I'm investing

 
"Science prove that our experiences are a bigger part of ourselves than our material goods. If you're seeking lasting happiness, invest in creating moments, not things."  So well, #justsayin, think about that.

Horseback Riding

When your couchsurfing host is a tour guide and you get to join him at work.. And his schedule for the day says horsebackriding in the jungle!
 
 

Svenglish?

 BTW varför skriver jag in English? Och sen lite svenska? Va blev dehär för osammanhängande confused språk blogg? Nej okay vet ni varför? För jag skriver rätt mycket. Jag sätter mej inte ner och tänker NU ska jag skriva ett blogginlägg. Nej blogginlägg växer fram, från ögonblick, och då skriver jag ner tankar i text på telefonen när det precis hänt, och endera behåller det för mej själv eller delar det på bloggen senare. Och eftersom jag växlar om mitt huvud till att tänka i engelska när jag reser (de senaste 4 åren har nog mitt huvud tänkt på engelska mer än svenska, och mer än danska. Tycker det är rätt humor jag hade en engelsk-talande-relation i 3 år, och jag tycker det är rätt humor att jag alltid haft känslan om att jag skulle ha det) så är det mest naturligt för mej att skriva på engelska när jag tänker på engelska. Inte för att min engelska är 100% korrekt eller utvecklad, inte ens nära, men de flesta fattar ju mej. Pluss jag älskar när folk förvirrade frågar över min engelska accent som Amerikanarna tycker låter Australiensk och Australiensarna tycker låter Amerikansk. Men anyway, jag har problem att bli bättre på engelska för det är så få människor som någonsin skulle "våga" kommentera till mej att jag använder ett ord fel. Tex har jag i hela mitt liv gått och sagt "When I WHERE" när man egentligen ska säga "When I WAS", tills jag gick med C på Caminon och han sa "You whaaaat?" varje gång jag sa fel. Ett par tusen gånger om dagen alltså. Och till sist nu har jag nästan fått bort tränat det helt. I Australien när jag jobbade med djur sa jag "sheepS" i flera månader innan nån sa till mej att eeh det finns inget som heter sheepS, det heter sheep. Hur många det än är, så är det bara helt simpelt SHEEP. Så ja, min engelska stampar lite på stället, men hur som helst är det i det språket jag tänker, och därför också skriver i när det är inlägg jag skrivit precis efter en händelse eller känsla. Okay, alla förstår och accepterar det, tack bra!
 
 

It's okay to be Lost

First of all, it's pretty stupid being in a country, which is classified as "unsafe", and not be able to even say "help" in their language. I can't speak Spanish what so ever, even if I've in my life in total spent around 20 weeks in Spanish speaking countries. But the other day I realised, once again, languages doesn't mean anything. As long as you and the other person WANT TO understand each other, it works out.
 
I planned meeting up with two girls I got in contact with on couchsurfings website. A UK and a Slovakian chick. I've been living 40 min outside the centre of the San Jose city and had no idea about busses and shit on how to get there. And I hate taxis, even if cost ridiculous little here, but my principal is no taxis and not the easy way. When I was hanging out by the pool in the morning I became friends with an 75 years old ex-American-air-force-man who believes in karma and helping people, so he drew me the whole way in to the city and drew around explaining to me where I had to go and so on. AAAAW, I got a grandpa in Costa Rica now! Anyhow, I meet up with the girls and omg how fun it was to spend some time with some ladies! I always hang out and talk to guys, and last time I had some girl talk was when I was in Finland. Which is like aaaages ago. So after our 3 hours chitchat, it was time for me to get going home. The sun was setting, the street got darker, and I knew the Coca Cola bus station area is super unsafe (even if I had been there 2 times before, lost wandering, without knowing anything about it was unsafe. I mean it didn't feel unsafe? Lol alltså jag och min naivitet...). And I didn't find it, because google maps fucked up on me, so I had to ask people. CoooCA-COlA? And they speak Spanish and I smile, speak English and doing sign language back, and I'm ending up having a 50% chance that I'll be going the right way after their directions. So that's also the reason why I've to ask at least 2 people so I can walk wrong, and right. Ehehe. Well anyway, I confidentially made it. Without getting robbed, without getting offered drugs, without getting mugged, and without getting stabbed. I was in the bus, and that most be safe, right? Yes.
 
So the bus ride went on and I had no idea where to get off. But I had the name of the area, so I got off where the bus driver said it was. But how would I found to the apartment? Well luckily (eh no not in the end..) I had a google map print screen picture of where the apartment was. Or at least I thought so. So I started walking that direction. Even if my lost walking during this evening have been around in higher class area, which I guess is safer, it was anyway dark and it was Costa Rica. I mean, you never know. And I was lost walking for 1 hour, at least. I didn't have any phone signal, no WiFi around, so my phone was kind of useless. So I had to interact with strangers. And I asked so many for help that I actually start thinking it was fun. Haha, yes it was just awesome. Especially after I had talked to 4 different people on my way and none had no idea where this place is, I really felt hahaokaylol I have a feeling I'll make it but I don't know how. But when I got to two security guys who worked at a gate, and after a lot of confusion, one of the guy said I could jump on back of his scooter and drive me. Even if he didn't knew where it was. Scooter driving? Back of a stranger? Who can't understand me? What the hell, yes please! This will be fun! Adventure, yolo. So off we go, me sitting back on someone's scooter with my fully trust he will be my hero, saver and bring me home. Oh well not really. Now I just got another person involved in my being-lost-problem. But at least he spoke Spanish! ONLY Spanish.. So we stopped at another gate, asking a guy if he knew the place. Nope. But he got a English speaking guy out of the neighbours apartment, which could help! The English man checked it up on the internet, explained it to me, then in Spanish to my scooter-hero, and off we went the 15 minutes drive it took to get home. So eh yeah, I wasn't even close to have walked the right way and my Google print screen pic was all wrong.. So the sweet guy dropped me of, I said thanks a million times, kissed him on the cheek (which I never have liked or got used to, but after spending my last half year around cheek-kissing countries I finally start liking it and getting used to it) finally home.
 
 
But the most funny part of the story is that on the way back I saw the place where the bus had dropped me of. Which was 300 meters from the apartment. Like seriously wtf Jess haha? How is it possible that I walked the total opposite way. But hey, it all worked out, I never got scared, worried or stressed about it, I actually had fun being lost and making it with other people's help made me feel even more that I love this country's people! And that languages doesn't mean shit in the end. 

Sometimes

Isn't it insane how small things can affect your emotions and feelings? On just seconds. Just from a smell. A taste. A colour. A song. A dream. A memory. How? In the end we control our own emotions and feelings, so how can something so small as a song bring you into tears? I listen to a song today which always meant a lot to me. It's not even a sad song or meaningful lyrics or anything what so ever, it's just that the song involves so much memories of happenings, experience, but mostly it's memories of the feelings I've had at the times it been played. Memories of how I felt that moment in my life.

 

So yeah, today I'm having one of those days when my whole emotional stage is messed up and confused and listening to Levels by Avicii makes me cry. I mean wtf, what kind of song is that to cry to... Pathetic hey? All this only because of a dream I had last night. How can a random dream affect my whole day so much? Why can't we control feelings even if we a the only one who can?


Pura Vida Baby

 
#PuraVida & #HangLoose! Okay I've to say I'm feeling better and better for everyday in this country. #IloveCostaRica! Not because I get more attention than anywhere else (like that's a good thing?). Not because I'm loving the weather. Not because of anything else than that feeling, that #thisisright-feeling. I'm where I'm supposed to be right now in my life, I'm meeting the people I'm supposed to come across, learning and experience from the things that's happening. I appreciate and loving every moment, good as bad, because I feel it all is happening for a reason. 

As they say in Costa Rica - Pura Vida!

"Pura Vida! Literally means "Pure life". Relaxed lifestyle of, relating to, or characteristic of ticos. No matter what your current situation is, life for someone else can always be less fortunate than your own. So you need to consider that maybe... just maybe, your situation isn't all that bad and that no matter how little or how much you have in life, we are all here together and life is short... So start living it "pura vida style". Although many people use the saying ‘pura vida’, until you’ve been to Costa Rica, you will not truly know what pura vida feels like. It’s an emotion, it’s an attitude, it’s happiness, and it’s a way of life.   "
 
 
That's exactly a Pura Vida day I had today.  My current couchsurfing host lives unexpectedly at an amazing condo apartment complex with gym, pool, tennis, minigolf, restaurant and security, and an amazing view over the valley, it feels like I've got to a hotel resort. That vacation from a vacation feeling.

Amen

 

You are your soulmate

 
I think that's what I'm, or trying, to live my life after. As an example, I still don't have an logical answer, to myself or to anyone else, on how come I choose to walk the El Camino. It just was a feeling. A call. Something I had to do. I think that's what it means to listen to your soul when it whispers. You don't need to understand or know, just listen and do. Just nourish it with passion, give it hugs, laughter and sunshine, and you'll be happy. Your soul is, after all, your own soulmate. 

The connection is made

Fucking hell. 24 hours in Costa Rica and my biggest fear happens. I felt in love with the country. And why is that such a bad thing? Because I don't have the time! I got a month on me to travel through 3 countries before flying to Miami. I literally don't have time loving a place, because I don't have time to stay. 
 
 
Like, I just totally got swept off my feet. I can't describe the feeling I get for some countries or places, it's nothing to do about anything specific really, it's just a feeling from within. Something with the soul. Something my soul knows that I don't know, yet. And that's what Costa Rica is for me. I'm connected to this country before even seeing it, and I love the feeling. But I hate knowing I can't see everything I wanna see. But hell yeah that I'll make sure to make the best of my time here.

StreetArt OldTown Panama

 
 

Hasta Luego Panama

Jag spenderade min sista natt i Panama i djungeln. Vilket var rätt coolt i sig men gubben jag couchsurfade hemma hos var kanske snäppet coolare.
 
 
Bilder från det? Och mer från Panama? Såklart! Men först ska jag överleva en obestämd tid i en buss. Räknar iaf med 16-18 timmar, vilket ju låter spännande? Ett blått litet piller innan jag stiger på bussen så ska nog den långa resan gå fint. Och hoppas på att gräns övergången mellan Panama och landet i nordöst går smoothly.
 
 
Yes, it's time to check out Costa Rica!

Afflection - Solitude

 

San Blas Panama

 
So I've spent one day and night at one of the amazingly beautiful island in San Blas. Straight away when I got to hear about this place it was put on my bucketlist, I sooo wanted to go to this secret paradise which not many tourists knows about. But since it's so special, the price is in the high end for a backpackers budget. So my dream about this Caribbean paradise got put aside.. But thanks to my awesome couchsurfing host we could make it happen much cheaper, and better, than any travel agencies ever could given me. And yes, it was a freaking paradise!
 
 
Our camping spot on San Blas. Before going to San Blas I was scared of being disappointed. I've seen a lot of incredible beaches and islands through my travel, and what if this just feels like the same as another one? But no, I've never been staying on an island where you can see from one side to the other. Where there's only palmtrees, sand and a few cottages. Aaamazing.
 
 
After the Camino I googled around about what's the best travel books around? Something that would feed my wanderlust. And I came across this book. It seemed awesome, inspiring and loved by many. But in the end I was so close to not order it after seeing a lot of people not understanding it and just seeing it as a naive and silly story. I started reading it yesterday and even if I haaaate watching a movie twice or read a book two times (sooo #wasteoflife) but I already now know this will be #mybible that I will carry around reading over and over again. Already by page 20 I'd come across so many quotes I wanted to write down and save. I even had to stop the reading a few times because I got goosebumps and the AHA and hellyeah-feeling. I feel deeply spiritual connected to it (hey honestly, I believe the story is about me) and I just LOVE this book, and I haven't even got halfway through it yet.

Trust a little bit more

 
Today I thought about how come we have it so rooted down in us to believe other people are bad people? Or I don't know, maybe it's just me? Or did we all got raised by society to not trust strangers? To be on guard all the time, to be prepared on the worst, to always feel like if a stranger giving you any kind of attention or interactions he wants you something bad. Why? Where is this coming from? 99% of the people I meet is good people. They don't hurt me, wanna use me or trying to get anything out of me. They are just like me, a human being. So why are we brought up to be scared of others? Why? Because there's a small chance they actually are a bad terrible person? Why so judgemental? What about giving everyone a chance until they proven something else? Is this a naive way of thinking? Perhaps, but at least it makes my life so much joyful than living in fear of others. But it doesn't mean we should trust everyone and everything. You wouldn't send your bank details to that scam email about you having a million dollars waiting for you (btw, generally, online-trusting is a whole other thing). You wouldn't follow that strange dude into a back allie in the middle of the night. No, we all get that is not the right time to living on the #trusteveryone-philosophy. But as long as you have some kind of sense and feeling of how to be #streetsmart, I believe we all should trust more people, more strangers, more often.

At least I can say that I've tried

 
But it don't matter. It clearly
doesn't tear you apart anymore.

Exploring Panama City alone

 
Today I'm doing my first day alone exploring Panama. Which in itself it's kind of outside my comfortzone to figure out a new huge city and getting a feeling of the people's mentality. Even if I had zero expectations or knowledge about Panama before travelling here I have to say I'm just overly surprised. Fuck the stereotypical rumours about all the central America countries would be filled with bad people, crime, murder, drugs and shit. Panama have such wonderful people, feels safe and easy, and have a great atmosphere and vibe.
 
 
Ja alltså jag insåg idag att jag blivit alltför bortskämd och bekväm med min couchsurfing host här i Panama som kört mej land och rike och visat mej halva landet. Så idag, efter 6 dagar i dethär landet var jag helt på egna ben med att explore the city. Eller jo ja igår gick jag en 3 timmars trudelutt här runt var han bor och fick lite insikt i hur det är att röra sig själv här (waaay different från hur det är att ha manligt sällskap på sidan om sig) men idag skulle jag fixa och planera lite vad som händer efter Panama så killen körde in mej till stan och släppte av mej utanför en resebyrå som jag hoppades skulle hjälpa mej. Ensam tågar jag in och får veta att ne hördu du måste åka med metron till bussterminalen och prata med dem där. Och jag bara öh nej va? Det hade jag inte mentalt förberett mej på. Vadå metro? Vadå bussterminalen? Själv? Mi no habla espanjol och anyway mi no understand anything wtf hjälp.. Okokokok chill Pessi, jag fixar dethär. En av arbetarna där lånade sitt metro kort till mej och jag började leta efter metro stationen de förklarade för mej var finns. Jag har av någon anledning blivit hopplös på att ta directions, det liksom går in och kommer ut. Så när jag kom ut på gatan igen hade jag ingen aning om vilken väg jag ens skulle gå. Google maps har räddat mej otaliga gånger, and once again it did. Hittade metro stationen, klev på, åkte rätt, gick ut, hittade rätt buss organisation jag skulle prata med, köade nervöst i evigheter, beslutade där och då i kön till vilka länder jag köper bussbiljett till, fick på något sätt killen i kassan att förstå vad jag ville, sen passport por favor och kreditkort, och så klappat och klart. Och dendär feelingen, dendär hellyeah I'm awesome feelingen. Att visst kan jag själv. Jag glömmer den så lätt och blir så imponerad av mej själv när jag klarar det. Sen att jag klarade av att hitta vägen tillbaka till stan, och sen gå hela dendär 12 km sträckan tillbaka till min couchsurfings killes place var ju liksom bara ohyes. I'm awesome, även på egen hand i okänt land med noll spanska språkkunskaper.
 
 
Så alltså med andra ord idag fick jag också uppleva mer av den Panamaiska mentaliteten idag. Och ohyes att de älskar blondiner. Jag har aldrig i världen fått denhär uppmärksamheten som här. Alltså, varannan bil tjutar på tjutan, killara hänger ut ur fönstret och skriker hur de älskar mej, vinkar, blinkar, pussar, visslar och har sig. Innan jag kom in i det kändes det lite lagom obekvämt. What do they really want? Varför e dom sådär? Alltså jag är van med att få uppmärksamhet som blondin i länder med få blondiner, men dethär var nog höjden av uppmärksamhet. Men när jag insåg att det är så harmlöst som det egentligen är (det är ju liksom inte som om de vill kidnappa mej) och allt de vill ha tillbaka är ett smile, en blick, eller en vinkning, så kunde jag slappna av, ta det med en nypa salt och play along. Men kan faktiskt inte föreställa mej många andra blondiner som skulle vara bekväm med dethär. Men jaa, I guess I can handle it den rätta vägen utan att bli livrädd o aldrig mer gå ut här. En annan grej är också att kvinnorna här e super söta mot mej. Jag försöker alltid le åt de jag möter på gatan, och i de flesta länder ler alltid männen tillbaka men kvinnorna tittar på mej som wtf-flinar-du-åt-weirdoooo. Men här ler damerna lika sött mot mej som männen, vilket jag tar som att dethär landets mentalitet är underbar.
 
Så jag känner mej trygg och bekväm här i mitt första Central Amerika land. Men Panama lär också vara det tryggaste av länderna här. På onsdag åker jag vidare, till Costa Rica. Men innan dess ska jag uppleva lite av den Karibiska havet ute på Panamas bäst bevarade turist hemlighet, San Blas öarna.

Take chances, say yes

 
My Panama trip, as mentioned before, started out ridiculous perfect. When I landed in this country I got picked up by my couchsurfing host from the airport, and 20 hours later I was alone with him in a car in the middle of no where. Like literally. When we drew through a river that covered the "road", the deep jungle surrounded us from both sides, and the last person we seen for kilometres was a guy riding his horse with big machetes hanging from the side, at that moment I realised what the hell am I doing? How can I be like this? How can I let this happen? How can I sit alone in a car, in the middle of nowhere, in freaking PANAMA, with a stranger I just met? What did go wrong in my brain for letting this happen? But you know what, at the same moment that those thoughts hit me, they got changed to the OH YES.  #Hellfuckingyes, this is living. Trusting strangers. Believing in humanity. Saying YES to adventure, to the unknown. And guess what? Saying yes, taking the risk being alone with a stranger in the unknown, I had the most amazing time with a 1500 km roadtrip and I got to see more of Panama, the real sides of the country not just the backpacker touristy spots, than I ever thought I would. "When we stop taking risks, we stop living life."

Santiago, Panama

 

La Yeguada

Waking up in a tent my second morning in Panama with a view like this is what I call a more than perfect start on my CentralAmerica adventure. My #couchsurfing host took me on a long roadtrip and we stayed the night at this beautiful place called La Yeguada. I'm loving this country already!
 
Pictureperfect view at our La Yeguada camping spot. Panama seems to have it all! Everything from big modern city life, to simply native living people, to green deep jungles, to crystal clear beaches, and to (like seen on this picture) amazing pine-tree-forest-hilly-volcano landscape. 

I made it to Panama

Jag trodde faktiskt aldrig jag skulle komma till Panama enligt hur mina planer såg ut och när jag insett hur standby travelling fungerar, pluss när jag fick höra på check in i New York att jag inte får komma in i Panama utan en ut-ur-landet-biljett. Och när de i passkontrollen i Panama frågar hur länge jag ska stanna och jag säger det sämsta, men ärligaste, svaret någonsin "öh I don't know..". Haha men fick congratulations you have one month in Panama så var det klappat o klart o I made it!!
 
 
FUCKYEAH, when standby travel works out exactly as it should! Flying in the USA is so way different than anywhere else I've been, and this #standbytraveling is a whole new adventure and thing for me. I was pretty prepared on NOT getting to Panama today on my standby flight tickets. First of all because of my first flight from #NewYork to #Miami was fully booked, but I got on as the absolutely last traveller. The flight was delayed and I only had 30 min in #Miami to make it to the Panama plane (which I wasn't even checked into yet), so I had to run through the whole airport, get a terminal train, ask for help and I had no idea if they even would let me on since they couldn't do the check in on me earlier in NYC because I don't have a out-of-Panama-ticket which you obviously have to have. But the lady at the gate desk in Miami was so super sweet and could just let me on easily without any issues. Maybe mostly because it was 5 minutes until #departure. But I made it!! #Panama, #CentralAmerica, let's do this! 

Insta & Blog update?

 Jonäää bloggen blir igen rätt lidande när jag är på resande fot, men däremot vaknar mitt rese Instagram, IAMTHEWANDERESS, upp lite mer. Det är bara så smidigt och enkelt editera ihop en bild, skriva en liten trudelutt på engelska och sen posta det där. Har tänkt jag bara kan copy paste allt till bloggen som jag sätter upp på Insta, men känns lite halvt B och lat av mej. Men I think I'll do it anyway så ni som inte stalkar mitt Insta endå får veta what's up istället för att bli helt utanför. Bättre än ingenting va?
 
 
 
Så dethär är min New York City uppdatering!
 
New York, New York! Okay so my time in #NYC didn't start out good at all. At all. I was tricked on a lot of money from a #uberdriver (I knew it all the time but felt so tired, lost and helpless and just was forced to pay the money to him), but fck that #karmaisabitch and I believe #theuniverse will take care of him and his behaviour. #sofuckthat. Luckily I had the best travel companion waiting for me in #NewJersey, ready to save my shitty evening and we had a fun exploring first night in the big city!
 
 
Sunset stroll through #CentralPark. I can't believe how unexpectedly #NYC stole my heart after just 24 hours. I don't even like #bigcities, so I'm overly surprised! This city is really something special.
 
 
#NewYork is so #EPIC! I mean, where else in the world would you find #CELERYsoda?! And where else in the world would you split half a sandwich with someone and still not be able to finish it because it's just so ridiculous massive. Oh yeah, I love this place. Thanks @chrisallanharvey for showing me to the hotspots of this amazing city, you are and this is #awesome! 
 
 
I've had the most intense 24 hours ever and I thought it would never be possible to see so much of such a big city with so little time.  But oh yes, with a professional travel companion as my tour guide and happy feet filled with #wanderlust it feels like we walked the whole #Manhattan on 5 hours and saw so much!  Time Square, the heart of NYC, Manhattan Bridge, the 11/9 Memorial, the Museum, Central Park, the High-line, Wall Street, Downtown, Soho, East and West Village and so so much more. 
 
 
36 hours in #NYC was all I had this time.  And it was all I needed to fall in love with the city, and I'm 100% sure I'll be back there one day again. The adventure goes on and next up I'll try to do my best to travel on some #standby flights to Panama City. Fully booked and tight flight schedules, but fingers crossed I'll make it.
 
 
Så summa summarum, jag älskade New York!

Travel Anxiety

 Alltså dethär är inte alls kul. Dendär ständiga ångesten dagen, timmarna, innan en resa. Alltså jag kommer bara inte undan den och den verkar bli värre och värre för varje gång. Man ska väl ha fjärilar i magen av excitement dagen innan en resa, inte sova dåligt av ångest? R körde mej till flygplatsen i morse och jag satt med tårar i ögonen hela-halva vägen. Allt i mej bara skriker nej. Jag vill inte åka. Jag vill inte. Jag vill inte alls till andra sidan jorden. Jag vill inte lämna allt. Jag vet att det i slutändan handlar om dendär comfortzone, att jag är på väg ut ur den igen och det är därför så mycket i mej skriker nej. Jag vet att det bara är det, att jag blivit för bekväm i min vardag och inte vill lämna den och kämpar mej själv från den. Om jag inte visste bättre skulle jag lyssna på de instinkterna och stanna i hemma i norden, men jag tvingar mej själv iväg. In the end it's worth it. För jag vet ju jag kommer älska vara på äventyr igen, det är bara denhär kom-igång-starten jag hatar och har svårt med.
 
 
För dethär är vad jag känner varje gång. Mer eller mindre varje gång. Ångesten att resa iväg. Stressen om man kommit ihåg packa allt. De tidiga mornar med för lite natt sömn. Rädslan för det okända, det nya, det kommande. Att lämna någon bakom sig. Usch jag hatar dethär. Just nu har jag ingen aning om hur jag fick iväg tvingat mej på tex. Camino vandringen 4 månader sen? Hur kunde jag och hur vågade jag? Dethär är ju ingenting i jämförelse med den?! Som sagt, just nu vill jag verkligen inte sitta här på flygplatsen i väntan på ett flyg, jag vill ligga hemma i sängen. Men jag vet att när jag väl kommit igång, när jag sitter där på planet eller andra sidan jorden är det värt allt. Allt. Men just nu känns det bara, endast, påtvingat jobbigt...
 
 
BTW, jag har ändrat min resa.
Jag ska till New York idag innan jag åker förhoppningsvis till Panama på lördag.
 
 

2016 - This will be another Travel Year

Så, biljetterna jag investerade i förra veckan kommer alltså att gå till Panama i Centralamerika var jag räknar med att resa mej igenom länderna mot Mexiko, varifrån jag behöver flyga till Miami i mitten av Mars. Jävligt kort tid har jag på mej, men vi får se hur det går och vad jag hinner med. 
 
 
Vet ni varför dethär året kommer bli ett amazing reseår för mej? För att jag känner en pilot. Såklart igenom couchsurfing (älskar CS!!!!!) och han är inte bara någon jag sovit på soffan hemma hos, och någon jag ordagrant gått till Kina tillsammans med (haha ja tja, till den Kinesiska gränsen), utan också min vän. Och när han sa han gärna kan sätta mej på sitt rese pass (som alla i flygplans crewen har själva och som de får ge bort till någon vän per år) för år 2016 så känns det som jag vunnit jackpott på lotto. 
 
 
Vad betyder det egentligen? Det betyder jag får löööööjligt stor rabatt på vissa flyg. Flyg som är under alliansen One World. Flyg som kostar summor pengar jag aldrig aldrig skulle ha råd att sätta på flygbiljetter. Alltså, till exempel Finnair hör till gruppen, och jag behövde köpa en biljett till Miami för en mellanlandning där innan jag flyger vidare till Panama, och jag började nästan skära mej i handlederna av depression att se vad det kostar att flyga från Helsingfors till Miami. Alltså jag hade ingen aning flygbolag ens vågar fråga kunder att betala de priser det kostar. Det kostar 1700€. Alltså. ETT flyg, Helsingfors raka vägen till Miami kostar en normal människas standard månadslön, typ. Alltså. Jag finner inte ens ord till hur dyrt det, uppenbart, är. Jag skulle aldrig ha råd med det. Aldrig. Sen från Miami till Panama med American Airlines kostar det 700€. Alltså. Inte konstigt folk inte har råd att resa!!
 
Jag flyger normalt med budget flygbolag, men på långa resor är det oftast bättre bolag man är tvungen att flyga med men enda gången jag varit uppe i 700-800€ flygklassen för 1-destinations-resa är min första resa till Nya Zeeland, som ändå hade 2-3 stycken nåntimmes-mellanlandningar. Den resan bokade jag igenom researrangörerna Kilroy, för att jag inte förstod bättre. Fast tex. när jag kom hemmåt från Hong Kong förra våren blev det rätt dyrt, Hong Kong till Moskva till London till Finland, som säkert landade på runt 700€ klassen, men då fick jag iaf mellanlandningar var jag hade dagar (1 dag i Moskva och typ 6 i London) på platserna som jag fick lite utav mer än bara flygplans byte. Förra året lag jag överlag såklart en massa massa tusen euron på flygbiljetter (tänker inte ens för skojsskull räkna för skulle nog få en chockerande insikt i hur mycket jag slänger iväg på biljetter) och det är absolut det som kostar mej mest när jag reser. 
 
Så tack vare honom har jag möjlighet att flyga så som anställda på flygplan själv kan resa, att till ett lågt pris vara på en stand-by-lista och vara den sista passageraren som får gå ombord på planet och fyller igen lediga osålda platser. Men, med en risk att jag inte kommer på flyget OM det är fullbokat, att jag blir strandsatt på en flygplats på obestämd tid, att jag blir totalt utlämnad till ödet, missar andra flyg och bara får ett helvete och jaa.. Men that's what I like och it's part of the adventure. Vi brukar väl säga att när något låter too good to be true, så är det oftast så, så får se hur dethär hela egentligen funkar i praktiken. Anyhow, att jag ens har chansen att flyga billigare, och så här mycket billigare, är verkligen en jackpott vinst för mej. Alltså verkligen! Enda kruxet är att det inte är obegränsade flygningar på alla One World's flygbolag, utan bara runt ett par 15 stycken i året, MEEEEN obegränsat på Cathay Airways och DragonAir som har mycket flyg mot Asien hållet. 
 
Så tell us, vad kostade nudå din resa till Panama? 160€. Jag är oändligt oändligt tacksam.
 
 

If you want me to stay

Förlåt för att jag spammar sönder bloggen med musik tips ingen endå orkar lyssna på, men denhär låten.. Omgomg. Ni vet när det är en låt man bara behöver lyssna 1 minut på och man vet man blivit kär, glad och överlycklig, och man bara måste ha mer och mer. Tänk om det vore så lätt med killar också?
 
 
Finns dessvärre inte på Spotify men Soundcloud har den HÄR

Sleep in

Sista sovmorgonen på ett par dagar idag. Imorgon är det tidig väckning och så fortsätter äventyret.
 

I'm not superwoman - Feet issue after the Camino

Sjukt tråkigt klagomur-inlägg här nu. Sjukt tråkigt att läsa om mina skavanker och tråkigheter. Meeen kan också kanske ge er en liten inblick i att jag inte är superwoman och att den 2000km Camino vandringen inte gick utan fysiska smärta och bestående men.
 
Men alltså om jag visste vilket helvete det är att ha förstörda fötter skulle jag kanske övervägt gå Caminon. Eller nej skoja, såklart det var värt alla skavanker som jag hade och fick efter det. Men ja tja, det är fan inte kul med efterblivna förstörda fötter. Har alltid tagit det så förgivet att jag kan köpa vilka skor som helst som bara ser snygga ut. Det har inte spelat roll om det har varit barnstorleks sportskor eller för små för högklackat, allt har gått att tynga in fötterna i så länge de bara varit snygga och inget har varit outhärdlig smärta att leva med.
 
Men nu. Nu efter dendär vandringen har jag fått lite bestående men. Valpsjukan jag fick i höger ben, efter att jag vandrat med en sandal på den ena foten, har läkt helt. Höftet som jag också fick problem med från sandal vandrandet, som gjorde så jag gick ojämnt, har också försvunnit. Alla köttsår och sår från skoskavs blåsor är borta, förutom ett litet under tån som inte riktigt läkt än. Min tånagel jag tappade har en ny tunn nagel på plats och den andra tånageln som ska falla av sitter ännu på plats och ser okej ut. Hälsporren på vänstra fot som var det absolut värsta under vandringen, som jag fick äta ibuprofin mot varje dag de sista 800km för att bara kunna halta framåt överhuvudtaget, har repat upp sig riktigt ordentligt fast jag förväntade mej att det skulle ta månader att läka, men jag har ändå känningar i den som flyttat sig lite mer till vristen än som tidigare var mer smärta i under foten, och den begränsar ändå fortfarande mej. Men vad som är värst just nu, som bara var ett problem de sista veckorna på Caminon (som gjorde att jag valde gå med en sandal på den ena foten), är min "sjätte tå", eller skräddarknuta som det heter egentligen. Det är alltså en knöl nedanför lilltån, som typ hallux valgus. Och jag känner mej så löjlig att känna sån förbannad smärta i något som inte är en "skada" (fast det ändå egentligen är det pga av att fotvalvet har sjunkit ner eller för att jag gått med för trånga skor). För jag är rätt bra att hantera "ytlig" smärta, som skavsår och sånt, vilket det känns lite som dethär är. Så att en utväxt knöl på foten ska göra så ont gör mej så sur.
 
 
Så de flesta skor jag äger och har (oskojat 30+ stycken) kan jag inte just nu ha på mej bara på grund av denhär förbannade knölen som klämmer på. Jävligt surt. Speciellt när det är något man inte direkt kan låta läka på egen hand med att bara ge den tid, utan dethär är något man behöver göra en operation för, där de gör något med skelettet. Blä, vem har tid med sånt, men lär bli illa tvungen till det så småningom.
 
 
 
Anyway, jag visste jag måste ha ett par nya skor innan jag kommer till Centrala Amerika. För jag älskar gå runt och upptäcka när jag reser, och jag vet det finns mycket hiking där, så jag måste verkligen ha ett par skor jag kan gå med i över en timme om dagen utan att behöva börja gråta av frustration och smärta. Så jag och R åkte in till Stockholm på skojakt igår. Och jag såg sååå många snygga sport skor jag försökte få att funka för mina fötter men allt bara klämde på och gjorde så ont. Men på XXL (min absoluta favvo affär) hade de en liten egen skohylla med special skor. Eller egentligen hette hyllan bara walking-shoes, men alla de var verkligen anpassade för problem fötter. Så där hittade jag faktiskt 3 skor som funkade för mej (woho, bara den insikten i sig själv att det ännu finns hopp var verkligen woho!), och även fast jag lärt mej priset betyder ingenting när det kommer till bra skor, så valde jag endå de dyraste som kändes absolut bäst och jag hoppas på de e värt de 1200 kronorna och inte kommer klämma på min sjätte tå och ge tillräckligt med stöd för min hälsporre. Fast det e de fulaste skorna jag någonsin köpt för så mycket pengar, men känns fullständigt skitsamma så länge de funkar för mina fötter. Bra, vuxet, moget tänkt Pessi.
 
 
Och idag gjorde de sin första jungfru resa. Jag var rätt inställd på att de inte kommer funka ändå. Alla pengar bortkastade. Shit the same. Men guuuu nej, när jag hade gått i 20 minuter visste jag att de varit värt varenda peng och beslutade mej gå 20 km till R's arbetsplats. Och lite hög på preworkout måste jag erkänna att jag var för annars skulle jag aldrig tagit ett sånt dumt beslut att gå 20km på en gång när jag max har kunnat gå typ 5km per gång de senaste 50 dagarna... Men alltså lyckaaaaan! Att kunna gå, att kunna gå precis så långt jag vill och pressa i vilket tempo jag känner för utan att kroppen säger "wooohwoohwooh I'm not gonna do this?". Jag var så glad!
 
 
Fast ja som sagt, jag är rätt brutal när det kommer till ytlig smärta så visst kände jag efter de första 5 km att jag hade skoskav, men att jag halvt förblött, och förstört en annan nagel som kommer lämna sin plats så småningom, hade jag ingen aning om. Eeeh.
 
 
Så, skorna får mer än godkänt! *tjohoooo* 
 
Och lärdomen från dethär inlägget? Att allt har sitt pris (alltså inte 1200 kronor för bra skor, utan jag menar mer att gå en 2000km vandring inte går att göra obemärkt). Var tacksam för din hälsosamma friska kropp. Och det finns alternativ för problem fötter.

The Revenant & Cinema

 Mamma bjöd mej på biopremiären av den nya filmen The Revenant (ok ärligt jag Googlade just namnet på den för jag visste inte vad den hette haha. Jag kallar den den-nya-LeonardoDiCaprio-filmen). Och alltså filmen i själv var så sjuuukt bra. Alltså så jävla välgjord. Själva filmandet i sig själv var en sån njutning att beskåda. Scenerna var så otroligt välgjorda och många långa svåra scener som var oklippta. Så imponerende. Och landskapen, och skådespelarnas ageranden, och känslorna man själv fick från att leva sig in i det. Åååh, alltså verkligen en bio film. Just excellent.
 
 
MEN. Menmenmenmeeeen!! Bio salonger. Omg. I can't do bio salonger. Efter 5 minuter i biostolen tänkte jag redan "voi helveti satana ja komber int klar dehär. Hur många måste jag gå förbi för att komma ut härifrån i mitten av filmen? Kan man gå och sätta sig på främsta raden?". Fast jag klarade det. Inte ofrustrerad dock, men jag klarade det. Vad är det jag inte gillar med bio salonger? Människorna. Alltså vinddraget i nacken när någon bakom en hostar. Tuggandet, krossmaskineriet, av andras jävla popcorns käkande. Omgggg jag blir stressad av att bara skriva om det här. Måste man tugga med öppen mun? Måste man smacka och tugga dedär popcornen hundra gånger innan man får ner dem? Måste man sörpla och dra sugröret genom detdär plast locket så de gnisslar och ekar i hela salen? Måste man prassla med sin chipspåse precis när det är en seriös och tyst scen? Måste man andas överhuvudtaget?!!!
 
 
Vem fan kom på bio salonger anyway? Hela konceptet är ju helt hjärndött. Att betala för att sitta inpackade med andra i ett trångt litet rum är ju redan rätt sjukt, men att sen att det ska säljas något ätbart där också som alla sitter och gnager (eller I wish folk bara gnagade och inte smackäckeltuggar) på e ju liksom ååååh. Dethär gjorde säkert nazisterna med sina offer i tortyr kammarna också.
 
 
Så eh ja, jag tycker inte riktigt om att gå på bio (speciellt inte på premiär och fredagskväll) och blev rätt bra påmind om varför. Men hey, filmen var som sagt awesome och verkligen en se-på-bio-film. Och good for you om ni kan sitta där obemärkt och ostörd från andras existens (för ni är säkert en av smackarna själv), men jag är helt enkelt inte en sån bra människa att jag klarar av att höra på det, då ska ni absolut springa iväg dit och se den bums! Men om ni är som mej, så kanske vänta nån vecka innan hysterin över filmen lagt sig och det är mindre med folk på bio för den e verkligen värd att ses.

Cheaper way to Stockholm C

Ibland önskar jag att jag skrev ner resetips här på bloggen, men ärligt, hur stor nytta har någon av er av att veta att blablabla hostellet är bättre och billigare än bläbläblä hostellet i Ho Chi Minh eller något sådant? Så ja, lite point less information. Meeeen däremot kan jag ge er ett tips om Stockholm för det är mer troligt jag har Stockholm-resenär-läsare än typ Vietnam-resenärer!
 
Så här är mitt tips på hur man kommer lite billigare in till Stockholm Centrum från Arlanda flygplats.
 
 
Så när man landat i Stockholm på Arlanda har man ett par alternativ på hur man tar sig in till Stockholm Centrum, som de flesta som kommer till Arlanda vill. Man kan ta en taxi, som kostar något 500 kronor, man kan ta ArlandaExpress tåget som tar 20 min och kostar typ 200 kronor, man kan ta SJ tåget som kostar rätt mycket också beroende på när du bokat det, man kan ta flygbussen som kostar cirka 100 kr och tar 1 timmes tid, eller do as I do, stiga på en lokal buss utanför terminalen som går till Märsta Station och därifrån hoppa på pendeltåget som går till Stockholm C, eller i mitt fall och intresse, samma tåg hela vägen till Södertälje. För 50 kronor. Pretty awesome. Men okay det lät ju alldeles för komplicerat för att spara på några ynka slantar, men nej det är löjligt enkelt och inte alls tidskrävande. Enda man behöver är ett SL kort (som jag är rätt säker på att man kan köpa på Arlanda) som man fyller upp med kontanter och använder på bussar, pendeltåg och tunnelbanan. Fyll upp det med en 4 "förköpsremsor" så dras det bara 50 kronor per väg, och du kan ha nytta av de extra kupongerna om du rör dej runt i Stockholms trakterna med buss senare. Äh detdär lät ju sjukt invecklat, men fråga mer vid info disken på Arlanda eller Googla mer om det om det fick ert intresse!
 
 
 Så that's ett bra exempel på varför jag kan resa så mycket, för jag reser inte turistigt, enkelt eller det dyraste möjliga.
 
I mean, det låter som det handlar om lite pengar, men bara på en sån Stockholms weekend vistelse då du behöver ta dej Arlanda-Stockholm-Arlanda så kan du spara 300-900 kronor på att bara göra det på ett annat sätt än det utskyltade och marknadsförda sätten. Bara gör lite research på förhand eller fråga ett info ställe om alternativ osv så är du säker på du kan spara in lite slantar. Och what to do med 300 kr extra? Så mycket andra roligare saker än på till-och-från flyg transport iaf! 

2014
Jan
Feb | Mar
Apr |
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun | Jul | Aug | Sep| Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar