag är fan inte hon som inte festar. För det gör jag. Jag verkligen älskar att festa, det är så jäääävla kul. När jag en gång gör det. Och det är inte varje dag, varje helg eller ens en gång i månaden. Från att jag var runt 15 år festade jag faktiskt MINST 3 gånger i månaden, alltså åtminstone mer än varannan helg. Upp till 20 års åldern. Och det var fullt ös medvetslös fyllor. Det var hög promille nästa-dag fyllor. Vissa perioder, typ i Australien (och såklart party veckor och resor), kunde det gå tidier var jag drack varje dag. Och problemet med mej är verkligen att jag inte kan dricka. Jag har nog aldrig kunnat heller. Det är inget eller så är det allt. Och när en liten tjej som jag "klarar av" att förfesta upp med en halv liter vodka innan man drar ut för 7 drinkar, 5 shottar och halsar 3 Breezers, på EN kväll, så är det bara upplagt för pinsamheter.
 
Så nu ska jag skriva om något som är en av de saker jag hatar mest i världen för tillfället. Något som garanterat är den största orsaken i många slut i alla typer av relationer, med vänner, pojkvän, jobb, karriär, liv. Och det är alkohol. Jag hatar och är så trött på det. Det är något vi alla använder. Du, jag, hon, han, de, vi ALLA. Från 12 år tills 104 år. Och det är FULLT normalt att dricka alkohol. Det har man gjort i miljoner tusen år. Det säljs överallt och vi dricker det hela tiden. Men vad är egentligen alkohol? Det är gift. Eller, alltså nej det är det ju inte, men om du häller i dej något som får dej att uppföra dej annorlunda, det blockerar din hjärnas normala funktioner, det tar på din motorik, du spyr av det, du mår illa ja allt detdär skiten du blir vad vi kallar "full". Full? Är det typ en förklaring till förgiftning? Herregud alla dehär symtomen står säkert på någon tvättsåpas beskrivning om vad som händer om man fått i sig det. Minns ni första gången ni drack en öl? Eller varför inte rökte en cigarett eller helt vanlig kolsyrad läsk? Hur reagerade du? Hostade du upp lungorna från cigaretten? Tyckte du kolsyran och läsken kändes konstigt i munnen? Och tyckte du inte att ölen/vinet/spriten smakade som den värsta skit du någonsin haft i din mun? Jo. Vi alla reagerade så den första gången. Och det är meningen. Ingen är född till att tycka vin smakar gott vid första klunk! Varför inte? Fråga din egna kropp det. Varför lyssnar vi inte mer på våra kroppar? Varför fattar vi inte att om vi häller i oss något som först och främst smakar piss, det får oss att tänka och se suddigt, och vi ibland börjar må dåligt av det så vi spyr ÄR fullständigt klara signaler om att det INTE är bra för oss? Varför har vi i flera tusen år ignorerat dedär och bara fortsätter och fortsätter tills vi faktiskt tycker ölen smakar gott, tills en halv liter brännvin går fint att ta ner utan att må dåligt, tills cigaretterna är något vi inte kan leva utan. Alltså.. Hur tror ni det känns första gången ni dricker bensin? Och hur länge tar det tills din kropp vänjer sig?
 
Men det jag mest är irriterad och trött över, och orsaken till att jag skriver dethär inlägget i ren frustration är det sociala. Att man helt enkelt inte att kan låta bli att gnälla på folk som inte dricker. Jag klarar inte av det. Speciellt med nya människor. De har så otroligt svårt att fatta att man inte VILL dricka 1 öl eller en moijito eller en Sommersby. För smakens skull? NEJ jag vill inte dricka det ens för smakens skull. Jag vill inte dricka Coca Cola, Fanta, Red Bull, Seven Up, Muminlimsa, whatever för smakens skull för jag tycker heller inte det smakar gott! Eller jo, ärligt, jag tycker en Bacardi Breezer smakar helt super gott en varm sommardag - men jag vet att min kropp inte mår bra av det och det är helt enkelt inte värt det. Jag får inget som helst ut av att dricka 1,2,3,4 cider. Jag blir kanske lite dåsig, babblar osamanhängande, rund under fötterna om vi ska se det som det positiva (eeh?) med det, vad jag däremot vet att jag blir är uppsvälld av all kolsyra, orkeslös och utan energi från alla de toma kalorierna och sockret, jag kommer må dåligt eller åtminstone inte känna mej som i normalt tillstånd. Och detdär är tillräckligt mycket orsaker för mej till att verkligen inte se mej själv få något ut av att dricka 1-4 stycken bara för det sociala. Då kan jag lika bra vara utan? Hur jag kom fram till dethär tog nog en lång tid men i Australien när jag var sjukt trött på de extra kilona som kom från att dricka en påse 5 liter goon på 2-3 dagar, när minnes luckorna kom fortare och fortare av mindre sprit (alltså vad är kul med minnes luckor?! Enda gången det är kul är på en dålig komedi) och när faktiskt en av mina ögon faktiskt började bli till ett lazy eye (med det menar jag att ett av ögonlocken faktiskt började hänga sig lite. Som seriös alkis varning?! Nej men nu är det som vanligt igen). Enda gången jag vill hälla ner alkohol aka gift i min kropp är när det är fest. När det är all in Las Vegas style (meheh, LV förra Halloween 2013 weekend var faktiskt unforgettable även fast jag inte minns mycket), när det är festival med vänner och grym musik, när det är något sommarfirande, när det är någon väns fest, när det verkligen är något och inte bara en onsdag kväll med några öl. Fatta - jag vill inte dricka bara för att DU vill. Jag är inte heller tråkig för att jag inte tänker dricka varje helg och det är helt okej att jag säger nej en gång, inte 229 gånger. Jag älskar att festa och jag gör det bra och hårt, men de gångerna ser jag till att all den gift jag häller i mej, all den skit jag gör, alla de pinsamheterna, alla de pengarna jag super upp är fan värt det och är en legendariska bra himla oförglömlig kväll.
 
Men det är verkligen ett grymt löjligt problem dethär med det sociala drickandet, det tycker jag verkligen. Det är svårare och mindre accepterat med ett nej till alkohol än tobak. Jag har aldrig rökt eller prövat en vanlig cigarett - men jag tycker det har varit lättare som en 15 åring med grupptryck runtom sig med att säga nej tack till cigaretter än som en 22 åring och säga nej till alkohol. Tobak vet vi alla att är farligt, det får vi en massa fel från och dör. Det är okej att välja att inte göra det, det är okej att inte röka. Alkohol vet vi också alla är lika farligt. Vet vi att det faktiskt är farligare än tobak? Alkohol kan faktiskt leda till en massa andra människors skada också?! Alkohol är ju mycket mycket värre än tobak! Men att säga nej till det går inte utan att få ett VARFÖR tillbaka. Va, ska du int ha, men bara en, vafö int, dricker du int, kom igen. Är det bara jag eller är det någon som håller med om vad jag skriver? Och förstår ni vad jag menar? Varför är något som alkohol en del av vardagen? Ett gift. Och kom inte med dedär kommentarerna om att ett glas rött är bra för hjärtat och bla bla. Det är det säkert. Allt är fint i måtta. Man ska njuta av livets goda osv. Som sagt, jag älskar ju själv att festa med alkohol. Jag har inget emot människor som dricker, absolut inte, och jag försöker inte få någon av er till nykterister eller något. Det är bara det att jag inte kan undgå signalerna från min kropp jag får när jag dricker alkohol som säger det inte kan vara nyttigt för mej på något som helst sätt och därför är det mitt val att inte dricka bara för att. Det jag har emot är människor som inte säger "okej de e fint häng med oss ändå!" och istället gnäller konstant om att man ENDÅ ska ta BARA en.  
 
 
 
 
Okej det var den texten, och kan ni urskilja hur trött jag var på alkohol där? Efter att jag skrev dethär så drack jag alltså en gång, det var i September. Enda gången jag drack på hela år 2014. Den kvällen hade jag kommit överrens med mej själv om att ta det lugnt, bara dricka så jag är salongsberusad och hålla mej kontrollerad och ha det roligt. För då hade jag inte druckit på 9 månader innan, klart jag bara skulle ta det chill. Speciellt runt människor som aldrig sett fröken full som en kastrull Pessi och bara fröken söt. Jag borde fattat redan innan jag kom fram till festen, när vi stannade vid en bensin station och jag köpte två cider och jag halsade den ena på 15 sekunder, att det skulle bli en fucked up night. Och ja, gissa vem som låg på gräset och grät mitt i natten och verkligen inte kunde stå, gå eller prata. Jag är en extremist och beroende människa. Sen dess har jag inte druckit. I början på mitt nu på gående resandet hade jag svårt att förklara till folk att jag inte ville dricka just ikväll, inte imorgon heller, kanske nästa vecka. Men ju mer tiden gick känner jag mig mera självsäker på att säga "I don't drink". Och jag känner mej också självsäker i det beslutet med mej själv, att jag faktiskt har valt att stanna nykter. Alltså ja, att jag helt enkelt inte dricker. Men i början var det skit svårt, och jag tror jag hade svårt med det eftersom det var inte en sån person som jag såg mej själv som. Jag dricker väl visst, inte bara just idag. Fast egentligen, gör jag? Nej jag har nu rest i 3½ månader och jag har väntat på den kvällen när jag känner hell yeah ikväll ska jag dricka. När jag känner så kommer jag dricka, men jag känner inte så. Och det inser jag sakta men säkert, att jag verkligen inte vill ha alkohol. Jag dricker helt enkelt inte mer, för jag, min kropp eller personlighet, behöver inte det. Jag är inte nykterist, men jag dricker inte. And I don't give a fuck om du tycker jag är tråkig på grund av det. För jag har också en stark åsikt om vad jag tycker om folk som häller gift i sina kroppar, och det är mycket värre än ordet tråkig. Men jag är så evigt glad och tacksam för alla underbara människor på min väg jag träffat som respekerat dethär, som har beställt mej Red Bull utan att fråga vadärdeförfelpådej, de som har sagt good on you, de som förstått att jag kommer inte dricka, de som facinerats av mitt val, de som stöttat mej och förstått mej. Och M som jag reste så länge med som aldrig tjatat på mej, även fast jag vet hon så gärna ville, men som accepterade det och som aldrig skulle få mej att känna mej dålig över att jag valde att aldrig dricka på våra 100 ute kvällar. Tack till de som förstår mej.

My Baby

Eeeeh fölåt för min ganska så tystnad här på bloggen, men det finns en orsak! Minns ni dendär förbaskade telefonen jag skulle ha innan jag åkte till USA på hösten 2013? Den som det blev en helt förbannat massa strul med för företaget skickade en låst telefon till mej, jag hade inte tid att få en ny, jag åkte till USA köpte en ny där, sen kommer hem till Finland och blir bestulen på den och sen köper en ny. Ja den telefonen, dendär jävla Sony Xperia Z1!  Ja och gissa vad, den är borta igen. Bestulen. Japp nej det var aldrig meningen jag skulle ha den, tydligen. That's how it goes. Försökte trotsa ödet men nej. No way jag köper en fjärde lika telefon, skulle väll helt garanterat bli attackerad av en krokodil eller något med den i handen. Kan liksom inte riktigt riskera det... SÅÅÅÅÅ, I got a new baby <3 Min första iphone!!!111Omfgwtfwowwowowowow!!11

 
Ja det var på tiden att gå över till iPhone familjen va?

Wild

Ååh jag är så ledsen jag lämnar Australien om ett par dagar... Men jag fick endå liksom lite ny rese inspiration ikväll! Innan jag åker vidare ville jag så gärna se filmen Wild som går på biograferna just nu. Mest bara för att Reese Witherspoon har världens största backpack på film postern och för att filmen heter Wild. Och för att jag fick värsta rysningarna genom hela kroppen när jag höll boken i handen för att läsa om den i bokhandeln, och om man plötsligt fryser i pluss 40 grader är det någon speciell connection som man har till whatever man gör eller håller i. Så jag tittade på filmen ikväll och den var väldigt djup, garanterat långtråkig för en del, men jag älskade den. Mest bara för att den var så soul-searching och för att jag kände igen mej på så många ställen. Ensam, stark, självständig, kvinna som gör det för sig själv, ingen annan, och som aldrig tänker ge upp på färden hur jävla motvind det än blir med whatever. Absolut sevärd för en del, inte alla, men en del.

 
I didn't know where I was going until I was there.

Just One Day

Alltså vilken dag jag hade igår. En av dedär dagarna som bara är helt perfekta, utan att man gjort något egentligen riktigt speciellt. Jag steg upp klockan 06 för att gå med min värd jag bor hos till gymmet, han köpte ett dags pass till mej (aaaw<3333) så jag bestämde mej för att bara göra cardio och abs om morgonen och gå senare för styrketräning. Hängde där 1,5 timme innan vi åkte hem, hade frukt frukost tillsammans med den andra couchsurfaren här innan vi alla hoppade i bilen för att åka till stranden.
 
 
Jag har fått problem med en av mina visdomständer (intresseklubben gör anteckningar) och jag hade speciellt ont i den just igår.
 
 
Jag vet, eller inbillar mej, jag har väldigt hög smärttröskel, så när något gör ont blir jag orolig att det är allvarligare än vad jag tror det är. Det har jag lärt mej the hard way så jag är rätt uppmärksam på smärta. Så på vägen till stranden ringde min värd (I know, he's awesome) till en privat tandläkare, som faktiskt hade en lucka i sitt fullbokade schema för dagen precis just då. Så vi körde där till och jag fick min tand upp checkad. Vad jag mest var rädd för var att den skulle vara super infekterad, bli värre med tiden, speciellt tills jag lämnar Australien nästa vecka och kommer till ett land jag helst inte vill behöva göra tand eller någon annan form av operationer i. För om man blir opererad i Asien, aah det är Asien jag åker till, så får man kolera, salmonella, malaria, hepati abcdefgh, fågelinfluensan, svininfluensan och garanterat en svans innan man dör. What's wrong with operationer i Asien din trångsynta blondin? Du har ju blivit opererad i Asien frivilligt ffs? Jaa men alltså... Nej vill bara inte. Så ville få det bekräftat här i Australien vad som var på gång där i munnen. Men allt var endå relativt okej, inget akut med att dra ut den, det kan vänta ett par månader, men kommer vara smärta från och till med den - vilket jag är okej med så länge jag vet det bara är pain (what doesn't kill you makes you stronger?). Så känner mej super lättad att fått det uppkollat. Någon av er som har skräck historier om visdomständer feel free att skrämma upp mej här och nu.
 
 
Mitt mission för dagen var också att ta några kopior av mitt pass, och köpa ett snorkling set. Och alla missions var completed innan kl 10, woho effektiv succé, 10 poäng! Testade mitt ap dyra snorkling set (fast varför jag inte köpt ett innan är en bra fråga?! Tänker aldrig resa längre söderut än typ Åbo utan ett någonsin igen.), hade en kopp te innan vi åkte hem igen.
 
 
Chillade med Mirrande Kerres bok hela eftermiddagen innan jag gick till gymmet för round 2. Kom dit 30 min innan ett Body Pump pass, så gjorde cardio innan jag hängde med på passet.
 
 
Omg vad mina muskler tynat bort. Haha seriöst. Hela sommaren gjorde jag 60-80 push ups (alltså riktiga, inga knän här inte) varje dag jag jobbade med K, vilket var 14 dagar per månad. När shoulder workouten kom i slutet på Body Pump timmen klarade jag max 5 push ups på fucking knäna. Haha jag låg där och skrattade för mig själv hur svag jag är. Eller grät jag? Egentligen borde jag ju gråta, vad händer alltså med min kropp?!!! Men what's that for när jag vet orsaken till varför jag tappat muskler och när jag vet vad jag ska göra för att få dem tillbaka. Att vara där på Body Pump timmen är ju ett steg i den right direction. Positive thinking här. Samma gällde benen, har nog tappat mest styrka på dem. Eller I guess it's hard to say eftersom jag inte gjort den här typen av körslutpåmuskelnmedenmiljonreps, som body pump är, på typ 2 år så kan inte riktigt jämföra med vad jag normalt gör? Men hur som haver, kände mej svag, men jag hade sååå kul. Body Pump är kul och det är en av orsakerna till jag fick en rutin på mina gym besök när jag började träna, för det var och är ju bara så kul och effektivt (rekommenderas varmt till alla!! Finns överallt i världen). Skakig, nöjd och belåten staplade jag ut ur salen över till rullbandet igen och gick på den med kollapsade ben i 45 minuter. Vet inte riktigt vad som hände där, inte alls bra att slita ut sig med att gå så länge efter man just dött från 1 timmes muskel pump, men blev bara så uppslukad i fitness & skvaller tidningarna och hela atmosfären och känslan att vara på ett gym igen. Kan liksom inte slitas så lätt ifrån det, känns som hem.
 
 
Gick hem och käkade frukt sallad, slängde mej framför tvn och chillade och tidigt i säng. En complete perfekt dag. Utan egentligen orsak, bara en vardag - men jag tror det är det som kallas lycka.

112 days to go

Jag har, typ, snart födelsedag. Just saying..
 

Money comes, money goes

Pessi, hur har du råd med att resa?
Det är nog frågan som flest förundras över, hur har jag råd att leva ett sånt liv jag gör? Resa världen runt kostar pengar, det gör det helt klart. Jag har varit hemifrån sen 16 Oktober, 111 dagar, Finland-Sverige-Danmark-LA-Mexico-Vegasx3-SanJose-SanFransisco-Hawaii-Singapore-Bali-Sydney-ByronBay-GoldCoast-Darwin-Perth. Hur mycket spenderar man på en sån tid? Massa pengar, eller hur.
 
 
Nej helt ärligt, jag vill ge samma svar på dethär som till "hur hade du råd med silikonbröst?" - pengar finns till allt du vill. Och prioriteringar. You'll make it work om du bara vill det. Helt seriöst. Resa är vad jag vill och jag make it work. T.ex. har jag betalat för boende 22 nätter utav 111, resten har jag precis gjort som jag sa - just made it work. Att resa är precis så billigt eller dyrt som man gör det till. Tack vare att jag hellre är en traveler än en tourist är det naturligt att de billiga, svåra, obekväma och invecklade alternativen fascinerar mej mera och jag dras till. 5 stjärniga hotell har jag inget intresse i, men soffor hos främlingar eller högsängar i samma rum med 10 andra - det dras jag till. Jag vet helt ärligt inte riktigt hur mycket eller lite jag spenderat under hela resan eller i medeltal om dagen. Överhuvud taget ingen aning, men jag tror jag lätt kan räkna ut det om jag vill, men känner inget behov av det just nu. Men det beror såklart på dagar, vissa dagar går det noll pengar till och vissa går det mera. Precis som där hemma.
 
 
Vad som kostar pengar är dock flygbiljetter och att ta sig från punkt a till b. Där går det inte att spara in mycket på. Men det ser jag som pengar jag skulle lägga på en hyra om jag hade ett "normalt liv" med en lägenhet där hemma. Världen är min lägenhet, så även fast jag betalar 500-700€ per månad i flygbiljetter (vilket jag inte gör. Har väl lagt igenom snitt, summan uppdelat, runt max 400€/månad/flygbiljetter) så är det precis vad det minst skulle kosta att bo hemma. Och jag är säker på ni läsare spenderar allt från 0-100€ på vardagarna, beroende på vad ni gör, äter, köper. Jag är säker på jag faktiskt spenderar mycket mindre pengar på att resa än vad många av er gör för att leva ett vardags liv i Finland. Jag vet iaf jag inte kunde komma undan så billigt med ett liv hemma som jag gör på resande fot. Ni har lägenhet och saker, det är vad ni betalar för, jag har inget materiellt, vad jag betalar för är ju egentligen gratis - upplevelser.  
 
 
Men jag kan inte förneka och jag måste också erkänna att jag är väldigt lyckligt lottad och har en massa tur i livet och träffat många underbara goda människor på min väg som varit där för mej och hjälpt mej på ett eller annat sätt igenom min resa. Såklart jag aldrig skulle kommit så billigt undan utan dem. Men jag har aldrig tagit något eller någon förgivet och har aldrig räknat med eller på någon annan bara för att komma billigt undan. Jag kan själv.

When I shop

Idag har jag shoppat! Ja helt ärligt det händer så sällan att det absolut är viktigt att nämna att jag faktiskt gjort materiella inköp. Jag samlar ju på magneter (tönt) från platser jag varit på så jag inhandlade det klart för Australien och Perth, och en random annan magnet (ja okej note to myself att det är den enda "annan random" magneten jag någonsin får köpa, annars går dethär med magnet samling lite över gränsen vad som är bara töntigt till extremt töntigt), jag shoppade en ny travel journey bok från Typo (seriöst, bästa rese dagböckerna finns där! Så alla som åker till Oz eller Singapore måste till Typo och köpa en, okej lova? Enda stället jag köper mina från.) och mest excited är jag över Miranda Kerr boken Treasure Yourself. Har spanat på den så många gånger så den skulle bara inhandlas. Super excited att läsa den och bli inspirerad att treasure myself och mina drömmar.
 
 

Everything you wish for

 

ComfortZone Love

En fråga jag varit orolig över sen jag visste om att jag skulle tillbaka till Australien är kommer det kännas lika? Kommer det vara som det var, kommer det kännas som det kändes? Det är ju det jag älskade. Känslan jag hade inombords när jag var i Australien. Jag har inte känt så någon annanstans sen jag lämnade Australien. Jag har varit i Singapore, Hawaii, Bali, LA, Vegas, San Fransisco, Thailand, Norge, Danmark, Estland, Frankrike, Spanien, England, Dubai och mer, sen jag lämnade Australien och hur glad, lycklig och bra jag känt mej och älskat ställena jag varit på så har jag aldrig känt vad jag kände i Australien. Och jag var orolig att jag aldrig skulle känna det igen. Att vad jag kände bara var en fas i livet. Jag vet man inte kan replay upplevelser, jag vet fast jag skulle resa det samma igen skulle det såklart inte vara det samma. Det fick jag verkligen beviset på t.ex. när jag försökte arbete i Magaluf. Jag hade så bra minnen, känslor och upplevelser därifrån sommaren 2010, men när jag åkte dit för att arbeta 2013 var inget det jag ville det skulle vara. Den känslan var borta och skulle aldrig komma tillbaka. Skulle det gå lika med Australien som det gick med min Magaluf?
 
 
Nä Australien är precis vad jag minns det som. Och jag har den precis samma känslan jag hade. Jag är så lycklig inombords. Jag är så otroligt glad. Det känns så rätt. Jag vet det är rätt. Jag älskar det här landet och jag älskar känslan jag får av det. Jag hör hemma här, det vet jag. MEN, det är precis därför jag svårt nog bokat en utresa ur Australien redan efter 1½ månad även fast jag får stanna i 3. Det är på min lista över nyårslöften, inte chilla och hänga på ställen jag rest till innan, ut och se nytt, världen är stor. Australien är en del av min comfortzone, jag ska ut ur den.
 
Därför har jag bokat en resa till ett land jag aldrig trodde jag ens skulle ha intresse i att se. Jag kommer så sättas utanför min comfortzone, jag är nervös och rädd, och det är precis det jag vill känna. Det kommer inte bli en lätt resa, men det kommer vara super givande, lärorikt och växande för mej. Next destination åker jag själv till om 10 dagar, med skräck blandad förtjusning.
 
 

2014
Jan
Feb | Mar
Apr |
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun | Jul | Aug | Sep| Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar