After the Laser

Innan jag gjorde laser behandlingen förstod jag ju att det var ett liksom rätt stort ingrepp och att det skulle bli downtime efter det, men eh tror jag aldrig insåg hur stor grej det egentligen var och hur mycket jag skulle behöva anpassa mej efter det. Jag minns att dagen efter min bröstoperation, direkt efter att jag blev utskriven från sjukhuset så fortsatte jag resa med att hoppa på en buss i flera timmar. Och nu, efter att ha slipat bort ansiktet så har jag gömt mej från solen i 6 dagar!! Omfg what is this, alltså boobjob no big deal, laser resurfacing big fucking deal?! Gömma sig från solen betyder ju alltså rätt limited grejer när man är i South East Asia. Som tur så couchsurfa jag hemma hos världens chilligaste killar som var hur okej som helst med att jag typ suttit inne och ugglat hela dagen med 2 kg kräm över hela ansiktet, och om vi stuckit ut så länge det har varit dagsljus har jag haft ansiktet covered med en mask. Som tur e det ju Asien, så känner mej inte helt miffo med att ha ansiktsmask. Och som tur går solen ner runt klockan 7 på kvällen, så man har endå rätt många timmar att använda sig av om man lever som en vampyr.
 
 
Så med andra ord, hela proceduren blev större, allvarligare än vad jag räknat med. Jag tänkte ju jag skulle vara fit for fight och nemas problemas typ lämna landet, staden, och resa vidare efter typ 2 dagar. Eh nä. Så funkade det ju alltså inte. Men nu dag 6 efter behandlingen tänkte jag att det är dags! Även fast min hud är still fucked och slowly recovering och helst inte ska vara i solen eller värmen, så det beryder jag behöver anpassa mitt resande med det in mind. Så därför bestämde jag syd Asien får läggas lite på hold, och jag behöver sticka mera norrut i ett par dagar. 
 
 
Så that's the reason jag åker till Taiwan idag.

Couchsurfing, KL Malaysia

I just can't highlight it enough how much I love couchsurfing and the whole cscommunity.  At the moment I'm in KL Kuala Lumpur, Malaysia's capital city, where I'm couchsurfing at two Iranian guys place. They've thought my so incredibly much and opened my eyes for their culture, ppl and country. At the same time a girl from the Philippines are hosted by them and I get inspired and get to know about her country too! 3 foreigners exploring each cultures, at the same time exploring KL together! This is so amazing. It's so crazy. That we so easily can connect, become friends with strangers that we perhaps never would even talk to, just because they're from totally different countries, totally different cultures, just totally different, but thanks to couchsurfing we all connect. There's so many misunderstanding between ppl in this world, because of differences and mostly because judgments, but in the end, we are all exactly just the same. That's one of the most important things travelling and couchsurfing keeps on teaching me - we are all the same.
 

There's no reality


Laser & PRP treatment

Okay ni som stalkar mej på mitt rese instagram konto IAMTHEWANDERESS  (och ni som inte gör det borde göra det!) har kanske sett på MyStory knappen att jag varit hos farbror Doktor.
 
 
Yes that's right. Jag gillar ju att ta tillvara på möjligheterna med billigare och bra vård när jag är utomlands än att gå till doktorn i Finland, och på senaste tid har jag varit på jakt efter behandlingar mot mina akne ärr. Det finns många olika typer av ärr behandlingar, starka, svaga, kemiska, laser, nålar, injektioner.. Jaa hörni det finns en MASSA att välja på. Fast det de alla har gemensamt är att det räcker inte med EN behandling, nej det ska upprepas ett par gånger med ett par månader emellan innan man KANSKE ser en förbättring. Och it is pretty pricey I can tell you. Olika behandlingar kostar ju olika, men i Europa, USA, Oz, HK så är de alla från ett par hundra till tusen € per GÅNG. Och sen med rekommendationen att göra det då 3-10 gånger för att KANSKE bli en förbättring, så yeah oh damn det landar på ett förmögenhets pris med ingen garanti om att det faktiskt funkar.
 
Så när jag sökte runt på kliniker och priser i Malaysia insåg jag att yes nu är jag i ett land jag faktiskt kan ta chansen och pröva dethär för ett okej pris! Jag hade kontakt med ett par kliniker för att höra vilken som kunde erbjuda mej bästa pris, service och behandling. Jag valde en kille som hade de bästa referenser från patienter på Facebook och kliniksidor, vi kom överens om behandlingarna, pris, och jag fick en tid för konsultation och behandlings tillfälle.
 
Detdär är alltså mina ärr jag gärna vill jobba bort. 
 
Guu vad nervös jag var då. Såklart. När det handlar om ansiktet, det liksom det viktigaste yttre man har, känns det rätt nervöst. När jag kom till kliniken visste jag redan jag valt rätt, kändes så proffsig, fin och seriös. När jag träffade doktorn var det som att träffa en kompis, vi diskuterade olika möjligheter och han förklara så bra. Hans oro var över att jag är ute och backpackar, jag har väl inte lust att göra en behandling med downtime på flera dagar? Ähhh bring it fucking on, jag är bra på att anpassa mitt resande, I care for this och jag vill verkligen prioritera att fixa till huden även om det betyder jag måste gömma mej från människor och sol i dagar, veckor, efter behandlingen. Sååå okej, vi bestämde oss för laser behandling av två födelsemärken på kroppen, laser för akne ärr och pigmentfläckar i ansiktet, och PRP ("vampyr behandling").
 
Jag fick en bedövnings kräm över hela ansiktet i typ en timme, under tiden tog han bort de 2 födelsemärken på hals och under armen som jag bett om att få bort. Han gjorde lokal bedövning i dem så kände ingen pain. Han sydde upp dem med 3 stygn var så det blir ett finare ärr än vad det skulle bli utan stygn. Han tog också lite blod från armvecket för PRP behandlingen som vi skulle göra till sist.
 
Sen var det dags att ta bort bedövnings krämen och gå igång på ansiktet. Alltså jag var helt numb in my face, som same feeling när man sitter på foten en stund och den somnat, och jag har hög smärttröskel MEN fuck vad laser behandlingen gjorde ont. Han började med ett par punkt pigmentfläckar, that was okay. Men själva lasern över områden över kinderna gjorde så himla ont. Det låter som en tatuerings maskin, det luktar som bränd hud, och det känns som knivar som skär igenom hela ansiktet. Jag kunde inte sluta tänka på is THIS how it feels getting a tattoo? Fast läste senare nepp det är inte så en tatuering känns, laser känns värre. Speciellt ont gjorde det när han tog på samma ställe mer än en gång och gick ner på djupet. Men så ont att jag ville sluta gjorde det ju inte, men aaaah det var fan jobbigt.
 
Så for you who don't know what laser behandlingar betyder är det precis som det låter, man bränner ner ett par hudlager för att låta huden bygga upp ny frisk hud. Så ja, man gör ansiktet till ett helt öppet sår med andra ord.
 
Efter laser sessionen var der dags att göra PRP. En behandling jag aldrig hade hört om innan jag började skriva med kliniken. PRP betyder platelet rich plasma och det handlar om att man tar en viss mängd från ens eget blod "därefter separeras plasman och blodplättarna från blodet genom centrifugering och placeras sedan i sterila rör med en stabiliseringsfaktor där de aktiveras. Denna plasma med blodplättar innehåller olika tillväxtfaktorer som ökar läkningsprocessen av skadad / åldrad hud. Slutligen injiceras plasman med blodplättarna i de områden man vill behandla". Precis. Därför den också kallas vampyr behandling för jaa, man helt enkelt injekterar massa blod i ansiktet. Creepy huh? Och ehm jaa, tänk er känslan att sticka en nål minst säkert 50 gånger över hela ansiktet, ett ansikte som är ett stort öppet bortbränt sår, that feeling. Haha buuuuh vad jobbigt det var!!
 
 
Jag spenderade 4 timmar på kliniken och sen stannade inne på ett hotell rum 20 timmar (eller jag gick ut 2 gånger för att käka). Jag får inte vara i solen, måste använda SFP faktor 90, jag måste hålla huden så återfuktad som möjligt hela tiden, jag är röd och svullen som en tomat och ja doktorn hade rätt - jag kommer inte känna mej bekväm bland folk de första 1-7 dagarna. 
 
Men beauty is pain. Fast inblicken i what the fuck am I doing slog mej ett par gånger där under behandlingen. Folk genomgår smärta, operationer, whatever som gör ont för att de är sjuka, jag går till en klinik och genomgår det för ytliga skäl för jag "vill vara fin". För att jag bryr mej i ett par finn ärr som var och varannan människa har mer eller mindre av? Are you kidding Jess? Wtf gör du... 
 
Fast then again, om det finns hjälp mot grejer man inte känner sig bekväm med. Om jag KAN göra något åt något jag inte gillar, then let's fucking do it. Hur ytligt det än må låta i en del människors öron. Och om jag mår bättre med av att ha en bättre hud, borde det ju vara en självklarhet att jag ska genomgå vad som än hjälper mej på vägen. And I don't want fucking bullshit från någon trångsynt läsare nu för att jag öppet skrev om denhär behandlingen. Okay? Tack på för hand.
 
Såhär ser jag ut nu 24 timmar efter behandlingen. Röd, svullen och full påkletad med fuktighetskräm. Men om ni tittar noga så ser man hur huden är slipad med lasern och har små små ärr.
 
Jag återkommer såklart mer här på bloggen hur jag läker upp. Själva behandlingen är ju bara en grej, sen hur huden läker sig är det viktigaste. Men håller tummar och tår att det varit värt det! Can't tell yet. Och såklart alla undrar vad kostade det? Snabb Googling på kliniker i Stockholm så kostar 1 laser behandling för akne ärr MINIMUM runt 700€ och PRP i New York kostar 800-1000€ säger Google. Födelsemärks borttagning på en privat klinik kostar väl kanske runt 100€ styck? Jag kunde göra allt detdär här i Malaysia, på en minst lika seriös och proffsig klinik som i Skandinavien, för mindre än 400€. 

Cameron Highlands, Malaysia

Efter Penang bussade jag för 10$ neråt landet till Tanha Rata som är huvudbyn i The Cameron Highlands. Dehär trakterna är kända för sina te odlingar, jordgubbs och grönsaks farmer, så rätt gissat - klimatet är lite annorlunda här uppe på kullarna än vid kusterna. Jag couchsurfade 2 nätter hemma hos en skit kul Dutch-Canadian kille som tog hand om mej hur bra som helst. Det regnade konstant under mina dagar där, men jag är faktiskt inte så söt så att jag smälter av lite vatten så jag vandrade en massa och passade också på att göra en 2-3 timmars härlig djungel hike. Var så glad att vara ute i naturen och röra på mig fysiskt krävande, jag älskar ju det så himla mycket. 
 

Penang, Malaysia

Så efter Lankawi och Koh Lipe åkte jag tillsammans med Chris till storstads ön Penang i Malaysia. Penang är klassad som ett UNESCO world heritage med en massa gammla byggnader från back in the days när britterna var här. Penang är också känd för sin härliga mix av streetfood (Malay, Chinese, Thai och Indian mix). Chris behövde vara vuxen och sticka hem till arbetet, men jag lämnade där på egen hand.
 
 
Så jaa, nu e jag alone igen backpackade och jaa, first of all, it's a loooong time since last. Nästan hela förra året reste jag i ju i olika sällskap o jaa senaste jag backpackade själv var typ Central Amerika för ett helt år sedan. Eller ja tja, till Uruguay och Japan åkte jag ett par få dagar själv i höstast, men där träffade jag ju nya bekantskaper jag hängde med, så förutom det så.. Så jag räknar med att det tar en stund för mej att komma igång med det. För det är faktiskt waaay different att resa själv. Trust me, it is, på gott och ont. Men det ska nog gå bra.
 
 
Anyhow jag stannade två extra nätter i Penang på typ det sämsta hostellet jag någonsin bott på. Det var typ jag, ett spansk snackade couple och så gammla gubbar från Oz, Malay och India som typ bott där i ett halvår och tyckte det var mysigt att hänga runt i bar överkropp med sina öl magar everywhere. Oh well. Jag gick en massa under mina dagar här (like I always do), och checkade out sevärdheterna på gatorna och vandrade till SouthEastAsia's största tempel.
 
 
Första dagen själv hade jag slagit mej ner i något random local restaurang för att käka middag efter att jag vandrat runt i 5 timmar. Jag hade hela halva dagen tänkt över dethär why do I travel? Och själv? Måste jag? Vad får jag utav det? Vill jag verkligen fortsätta hålla på såhär i evigheter? Så lite halv deppig alltså. Eller mest kände jag mej kanske bara ensam? Men så i bordet brevid kom två killar, som efter en stund började snacka med mej. Jag hoppade över till deras bord och det visade sig vara en kille från Frankriket som rest i 4 år och mainly satsar på att inte betala för boende när han reser (just like me! Men jag satsar ju mera på couchsurfing, han sover på random tak osv haha) och den andra killen vara en local och de hade träffats i Australien för 3 år sedan. Franska killen skulle ha fullt upp hela kvällen med att editera lite travel videos, men han local killen ville gärna hänga med mej om jag hade lust. Sure why not? Klockan var 18, det började bli mörkt och jag hade inga andra planer än att gå tillbaka till hostellet och sova. Så efter att i 10 minuter känt dessa 2 män hoppar jag in i en bil med dem, i en okänd city, alone, utan att någon som helst skulle vetat om dethär. Och jag hade en hur kul som helst kväll! Vi åkte upp till Penangs högsta berg, och sen visade det sig att killen var en hälso specialist så han gav mej en 90 minuters lång ansikts behandling i sin klinik också, såååå snällt! Så förstår ni hur saker kan bara hända om man vågar ta chansen? Jag kunde sagt nej till att hänga med totala främlingar och fortsatt att deppa över att jag var ensam, eller ta chansen att få nya vänner, och faktiskt så blev hela min dag så mycket bättre av dethär och jag blev påmind om att det är precis dethär randomness och everything happens for a reason grejerna som händer när jag reser som får mej att älska att resa själv!  
 
 

Koh Lipe, Thailand

Från ön Lankawi i Malaysia är det super lätt att starta en island hopping trip uppåt i Thailand. Man kommer faktiskt hela vägen upp till Phuket med färjor och ö stopps om man vill! Pretty nice. Jag backpackade ju i Thailand för 5 år sedan with my xbf S och efter det har jag varit där en gång (haha med tidningen Seiska, remember?) och gjorde all that typical Thai backpacker stuff. Strippklubbar i Bangkok, pingpong shows, boob job (haha like this is a thing to do in Thailand? Eh yes!), bussade genom landet (damn minns när några britter satt framför oss i långdistans bussen och tog valium och frågade om vi ville ha något. Ja bara ÅHGUNEJWTF VALIUM, KNARKARE?! Haha, ett par år senare köpte jag själv valium för att överleva långdistans bussfärder i Vietnam och Cambodja.), fullmoon party på Koh Phangang, chill på Koh Samui, bort tappade ägo delar, Phuket, Phi Phi, och jaa helt enkelt bara gjorde allt detdär full och ung och dum i Thailand. Thailand var mitt första Asien land. Jag satt med tårar i ögonen i taxin från flygplatsen intill Bangkok för att allt kändes så sjukt skrämmande och galet. Det var så mycket att ta in. Så crazy. Så sen dess har jag inte riktigt haft intresse att åka till Thailand. För Thailand är dit alla åker. Thailand är gjord för turister. Och jag har ju sett Thailand. Men jag tror jag ändrat sjukt mycket på 5 år och tror jag borde göra en ny backpacking journey through Thailand med andra ögon.
 
Mini me & xbf i Thailand 2011.
 
Men anyway, not at this time! Denhär gången blev det bara en enkel 24 timmars Thailand stay på ön Koh Lipe som ligger 60 minuter med båt från Lankawi. Biljett kostar inte mycket, immigration var faktiskt okej smidigt och så boom så är du på en tropisk ö i Thailand. Vattnet var så otroligt vackert och vi bodde i en mysig bungalow rakt på stranden och själva ön är så liten så du lätt kan gå runt den om du riktigt vill. Lovely huh. Yes men. MEN. Alltså.. Antalet svenskar, danskar och finnar på ön måste varit 80%. I'm not kidding. Varenda person på ön som inte snackade ett skandinaviskt språk var Thailändarna. Alltså där var också en liten pub med en stor svensk flagga och en skylt utanför där det står VI SÄLJER SNUS. Alltså okay nu finns det två sorters människor med två sorters reaktioner efter att läst dethär, det är 1) de som tycker dethär är AWESOME. Kul! En ö full med vänner och bekanta! Köttbullar och snus, omg perfekt! eller som jag 2) omfg what is this. Var är jag? Jag ska faktiskt resa med familjen i Mars och vi valde att inte åka till Thailand just för dethär. En tropisk ö i Asien som är gjord för och fylld med grannarna och grannarnas grannar. Sure, det är ju hur enkelt som helst, speciellt med barnfamiljer! Men för den typ av resenär jag är och vad jag gillar så rekommenderar jag inte Koh Lipe. Men 1 natt där var great, och påminnelsen om att Skandinavien loves Thailand var också en bra ihåg kommare.
 

First of Malaysia

 Efter Hong Kong hoppade jag alltså på ett par flyg (Hong Kong - Singapore - Kuala Lumpur - Lankawi) till nordväst Malaysia, där ön Lankawi var mitt första stopp i dethär landet. Djungel, vildlife, underbara stränder, lyx och not too bad turistigt vill jag väl beskriva vad vi såg av ön, så kan absolut varmt rekommenderas! Här kommer en liten bildserie över den 3 nätters vistelsen där med min travel buddy Chris.
 
 
Btw I know, mina färger på bilderna suger visst? När jag editerar och fixar till de blir de jätte fina, eller åtminstone så som jag vill ha dem, men sen när de landar på bloggen är de i en mera plain boring färgskala. I wonder why hmm.

Island Lankawi

I'm excited to get to know this for me new country.
Malaysia, show me what you got! First out is the island Lankawi.
 

Don't let lack of money stop your life & dreams

Okej nu vill jag snacka om ett ämne jag är rätt insatt i och som jag vill dra upp för att det är nytt år, nya möjligheter och chansen att ändra gamla vanor, tankar, eller leva ut drömmar eller annat kul som nya år och nya början betyder.... Jag vill snacka om pengar och sparanden. För like really, I know my shit about this. Och ofc I do, jag reser världen på budget, klart jag bryr mej i att spara och spendera pengar RÄTT. Men de flesta av er läsare här på bloggen har kanske insett vid dethär laget att jag värdesätter upplevelser oberoende av vad det kostar. En gratis grej kan betyda lika mycket för mej som något som kostar ett par hundra €. Men, i grund och botten, så behöver vi alla pengar för att överleva.

Fast let's start med att säga att jag ibland tror jag I got some issues med pengar. Jag är jävligt bra på att spara, ibland nästan lite för bra. Men det handlar väl egentligen inte om att jag har issues med att spendera, jag ser mej själv inte som girig, för det handlar mera om att göra smarta beslut. Tex, när jag köper en ny telefon spenderar jag minimum en vecka på att Googla runt efter den absolut bästa. I en sån situation bryr jag mej i första hand verkligen inte om priset och pengarna, nope really. För nått år sen så spenderade jag nästan 1000$ på en iPhone för jag verkligen trodde det var vad jag skulle ha. Jag köpte min nuvarande mobil, som är en Samsung, för jag ville ha just den, och att efter steg två (som är att dammsuga hela internet efter bästa priset vilket tar typ en dag) hittade jag den för 399€. Okej bra. Dethär är ju bra grejer, det handlar om okej stora pengar och jag tror många är som mej och verkligen tar reda på some fact innan man slår till. För I know om jag spontant skulle köpt just den mobilen i den första butik eller online store jag såg den i så skulle jag betalat minimum 100€ mer. And know I can do, anyone can do, a lot of fun for 100€.
 
 
Men jag spenderade såklart TID på att hitta
det "rätta" priset. Och in the end, tid är pengar.
Samma med flygbiljetter och andra större online
köp. Jag sitter gärna en hel dag och söker igenom
hela nätet (discount sidor? Kuponger? Rabatt
koder? Mellanhänder?) för att vara säker på att jag
får det jag vill ha absolut billigaste möjliga. Men är
en hel dag av min tid värt en 20€ rabatt? I guess
it is, I don't have anything better to do och jag
tycker det är kul?! Men det är väl upp till var
och än vad deras tid är värt.
 
Men ibland tar jag dethär till en annan nivå. När jag liksom bryr mej i att jag kan köpa något smått, let's say a magnet, när jag hittar vad jag vill ha men är övertygad om att jag kan hitta den x$ billigare om jag bara tittar runt i andra butiker i 20 minuter till. Dethär är ju fullständigt idiotiskt för en del människor. Kanske för de flesta? And I understand varför någon tycker det är idiotiskt, men I just love it! Och I guess det i slutändan, som sagt, handlar om hur mycket någons tid är värd. Jag personligen enjoyar ju att gå runt och känna att jag har ett mission to complete. En del tänker väl fuck that, it's a fucking magnet det betyder ingenting med 2$ extra till street säljaren, let's bara köp den här och nu och spendera tiden på något annat. Men jag hatar känslan att "get fucked over", som när någon tar ett par dollar mer betalt än vad killen fem meter längre fram tar betalt (ja seriöst det stör mej så himla mycket även om det handlar om små pengar för mej, ett par dollar hit eller dit, men för typ Thailändaren som säljer det är just dedär ett par dollar mycket pengar. Men jag HATAR känslan att bli "utnyttjad" eller "lurad".) Jag blir alltid så oh-fuck-you. I'll pay what the shit is worth, not what you ask for. Det är bara en princip sak, spelar ingen roll om det är stora eller små grejer. Så haha, jaa gissa hur jag hatar att pruta utomlands och diskutera fram ett pris, för jag är ju bra och sträng med det men jag haaaatar vara de.
  
Så alltså summa sumarum, jag älskar att spara när jag kan, och har tid. Jag älskar känslan. För I know jag kan göra en massa kul grejer med det jag sparar in. En dollar här och en dollar där sparar faktiskt in rätt mycket i längden, eller omvänt också om man slänger en dollar här och där. Och det är alltid kul att känna man har lite extra pengar till något. Och på tal om att spara, visst känns det bra att ha ett skyddsnät, att ha lite pengar på kontot, ett pat hundra, ett par tusen, just in case something happened? Eller? Eller spara till framtiden? Eller något? Det är väl så de flesta känner? Det känns bra att veta det finns lite extra pengar på kontot, att det är okej. För "extra" pengarna får dej att känna dej okej? Okej? Eller..?

Hmmm okej joo meeeen.. Jag har slowly fått in nya penga funderingar in my head. Varför spara? Like really? Vad sparar du till? Ett hus? Ett liv? So what? Wanna pay it in cash eller pengar du har sittande på banken? Why? För att lån suger? Jo tja ja, men som en arbets kompis också sagt "pengar betyder ingenting fören du gör något kul för dem". True story. En miljon på banken betyder ingenting. Resa världen för en miljon BETYDER något. Pengarna som sitter där betyder ju ingenting, de är ju faktiskt ordagrant ingenting, bara ett par nummer på rad på en dataskärm. Dethär känns som något jag borde absolut inse och förstå som tror på live fast and die whenever. Jag care for the moment. The moment is all there is. Jag bryr mej verkligen inte om hur mitt liv är, eller ekonomiskt är, om 10 år. Okej klart jag bryr mej, lite. Men jag vet det finns ingen garanti jag existerar om 10 år. Så vem bryr sig om pengarna på banken som du sparade, på upplevelserna du sa nej till för att de var för dyra, för resorna du inte gjorde, för utekvällarna, för whatever kändes "för" dyrt, bara så du kunde spara till "the future", what does that matter när du plötsligt flyttar till himlen oförberett om ett år, en månad, eller imorgon? 
 
 
Jag har sagt nej till upplevelser pga av pengar som jag idag ångrar. Eller okay to be honest, haha I haven't really. Den enda grejen jag faktiskt kan komma att tänka på jag ville göra, hade chancen att göra, men valde att inte göra just pga att det kostade typ 500 dollar, är att simma med vit hajar. Ni vet när man blir sänkt ner i en bur i havet med hajar runt sig. Come oooooon, fuck the money, just do it! Okej at that point (resa runt Oz back in 2011/12 med typ de sista besparingarna) är jag inte säker på jag faktiskt ens skulle haft enough extra money på banken överhuvudtaget att faktiskt göra det, men you know what, om jag skulle nu kunnat snacka med mej själv back to that time skulle jag sagt fuck the money, låna av mamma o pappa, do it, it's now or never, money comes and goes, but just do this because you want it and are here and have the chance right now! Doooo it! Fast nepp det gjorde jag inte och här sitter jag ännu idag och undrar om jag någonsin igen faktiskt kommer vara på en av de få platser i världen man kan få uppleva just detdär.
 
Dock är det rätt en del upplevelser och resor, speciellt i mina yngre dagar, som jag verkligen har haft lust med men avstått pga av att vänner inte haft pengar till det. Det är något jag borde bli bättre på, att just do it anyway även fast det betyder jag gör det ensam. Even if I'm pretty good at it already. 
 
Omvänt då, är det något upplevelse mässigt jag verkligen ångrar jag lagt en stor summa pengar på och blivit besviken? Nja, inte vad jag kan tänka på? Faktiskt. Materiella grejer är ju en annan grej. Dendär iPhone jag köpte ångrade jag, men jag fick tax back money back från den, och jag sålde den sen till en tjej som va så mycket gladare för den än vad jag var, så in total gick jag inte så mycket i förlust. Materiella grejer kommer och går, och du kan alltid sälja dem. Men upplevelser? Ta chansen när den är där! Om du vill göra något, speciellt något du vet du kanske inte har chansen till någonsin igen, gör det! Om du inte råkar ha pengarna just nu, bara låna ihop det, fråga mamma o pappa, kompis, eller använd ett snabblån (typ I didn't know this men det finns tex www.meddelandelan.se som ger mikrolån på 15 dagar som du inte behöver betala tillbaka ränta på. Och andra snabb smålån med låg ränt och kort betal tid, och just precis den typen av lån e ju perfekta för dethär! För spontana små sista minuten här-och-nu-upplevelser man verkligen vill göra som man snabbt kan betala tillbaka om lönen rullar in om några dagar eller veckor), pengar kommer och går och bara för att du inte just precis nu har pengarna så borde det inte stoppa dej to live the moment!
 
Fast okokokok, hold on. Jag måste säga jag aldrig varit ett fan av lån. Jag har aldrig själv tagit ett lån och alltid sett lån som något dåligt, en börda du tar och ska bära runt med i år eller whatever. Dumt, om du inte har pengar att göra det, simply don't do it then. Men som sagt, jag håller slowly på att ändra min uppfattning av pengar och lån. Speciellt små lån, lån du betalar tillbaka på ett par veckor eller nån månad. Dock tror jag verkligen det är viktigt att inse när det är "rätt och fel" att ta ett snabblån, eller lån över huvudtaget. Materiella grejer tycker jag man verkligen ska ta sig en omtänksam tanke innan man lånar pengar för (om det är till en bil, hus, eller något annat som är en "investering" tycker jag ju det är fullständigt okay! Men det handlar ju om större grejer du behöver lite tid, ett par år, att betala tillbaka på, inte ett litet snabblån till något materialet du vill ha).
 
 
 
Men what about att låna till en resa eller upplevelse? För nån månad sen skulle jag säga det är fullständigt hjärndött. Why the fck ska du ut och resa när du inte har pengar att resa? Fast, egentligen.. Du kommer mest troligen jobba hela ditt jävla liv. De där pengarna från ett lån till en jorden runt resa kommer komma tillbaka. Speciellt om du vill göra det med din polare som åker iväg precis nu? You wanna do it? Do it! Dina vänner ska åka på festival och du har verkligen lust att hänga med men råkar inte ha pengarna till biljetten precis just nu? You wanna do it? Do it! Make it work. Upplevelser kommer ones in a life time, såklart det kommer flera och andra, men just that one will not come again. You only live ones, du är only young ones, don't save on living, don't think you'll do it later. Later maybe never will be there. Såna gånger tycker jag verkligen man ska kunna "våga" spendera pengar, endera besparingen du har liggandes på banken, eller igenom ett litet lån.
 
After all, upplevelser är en investment in yourself.
 
 
And I slowly start to believe att folk som tar lån inte är dumma och otänksamma, det lever helt enkelt i nuet. De vet vad de vill for the moment, och de låter inte pengar vara en excuse för att stoppa dem. I love that! 

Men I still think att ta ett lån, eller spendera pengar man inte egentligen har tillräckligt av, på materiella ting bara för att man vill, utan vettig anledning, är totalt hjärndött. Just think about it.. Prioriteringar.. 
 
 
Och för att avsluta dethär snacket money... Förra sommaren gjorde jag ju en extremt intensiv 3 veckors Europa party trip, först The Yacht Week, sen en roadtrip igenom halva Europa och toppa det med Tomorrowland festivalen och jag tror jag aldrig i hela mitt liv har spenderat så mycket pengar på så kort tid. But you know what, det var och kommer säkert förbli något av de mest crazy och bästa weeks in my entire life och värt varenda slant. (Och btw, jag har redan spenderat 1000 dollar på festival biljetter till år 2017. Hur ont det än gör på bankkontot att sätta så mycket pengar på något över huvudtaget vet jag ju det är värt varenda peng för upplevelserna och känslorna). Men jag kan väl säga det samma om El Camino pilgrims vandringen förra förra året, fast omvänt. Vad jag fick utav den 2,5 månadens vandringen och med de otroligt små kostnaderna jag gjorde det för, det är något inte pengar ens kan köpa. 
 
I mean look at that, same smile fast jag betalat xxxx€ för att vara på en yacht som när jag gjort av med 0€ för att sova i en lada. Okay not really sure what I'm trying to say with this, but I guess det är att it's all about the experience, and sometimes it's really worth paying for it men en del upplevelser kan inte bara pengar köpa. 

Comfort to Comfort

Okay so I stayed 19 days home in Finland, which wasn't my plan. I've been already 4 days in Hong Kong, which wasn't my plan either!! Okay but what's the problem Jess? That I get stuck in my freaking comfortzones!! Finland and family, Hong Kong and friends. Comfortzones. Too easy. EASY. Life growth doesn't happen from easy. And why don't I do something outside of this zone then? Because I'm so fcking lazy..
 
Oh well, here's my pics from my HK stay so far.
And I'll move my ass away from this city soon. Soon.

Time to Move

Bye Finland. I don't know what happened with the time, but hanging around in the cold and darkness for 19 days wasn't my intentions.. So definitely time to say thank you and goodbye for this time and wander (okay okay, I'll be flying..) into the unknown again. 
 

Adventure Cravings


You never know which decisions will change your life

ThrowBack time!! 6 year ago, exactly this date, is the day my life forever changed - I left home and went on my first #longdistance journey! It probably would have happened sooner or later, because 6 months earlier I did a bartendercourse and spent 7 weeks in Magaluf where I meet so many inspiring people which led me to take the decision to go backpacking (thank you Michell!!!). So, 6 years ago I started a big journey which took me to New Zealand, and from there to Australia where I would stay a few months before returning home. The journey would last in total 5 months, after that I would come home and do life like everyone else, work, studies, I didn't know what, but whatever society says we should do. That didn't happen. I changed my return ticket, I stayed away for almost 1 year before I went home for the holidays and then straight away left again and travelled until my money ran out. And that's the repeating story of my last 6 years, except that when I now return home it's not because I need money, it's just to drop by to say hello.
 
I'm homeless, I don't own things and I don't have a high degree education, BUT I own a hell lot of memories and I know more about the world and life than what anyone else than yourself and experiences can teach you. When I see myself on this old picture from NZ, in fact any old pictures, I see a insecure girl who don't know what she wants with her life. I still don't know, but I know I've done and choosed what's right for me, because following and living after what society tells us to do is simply not my thing, at least not for now. Travelling have given me soooo incredible much, an amazing view of life and great life philosophies, it made me to who I am and it keeps me growing. I for sure didn't know that nervous big day 6 years ago what an incredible gift and favor I gave myself going on to that flight to the other side of the earth.
 

The green eyed monster - jealousy

Alltså dethär är ett jätte personligt ämne, men I'm pretty sure I'm not alone, så därför vill jag dra upp det på bloggen. De senaste månaderna, det startade i November faktiskt, så har jag upplevt något jag inte haft på typ 10 år - jealousy. Svartsjuka!
 
 
Wtf. JAG? Vad är jag svartsjuk över ens?! Where is this all coming from?! To be honest tror jag något slog slint i min hjärna efter att festa i NY, eller jag tror kombinationen av min hjärna som kanske inte mentalt var så stark just då, en slowly uppbyggande osäkerhet och så toppa det med festa och så bara boom "Hey I'm Jealousy, nice to meet you, I'll hang out in your brain from now on".
 
 
 Grejen är ju att det tog sjukt länge för mej att
ens erkänna dethär. Svartsjuk? Jag? Wtf guunej
I'm not that kind of girl. Jag ÄR INTE den avundsjuka flickvännen. Jag är den coola tjejen. Så länge en
kille jag dejtar inte faller in i en tjej med sin dick är
jag cool med att han har kvinnliga polare, hänger, flörtar,
skriver, whatever med tjej kompisar (I mean jag vill
inte sätta begränsningar över någons liv och speciellt
inte låta personen vara den person de är). Men öh nä,
något hände plötsligt och att A ens bara rörde en
annan tjej fick mej att dö av ilska på insidan.
 
 
And I mean, jag var ju på Yacht Week med honom (alltså det är det ultimata relationship testet) and I didn't fucking care for alla topless brudar han hade i sitt face där eller vem han dansade eller hängde oskyldigt med, för jag visste ju att in the end var det mej han ville vara med, var med, och ingen annan. Men så ett par månader senare blir jag till en jävla psykbrud som surar för att han snackar med andra brudar?! Eller typ skriver med sitt ex? What the fuck is up with that?!!
 
 
 Fast i mitt huvud är ju min svartsjuka såklart ju inte mitt fel. Nä, det är han som är idioten. Varför ska han ha tjej kompisar? Och varför i helvete ska han ha kontakt med sitt ex?! Pluss, han får mej inte att känna mej good enough anyway så... Om han nu bara visade att han älskade mej mer skulle jag väll inte ha problem med att tro han e ute efter andra tjejer. Nepp idiot kille, hans fel att JAG mår skit och är svartsjuk. Fuck him. Och när han e ute och festar hela natten då? Yeah yeah sure, I knooooow this game, jag har sett hans kompisar, I know mina kompisar, jag ser dagligen på mina sociala media kanaler killar med fruar och barn som skriver, I know how this world fucking works - allt handlar om att get laid, spelar ingen roll om man har kille eller tjej, cheating är helt enkelt part of a relationship. Pluss, han gillar säkert inte ens mej, han säger nog det bara. Jag är nog bara ett tidsfördriv, en ersättare för nått ex, eller who knows vad jag är. Jag försöker hålla dehär tankarna så långt som möjligt inombords, vilket jag är rätt bra på, så ALLT i mitt huvud går inte ut över honom (eller ofc it does..), men det ändrar ju inte hur jag känner, mår eller skiten jag har i huvudet. För det som är i mitt huvud är REALITY, det är bara som det är, och jag kan därför inte lita på honom, eller någon annan, och bara vänta till dagen kommer när jag är the fool, den som blev cheated och står där sårad och har dödsorg. Därför håller jag ständigt på och bråkar med han, jag har till och med alltför många gånger sagt till honom, gjort faktisk stora scener, över att nä förressten vi ska nog inte vara tillsammans för it's not forever och inte värt smärtan som kommer komma. Så fuck this shit, kan vi typ bara göra slut. Nu. I don't want more love shit. Och en grej jag alltid drar upp är "I WANNA BE ALONE. I DON'T NEED OR WANT ANYONE." Så därför måste vi göra slut? Okej? Makes perfect sense. Såååå bye bye.
 
 
Fast, detdär är ju inte verkligheten. Fast, varför är det där
i hjärnan då om det inte skulle vara real? För att -
 
1. Jag har obviously deepa problem med min självbild och självkänsla at the moment som får mej att känna mej not good enough (funny, för att i sommrast minns jag att jag tänkte motsatsen, "If he wanna be with someone else, let him go ahead, I don't fucking care because it's not my lost, he'll for sure don't find anyone better than me" och nu är jag "omg alla andra är ju bättre än mej, whyyyyyy the hell e han med mej ens?!!!!")
2. Jag är ju uppenbart rädd för att förlora honom. Mitt senaste relationship blev liksom till ett avslut som gav mej hjärtesorg i flera månader, honestly år, och jag vill aldrig känna så igen. Jag är traumatiserad med andra ord, och när jag äntligen låtit A hoppa över skyddsmuren till hjärtat och låter mej själv gilla honom blev det ju automatiskt att jag är livrädd att han ska kryper iväg bort från mej. Och rädslan att förlora någon går back to detdär med att inte känna sig good enough, som alltså går tillbaka till osäkerheten och dåligt självkänsla.
 
 Alltså har dethär ju INGET att göra med någon annan än mej själv. Det handlar inte om hur "mycket" jag tycker om någon, eller hur den personen uppför sig mot mej eller dylikt. För hur många gånger A än kommer säga han älskar mej och vara öppen med att han aldrig skulle vara otrogen kommer de orden aldrig betyda något eller ändra mening för mej om JAG inte SJÄLV väljer att tro dem. Just nu har jag ju haft ett tankesätt som säger "äh, han säger ju såklart han aldrig skulle vara otrogen och att han inte har intresse i andra, because a cheater never admit being a cheater...". Okej men what about trust Jessica? Vad vill du han ska säga då? HAN kan inte ändra, och ska inte ändra, han gör precis allting rätt men jag väljer ju att inte se det, så det ända som ska ändras är MITT tankesätt.
  
Och det där med ett ex? Grejen är ju den att JAG är ex proffs. Mitt första ex är fortfarande en av mina närmaste vänner, killen jag dejtade innan A är ännu en av mina få bästa vänner. Jag om någon borde veta hur det är att vara "bara" kompis med någon man brukar ligga med. Om A fortfarande ville vara tillsammans med sitt ex skull han ju inte vara ihop med mej, right? Jag älskar ju folk som kan vara kompis med sina tidigare lovers! So what's my problem här really?

Som sagt, jag har inte upplevt dethär på många måååånga år, och det handlar inte om att jag skulle vara mer in love med A än någon tidigare eller att det är något speciellt mellan oss eller whatever, det handlar endast om mitt psyke och att jag har uppenbarligen en stor svacka i min självkänsla just nu (som btw inte är samma sak som självförtroende. Jag har bra självförtroende, men inte bra självkänsla) - och det är okej! Man kan ju inte alltid vara på topp. Och så länge jag kan inse att dethär är ett problem JAG har, kan jag jobba på det. Men om jag fortsätter förneka, skylla i från mej, fortsätter misstro allt och alla, och intygar mej själv att dethär handlar om hur en annan människa uppför sig mot mej, så kommer jag fan stå stilla med dehär tankarna fler månader än dehär 2 som gått.

Varför skriver jag dethär på bloggen, tar upp mej själv som ett öppet personligt exempel? För I'm pretty sure dethär är ett rätt normalt problem som dyker upp i de flesta människors liv nu som då. Okontrollerat svartsjuk över sin kille, vänner eller whatever. Eller en period med låg självkänsla eller självförtroende. Och jag vill verkligen inte att någon av er ska vara den tjejen jag varit, den där psykbruden som förnekar hon har problems och det är fel på världen och inte på henne. Jag vill få alla att förstå om du känner som jag har gjort (lite svartsjuka är väl okej och nyttigt, men om du liksom kokar inside och tar det ut över någon annan och ber dem att ändra på sig är det INTE okej), måste du förtstå att det är bara DU som kan ändra på det, det är inte fel på den andra personen eller människorna som han/hon hänger med, det är fel på dina tankar. Du ÄR good enough eftersom personen uppenbart valt att vara tillsammans med dej, sluta tvivla. Innan jag googlade insåg jag ju inte hur jävla mycket mina tankar passade in på vad det online stod om jealousy & anger problems. Nu när jag vet och förstår jag har problem och it's all in my head så kan jag stoppa tankarna i starten istället för att låta det eskalera och bli till bråk eller få mej att må dåligt och over think things. Det finns sjukt mycket hjälp att läsa online, och efter det är det bara upp till en själv att göra något åt saken. I know I'm a strong person, den starkaste jag känner, så något så idiotiskt som svartsjuka och dålig självkänsla är fan jävlar något som inte längre ska vara del av vad som snurrar i mitt huvud. 
 
 
Pluss jag vill vara öppen med dethär, så ni kan förstå att en tjej med över en halv miljon fans och följare på sociala medier, som är älskad för den hon är, kan också ha en dålig självbild och självkänsla. I'm just saying, anybody kan tvivla på sig själv och fråga sig själv om de är "good enoug", whoever they are, och det är okej - så länge man bara inser man har problem och att det bara är en själv som kan jobba sig ur det. It's all in the head...
 
 I'm in control of my own thoughts and feelings. Nobody else.
 

Be my Romance

Photo by Anssi Ranki 

Let me be your Sunshine

Photo by Sandra E

Hello there 2017!

Happy New Year!

2014
Jan
Feb | Mar
Apr |
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun | Jul | Aug | Sep| Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar