Cute, but psycho. But it's okay,

 
Syrran brukar läsa rätt många böcker,
så när hon är klara med dem övertar jag
de mest intressanta och lusläser igenom
dem. Denhär gången satte jag klorna i Therése
Lindgrens bok Ibland Mår Jag Inte Så Bra
och läste upp den på 24 timmar.
 
 
Först och främst hade jag ju ingen jävla aning om vem nån Therese är. Jag följer inte Youtubare eller bloggare, eller svenskar överlag. För svenskar är rätt töntiga i min värld (alltså I dont know why. Men allt som går på svenska, speciellt sånger, känns sjukt patetiskt, dumt och töntigt för mej. Really dont know why, svenska är ju ffs mitt modersmål..). Men hon såg ju fin ut, jag älskar biografer och ja tjaa, boken var rosa. Rosa böcker kan helt enkelt inte suga.
 
Och guuuu vilken intressant bok!
 
 
Ingen aning om det var för att jag kände igen mej sjukt mycket i henne som person och personlighetsdrag (typ som HSP, higly sensitive person. Haha är rätt så 99% säker på att det är något jag har), och hennes historia om utbrändhet, panikångest och psykisktsjuk (eeeeh jaaa okej var just i detdär var som mej kan man väl fråga sig? Jag är väl för fan inte utbränd eller deppad eller har panikattacker eller käkar lyckopiller eller är psykisktostabil. Fast egentligen..?). Nej men grejen med boken är väl att hon öppnar upp och skriver om att man inte är en fullständig knäppis om man ibland inte mår så bra. Det är okej, det är inget att skämmas över. Och det gillade jag väl att läsa. Att liksom inse jag inte är knäpp (eller?) om jag ibland helt enkelt inte känner mej psykiskt okej och att jag inte är den enda i världen. Kanske fick jag ut av att läsa boken om jag kanske borde gå till en psykolog (A har sagt det många gånger till mej att jag borde göra det, men hallå vem fan går till psykolog om man inte är en psykpatient som borde sitta på Ropanäs mentalsjukhus?), men det var det hon höll fram också om att det ÄR okej att söka hjälp och att du behöver inte vara en fullständigt självmordsknäppgök för att göra det, att det inte alltid syns på utsidan eller i ens värld om man inte mår så bra. Hon var sjukt framgångsrik, fin, ung och allt var hur perfekt som helst från utsidan sett, men endå var det mycket bakom fasaden i hennes huvud som inte var som det skulle.
 
_________________________________________
 
Tidigare i år har jag verkligen varit förvirrad (lol inget nytt där men..) över hur fan jag inte kan vara nöjd och glad över allt jag har. Jag förstod bara inte varför jag aldrig kände lyckoruset jag borde känna (och brukade känna!) när jag hade allt jag ville ha. Varför jag ständigt bråkade med min kille över allt och absolut ingenting (typ vi bråkade sjukt mycket om att han ville gå ut och käka och bjuda mej på mat rätt ofta. Det tyckte jag ju var sjukt dumt att han ens hade lust att göra såna grejer för mej, att först slänga bort en massa pengar på att gå ut och äta när man kan göra det hemma, pluss att utsätta mej för känslan att inte ha kontroll över hur mycket kalorier jag käkade och alltid käkade för mycket. För jag har ju tydligen ingen stoppknapp när jag har världens största och godaste portion framför mej, men det har jag ju när jag gjort maten själv.. Självkontroll eller?.), varför jag var så sjukt omtiverad till allt, varför allt jag ville var att ligga ensam i sängen och vara SJÄLV. Jag ville inte ens gå på powerwalks själv i 1 timme för jag orkade inte med när någon tutade från nån bil till mej när de körde förbi mej eller stannade mej på gatan för att be mej om mitt nummer (Miami life alltså..). Jag ville inte ens gå till köket i lägenheten i Miami för vi delade den med andra och att gå till köket betöd jag skulle behöva snacka med nån. Jag orkade inte svara på meddelanden, inte blogga, inte tänka, inte fokusera, ingenjävlating. Om jag skulle göra något så måste jag ha min kille vid min sida, annars orkade jag inte eller inte hade lust. Jag var så osäker och dålig att jag inte ens kunde behålla ögonkontakt när jag snackade med folk, bara med min kille (fy jävlar jag kände mej konstig och inte förstod varför?!).
 
 
Jag hade också sjukt konstiga tankar, liksom en ny grej var tydligen att jag INTE kan stå på höga höjder där det är öppet, t.ex. balkonger, broar, höga båtar. Åhguuu nejnejnejnej, TÄNK OM JAG HOPPAR UT. Tänk om några skruvar i huvudet slår slint och jag helt plötsligt får för mej att bara HOPPAR ut över kanten?! Eeeh wait what the fuck, var kom ens de funderingarna från!? Jag har väl för fan aldrig varit höjdrädd?! Och det är jag ju inte heller, det är bara mina TANKAR om TÄNK OM JAG TAPPAR KONTROLLEN som skrämmer mej. Jag tror jag aldrig har haft en panikattack men jag tror fan jävlar jag varit nära på några när det känns som jag inte kan kontrollera mina tankar. Jag hade också en sjukt konstig flyresa i början på året i Asien tror jag det var när jag satt vid en nödutgång och kände vilken panik jag hade i kroppen och hjärnan över att jag var rädd för att jag skulle plötsligt rycka upp flygplans dörren mitt uppe i luften. Eh va? Varför skulle jag? Och det skulle troligen inte ens hända något om jag skulle försöka, de har säkert spärr på. Men jag var RÄDD för mej själv att jag plötsligt skulle få ens IDÉN om att plötsligt dra i dedär handtagen till höger om mej och att hela kabinen skulle bli utan tryck och alla skulle dö bara pga av att min hjärna skulle slagit slint. Jag mådde så sjukt dåligt där upp 2 timmar i luften över att jag inte litade tillräckligt mycket på mej själv för att veta jag ALDRIG skulle göra det. Den där flygplans resan, de där tankarna, har jag bara nämnt till min kille, för herregud vad sjuk i huvudet jag låter (och kände mej!) när jag säger jag känner att jag är rädd för mej själv att mista kontrollen?! 
 
Så alla såna konstiga känslor hade jag, och att känna så för allt fick mej verkligen inte till att ha lust till att resa, åhguunej. Inte själva flygplans upplevelsen. Men resande i sig inkluderade allt jag INTE ville eller hade lust med. Och det fattade jag ju inte varför och hur jag inte kunde ha lust med. Jag som brukar äääälska att resa, se nya platser, träffa folk, bara vara på språng. What was wrong with me?!?!! Men jag valde ju att avsluta Asien resan rätt snabbt tidigare i år. För att jag helt enkelt inte hade lust med något. Jag ville inte utforska ställena till fullt jag åkte till, jag kunde lika gärna bara sitta inne och göra ingenting och sakna mej bort till Miami och min kille. Och ärligttalat, jag vet jag har dåligt minne, men mina minnen från bara 6-8 månader tillbaka är sjukt lite. Det känns också rätt konstigt.
 
Ja tja, uppenbart var jag ju deprimerad, eller psykisktostabil eller what fuck ever, doesnt matter vad namnet på vad jag var, jag var bara helt enkelt hur som helst inte okej. Men det får man inte va om man har ett drömliv, intalade jag ju mej själv och fortsatte känna mej som skit och konstig utan att förstå varför eller ens erkänna att jag inte var okej. För som sagt, när man lever ett "drömliv" får man inte må dåligt. Men det får man visst det! Och det är okej. Fråga bara Therese. Och man behöver inte vara självmordsbenägen eller gnaga på sin egen arm för att behöva få psykologisk hjälp heller. Att må psykiskt dåligt är ingen skamm, det är en sjukdom som vilket brutet ben eller cancer som helst, och det går inte alltid bort av sig själv och det är okej att få hjälp.
 
 
Nu just känner jag ju inte så längre. Det släpte nångång där vid eller precis innan Colombia resan i Maj. Jag drog väl mej uppåt automatiskt. Då kände jag allt började bli kul igen. Jag slutade bråka med A, att göra saker var kul igen, träffa folk var kul, jag gjorde en massa shoots och höll mej igång med grejer, och som jag alltid visste så när jag skulle komma tillbaka till att jobba i Danmark - då skulle jag vara mitt vanliga jag igen. Det visste jag ju. Men sjukt endå, att jag som hade all frihet och möjlighet att göra allt, resa vart jag ville, leva så som jag vill, men att jag visste att när jag skulle komma tillbaka på en "skit" arbetsplats (jag har aldrig tyckt en arbetsplats är skit, men i en del människor mentalitet är ju inte ett arbete på en båt något "speciellt" eller "bra") med långa dagar, strikta linjer och rutiner så skulle jag bli glad igen. Rutiner är key to happiness. Att vara igång är key to happiness.
 
Ingen blir glad av att inte ha något att stiga upp till på mornarna. Har jag inte snackat och skrivit om det innan? Att vi måste ha ett purpose, en mening, in life för att må bra. Men det är inte vad alla förstår. Alla jävla människor ser framemot att ha det som jag hade. Men hur ska jag förklara till folk att sova så länge du vill på mornarna, stiga upp till solsken och palmer, inte ha några måsten, ligga vid en pool en hel dag, att kunna resa så billigt att du bara kan snurra på jordgloben och åka precis dit slumpen väljer du ska, att vara "fri", inte fan är någon jävla dröm. Men det förstår ingen, för ingen väljer att ha det livet, det är bara ett "drömliv". Men ja tja, be careful what you wish for, you might just get it.
 
 
Woooowoowwoow vad personligt inlägget blev?! Skulle ju bara skriva om att
jag läst en bra bok ju..?!! Oh well, när man väl öppnat proppen lite så är
det väl rätt svårt att stoppa vattnet.

Wild hearts can't be broken

@cwphoto84

Play it

 Dehär lär ju inte vara något wohooo för någon som bor i Finland.. Men en grej folk alltid snackar om när de kommer till Las Vegas är att det är fyllt med spelautomater. Till och med redan på flygfältet, wow! Spelautomater i var o varannat hörn i hela delstaten Nevada som Vegas hör till. Till och med på restaurangerna! Woooow alltså, så mycket tillgång till att bara slänga bort pengarna till höger och vänster.
 
Las Vegas airport.
 
Eh ja tja, har ni tänkt på att här i Finland har vi spelautomater också över allt. Till och med i supermarket och bensin stationer. Nothing weird with that, at all. Men hallå har ni nångång tänkt på hur sjukt det egentligen är?!?
 
 Prisma Jakobstad, det lokala supermarket.
 
Fast jag har själv nog aldrig satt pengar i en spelautomat eller ett casino bord eller något annat spel förutom Lotto eller skraplotter, för jag tänker alltid don't play the game if you can't afford to lose the game. Men sjukt hur "enkelt" Finland gjort det för de som vill.. 

Fin-Swe-Dkk

 Alltså ja tja bloggen låg tydligen nere en dag eller två.. Något strul me de jag använder som bloggportal, men nu borde det ju va fixat!
 
Anyway det var skönt att vara hem till Finland på en liten vända. Tänkte jag skulle ut i vimmlet på byfesten Jakobsdagarna men eh ja tja vem försöker jag lura? Rätt kul att jag gillar iden i huvudet om att åka ut på stan och träffa vänner och bekanta, men i verkligheten vet jag ju att det bara skulle handla om att var och varannan meter stanna och snacka med folk jag inte sett på 10 år eller folk som "känner mej" eller sett mej på sociala medier och vill snacka om var och vad jag gör. Och att berätta samma historie var femte minut över att jag faktiskt inte vet vad jag gör i mitt liv låter ju jävligt jobbigt. Pluss att folk är stupfulla, och jag brukar dra mej undan från folks diskussioner när de fått i sig två tre öl, men Jakobsdagar betyder 1 liter vodka per person och guunej såna människor klarar jag bara inte av. Mamma o pappa tror jag är folkskygg, och ja tja det blir man väl lite när det känns som folk vet mer om än själv än vad jag själv gör. Speciellt om man visar sig bland folk och ens skulle krama hej till nån känns det som det blir snack om det (paranoid eller?). Senaste ryktet om mej hemifrån jag fick höra var att jag haft sex i garderoben på nattklubben i stan med någon jag arbetat med där (för vad, typ 7 år sen?), men för fan jag känner inte ens personen och om jag nånsin ens snackat med honom har det varit arbetsrelaterat. Haha omg, vad får folk ut av att sprida såna rykten och varifrån kommer det ens? Pappa tyckte jag borde göra något åt sådana rykten, för de är ju sjukt dåligt om folk går runt och tror sånt om mej. Men jag förklarade för lilla pappa om att ja tja jag är van med att folk snackar så om mej de senaste 10 åren och vad JAG än skulle säga o göra åt saken kommer det aldrig förändra folks åsikt och åsyn så länge de själva vill HÖRA och TRO på såna rykten. På båten jag jobbar fick jag höra rykten och snack om andra kollegor (för rykten är ju kul!) men jag sa rakt ut DET DÄR TROR JAG INTE PÅ OM HEN. För jag vill INTE tro det om personen. För allt man hör är faktiskt inte sant. True story, jag lovar. Så ja tja, kanske man blir folkskygg av sånt?  
 
Så istället hängde jag med familjen, red lite och hängde på villan över helgen. Så mycket bättre.
 
Nu är jag påväg från Sverige till Danmark. Tar fucking 8 timmar att flyga det med jälva långa flygplansbyten. Meeeen, om man är SAS silvermedlem har man tillgång till Loungen på flygfälten under sommaren, så sitta i bekväma stolar och käka lite smått och gott (och lyssna på när folk äter chips och äpplen i ens öra omffffggggg) känns rätt okej och chill endå. Fick dock en lindrig chock av att gå ut från den tysta lugna Loungen ut i de vanliga virvarret av människor på flygplatsen när jag skulle till gaten. Flygplatser e ju för fan crazy.
 

CWPHOTO84

 

Make Up Talk

 Jag sminkar väl mej dagligen. Maskara och eyeliner runt ögonen, och så fyller jag i ögonbrynen med lite färg. Men nån foundation, bbkräm, concealer, puder eller något som helst förutom fuktighetskräm kommer på min hud. Är så livrädd för att jag ska sätta något på den som ska trigga den att bli dålig igen så håller den fri att andas så mycket jag bara kan. I högstadiet satte jag alltid på dagligen foundation och har verkligen ingen aning om varför. Hade ju perfekt hud som tonåring och typ aldrig finnar. Men foundation var bara något man skulle ha endå. Tydligen.
 
 
Men till photoshoots, fester eller nattklubbar smetar jag alltid ansiktet fullt med allt jag har i sminkväskan. Nån Dior foundation som är 3 år gammal, nån bbkräm jag haft i typ 4 år och något okej bra puder, och visst gör det sitt jobb okej med att jämna ut hudfärgen. Men jag veeeet att jag behövde köpa nytt smink (hallå man kan ju inte använda samma gammla skit hur länge som helst, sminkprodukter blir ju också gammla..). Men jag ville inte springa in till närmaste supermarket och köpa några halvbra produkter, jag ville verkligen gå in till någon "riktig" smink eller skönhetsbutik och få dem att hjälpa mej välja ihop rätt färger till mej osv. Men jag tycker ärligt talat sånt är rätt jobbigt faktiskt. Jag är ju från Finland, min instinkt säger ju SPRING IVÄG!!!! direkt man går in i en butik och någon frågar om jag vill ha hjälp. Typiskt finne mentalitet alltså.....
 
Efter musik video shooten i Miami, där de sminkade oss brudar med hur bra smink som helst, så blev jag väldigt påmind om vad bra smink verkligen kan göra! Botox och fillers som jag haft i tankarna att börja på med (hallå jag är ju faktiskt 26omg år gammal, har väl inte en hud som en 16 åring mer buhuuuu) behövs ju faktiskt inte om man bara har bra smink. Man kan trolla rätt mycket med smink. Så nästa grej på min investeringslista skulle inte bli botox, det skulle bli BRA smink.
 
 
 
Jag snackade med en halv-vänbekant när jag var i Stockholm, typ snyggaste bruden på denna planet, som jobbar med makeup och hon lovade hjälpa mej hitta vad jag behöver. Sagt och gjort, och daaamn alltså vad nöjd och glad man blir av BRA smink. Alltså verkligen hur kul som helst att börja klotta på och måla ansiktet när man har bra produkter. En helt next level alltså! Visst gör "vanliga" sminkprodukter sitt jobb helt okej, men om man spenderar (INVESTERAR!) lite extra på mer märkes grejer som är utvalda att passa just dej så blir det sååå mycket bättre.
 
 
Summa summarum: köp dyrt smink. Because you're worth it.

Nää såklart dyrt smink inte är = bra smink.
Men en del dyrare produkter är faktiskt bättre i min värld. Tex. använder jag alltid Lancomes maskara (kostar väl typ 30€? Men ALLTID Elfs eyeliner, som kostar 2(!!!!)$ och är min all time favorite!). Jag använder Make Up Store, Lancome, Dermosil, Lumene, Oriflames, Joe Blasco, Dior, Loreal, Elf och några helt random märken hittar jag nog också i sminkväskan.

Sweden

Härligt Sverige häng i ett par dagar får ni beskrivet rätt så bra här i bilder.
 
 
30 års kalas, sommarchill, utomhusfrukost, innergårdsfest, mini roadtrips, shopping, fint väder, pizza käk i får hage, sol, minigolf debut, onyttigheter, Bounce trampolin träning, vänner, min första fotbollsmatch, Finlands båten. Jaa, Sverige är ju rätt så härligt. Fast herrenej vad jag så nog aldrig kommer bo i dethär landet (fast trodde kanske jag en dag skulle när jag var yngre) men älskar absolut att besöka det nu som då, speciellt med vänner och bekanta här.
 
 
Sverige-Finland båten är ju förresten något jag alltid glömmer att är rätt mysigt och absolut något jag skulle rekommendera till turister! Skärgårdarna här i Skandinavien är ju otroliga, och man får ju enkelt en liten smak av dem från en färja. Men nu next stop, Finland och Jeppisdagana!! Haha har inte varit på vår stads byfest "Jeppisdagana" på säkert 10 år.. Kul!

Off for now

 Smaaashed! Totally smashed. Alltså ja visst sa jag att det var tungt att komma till Danmark igen. Och visst fan blev det tungt med en 2 veckors arbets pass med garanterat över 200 timmar pga av att jaa, en massa massa förseningar. Men it makes me feel alive somehow. Att sova så lite, att bara klara av att arbeta igenom det, att skratta igenom dagarna och se det positiva i ingenting. That makes me feel alive. And I love it.
 
 
Brukar normala säsonger alltid gå "hem" till var vi bor i Norge på kvällarna när vi kommit i land. Men när vi jobbar från 06:30 och kommer hem vid 22-23-00-01 tiden hoppar jag direkt in i den bästa platsen i vår fyllda minibuss - bakluckan.
 
Anyway, sååå skönt att ha 2 veckor ledigt och samla ihop krafterna innan ett annat jobbpass. Och skönt ska det bli att inte egentligen rese runt så mycket nu och bara chilla och samla ihop dessa vilokrafter i både Sverige och Finland de kommande 14 dagarna. Yeeeh.
 

Back in Denmark, again and again

Jaa efter Barcelona flög jag över till Danmark för att för fjärde sommaren i rad jobba som rederiassistent på en båt som kryssar mellan Danmark och Norge. När jag landade i Danmark, efter att spenderat 14 timmar på Barcelonas flygplats (sov 1 timme av det på golvet och beslutade mej för att nu fucking jävlar räcker det med det här förbannade flygplans häng och nätter på airports. I'm done with that shit now. Next level.) och gått 30 minuter från Aalborg lufthavn till en kompis sommarhus, så när jag kom fram hade jag väl varit vaken i säkert 30 timmar och var jetlagged as fuck och kontrasten att komma fram till Danmark så allt blev bara för mycket så jag stor tjutade innan jag somnade och sov i 14 timmar.
 
 
Redan i Barcalona vid gaten till flyget till Dk var jag var omringad av danska människor och jag förstod verkligen inte mej själv varför jag vill det här. Obs att jag faktiskt brukar ÄLSKA danskar. Deras mentalitet är så mera öppen, de ser livet annorlunda än finnar, o jaa, danskar är bara helt underbara. Har jag alltid tyckt. Tycker jag också ännu. Men. Alltså. Jag har bara gått vidare till andra mentaliteter. Om man kan säga så?
 
Och första dagen ombord på arbetet, eller faktiskt de 3 första, var det enda jag tänkte att WHY THE FUCK AM I HERE. Som seriöst? Why exactly? När man läser en bok och går vidare i kapitlen och storyn, så hoppar man väl inte tillbaka ett par kapitel och läser det igen bara för att man tyckte det var så jälva bra? Liksom allt har sin tid, allt går framåt. Fast du läser det igen och igen blir det ju aldrig som den första gången. Kanske du ser storyn på ett nytt sätt, kanske du lär dej eller ser något nytt du inte tänkte på första gången, men du vet ju inte vad kapitel 45 handlar om om du alltid går tillbaka till kapitel 32 och läser det om och om igen bara för att du tyckte det var så bra första gången? SÅ känner jag med mitt jobb, mitt liv, i Danmark. Det är avslutat. Eller det borde iaf vara avslutat. Jag är en annan människa. Danmark, jobbet, passade mej perfekt för 4 år sedan. Det var vad jag behövde, nya utmaningar. Men nu? Nej, I am done.
 
 
Det är ju en sjukt bra lärdom för mej. Att inse dethär. Jag vet dock att jag haft den samma känslan i början av min varje säsong i Danmark. Sen anpassar jag mej och allt flyter bara på. Som allt annat här i livet. Rutiner. Men att mina första instinkter säger NEJ och WTF borde jag kanske komma ihåg lite bättre till nästa gång jag tackar ja.
 
 
Men anyway, jag arbetar tillsammans med ett dreamteam just nu och har verkligen underbara arbetskamrater så allt på jobbet går väldigt smooth. Det verkar vara en grej som går ihop, skit arbete = great people. Och utan dem skulle jag aldrig vara här fjärde året i rad. För I mean, det är verkligen ett hårt arbete. Vi jobbar minimum 13-14 timmar om dagen (i 14 dagar i sträck!) och har varit uppe i 15-16t. Det är så pass många arbetstimmar så att vi blev tvugna att få ledigt en halvdag eftersom vi fått för lite vilo tid på en vecka. It is hard.
 
 
Och tja ja, efter nu över en vecka med arbete kan jag ju lätt säga att visst kommer jag hålla ut med dethär framtill september. Som sagt, rutiner. Såklart det är en kontrast att växla om från Miami livet med lösnaglar och poolhäng dagarna i ända till att arbeta 15 timmar om dagen med spy på händerna. Såklart. Men ja som sagt, jag är ett vanedjur, allt går efter bara en liten tid.

2014
Jan
Feb | Mar
Apr |
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun | Jul | Aug | Sep| Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar