Thank you The Peak

Om det inte vore för att jag upptäckte The Peak, ett litet (okej det känns inte så litet när man går 5 km uppåt) berg i mitten av Hong Kong Island man kan göra en hike upp till och vandra runt på flera hike led och njuta av utsikten och naturen (och ensamheten), så skulle jag helt ärligt nästan säga jag hatar Hong Kong. 


Det lät ju lite hårt sagt? Att jag skulle hata HK om det inte vore för ett fjuttigt berg? Men nej jag är verkligen inte en stor stads människa, iaf inte i denhär fasen av mitt liv. Som tur har Hong Kong natur runt sig, som tur. Hong Kong är väldigt stort och består av mainland och öar (HK Island är "centrumet"), så hatar gör jag ju inte, det finns alltför mycket att se för att säga HK bara är en storstad. Men anyway, det ÄR en storstad. Och jag är inte en storstads tjej.

Pamper yourself

Alltså att fixa naglarna i Hong Kong trodde jag skulle bli en super enkel mission att checka av på todo listan. Men hell no vad det skulle vara invecklat!!! Det finns miljoner salonger, men att först och främst hitta dem är en pina. På nedersta våningen, utanför, av alla skyskrapor har de en massa skyltningar om nagel salonger hit och dit inne i byggnaderna. F4 Nail Nail, F8 Super Nail, F10 Super Duper Nail osv osv. Okej så man tar hissen upp och checkar in ställena som ligger i typ små lägenheter, som alla tydligen inte snackar Engelska eller har lediga tider eller super långa vänte tider eller inte gör extensions eller något annat som inte bara är som jag vill ha det. Så att fixa naglar för mej har tagit 2 dagar, sökandet väntandet och ja eh. Tillbaka i i-landsproblemens värld igen... Men livet i Pessilandia känns faktiskt minst 10% bättre med fina fräscha naglar. Skojar inte. Tatattaaaaa titta fina va! *publikens åååhwow*


Dyraste jävla naglarna jag någonsin betalt för. Men också de snyggaste! Och ja, jag har gift mej med mej själv, fast på höger hand, i Australien med en silver ring jag bär 24/7 sen ett par månader tillbaka, älskar den. 

När jag nu var igång med att skämma bort mej själv och slösa pengar (jag har en regel, när det kommer till pengar i något som har med mej själv och min kropp är det okej att spendera ett högre pris. Hudkrämer, naglar, lpg, gym, vitaminer osv får absolut kosta vad det vill får det är en investering i mej) betalade jag nog världens dyraste solarie. Solade 8 minuter och uträknat blev priset 2.5€ / minut. Omg ja matteskenier det är 20€ för 8 minuter. Vad prioriterar jag här i livet och på min resa riktigt och hur många miljoner har jag? Eeh. Anything and Everything that makes me happy. 


You know what i mean

En annan grej med iPhone... 
Autokorekt är inte lika bra som på Android.

 
Damp där.

To be Lonely

Det känns som jag spenderar många sånahär timmar i Hong Kong. Väntande med eller utan mitt bagage på olika Starbucks. Negativa med det: jag dricker svindyr kalori bombarderande kaffe, Positiva: att jag kan. Inte kan slösa mina pengar på att bli tjock och kaffe beroende, utan att jag kan sitta ensam, slappa av med en bok på ett café i en stor stad. Det älskar jag. 



Jag är en människa som gillar göra sånahär saker, spendera tid ensam. Jag är en sån som skulle gå på bio ensam, gå ut och äta ensam, vara offentligt ensam. Vilket är uteslutande, fel, konstigt, obekvämt och något som skulle försöka undvikas för en del människor, även för mej för bara något år sedan? Att visa sig själv vara ensam är något dåligt, för ingen vill vara ensam, ordet ensam är ett dåligt och negativt ord, om du är ensam är det synd om dej, du har inga vänner, du är konstig, outsider och ja det är helt enkelt super synd om dej. Men det är det ju inte. Det är ju raka motsatsen. Du är stark och bekväm i dej själv till en sån stor grad att du kan vara ensam. Så låt oss kalla det självständig istället för ensam.

Yay or Nay pyjamas?



Behöver jag en ny pyjamas? Nej. Behöver jag en pyjamas med unicorns? Alltid. Eller?

iPhone is too awesome

Okej iPhone, jag ger upp, jag fattar verkligen mej inte på awesomenessen med dem. Den är säkert sjukt bra, det är den ju också - Google it. Men den passar bara helt enkelt inte mejJag kommer absolut sälja bort den whenever jag får typ chansen för det. 



Någon intresserad av en SUPERULTRADUPERMEGABRAAWESOME svart 64 Gb iPhone 6 som är använd löjligt lite i två månadader med minimalt om inte noll skråmor, repor eller andra tråkigheter, den kommer med ett extra köpt glasskydd cover på framsidan och girly girly cover runt den så den är och har alltid varit skyddad. Pluss oanvända hörlurar och laddare. Och förpackningen, bruksanvisningarna, kvitto också om ni har lust till de. Pluss coolhets gradern lite högre än andra eftersom den e köpt i Aussie. Köp bort denna awesome hypade telefon som är värd 999 australienska dollar och säljs för eeh jag vet inte. Den e super awesome, därför jag inte klarar av att ha den och behöver en Android.


Eeh, tur att jag inte vidare-utbildade mej efter Handelsskolan, jag är inte så bra till detdär med trovärdig säljande.. Nej men seriöst, hojta till om ni är intresserade! Den är värd och betald för över 750€, om någon ger 600€ för den ser jag till att skicka den på posten imorgon. 

"Just be Careful"

 Jag kör på Couchsurfing här i Hong Kong också, och jag har ju alltid snackat så gott om CS och hur bra det är och allting. Jag kan erkänna jag hade en dålig magkänsla över en tidigare host i Australien, men inget dåligt hände och inget fel med att vara en weirdo som får mej bara lite på helspänn och stressad. Vi hade några stycken weirdos Madde och jag tillsammans också, men allt är 200 gånger mer avslappnat när man är två som här hemma hos en främling än ensam.
 

 Förutom han har det inte varit några större konstig feelis problem med några, men här i Hong Kong har jag verkligen haft en riktigt märklig en igår. Nej mamma jag textade inte dej om dethär för jag ville inte hjälplöst oroa dej, däremot tog jag kontakt med 2 personer här i Hong Kong (min första Couchsurfing host, och min fotograf vän) och berättade om min situation och oro eftersom de har chans att "rädda" mej och göra något om något händer.
 

Så whats The problem, vad hände?  

Couchsurfing funkar ju alltså så att man tar kontakt online med personer som bor i en stad man vill stanna i. Jag har kört på att göra officiella announcement på CS när jag kommer till ett ställe, där de boende i området ser att aha denhär personen kommer då eller då och de kan sända mej ett meddelande och erbjuda mej att stanna hos dem om de har lust. I Hong Kong fick jag oväntat 30+ meddelanden om erbjudanden. En del seriösare än andra och man kan normalt snabbt se igenom vilka som är weirdos och vilka som är normala. Alla har en profil på CS var de skriver en liten trudelutt om sig själv, men viktigaste avdelningen är var tidigare surfare kan ge positive, neutral eller negative kommentar över deras vistelse, både värdar och surfare får betyg över hur de är. Såklart inte jag stannar hos någon med negativa kommentarer, och såklart jag inte stannar hos någon med inga som helst tidigare kommentarer från surfare. Eller någon med konstig beskrivning om deras orsak varför de har CS. 
 
Här kommer exempel på personer jag artigt tackar nej till.
 


Jag HATAR när folk skriver något som helst med "drink". Typ att de inte kan ha mej där men vi kan mötas för en drink, vi kan ta en drink, vi kan gå ut på en drink, drink drink jävla fucking drink. I min profil har jag klart och tydligt skrivit att jag dricker inte alkohol - är det inte rätt uppenbart att jag inte vill gå ut och ta en DRINK.
 
Så nej jag är inte hjärndöd och naiv (Inte SÅ naiv) när jag väljer vem jag åker hem till. Men denhär gången hade jag uppenbarligen fel känsla. Eller egentligen vet jag egentligen inte om jag hade det?? Mitt omdöme är bra. Jag hade en bra känsla efter att ha skrivit med personen och checkat upp han online. Jag hade en bra känsla vid första intrycket och mötet med honom i den lilla byn långt utanför Hong Kongs city kaos, och jag hade en bra känsla fortfarande efter en timme runt honom. ENDA TILLS jag fick HÖRA annat. Av en främmande dam på gatan. 
 
Mitt intryck av Hong Kongare är att de inte är pratglada, lägger sig i eller bryr sig destu mer i andras liv så om en dam står utanför en offentlig toalett för att vänta på att jag ska komma ut för att berätta och varna om denhär mannen hon sett mej och mitt bagage tillsammans med så blinkar det stora varningssignalerna. Han väntade med mitt bagage på andra sidan byggnaden så han hade ingen aning jag blev varnad. Hon sa "are you staying with that man? The black man? I'm telling you, just be careful." och hon ville gå, så hon inte skulle framstå som en psyko, utan bara säga de orden till mej så hon hade sagt det, så hon skulle kunna sova om natten, men jag sa till henne nej seriöst va snackar du om JA jag gör Couchsurfing och ska hem till honom snälla du måste säga mer om vad du snackar om!!! 
 


Hon skulle med samma buss som vi skulle åka från den lilla byn med, till ett ännu mindre ställe, så jag gissar det är en alla känner alla känsla av ställe och hon berättade om att denhär mannen ofta har västerländska kvinnor över till sitt. Han bor ute i skogen, inga grannar och det händer då och då folk går förbi där med sina hundar, men that is it. Hon berättade om att det varit en västerländsk tjej där som hade escaped, sprungit igenom skogen för att få hjälp och med hjälpens hjälp gått tillbaka dit för att ta sitt pick och pack och åka därifrån. Hon snackade om våldtäkt, eller våldtäkts försök. Just be careful. Om jag känner någon annan i Hong Kong ska jag nog ta kontakt med dem, bara jag kan stanna någon annanstans än med denhär mannen vore det bra. Vet ni hur skrämmande dethär är att höra? 


Jag blev ju livrädd men allt kändes för konstigt för att backa ur, gå tillbaka till honom och säga hej jag snackade med en tant som sa du är en weirdo, våldtäktsman, psyco så eh ja alltså bye. För JAG hade ju inga dåliga vibbar över denhär mannen, det var damen (fullständigt psykiskt frisk, normal vänlig dam) som skrämt upp mej. Så jag åkte rädd i bussen tillsammans med honom mot hans hem. Vi hoppade av vid en busshållplats som var mitten på en väg, damen i samma bus mimerade orden be careful och krossade hennes fingrar till mej när jag steg ur, and och jag gick igenom skogen i 2km (inga grannar, ingenting) och kommer fram till hans lilla stuga. Village-house. Inget wi-fi, ingenting. Jag har inget Hong Kong sim kort till telefonen, så ingen möjlighet till yttre kontakt. Så jag bad han dela sitt mobila wi-fi med mej så "jag kan texta mamma", men bara 5 minuter för det var så dyrt för honom, och jag textade direkt över till de 2 i Hong Kong och berättade om min situation. Om något konstigt skulle hända vet de var jag är, jag skulle fixa hjälp och ringa dem. Bara så de var beredda och visste. De sa till mej sticka därifrån, inte ens riskera en natt. Men jag hade ju ingen dålig känsla över situationen. Ja han var weirdo, helt solklart, en del udda grejer och uppförande osv, men jag har stött på värre och han rörde inte mej eller skrämde mej. Men allt han gjorde och sa blev endå till något oroande för mej eftersom vad damen sagt. Och inte för att vara sån, för jag är absolut inte rasist, men alla svartasvarta män jag har haft att göras med i olika situationer (typ 3-4 stycken, inom modell branschen mest) har det varit något märkligt över. Av ett eller andra själ har de inte mentalt funkat riktigt mellan dem och mej. Det har absolut inget att göra med att de e svarta, det vet jag ju, det kunde lika gärna ha råkat vara rödhåriga eller Asiater eller alla med fräknar eller grodtår eller vad som helst, det råkar bara vara så personligheten hos de svarta männen jag har tidigare varit runt och erfarenhet från är märkliga upplevelser, så jag förknippar dem med det. Pluss mentaliteten är annorlunda mellan världsdelar, denhär mannen är från Afrika med 10 år i Hong Kong, och jag dömmer inte men Afrikaner har en annan mentalitet till kvinnor än vad västerländska män. Likväl har Araber, Asiater, din granne, vilka fan som helst, vi alla är olika! Jag dömmer inte och drar inte alla över någon som helst samma kamm , I'm just saying.
 
Var han bodde var det perfektaste stället jag varit på på länge. Det var så avslappnande, det var rakt nere vid en sjö och så vackert. Men jag kunde ju inte slappna av efter vad jag fått höra!! Livrädd att jag skulle behöva fly när som helst. Sov situationen var också rätt märklig. Jag kunde sova på en madrass inne i köket, som var ett rum med bara hade en dörr in från utsidan. Han skulle sova på soffgruppen utomhus. Jag bad att få sova utomhus, bara för att jag kan fly om något skulle hända och för att jag faktiskt älskar sova utomhus. Jag gick tidigt och lag mej för jag var faktiskt trött, jag sov med en vass pinsett i handen så jag kunde punktera hans hals eller picka ut ögonen eller vad som helst på honom om han skulle attackera mej om natten. Jag sov ju inte riktigt bra liggande där beredd att döda. Men jag drömde om vårt sommarhus i Finland och plötsligt var det klockan 10 om morgonen. Jag hade redan bestämt att jag skulle fly när han åkte till jobbet. För lite konstigt situation att behöva förklara att jag var rädd för han, fast inte egentligen, men bara efter att ha hört att han e en våldtäktsman att ja tja det är nog bäst att jag ska dra vidare. Bäst att göra det när han inte är där, så han inte flippar eller något. 
 
 
Varför stannade jag, riskerade jag, ens att vara där en natt om jag var rädd? Ens liv är inte värt risker! Först och främst för att JAG PERSONLIGEN hade minimal dålig feelis över honom. Som sagt han var en weirdo, men jag har träffat värre. Min magkänsla sa inte spring NU. Och han hade tron om att jag skulle stanna där 3 nätter - första natten skulle inte vara natten han skulle våldföra sig på mej om det skulle ske. Kanske andra eller tredje. Om han bara trodde jag skulle stanna längre skulle jag nog vara okej. Och det var jag. När jag vaknade om morgonen kände jag mej nästan dum för att ha varit så rädd. Han var hur trevlig och snäll som helst, gjorde mat till mej igår (även fast jag var lite rädd att se hur hanterade och högg o den frysta hela kycklingen - tack skräckfilms tittande för att tro en person är en mördare från hur de hanterar en kniv?) han bodde på det perfekta stället och inget dåligt hade hänt. Jag skulle älskat hela situationen OM det inte var för damen. Jag skulle också med all 100% säkerhet stannat där i 3 dagar om det inte var för vad damen sagt. Jag skulle nog till och med ha stannat där efter vad damen sagt om jag bara skulle haft wi-fi och grannar runt om. 
 

Jag ville såklart inte riskera något mer än vad jag gjorde så jag åkte nästa dag. 
 

A day in Hong Kong

Okej, nu kan jag så småningom börja säga jag gillar Hong Kong. Dethär är vad jag gillar. Behöver. Om en ställe kan ge mej natur, ensamhet och havet så är jag glad. Lyckligaste.


Ja det är svinkallt i Hong Kong. Har panik över att min perfekta solbränna (alltså perfekta, random folk stoppar mej på gatan för att fråga hur jag kan vara så brun, hänt både i Nam och här) kommer tyna bort inom en vecka (tillräckligt bra orsak att boka biljett till nästa soliga land???). Och ja jag älskar min nya North Face jacka som är super Pessig. 



Anyway besökte en fishing village som heter Tai O i Hong Kong idag. Kan inte ens fatta hur glad jag var att det kändes som Vietnam (vilket alltså inte är något bra? Smutsigt, back to 1800 talet feelis, fattigt, simpelt och eländigt? Som sagt, jag är en vanemänniska och älskar saker jag kan känna igen), och gick uppför ett litet berg varifrån man skulle kunna se de kinesiska vita delfinerna, vilket jag såg noll av men fick vara tillbaka i moder natur för en lång stund var jag bara satt helt ensam och njöt i över en 1 timme. Breath out hate, breath in love typ, blev väldigt renad i sinnet där.


Innan dess mötte jag upp med en fotograf vän som jag lärde känna i Miami 1,5 år sedan. Han är från Hong Kong fast bor i USA men råkade vara här nu så vi möttes upp och han tog mej till ett tempel jag aldrig skulle sett om det inte vore för han. Det är det bästa med att känna människor över hela världen, du behöver inte vara en turist, du blir till en resenär och ser så mycket mer än vad turisterna ser.


Choose another way




Walk The Walk

Man lär känna en stad bäst till fots! Men det här var kanske lite o överdriva? 


Nästan 40 kilometer? Okej Jessica lugna ner dej va... Tränar du inför pilgrimsvandringar eller? Eller ett walkaton (maraton fast gående!)?

Jaha hur e Hong Kong då? Ja tja först av allt är jag en vane människa och jag trivs inte i något helt nytt, kaotiskt innan jag kommit igång och förstår mej på det. För det andra förstår jag inte varför jag envisas med att åka till stor städer för jag vet inte hur många gånger jag behöver bevisa det för mej själv att jag inte är en storstads människa. Pluss jag känner mej förfärlig med att spendera mer pengar på en Starbucks kaffe här än vad en natt på ett hostell eller guesthouse i Vietnam kostar. Jag vet att allt kommer kännas dyrt efter 40 dagar i SydAsien men HK är endå förbannat dyrt.. 


Jag vill tycka om Hong Kong, jag kommer så småningom in i det och ja tja, innan det gått ett par dagar ska jag nog inte ge ut en åsikt om det.

Welcome to Hong Kong

Hello Hong Kong! Back into den normala världen då. Smink, Starbucks, urringning och kläder som sitter tight. Jag hade redan hunnit glömma bort hur jag faktiskt helt enkelt ser ut "normalt". Nu ska bara gel naglar fixas så känner jag mej igen som den sidan av Pessi ni ser och känner. 


And about HK? Way to easy redan, allt på engelska, civiliserat, dyrt och nice. Dethär blir nog bra.

Needles



Changi AirPort & Singapore

Ja alltså tanken var ju alltså jag skulle komma till Singapore runt kl 17, åka in till stan och chilla ett par timmar innan jag åker tillbaka till flygplatsen och chillar där tills mitt flyg till HK lyfter klockan 06. 13 timmar i Singapore blir bra. Men Singapore Airport är amazing, och har ALLT. Alltså, hotell, swimmingpool, gym, butterfly garden, solros, kaktus och orchide trädgårdar, massa butiker, food courts, gratis vatten, gratis internet, gratis fotmassage stolar, wi-fi, gratis biograf och guidad 2 timmars Singapore tour om man har ett connecting flight efter 5 timmar. Gratis


Mitt bagage väger typ 35 kilo och hade bara betalt för 20 kg incheckat bagage vilket betyder jag behöver på något sätt trycka ner och dra runt på 15 kg i min backpack, vilket inte är världens roligaste.. Så jag anmälde mej enkelt till den två timmar gratis rundturen in till stan, var vi var en liten grupp turister som blev omkring körda i en buss och jag fick veta mer om Singapore än någonsin innan fast det är tredje gången jag besöker staden. Super kul guide och helt underbart att de ordnar sånthär, GRATIS. 


Blev påmind om västvärlden rätt fort också. Jag ser ut som skit, utan smink, jag är klädd i en klädkombination jag inte ens skulle ha på mej till sommarstugan, och är verkligen fortfarande inne i jagbryrmejintehurjagserut-SydAsiatiska mentaliteten, men 2 killar skulle ta varsin bild tillsammans med mej direkt de såg mej inne i stan. Jag har aldrig fattat såntdär, speciellt med en "random" tjej. Jaja, kul endå jag ser ut som en superstar fast jag ser ut som en clown. Eller kanske det var därför de skulle ha bild? 


Vissa flygbolag ger en 20$ presentkort att handla för på Changi flygplats och tydligen fick jag en sån från mitt lågbudget flygbolag. Super kul! Jag visste jag ville spendera det på en bok, och jag velade super länge mellan Shantaram (en måste-läsa-bok som jag blivit rekommenderad), en finsk författare som skrivit en bok som heter Memory of Water som lät super spännande, eller The Happiness of Pursuit. Men Shantaram är 1000 sidor och mitt bagage klarar inte riktigt det just nu, och Memory of Water kan jag lätt köpa i Skandinavien på engelska eller svenska, så de blir böcker att investera i när jag är hemma. Så för denhär gången tackar och bockar jag för Tiger Airways och Changi AirPort för The Happiness of Pursuit.


Och dethär med gratis bio. Jag har haft ett sånt konstigt sug efter att gå på bio de 2-3 senaste månaderna så att de har en biograf är precis vad jag önskat mej och jag är löjligt tacksam över att bara sitta och slö titta filmer för en natt. Trodde jag, men jag slocknade som ett ljus där i salongen och fick iaf 3 timmars sömn.


Jag spenderade alltså 13 timmar i Singapore, 10 av den på flygplatsen och  jag hann bara upptäcka Terminal 1 och 2, det e super stort här, så nästa gång blir det ett besök till Terminal 3 för att se Butterfly Garden var de har ett helt rum fyllt med fjärilar. Changi AirPort är otrolig, Singapore också, så jag rekommenderar absolut alla som överväger ett mellan landningsflyg där via någon annan destination to just do it, för ett par timmar eller en dag eller två.

Hanoi-Singapore-HongKong

Jag gillar spendera tid i flygplan, men att zick zacka såhär känns kanske lite väl onödigt?


Insåg faktiskt aldrig egentligen hur nära Hanoi och Hong Kong ligger varandra, varför flyger jag längre bort från destinationen? Att göra en riktigt lång omväg genom Singapore för bara ett 13 timmars besök känns kanske lite onödigt? Men jag bokade den billigaste biljetten jag hittade, och alla som reser ofta vet att flygbiljetters priser aldrig ger någon vettig logisk mening, och jag hade inget emot att göra ett lång stopp i min favorit storstor-stad Singapore när jag vet jag hur det funkar där och lätt kan ta mej intill stan från flygfältet. 

Fly away time


Jag känner mej faktiskt redo att lämna Vietnam. Eller, jag är iaf riktigt taggad att vara på ett flygfält igen. Eller är det lättheten, engelska språket, den västerländska känslan jag är glad att känna tryggheten från igen? Även fast jag inte är klar med Vietnam, och jag gillar stället verkligen, och jag vet jag kommer vara tillbaka där en dag, så ska det bli skönt med en liten paus från denhär formen av resande. Eller vem vet, kanske Hong Kong är lika svår med språket, allt ska prutas innan det ska köpas, elefantbyxor är ett måste, dusha och sminka sig känns onödigt och allt, ALLT, kostar under 5 dollar? Jag tror det är motsatsen. 


Hur som helst, först blir det en dags stopp i Singapore vilket ska bli skönt med ett ställe jag känner och kan.

Hanoi

Jag är verkligen glad jag inte började min Vietnam resa i huvudstaden Hanoi. Första intrycket av den var att jag verkligen gillade denna stor stad. 5 timmar efter, lallat runt, varit borttappad, sett en gråtande kvinna bli hårt slagen av en man, en annan kvinna sitta squattande mitt på en huvud gata öppet kissande, blivit överprisad för allt för min hudfärg, inte fått tillbaka ett enda leende och ja tja. Kanske det bara är så i miljonstäder, där finns alla typer av människor, också stressade och sura. Men ja, jag är iaf glad jag bara hade 24 timmar där. 


The passport Nightmare

Fucking hell alltså. Jag har inte haft många FML moments på riktigt riktigt länge. Säkert inte på hela dethär året. Men idag blev det en riktigt riktigt RIKTIGT ordentligt. Typ en resenärs värsta senario. 

Eller hur låter det att ha en minimum 20 timmars buss resa framför sig, vilket kan vara allt från 20-42 timmar Asiatisk tid, ett flyg som åker ut ut landet om 50 timmar och 2 timmar in i buss resan inse att heeej vänta lite var är mitt pass? 


På hostell och hotell behåller de ofta passen medans man stannar där, vilket jag egentligen tycker är bra för då har man ingen chans att bli stulen på det från rummet eller om man blir snatchad av väskan på gatan. Men hotellet (ja faktiskt ett ordentligt hotell för en gångs skull, inget högsängs bedbugs party hostel med höga arbetare, utan ett vettigt vänligt professionellt hotel med pool och bra pris på delat rum) jag checkade ut från innan jag åkte bussen glömde visst att ge tillbaka mitt. Och jag insåg helt enkelt inte ens det. Jag vet inte om jag är sur på dem som glömde ge tillbaka mej det (vet ni vad ett Amerikanskt pass med lite stämplar i är värt i Thailand? 10 k dollar. Fattar ni hur mycket pengar det är? För oss, men för DEM!! Inte konstigt de skulle mörda för att få ett pass.) eller på mej själv som åkte utan det (4 viktigaste ägodelarna när jag reser är 1. Kreditkort 2. Pass 3. Gullan (mitt kramdjur) 4. Min telefon , resten ger jag fan i om blir stulet eller försvinner) och jag fan glömmer det!!! Det vore väl okej om jag typ var i Spanien, men i strikta visum kollande Vietnam ett par få timmar innan utresan ur landet, till ett annat visum land Singapore, och efter det Hong Kong, och efter det vem fan vet, så är det väl fan lite väl onödigt riskigt att leka med känns det som.



Jag tog en halv diazepam (det blir ett annat inlägg om varför man tar de pillren i Asien senare) för buss resan, somnade, men vaknade plötsligt och blev hundra procent klar i huvudet när jag insåg att jag aldrig fick tillbaka passet. Fatta paniken. Och mitt Vietnamesiska telefonsimkort gick passande ut igår. Såklart va, livet ska vara lite utmanande? Så jag gestikulerade fint till närmaste icke-Engelsk pratande Vietnames i bussen (skit i Svenskarna och Norrmännen som satt runt mej, orkade inte förklara o fråga ut dem om de hade Vietnamesiska telefoner) och fast han inte fattade något lånade han sin telefon till mej. Av och till säkert 5 gånger. Vietnameser är faktiskt äkta super vänliga och hjälpsamma även när det inte kommer till pengar och försäljning. 

Som tur hade jag business kortet till hotellet jag bodde på (Everything happens for a reason, varför skulle jag annars råkat ha det? Och där var en orsak varför jag ended up på just det hotellet och inte något obryende backpacker skit) så jag kunde ringa dem med telefonen. Om det var ett b ställe jag bodde på skulle jag trott de behöll mitt pass med vilja, eller inte skulle bry sig desstu mer eller be mej betala en miljon för dem att sända det. Men efter att ha ringt dem och de verkligen försökte på alla sätt se till så jag skulle få det i tid (vilket fan inte är enkelt eftersom jag ska checka in på ett jävla flyg innan någon post och tveksamt annan buss än den jag var på skulle hinna upp till Hanoi, som ligger alltså 700 km från Hoi An var mitt pass är och tar alltså runt 20 timmar med buss, innan flyget lyfter) så förstod jag också hur mycket de brydde sig om att få det fixat. Först sa hon dock "YOU forgot your passport" vilket jag fan blev sur på inombords, vadå JAG, det är jag som betalar er att fan se till att ge mej det, men sen sa hon "it's our fault" så då känns det faktiskt bättre.  

Vi kom överens om att de skickar en moppe chaufför till Hue, 150 km 5 timmars buss resa (yes I know, kilometer och tider ger ingen mening i dethär landet) borta från Hoi An. 3 timmar med mopped typ. För jag skulle byta buss där anyway, och om jag kunde dra ut på tiden där och be den andra bussen vänta extra för han moppe leverantören att hinna komma så skulle jag få passet. Väl framme i Hue ska jag tydligen byta till SydAsiens tidsstriktaste förbannade buss jävel. Seriöst, allt här har ingen tid men denhär var fan i stress. Så går det om man röker speed eller? Helt jävla tidsstressad? No way in hell de skulle vänta på något jävla pass. De körde hellre utan mej o sa jag får köpa en ny buss biljett om jag ska vänta i Hue på ett pass. Passet skulle få komma skickat med buss till Hanoi om morgonen på söndag, där skulle det vara 1-2 timme innan jag ska checka in på flyget. Asiatisk tid räknat är alltså det en 50/50 chans att jag överhuvudtaget skulle få det. I stress och panik hoppade jag på bussen igen eftersom de helt seriöst började rulla iväg med mej utanför bussen, och jag ville inte stanna i Hue och riskera att inte ens själv jag hinna till flyget på söndag. Jag var så jävla sur, fällde ett par tårar, tog ett piller till och ville bara sluta tänka, somna o hoppas på det bästa inför söndag morgon. Normalt ger jag inte upp hoppet, jag är verkligen alltid super positiv i alla dåliga situationer, och jag hade hållit mej rätt positiv i första bussen och var säker på allt skulle ordna sig, men vid detdär laget tappade jag förståeligt nog allt med hopp.



5 minuter inne i buss rutten från Hue stannar vi, vilket e rätt vanligt eftersom de plockar upp Vietnameser random lite här och där på vägarna så jag brydde mej inte ens vända mitt sura ansikte bort från kudden, men in kommer en moppe chaufför rusande skrikande MISS MISS MISS och med mitt rosa pass i handen. Omg jag har inte varit så lättad i hela mitt liv. Jag var såsåsåså glad och kramade sönder hans hand. Jag hoppas verkligen han fattade hur han räddat mej. Fan vilken bra omdöme dethär hotellet kommer få av mej på TripAdvisor. Vietnameser ÄR verkligen genuint vänliga, och jag kan inte ens föreställa mej ett Skandinaviskt hotell göra så mycket besvär för att rädda en dum blondin.


Ååh kära pass, jag lovar att aldrig lämna dej igen.

That coffee drug

Vet ni vad? Eh nej? Det har hänt något förfärligt!!! Va nej, e du okej, berätta!! Jag har börjat dricka kaffe! ... Wtf jag dricker inte kaffe och jag vill inte vara en kaffe drickare!! Jag är en te person, inte kaffe!! Kaffe drickare har svarta tänder, de spenderar massa pengar på MoccaMaster och andra dyra kaffemaskiner (ironiskt nog har jag faktiskt köpt två MoccaMasters i mitt liv), de kan inte leva ett normalt liv utan sitt kaffebehov, speciellt inte om morgonen när de endera går i koma eller autopilot resten av dagen om de inte blir väckta med kaffe, och jag vill absolut inte vara en sån. Men på något konstigt sätt prövade jag Vietnamesiskt is kaffe för typ 2 veckor sen, jag älskade det, och jag bodde på ett hostell med gratis kaffe och jag drack minst 5 koppar om dagen (okej det var bara i två dagar men..) bara för att hela hur man brygger Vietnamesisk kaffe proceduren var så rolig, och nu går jag inte en dag utan att köpa en iskaffe. Alltså vad händer.....


Det gick till och med så långt idag att jag köpte en Vietnamesisk kaffebryggare. Eller alltså.. Om man är ute och tittar-på-saker/shoppar tidigt om morgonen har man en väldigt hard time att inte bli på tvingad att köpa något. Jag skulle ju bara titta på den, hålla den i handen typ, men så kommer handels damen rusande och attackerar mej snabbt med ett pris, 200 tusen (10$), och jag bara eh nej tack hejdå. Men så håller hon mej kvar skit länge, alltså ja håller fast mej faktiskt i armen, för när man är "first costumer of The day" är det super viktigt för dem att få en bra första försäljning, för det är den som avgör hur resten av dagens försäljning kommer gå. Om första kunden velar och inte köper kommer resten av dagens kunder också göra det. Så de MÅSTE sälja. Jag ville ju inte ens ha denhär förbannade kaffebryggaren, för jag dricker ju inte kaffe, så jag gav henne ett löjligt lågt pris tillbaka på hennes 200 tusen och sa 20 tusen, bara för att få gå vidare. Och på något desperat sätt sålde hon den till mej för det. Från att gått från 10$ ner till 1$. 



Omg det är vad jag skulle kalla en bra handel, OM det bara vore för att jag ville ha den. Jag ville ju inte ens det! Så nu har jag fyllt upp min kappsäck med 200 gram extra vikt på en vietnamesisk kaffebryggare. Som troligen kommer göra mej till en heltids kaffedrickare. Vilket jag INTE vill vara! Jag är en beroende människa, så när jag väl är igång med något kan jag inte sluta. Nu ska jag bara ut och handla kaffe, Arabica typen är den jag gillar bäst, så har jag helt förlorat hoppet för mej själv. Skit också. 




Bang An Beach


En till av dessa #enjoylife dagar. 

Winners never quit, Quitters never Win

Photo by Toothpick Productions

Hoi An

Ååh vad jag önskar atmosfären, känslan och verkligheten kunde fångas på bild. Hoi An är absolut en stor favorit av platserna jag sett i Vietnam. Varje kväll stänger de ner trafiken i några timmar i gamla stan och tänder en massa lyktor och atmosfären är helt fantastisk. Inte konstigt det hör till ett av UNESCOs världsarv.


Random books

Vet ni vad jag älskar? Jooo, unicorns, glitter, rosa, silikonbröst, Nutella... Ja det också, men jag älskar dethär med att hitta och läsa random bra böcker! Folk på resandefot lämnar alltid efter sig sina klarlästa böcker på hostell, hotell eller book-excitation ställen så är det ofta fritt fram att välja bland en, två eller hundra böcker. Jag har läst så många bra böcker genom att random valt en kvar lämnad bok på hostells genom åren! Och jag ser mej själv inte ens som en bokorm som läser mycket, men jag älskar det när jag väl gör det. 


Jag plockade upp denhär boken igår, och även fast pärmbilden suger (jag dömmer tyvärr alltid böcker efter pärmen vilket jag vid dethär laget borde lärt mej e super fel) så är den super löjligt spännande bra att jag knappt kan sätta ner den. Den har absolut varit min räddning idag efter att jag igår uppenbarligen tog en sömntablett för mycket (eh sömntabletter, eller okej det är faktiskt Diazepam ((som jag inte tänker gå närmare in på om för de som inte vet vad det är. 3$/paket i Cambodia)) här är inte att leka med. Men hellre sova och vara utslagen som en stock än att livrädd sitta vaken i 12h i nattbussar med busschaufförer som röker speed och kör precis som att de är på speed... Dethär med nattbussar i SydAsien ska det bli ett helt inlägg om senare) under nattens långa bussresa och jag har varit som en zombie idag och inte klarat av att göra annat än ligga på en strand.

 

Suitcase vs backpack

Jag vet inte om jag nämnt det innan, men note to myself är att ALDRIG backpacka SydAsien med en rullande reseväska ever again. 


It doesn't matter om det betyder jag måste åka hem för att byta reseväska eller vad som helst men nej, aldrig igen kommer jag pracka runt med en väska på hjul i Asien om det inte är för att jag är på en-två veckors turistresa. Jag är så glad att jag kunde lämna den i Vietnam när jag reste ute i Cambodia, men nu när jag behöver släpa runt på den här i Nam är det extremt jobbigt. Never again. Så om någon av er är i valet och kvalet (som jag var 3 månader sen) mellan att köpa och resa med en backpack eller suitcase så säger jag: suitcase för Amerika, Australien, Europa om du reser lagom halv planerat och civiliserat, backpack hela världen om du gillar vara spontan och flänga och fara och enkelt komma runt.

Not too bad for a Tuesday


Okej Nha Trang är väll inte så dåligt som jag var rädd för, det känns bara som om jag är typ på Mallorca eller syd Thailand eller nån annan super turistigt ställe. Vilket inte gör så mycket eftersom det bara är för en dag och jag kan bra ha turist-känslan (istället för backpacker-känslan) för en stund och sola, slappa med en bok på en ryssfylld strand. Jag gillar ju faktist turist-resa också, men mitt huvud och resesätt är på backpacker mode så därför jag inte riktigt känner för att vara en tjock, lat, all inklusive turist just nu. Men resa som resa, jag är glad för det endå! Jag textade men en vän hemifrån igår som berättade om hur det känns med att det var måndag. Jag har glömt den känslan. Jag har ju haft fredag varje dag i 5 månader nu..

Morning Walk to Dalanta WaterFalls



Traveling North

Just nu reser jag uppåt i Vietnam och har besökt två städer efter jag lämnat Ho Chi Minh, Mui Ne och Da Lat.


Mui Ne stannade jag i 18 timmar, typ. Jag verkligen kände noll för det stället. Egentligen var jag super excited att komma dit för det är en strand by, och efter att spender en vecka inne i landet i, Cambodia och Vietnam, såg jag super mycket framemot att se lite hav igen. Jag är endå efter allt en kust, hav, vatten människa. Men problemet med stället var att det inte var Vietnam. Jag tror bussen tog mej i misstag till Ryssland. Allt var på ryska och gjort för ryssar. Alla som försökte prata eller hälsade på mej snackade ryska. Alltså till och med the local Vietnameserna snackade ryska!! DET är inte vad jag vill ha när reser. Eller jo i Ryssland kanske, men inte i Vietnam.


Men jag såg den finaste soluppgången jag någonsin sett, så helt förfärligt var det väl endå inte ju! 

Da Lat är en stad inne i landet, i de gröna bergen och kullarna. Jag har blivit varnat att det e kallt där, och även fast det är lite kyligt och Vietnameserna använder dunjackor och handskar osv (alltså det är 15 pluss grader? Jessica den äkta Finländaren går runt i shorts och topp bland dunjacks Vietnameserna) så gillar jag stället förvånadsvärt mycket. Kan faktiskt hända det är på grund av vädret och för att byn känns väldigt Europeisk (saknar jag hem eller?), de har till och med barrträd och jordgubbar här (eh ja, låter som jag saknar hem?!) och ja jag är super förvånad över att jag är glad för såna saker. Och att sova med ett tjockt täcke om natten igen kändes så mysigt (okej okej jag saknar hem!). Nej men ärligt, fast jag önskar jag kunde säga jag älskar sommar 12 månader om året gör jag innerst inne inte det. Jag gillar 4 årstider, och så här "kyligt" (fast egentligen är det ju inte det) som det är här just nu har jag nog inte haft sen typ April förra året i Danmark? Eller San Jose i November?


Anyway idag gjorde jag en guidad hiking trip med 3 guider och 2 turister från NZ. Det skulle vara svårighetsgrad 8-9 och 20 kilometer lång så det lät ju passande utmanande för mej! Egentligen var den inte så tung, inte 8-9 på svårighetsskslan i Pessilandia iaf, men det som var mest förvånande med promenaden var att den ägde rum i Finland. 


Okej så Mui Ne är Ryssland och jag har varit ute och vandrat i Finland i Da Lat? Vad hände med Vietnam? Det var massa barrskog som fick den finska känslan att svämma över. Alltså verkligen, det kändes smått onödigt att göra hiken eftersom jag kunde gjort den typ i Lappland om sommaren? Fast ja okej okej, i Finland har vi inte en massa kaffe, avokado och passionsfrukt plantage, vattenfall, grottor var tigrar bott i, fallfärdiga broar osv... Så absolut coolt och kul endå! Men endå. 


I morgon reser jag vidare, till ryssarnas absoluta paradis - Nha Trang. Jag har blivit varnad och mina förväntningar är väldigt låga för stället, så lär bli en snabb visit med en natt där. 

Da Lat



Some sexiness

Ledsen för så lite ego pics här på senaste... Det känns ju väldigt icke Pessigt med noll bilder av prinsessan själv? Men jag har nog inte använt smink på en månad (helt sant! Väldigt intressant upplevelse måste jag säga... Återkommer om det senare!), har 24/7 uppsatt hår, elefantbyxor och annat osexigt, pluss att jag hatar att iPhone gör kamera ljud varje gång man tar en bild (löjligt odiskret att snappa bilder av sig själv och hatar göra det super öppet) så är inte riktigt på hugget med detdär selfies. Men för att få bloggen lite sexig igen kan ni få en random Instagram editerad Malibu bild av JSnowPhoto från ett par månader sen. Varsågoda!


Soul searching

Kom precis till en ny by, Dalat, checkade in på det billigaste guesthouse jag hittade (3$/natt, ja tack) och första jag ser när jag kommer in i rummet är dethär. Kommer absolut dit i toppen på de bästa budskapen under denhär resan.


Don't bring your arms

När man åker buss i Vietnam får man inte ta med sig sina husdjur, man får ta med sina droger om de inte är beroende framkallande, och du får inte smuggla armar och andra farliga föremål.


Haha wait what, vadå varför får man inte ha med sig armar?? Och varför skulle man förresten över huvudtaget smuggla eller ha med sig armar i bussen? Förutom sina egna då..? Kan ju inte börja hugga av dem bara får att få åka lite buss heller eller? Men nu, sådär typ efter 3 dagars tänkande har jag fattat att de kanske är vapen de menar med arms och inte armar... Eh blondin moment här.

Free your Mind

Alltså fast jag sett Steve Aoki live, publik surfat i hans gummibåt, blivit utslängd från hans spelning och sovit i en av hans fan-tshirts varje dag i nästan ett halvår har jag aldrig fattat hur jävligt bra musik han faktiskt har? Det fick jag in i huvudet efter att jag upptäckte podcast (tack iPhone, något vettigt har jag fått ut av dej) där han har sin egna som heter Aokis House. Just nu spelar jag Free the Madness på fullständig repeat, helt suveränt bra.


Wish I could see this, I wish I could free this, fucking madness in my head 


Good Morning Vietnan


Jag somnade i Cambodia och vaknade i  Vietnam. That's how you do it när man inte har någon tid att spilla. För verkligen, nu är det plötsligt extremt lite tid kvar innan mitt flyg lyfter från Vietnam. Dendär kärleken till Cambodia var inte riktigt inräcknat i mitt tidsschema? Så efter lite om och men med planeringen blir det helt enkelt så jag kommer lämna halva Vietnam osedd. 


De bästa delarna, uppe i norr får helt enkelt utebli denhär gången. Gör dem hellre ordentligt än rusar igenom allt med 1 dags stopp bara för att säga been there done that. Fast passar rätt bra in på den dagen jag vill göra en resa till Laos och norra Thailand, så passar norra halva Vietnam perfekt in på då också. Så mina 10 dagar kvar i Vietnam kommer spenderas på att explore vägen från Ho Chi Minh City upptill Hoi An, sen från Hoi An (som ligger mitten av landet) tar jag en direkt buss till Ha Noi varifrån mitt flyg lyfter till damdamdamdaaa Singapore i en dag och sen Hong Kong.

Things that makes me smile

 
En 4 timmars privat guidad ritt runt tempel och Cambodias äkta country side gör mej glad. Perfekt start på sista dagen i dethär landet.

Live & Think like a dog

Ett av de bästa budskapen jag fått genom min resa är "lev och tänk som en hund.", med den meningen att hundar lever i nuet. De är glada nu för vad de har, ser eller gör just nu. De tänker inte på vad som gjorde ont igår och de tänker inte på vad som kommer imorgon. De tänker överhuvudtaget inte, de bara känner.
Idag hade jag väckning klockan 05 för att cykla till Ankor Wat för att se soluppgången där. Världens kändaste och största tempel grupp. Super excited över det. Men jag svalde och knep in tårar hela morgonen (bara för att man reser, lever livet som man vill betyder det inte lycka varje dag om själen och hjärtat inte är det) och jag var så otroligt ledsen från ett par meddelanden jag läste när jag vaknade. Om jag vore ensam skulle jag skitit i allt, slängt cykeln åt helvete o gråtit i sängen hela morgonen. Men eftersom jag lovat göra cykel resan med två andra svalde jag tårarna så hårt jag kunde och cyklade. Varje gång de frågade om jag var okej blev det ett hmmmmmimfine och-titta-bort svar. Det var värst de första timmarna, men under hela dagen var det den tanken som höll mej ihop - lev och tänk som en hund, fokusera på nuet, du är precis var du vill just nu och gör precis vad du vill, inget annat spelar någon roll. Kameran jag använder strulade så jag bara sket helt i bilder och tog 4 mobil bilder och verkligen försökte leva där och nu. Och jag hade en bra dag. Efter allt, hade jag en bra dag.


Så vad lär vi oss av dethär Pessi? Att du också är ledsen ibland? Nej budskapet här är lev som en hund. Speciellt när du har bekymmer. Bry dej inte i vad som händer i ditt huvud, dina problem, dina sorger eller whatever negativ skit som händer inom dej - lev i nuet. Gör något som gör dej glad NU och fokusera på det. Något du tycker om att göra och som du njuter av. Alla problem kanske inte kan skjutas på hur länge som helst, men många kan påskjutas tills de inte gör lika ont längre. 


Namasté.

Find yourself offline

När jag är offline inser jag saker. T.ex. hur inget gott för mej kommer utav att följa en massa andras liv genom sociala medier. Varken genom Facebook flödet, igenom bloggar eller bilder på Instagram. Visst är det skit kul för stunden, att läsa och se bilder och till och med följa någon annans liv! Men varför sätta fokus på någon annans liv när du kan sätta allt på ditt eget? Jag tycker verkligen det är skit kul att följa bloggar, eller snoka på Facebook eller Instagram, det är ju det jag typ spenderade dagligen mina MINST 6 år på, men jag mår innerst inne inte på något sätt bra av det. Jag är super lättpåverkad, så det är väl jävligt solklart jag varit lost i mej själv när jag ser, gemför, läser och vet mer om andras liv än vad jag fokuserat på hur jag vill ha mitt egna och vad jag personligen vill. 
 
 
På resande fot har det automatiskt blivit nerskärt på allt mitt sociala media stalkande, men de gångerna jag har behövt fördriva tid har jag kikat in i andras liv online, och det får mej inte att känna något som helst annat än undermedveten stress på mej själv. Dethär är såklart något jag insett eller förstått, att jag undermedvetet blir stressad och sätter press på mej själv från att dagligen se perfekta ytliga liv, då skulle jag ju såklart slutat för länge sen. Under ett par veckors tid, eller det börjar väl bli månader, har jag stoppat mej själv varje gång jag börjar skrolla. Nu har jag bara satt upp det till en vana, att helt enkelt sluta bry mej om andras yttre bild av sina liv. Jag följer fortfarande ett par stycken på Instagram, min syster pluss 5 stycken själar som inspirerar mej utan att jag känner press från det. Och resten, vänner och bekanta världen över vill jag bara veta om deras liv från direkt kontakt med dem. 
 
 
Jag tänker aldrig (okej aldrig säga aldrig) lägga ner mina egna sociala medier, för det är en del av vad jag tycker om och mår bra av att göra. Men för mej att följa andras liv online tänker jag göra mitt bästa med att hålla till minimalt tills jag inte känner någon som helst minsta påverkan eller pressat inflytande från dem på mitt liv, vem JAG är, vad JAG vill, vad JAG tycker om och hur JAG vill leva. Hur påverkas och känner ni från sociala medier? Liksom innerst inne? Ärligt?
 
Jag visste att rädd och orolig stiga ut ur min comfort zone genom att resa ensam till Asien skulle vara bra för mej. Jag visste inte hur, vad eller varför, men jag visste det skulle hjälpa mej. Och det har det gjort. Sakta och säkert hittar jag mer av mej själv, vad jag vill, tycker om, och tänker, utan någon som helst inflytande från andra. 

Sunrise over Ankor Wat

 
Peace comes from within. Do not seek it without. - Buddha

Wanderess


Why Paradise?

Okej ett inlägg till angående dethär när jag skrev jag hittade paradiset skojade jag inte, som sagt. Men what is the whole deal about it? 



Koh Rong och Koh Rong Samlome är två paradis öar på kusten av Cambodia i den Thailändska golfen. Inget jag hört om innan, inget ställe som var uppräknade som något speciellt i guideböckerna, utan bara en ö grupp jag blev rekommenderad om av varenda jag mött. Så, eftersom jag reser med mottot go with the flow går jag dit jag blir ledd till. Men först blev jag super besviken när jag stek i land på Koh Rong, ön som skulle vara utan bilar, vägar, begränsad elektricitet och vatten. Låter som något för mej! Istället kom jag till något som inte längre kändes som Cambodia, det kunde varit vilken ö i världen fylld med höga västlänningar och wannabe hippies. Tie tals guesthouses med barer och ja, det hela kändes som ett Thailändskt party place. Jag tror Koh Rong är det nya Koh Samoi (Thailands kändaste party ö? Ni vet Full Moon party placet? Been there done that) och bara inom några år kommer charmen med ön vara helt borta, men inte riktigt än. Så även fast där inte fanns motorfordon, vägar, och strömmen var bara på från 18-02, så var stället endå inte vad jag förväntade mej. Och detdär med droger, omg jag som trodde det var hellmotherfuckingno med sånt i hela Asien, typ dödstraff på fläcken om man ens kollar mot drogernas håll. Eeh alltså nej knarket flödade.. Men ön är stor, jätte stor, så om man gick en timme, igenom djungel och över ett berg, så kom man till Long Beach, and that's what I call Paradise. 7 kilometer kritvit strand (med såndär squeez sand som är så fin det låter när man går på den) med det klaraste blå havet. Alltså vi snackar topp stränder jag någonsin sett, sanden var lika finkornig som den i White Sunday i Australien som är klassad till en av världens bästa. Inga guesthouse, inga restauranger, inga fulla backpackers, bara natur och några strand campare och simpla hippies. Jag stannade en natt på The main Beach var partyt ägde rum, och det var inte för dendär kissekatten jag hade i sängen men jag sov asdåligt från musiken i baren på andra sidan väggen med högtalaren precis brevid mitt huvud. Så jag köpte mitt egna guesthouse för 15 dollar och gick igenom djungeln igen och bodde simpelt rätt och slätt på Long Beach stranden. Gjorde också en liten snorkling trip från Long Beach till norrpå ön, en av de få dags tripperna som inte handlade om drick och knarka så mycket du vill, utan mera om att fiska och ha det trevligt. 










2 nätter med den utsikten och 1 natt på den andra ön, den med verkligen nästan absolut ingenting på, Koh Rong Samlome. Underbart



Jag älskar sånthär, dethär är vad jag vill uppleva, se och göra när jag reser. Det gör mej lycklig.

Koh Rong

Den som tror jag överdriver när jag skrev jag hittade paradiset - check this out.


Ja fast nej bilder är aldrig rättvisa. Men vad tycker ni om mitt månadens-bästa-köp? Mitt egna ta-med-och-bo-var-som-helst-hotell. Älskar det.

I'm offline because I found Paradise


This will be a problem

Vet ni känslan man inte kan beskriva? Eller tja, där är ju många såna känslor. När jag kom till Cambodia, bara 30 minuter efter jag hade korsat gränsen, visste jag att jag kommer ha problem - för jag visste och kände jag kommer älska dethär landet och jag har alldeles för lite tid i det. Jag vet inte vad min connection till Cambodia kom från, och så snabbt? Om det är miljön och naturen, tanken på att det finns allt från vilda tigrar, lejon och elefanter här, om det är den större och mer fattigdomen och simpelheten än Vietnam, om det är människorna, om det är värmen, om det är för de använder Amerikanska dollar, eller om jag bara hade en bra dag, men jag kände mej direkt kär i Cambodia, på ett starkare sätt än Vietnam. Jag tror det är simpelheten, och jag har verkligen känslan av att dethär är vad det är att resa.


Och eftersom jag har en väldans tidsbrist här kommer denhär tidsuppslukande bloggen bli lite satt till sidan. Det kanske kommer upp bilder, mer eller mindre. Men om ni hade någon aning om hur länge det tar att fixa ihop ett vettigt inlägg, med bild collage och berättelse, skulle ni också fatta varför jag inte hinner hålla den uppdaterad när jag har dyrbartid att använda till max nu. 

2014
Jan
Feb | Mar
Apr |
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun | Jul | Aug | Sep| Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar