Cute, but psycho. But it's okay,

 
Syrran brukar läsa rätt många böcker,
så när hon är klara med dem övertar jag
de mest intressanta och lusläser igenom
dem. Denhär gången satte jag klorna i Therése
Lindgrens bok Ibland Mår Jag Inte Så Bra
och läste upp den på 24 timmar.
 
 
Först och främst hade jag ju ingen jävla aning om vem nån Therese är. Jag följer inte Youtubare eller bloggare, eller svenskar överlag. För svenskar är rätt töntiga i min värld (alltså I dont know why. Men allt som går på svenska, speciellt sånger, känns sjukt patetiskt, dumt och töntigt för mej. Really dont know why, svenska är ju ffs mitt modersmål..). Men hon såg ju fin ut, jag älskar biografer och ja tjaa, boken var rosa. Rosa böcker kan helt enkelt inte suga.
 
Och guuuu vilken intressant bok!
 
 
Ingen aning om det var för att jag kände igen mej sjukt mycket i henne som person och personlighetsdrag (typ som HSP, higly sensitive person. Haha är rätt så 99% säker på att det är något jag har), och hennes historia om utbrändhet, panikångest och psykisktsjuk (eeeeh jaaa okej var just i detdär var som mej kan man väl fråga sig? Jag är väl för fan inte utbränd eller deppad eller har panikattacker eller käkar lyckopiller eller är psykisktostabil. Fast egentligen..?). Nej men grejen med boken är väl att hon öppnar upp och skriver om att man inte är en fullständig knäppis om man ibland inte mår så bra. Det är okej, det är inget att skämmas över. Och det gillade jag väl att läsa. Att liksom inse jag inte är knäpp (eller?) om jag ibland helt enkelt inte känner mej psykiskt okej och att jag inte är den enda i världen. Kanske fick jag ut av att läsa boken om jag kanske borde gå till en psykolog (A har sagt det många gånger till mej att jag borde göra det, men hallå vem fan går till psykolog om man inte är en psykpatient som borde sitta på Ropanäs mentalsjukhus?), men det var det hon höll fram också om att det ÄR okej att söka hjälp och att du behöver inte vara en fullständigt självmordsknäppgök för att göra det, att det inte alltid syns på utsidan eller i ens värld om man inte mår så bra. Hon var sjukt framgångsrik, fin, ung och allt var hur perfekt som helst från utsidan sett, men endå var det mycket bakom fasaden i hennes huvud som inte var som det skulle.
 
_________________________________________
 
Tidigare i år har jag verkligen varit förvirrad (lol inget nytt där men..) över hur fan jag inte kan vara nöjd och glad över allt jag har. Jag förstod bara inte varför jag aldrig kände lyckoruset jag borde känna (och brukade känna!) när jag hade allt jag ville ha. Varför jag ständigt bråkade med min kille över allt och absolut ingenting (typ vi bråkade sjukt mycket om att han ville gå ut och käka och bjuda mej på mat rätt ofta. Det tyckte jag ju var sjukt dumt att han ens hade lust att göra såna grejer för mej, att först slänga bort en massa pengar på att gå ut och äta när man kan göra det hemma, pluss att utsätta mej för känslan att inte ha kontroll över hur mycket kalorier jag käkade och alltid käkade för mycket. För jag har ju tydligen ingen stoppknapp när jag har världens största och godaste portion framför mej, men det har jag ju när jag gjort maten själv.. Självkontroll eller?.), varför jag var så sjukt omtiverad till allt, varför allt jag ville var att ligga ensam i sängen och vara SJÄLV. Jag ville inte ens gå på powerwalks själv i 1 timme för jag orkade inte med när någon tutade från nån bil till mej när de körde förbi mej eller stannade mej på gatan för att be mej om mitt nummer (Miami life alltså..). Jag ville inte ens gå till köket i lägenheten i Miami för vi delade den med andra och att gå till köket betöd jag skulle behöva snacka med nån. Jag orkade inte svara på meddelanden, inte blogga, inte tänka, inte fokusera, ingenjävlating. Om jag skulle göra något så måste jag ha min kille vid min sida, annars orkade jag inte eller inte hade lust. Jag var så osäker och dålig att jag inte ens kunde behålla ögonkontakt när jag snackade med folk, bara med min kille (fy jävlar jag kände mej konstig och inte förstod varför?!).
 
 
Jag hade också sjukt konstiga tankar, liksom en ny grej var tydligen att jag INTE kan stå på höga höjder där det är öppet, t.ex. balkonger, broar, höga båtar. Åhguuu nejnejnejnej, TÄNK OM JAG HOPPAR UT. Tänk om några skruvar i huvudet slår slint och jag helt plötsligt får för mej att bara HOPPAR ut över kanten?! Eeeh wait what the fuck, var kom ens de funderingarna från!? Jag har väl för fan aldrig varit höjdrädd?! Och det är jag ju inte heller, det är bara mina TANKAR om TÄNK OM JAG TAPPAR KONTROLLEN som skrämmer mej. Jag tror jag aldrig har haft en panikattack men jag tror fan jävlar jag varit nära på några när det känns som jag inte kan kontrollera mina tankar. Jag hade också en sjukt konstig flyresa i början på året i Asien tror jag det var när jag satt vid en nödutgång och kände vilken panik jag hade i kroppen och hjärnan över att jag var rädd för att jag skulle plötsligt rycka upp flygplans dörren mitt uppe i luften. Eh va? Varför skulle jag? Och det skulle troligen inte ens hända något om jag skulle försöka, de har säkert spärr på. Men jag var RÄDD för mej själv att jag plötsligt skulle få ens IDÉN om att plötsligt dra i dedär handtagen till höger om mej och att hela kabinen skulle bli utan tryck och alla skulle dö bara pga av att min hjärna skulle slagit slint. Jag mådde så sjukt dåligt där upp 2 timmar i luften över att jag inte litade tillräckligt mycket på mej själv för att veta jag ALDRIG skulle göra det. Den där flygplans resan, de där tankarna, har jag bara nämnt till min kille, för herregud vad sjuk i huvudet jag låter (och kände mej!) när jag säger jag känner att jag är rädd för mej själv att mista kontrollen?! 
 
Så alla såna konstiga känslor hade jag, och att känna så för allt fick mej verkligen inte till att ha lust till att resa, åhguunej. Inte själva flygplans upplevelsen. Men resande i sig inkluderade allt jag INTE ville eller hade lust med. Och det fattade jag ju inte varför och hur jag inte kunde ha lust med. Jag som brukar äääälska att resa, se nya platser, träffa folk, bara vara på språng. What was wrong with me?!?!! Men jag valde ju att avsluta Asien resan rätt snabbt tidigare i år. För att jag helt enkelt inte hade lust med något. Jag ville inte utforska ställena till fullt jag åkte till, jag kunde lika gärna bara sitta inne och göra ingenting och sakna mej bort till Miami och min kille. Och ärligttalat, jag vet jag har dåligt minne, men mina minnen från bara 6-8 månader tillbaka är sjukt lite. Det känns också rätt konstigt.
 
Ja tja, uppenbart var jag ju deprimerad, eller psykisktostabil eller what fuck ever, doesnt matter vad namnet på vad jag var, jag var bara helt enkelt hur som helst inte okej. Men det får man inte va om man har ett drömliv, intalade jag ju mej själv och fortsatte känna mej som skit och konstig utan att förstå varför eller ens erkänna att jag inte var okej. För som sagt, när man lever ett "drömliv" får man inte må dåligt. Men det får man visst det! Och det är okej. Fråga bara Therese. Och man behöver inte vara självmordsbenägen eller gnaga på sin egen arm för att behöva få psykologisk hjälp heller. Att må psykiskt dåligt är ingen skamm, det är en sjukdom som vilket brutet ben eller cancer som helst, och det går inte alltid bort av sig själv och det är okej att få hjälp.
 
 
Nu just känner jag ju inte så längre. Det släpte nångång där vid eller precis innan Colombia resan i Maj. Jag drog väl mej uppåt automatiskt. Då kände jag allt började bli kul igen. Jag slutade bråka med A, att göra saker var kul igen, träffa folk var kul, jag gjorde en massa shoots och höll mej igång med grejer, och som jag alltid visste så när jag skulle komma tillbaka till att jobba i Danmark - då skulle jag vara mitt vanliga jag igen. Det visste jag ju. Men sjukt endå, att jag som hade all frihet och möjlighet att göra allt, resa vart jag ville, leva så som jag vill, men att jag visste att när jag skulle komma tillbaka på en "skit" arbetsplats (jag har aldrig tyckt en arbetsplats är skit, men i en del människor mentalitet är ju inte ett arbete på en båt något "speciellt" eller "bra") med långa dagar, strikta linjer och rutiner så skulle jag bli glad igen. Rutiner är key to happiness. Att vara igång är key to happiness.
 
Ingen blir glad av att inte ha något att stiga upp till på mornarna. Har jag inte snackat och skrivit om det innan? Att vi måste ha ett purpose, en mening, in life för att må bra. Men det är inte vad alla förstår. Alla jävla människor ser framemot att ha det som jag hade. Men hur ska jag förklara till folk att sova så länge du vill på mornarna, stiga upp till solsken och palmer, inte ha några måsten, ligga vid en pool en hel dag, att kunna resa så billigt att du bara kan snurra på jordgloben och åka precis dit slumpen väljer du ska, att vara "fri", inte fan är någon jävla dröm. Men det förstår ingen, för ingen väljer att ha det livet, det är bara ett "drömliv". Men ja tja, be careful what you wish for, you might just get it.
 
 
Woooowoowwoow vad personligt inlägget blev?! Skulle ju bara skriva om att
jag läst en bra bok ju..?!! Oh well, när man väl öppnat proppen lite så är
det väl rätt svårt att stoppa vattnet.

Kommentarer
Postat av: Brandon Lee

Vet du vad raring? Du är "lättläst", din blogg visar hur du mår, ju mindre kläder desto sämre mår du, psykisk labilitet kommer ur otrygghet, ditt "drömliv" är full av,..ingenting.

När man blir äldre så upptäcker man, att det var de små sakerna i livet som var de stora som betydde något, som hade något av värde i sig,dvs vardagen, festen tar alltid slut för eller senare och lämnar efter sig ångesten och vilsenheten.

Om du inte vill sluta som en trofé fru, skaffa dig en utbildning, och ett "riktig" liv med rutiner och någon typ av målsättning, tryggheten kommer från en själv, och skapar i sin tur stabilitet på den psykiska sidan.

Så, när ditt "drömliv" är pausad och vardagsverkligheten håller hand med dig, så vad tror du att den vill säga till dig? Jo,.Happiness is not having what you want, it´s wanting what you have right now.

Ha det Jessica.

Svar: Mmmm njaaa tja kan väl kanske hålla med till en del om dina teorier (jag är fullt ut inte den brud jag väljer visa här, men försöker hålla fram rätt ofta om att jag är sjukt nöjd med allt och ingenting speciellt det lilla. En trofebrud är absolut inget jag någonsin vill eller kommer bli, den sidan av livet med money och glam söker jag inte men kanske visar mer av här för det är "extraordinary" i jämförelse med andra "vanliga" liv) men vad du skrev om "ju mindre kläder desto sämre mår du" vill jag bara nämna är något man kan helt sudda ut från hur jag egentligen är. Jag vet att världen vill tror att bikinibabes är osäkra brudar och slänger av sig kläderna pga av det, vilket som det säkert är i vissa fall, men not this case. När jag känt mej dålig och osäker sätter jag inte på mej en bikini, ännu mindre postar en bild till världen av det.
pessi - SvenskFinalnds Blondaste Blogg

2017-07-31 @ 13:02:35
URL: http://grandprixracing.blogg.se
Postat av: Brandon Lee

Du missuppfattar mig lite, med "lättläst" syftar jag på din öppenhet, hur du vågar ta upp saker om dig själv som många andra inte skulle våga, vågar berätta vem och hur du egentligen är som person.

Nästan alla människor med några få undantag som "uppträder", modeller, musiker, idrottsman, skådisar osv, gör det delvis för att bli bekräftade, och delvis för att dölja sin osäkerhet, motsägelsefullt kan man tycka, men det är så det fungerar.

Jag tycker att det är kul att följa hur du upptäcker saker och ting om dig själv och omvärlden, som tex din långa "Europa vandring", eller vardagslivet på Asiatiska länder,.vi har mycket mer gemensamt än du tror, du och jag.

Av drönarlivet borta i USA har jag sett mycket av, jag bodde först ett tag i NYC, sedan åtta år i L.A, känner många inom "nöjes branschen", det hände att man fick lust att säga till "Hollywood fruarna" att de borde skaffa sig ett liv;-)

Så Jessica, ta inte mina kommentarer som något negativt svammel om dig som person, eller något slags besserwisser pekpinnar, jag försöker inte på något sätt berätta för dig hur du ska leva ditt liv, det är bara det att jag vet hur viktigt det är att ha något att falla tillbaks på när modell karriären är över.

Ha det fint Jessica,.med eller utan bikini.

Svar: Tack <3
pessi - SvenskFinalnds Blondaste Blogg

2017-08-01 @ 09:12:04
URL: http://grandprixracing.blogg.se
Postat av: Annika

Vad fint och modigt av dig att dela med dig av dina tankar. Jag känner lite igen mig i det du skrev och det käns skönt att veta att jag inte är helt ensam om det och att finns andra som ibland har det lite jobbigt också. Tack!

Svar: TACK <3
pessi - SvenskFinalnds Blondaste Blogg

2017-08-04 @ 08:59:59
Postat av: Freja

Älskade att läsa detta inlägg. Klok är du! 😘

2017-08-19 @ 11:24:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
2014
Jan
Feb | Mar
Apr |
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun | Jul | Aug | Sep| Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar