When you are deeply sensitive

Not sure if jag någonsin har skrivit här på bloggen att jag är rätt 95% säker på jag har något som heter HSP. Chill down, det är inget jag kommer dö av. Haha. Ingen sjukdom eller så. Bara en personlighets grej. Det betyder alltså Highly Sensitive Person. Och jaa. Jag tror inte folk som inte känner mej extremt bra skulle ha någon aning om det. Jag är ganska bra på att hålla upp en fasad och inte show hur jag egentligen känner för de flesta. Men I know myself and what and how I truly feel så jaa.
 
 
För mej att inse (för några månader sen) att jag är HSP var en väldigt stor, och pågående, aha upplevelse. Det förklarar väldigt många saker för mej själv, varför jag känner och reagerar anorlunda på en del stuff än andra. Och det känns mera okej att liksom ha en "orsak" till varför jag inte gillar something istället för att fundera "what the fuuuuuck is wrong with me som inte gillar whatever som alla andra gillar". Because I'm different. Different like everyone else huh.. 
 
 
 
 
Okej jag skulle inte skriva ett långt inlägg om dethär nu. Inte just nu iaf. Jag ville bara visa denhär bilden här under (och i och med den behövde jag ju en liten HSP förklaring där åvan what it is about feeling grejer så deeply) som liksom är så spot on på my feelings. 
 
 

Break in Miami

Nå hej bloggen! Hows it going? Ganska tyst här. Men ja tja, jag har haft en 2 veckors rese paus, och som vi alla märkt reflekterar jag över life mest när jag reser, och då blir det automatiskt lite mer blogg posts.
 
Min rese paus har jag såklart inte haft hemma i Finland denhär gången (alltså, jag har ju verkligen varit hemma i Finland många gånger this year så har lite förbjudit mej själv att åka hem på en stund), men i mitt andra hem Miami. Mitt tredje hem har btw lately känst som Hong Kong. Haha, underbart va, att jag känner där är 3 olika platser i världen jag känner mej som hemma i! Danmark känns också som ett main home. 
 
 
Anyhow, good to be back i Florida. My boy hade fixat biljetter till en festival här förra veckan, så det var min main reason att komma hit. Alltså festivaler och jag. Cant express myself hur mycket jag älskar det. Eller, egentligen är det ju musik jag älskar. Well, denhär gången var det festivalen EDC Orlando. Samma som den senaste festivalen jag var på i Las Vegas, med endast electronic music. Och väldigt så hardcore electronic music. Som jag at the moment är väldigt hooked on. EDC Orlando var för mej också sååå mycket bättre än den i Vegas. Not sure why, för denhär är mycket mindre, men jag tror det kanske var för jag är in a different mindset och allmänt lyckligare just nu än då. Pluss jag visste what to expect. I Vegas fick jag ju en lindrig chock av att se hur extremt det var. Jag skrev tidigare i år ett inlägg om min upplevelse av EDC Las Vegas om hur jaa, extremt det var i jämförelse med andra stora electro festivaler jag varit på som Ultra och Tomorrowland. Musiken är som sagt waaay more hardcore och inte mainstrem radio musik. Väldigt untz untz untz. Och extremt drogade människor. Haha jag över använder inte alls ordet extrem just nu eller haha? Nä men seriöst, det är rätt extremt. But this time I totally loved it!
 
Mina favvo gigs (just if anyone cares for att lyssna på dem på Soundcloud eller Youtube) på EDC Orlando var Firebeatz, Sikdope, Kaskade, Jauz, Brohugs, Seven Lions. KSHMR, är en av mina favvo djs, men var för mej en besvikelse, och Armin Van Buuren hade också för mej ett väldigt besviket closing set med endast trance (älskar Armins musik, allt förutom 90 minuter av trance..). Galantis är jag från förr inte så stort fan av så var inte så impressed. Dimitri Vegas & Like Mike är alltid sjukt duktiga med crowd action men musiken var inte så kul. Allan Walker såg vi 20 minuter av och played super. Diplo var onece again cool. Marshmello och Slushii e från förr inte my style, but was good too! Och checkade in en del andra djs också och var riktigt kul att vidga mina vyer och se för mej nya djs.
 
 
Lol can you tell jag älskar musik? Och thats the thing, jag älskar det så jävla mycket. En kompis frågade mej om resa är allt jag tänker på, och mitt svar va absolut NEJ det är musik!! It makes me feel so much. Och jag önskar jag kunde do something about it. Jag är en väldigt kreativ person, och jag BEHÖVER få ut min kreativitet. Det har jag alltid haft i mej. När jag var mini me så ritade jag konstant. De senaste 10 åren har jag fått ut min kreativitet att skriva denhär bloggen, och att editera och pyssla digitalt med bilder. Och modellandet de senaste 5 åren har också fått min kreativitet att komma ur mej. Men nu? Som ni märkt har mitt skrivande på bloggen varit lite på hold. Obviously för att jag inte kännt för det. Jag brukade TÄNKA i text. Jag kände så mycket för det, att skriva. But the, ska vi säga, 2 last years kommer och går det. Det känns inte som förr. Nu just, hela mitt liv, men speciellt nu, är musik det jag känner mest för. Och jag bara önskar jag kunde få utlopp för det. Det är inte så att en gitarr eller piano exciting me much, jag har inga cravings att lära mej spela ett instrument. At all. Men det är något med elektronisk musik. Det är hur en bra sångs drop makes me feel. The beat. The bass. The melody. I dont know, men I feel so much och önskar jag kunde express it. Och nästa år vill jag ta tag i det och figure it out. You never know if you never try.
 
Look at that face, sååå pure happiness
and excitement innan festivalen. Musik!!!!! <3
 
Haha whats up med att när jag en gång börjar skriva blir så många unknown tankar till text? Cant help it. Egentligen skulle jag ju bara skriva ett inlägg om att jag njuter av Miami at the moment, inte om hur mycket jag älskar elektronisk musik. Oh well. Anyway, yes I do enjoy Miami at the moment och jag var så glad att vara back here. Jag hatade ju det för ett par månader sen, var sååå trött på det. Men efter att rest runt de 2 senaste månaderna och varit borta från the Miami life i 6 månader har väl satt things in perspectiv. Miami is a happy place. Jag älskar jag kan sätta på mej VAD SOM HELST och inte ens fundera över om shortsen är too short eller urrigningen för djup. Allt är okej här. Solen skiner. Folk är glada. Det är människor från hela världen här. Och jaa fast jag fortfarande tycker Miami is alot about party and spending money, så kan jag ju lätt undgå att vara part of it. Jag hatar fortfarande night clubs och dedär trying to impress attityden, men jag behöver ju inte gå och behöver inte vara del av det.
 
 
Min kille åkte till Chile igår, och planen var att jag skulle åka från Miami och explore South America alone, men har fått lite planer här i Miami så stannar ett par dagar extra innan jag säger see ya later to MIA igen. Sen resten av året ska jag försöka få in klämt så många länder som bara möjligt!

Brazil

Okay let's talk about Brasilien. När jag var i LA hade jag ingen aning om vad eller vart jag skulle ta vägen. Som jag skrev i förra inlägget, så åkte jag ju till California för att min kompis flög planet dit. Jag visste jag kunde hänga med honom där i 2 dagar, men sen? Stay there wasnt a option.
 
Sååå, de länder jag hade att välja på (som jag inte varit i innan) med direkt connection från LAX var:
 
1. Canada (jag har ännu inte varit i Kanada?!! Come ooooon! Men jag har många vänner från Kanada, som snabbt kunde konstatera det är lite tråkig timing att åka dit just nu. Between seasons, mellan höst och vinter och jaa rätt tråkigt och kallt. Så Kanada blev satt till sidan för nu)
2. Jamaica (Jamaica maaaan! Jag satte upp ett couchsurfing inlägg att jag söker någon att på hos där och to be honest, det var really hard att hitta någon lämplig?! Jag har haft sånt sjukt bra flyt med Couchsurfing och i senaste länder fått många många offers om hjälp. Men för Jamaica var killar utan tidigare referenser eller med bilder på weed plantor i sin profil (its fine, i mean its Jamaica, thats what i expect, thats what they do. Men var verkligen inte i mood att vara runt folk som röker 24/7 när jag at the moment inte själv puffar på. Pluss Jamaica e nära på Miami, så I can just go another time)
3. Belize (Belize har jag haft i tankarna i 2 år. Men är också nära på Miami så jag kan åka nån annan gång)
4. Peru (granne till Chile, så jag kommer garanterat vara i knutarna sooner or later, så kan save on that one too)
5. Brazil (landet jag aldrig riktigt ens haft en tanke på att åka till. Landet mitt undermedvetna alltid har sagt är farligt. Såååå, DIT ÅKER JAG! Lol, jag reser så fucking randomly..)
 
 
Så jag flög in till Syd Amerikas största stad, Sao Paulo. Som jag inte vet något om förutom att det är farligt haha. Hur jag ens vet att det är farligt har jag ingen idé om. Har väl läst namnet på internet eller något och då bestämt det är farligt. Och visst, städer med 20 miljoner invånare är väl såklart farliga. I en del områden. Jag bodde med en kille som bodde i ett nice och coolt område, nära till Batman området som typ är ett art district, och nära till typ SP's vad man kan kalla huvudgata, och jaa jag hade inga problem. Stannade i stor staden i 3,5 dag, och to be honest var jag där så "länge" för jag var riktigt jetlagged och trött och han jag bodde hemma hos var super rar och söt och jag kände mej verkligen som hemma och kunde chilla så mycket jag behövde. Men visst gick jag runt och checkade in stan, med han och själv, och ja tja, de e inget speciellt att se enligt mej. Det är en stor stad, som inte är gjord för turister utan bara för de som bor och arbetar där. Jaa, en stor stad helt enkelt. Men rätt modern (vad jag såg av Brasilien var ett mer utvecklat och "rikt" land än vad jag hade förväntat) och clean och jaa. Som tur var jag där på en söndag och då stänger de ner hela huvudgatan (som är sjukt busy på vardagarna) och har små events osv där, så det var sjukt nice att se!
 
 
Sen bussade jag 6 timmar, cirka 400 km, norrut till Rio De Janeiro. Såklart jag måste en kort liten sväng till Rio. Bussen dit kostade typ 30€, men var typ den bekvämaste bussen jag någonsin åkt med (eller, nattbussarna i Asien som har liggsäten är bekvämare). Min host sa att jag skulle tagit resan under natten för landskapet är inget speciellt enligt honom men som tur åkte jag på dagen (för var orolig att hänga på buss stationerna när det är mörkt. Buss stationer brukar oftast vara rätt osäkra platser. Men nepp där blev jag än en gång förvånad över hur civiliserat, clean, safe och bra båda busstationerna jag var på kändes i Brasilien) för shit så fint landskap! Satte och glodde ut på alla gröna kullar hela 6 timmara resan, så wow! Jätte fint.
 
Eh ja det var då den enda bilden jag tog på den bussresan haha.. Men jag lovar, det var super grönt och fint!
 
 Ja som sagt fast jag var förvånad över hur rikt, modernt och civiliserat Brasilien kändes så såg jag ju endå hur en del levde på gatan eller i tält mitt i stan. Som dendär bilden tog jag i stor stan där de bor på en liten gräsplätt mellan två stora vägar.
 
Framme i Rio då. Jaa, jag hörde det är ännu mer farligt än Sao Paulo. Kul.... Men jag förväntade mej se mera turister ute på gatorna, här är jag nog inte den enda blondin? Men eh, hela min Brasilien resa kändes extremt turist free. Liksom jag hörde ingen (okej kanske max 3 grupper per dag) snacka engelska, eller spanska eller något annat språk. Ingen?! Men jag fick höra turister åker inte till Brasilien, eller till Rio, för de är för rädda. Vi alla har väl sett bilder från hur Rio ser ut, med de omtalade livsfarliga favelas (den Brasilianska slummen där de har sina egna regler, gäng och dealar droger. Det är små enkla skjul, hyddor, improviserad hus, byggda olagligt och som jaa, med tiden växt och blivit små egna samhällen) precis next to allt annat. Den farligaste favelan i Rio (i Brasilien!) ligger precis brevid till det dyraste området i Rio. Sjukt va? Men killen jag bodde hos där bor i en av de safest områden i Rio, så jag var in a good area, men endå var han extremt noggrann att jag skulle vara försiktig och bara ta med mej de absolut nödvändigaste när jag gick utanför dörren. Vi gick ut en kväll och han sa till mej att ta av mej min klocka och armband, och han använde själv en av dedär magväskorna som ligger platt intill kroppen för sin mobil osv. Och dethär var liksom ingen crazy eller fanatisk kille eller något, utan det är bara Brasiliansk standard på att hålla sig on the safe side. Vardag för honom. Wow okay?
 
Pretty nice utsikt och område från min hosts place i Rio.
 
Och dethär är faktiskt vad som förstörde lite min tid i Brasilien (jaa jag vill säga det verkligen gjorde min resa till vad den var) att ALLA satte stort fokus på dethär med safety. Inte bara folk hemifrån, utan de jag Brasilanarna jag bodde hos också. Till och med en random gubbe i en park stannade och bara ville snacka lite innan sin jogging runda och även han sa att jag måste vara så försiktig och han ville följa mej till metro stationen eller köra mej hem. Liksom de första 2 dagarna i Brasilien var jag ju LIVRÄDD. Inte för att jag nödvändigtvis kände mej personligen otrygg, men för att alla satte det in i mitt huvud att jag SKA vara rädd. Och visst såg jag hur fattigt, desperat och dåligt en del hade det, men det är ju inte de hemlösa som ligger och sover på gatorna jag tror de är de farliga. Jag tror drogpåverkad gäng i dåliga områden och i favelas som är de man blir knivhotad av, och det såg jag ju inget av. Ficktjuvar är ju också ett stort problem, men de såg jag ju heller inget av (de ser man ju inte heller, it just happens). Men jaa, jag fick helt enkelt bara intrycket av alla att något dåligt kan, och stor chans kommer, hända precis när och var som helst på gatorna - always be careful. Och visst, de vill bara mitt bästa, de vill jag ska ha den bästa möjliga upplevelsen i Brasilien, och visst förstår jag att de vill få mej att förstå att det KAN vara farligt. Jag tror jag bara lät det påverka mej för mycket. 
 
Men en kul grej med dethär är att jag lost my phone i Rio. Japp. Jag gjorde själv så min mobil blev stulen. 110% mitt eget fel. Jag var inne i en liten butik, hade hittat en massa snygga bikinisar och var helt super excited över det. Jag var i provrummet och testade en, men kom på jag ville testa flera, så jag satte på kläderna igen och gick efter fler. Gick in och provade igen och hade en good time och skulle försöka avgöra vilken bikinis var snyggaste med ta en bild av varje bikini på när jag insåg att where the fuck is my phone? Inte i väskan? Kanske jag glömde den ute i butiken? Jag slängde på mej kläderna, sprang runt som en dåre. Näpp, ingen mobil. Sakta konstaterade att ja jaha, jag satte den säkert på nån hylla i butiken, någon såg den, och såklart tog den. Det är ju fucking Brasilien. Klart den är borta. Klart någon stal den. Finders keepers. Jag får ju bara skylla mej själv att jag var så dum och satte den ifrån mej. Men en av kassatantorna uppfattade jag sökte min telephono och sa att visst, den hade den bakom disken. What?! Du har min mobil?! Hon förklarade (på portugisiska, såklart) att en kille hade gett den till henne, han hade varit i provrummet efter mej, sett jag glömt min mobil där, lämnat in den till tjejen som jobbade där och så jaa. Där var den. Tacka inte henne, tacka han killen sa hon. Are you kidding me? Did this just happen? To be honest känner jag att en sånhär grej inte skulle slutat såhär lyckligt ens i ett land som Sverige. Och i Brasilien!!! Där folk gräver i din ficka för att få din mobil, men när de hittar den glömd så lämnar de in den?! Omg. Såååå lyckligt glad jag blev. Och I know I know precis varför det hände. I know how life works. The universe gav mej en good lesson. Jag fick det svart på vitt bevisat för mej i det mest tydliga sättet att SLUTA VARA RÄDD. Sluta dömma. Sluta tro att varendaste människa i ett land är dålig. Bara för att det FINNS dåliga människor är inte ALLA dåliga. Och I know I know, jag vet ju allt detdär, men jag gick ju runt och var orolig och beredd att allt och alla var de värsta. Tack universe
 
Så i Rio kände jag mej bara otrygg den första kvällen där, när jag var ny och själv. Andra dagen hängde jag med min couchsurfing host (gick upp på berget SugarLoaf under dagen, och gick ut på kvällen och kollade samba och brassbands. Super cool atmosfär! Det är fest varje dag i Rio!) , och jaa jag känner mej såklart aldrig otrygg med en local. Och den tredje dagen skulle jag gå själv runt hela dagen och kände mej rätt nervös och osäker på, men in the end of the day (efter telefon insidenten) hade jag börjat älska Rio och kände mej inte alls otrygg. Så visst, det tog mej ett par dagar (hela resan) att börja slappna av och känna mej bekväm i Brasilien. 
 
 
Btw mitt intryck av Brazilians är att de snackar INGEN engelska. Absolut ingenting. Killarna jag bodde hos snackade såklart, men tex på flygfältet behövdes det 2 personer för att säga mening "come back in 1h". Alla verkade sjukt osäkra på engelska och hade inte lust att försöka heller. Men det är ett party people country, som älskar att festa, älskar musik, älskar art, är happy och jaa. Glada människor helt enkelt. Men inte okontrollerat flörtiga (ropar efter en på gatan osv) eller så "på" som jag upplevde typ central amerika killar är. Fast lite såklart, de är ju trots all latinos. Och jag har aldrig varit i ett land var jag sett så många pussas öppet på gatan! So much passion and love everywhere! Loved it.
 
 
Det är nu ett par dagar sen jag reste från Brasilien. Och jag har ännu inte riktigt smält resan för att samanfatta vad jag tyckte om det jag såg av landet. För som sagt, det ÄR farligt. Speciellt i de två städerna jag bara besökte, resten av landet hörde jag är safer. Och fast jag hade sjukt tur med mobilen, och att inget annat dåligt heller hände, var ju bra. Var ju tur? När jag landade i Miami efter Brasilien så hade jag ett långt snack med två security killar på flygfältet vid baggage claim. Inte för att jag såg misstänksam ut (haha eller? När jag landade i Hong Kong för ett par veckor sen och hade keps, munskydd och en backpack lika stor som mej själv på ryggen så tog de mej till sidan, xrayade igenom min väska, grävde igenom min väska, bad mej sitta ner på en stol och ställde mej en massa frågor haha. Låter rätt seriöst va? Well, det hela slutade med om att vi snackade om hur det är att jobba på ett flygfält, och vad som är de bästa hiking trailsen i Hong Kong. Och hans intresse i att gräva igenom min väska tog rätt fort slut. Jag tror jag är rätt bra på att göra seriösa situationer till ganska så casual haha. Borde börja smuggla grejer.) men för att jag öppnade upp och sa hej till dem, och då drog de igång med frågorna om varifrån jag rest osv osv. Det var bara chill talk, och jag berättade hur jag reser (couchsurfing) och ensam blondin osv osv. De fick en chock och tog ett långt vänligt snack med mej hur Syd Amerika, världen, är. Han ena killen var från Colombia, och båda vakterna hade rest mycket och försökte få mej att förstå att sluta vara så himla fucking naiv. Bara för att någon är trevlig mot mej betyder det ju inte att de inte skulle ha dåliga baktankar. Och once again, jag tror universe satte dehär två killarna framför mej också för att påminna mej. Påminna mej om how the world really is. För som sagt jag har alltid haft sån himla tur på mina resor, jag ser ju alltid bara det goda. Alla som hjälpt mej, alla som verkligen bara vill mitt bästa. Jag ser ju bara den idealiska världen, så som det borde vara. Såklart det får mej att tro allt dedär vi är uppvuxna med om att få höra om "akta dej" "dont trust strangers" "the world is a dangerous place" inte är sant. Jag vill ju inte tro på det för världen HAR visat mej motsatsen. Men in the end, som både mamma och security killarna sa till mej - det behöver bara hända något dåligt EN GÅNG. Lita på fel person en gång och livet kan vara förstört. It only takes one person, or one situation.

Jag ser mej själv som väldigt street smart. Jag kan läsa situationer, och människor, rätt bra. Men to be honest har jag ju inte blivit mindre naiv av att resa. För som sagt, jag har ju bara upplevt det bästa. För det mesta. Jag har blivit rånad på saker och pengar, men det har varit väldigt lindrigt. Så jag tror verkligen det bästa i de flesta rätt snabbt, och dehär snacket med vakterna (btw, de var inga mommysboy killar. De va verkligen tuffa full on security män som visste vad de snackade om. Som sett mycket. Som berättade historier och händelser för mej jag inte kan sluta tänka på) på flygfältet var rätt nödvändigt att få en påminnelse om att världen är en farlig plats. Det är därför jag också har svårt att ge en mening om Brasilien. Det är ju inte världens farligaste land, det är nog inte ens det farligaste land jag varit till heller, men det är nog det enda land jag fått så mycket du-måste-akta-dej vibbar från. Så jag rekomenderar det iaf absolut inte för folk som aldrig rest förr.. Men jag vet också att jag med 100% säkerhet kommer resa tillbaka till Brasilien flera gånger igen i mitt liv för att se och uppleva mer där.
 

Budget Travel

 Känns som jag vill dra upp dethär ämnet rätt så ofta, men det är bara något som rätt många förundrar sig över (jag själv också!) så känner behovet igen över att förklara hur jag reser. Pluss jag är faktiskt rätt stolt över hur jag klarat av att resa runt världen i flera år och fått pengarna att räcka tillMen som nog de flesta av er läsare förstått så reser jag ju på så liten budget som möjligt. Ingen har väl råd att resa konstant heller..? Flyg och boende är ju de dyraste, såklart, det vet vi väl alla. De flesta flyg får jag ju billigt (ännu i 2 månader, sen är det slut!) tack vare en pilot vän som gett mej möjligheten att flyga standby, boende försöker jag klara mej på endast couchsurfing, så med andra ord kommer jag rätt så ganska bra billigt runt. (Men som jag nämnt med couchsurfing så gör jag ju det inte för att det är gratis. Det ger mej bara en helt otrolig upplevelse pengar inte kan ge.)
 
 Fast en gång var jag faktiskt miljonär. Fast det var Indonesien och med deras pengar... Men jag var miljonär!!!
 
Men jag tror jag glömt lite, eller tar förgivet, över hur billigt jag reser. Jag reste ju med en kompis här för nån vecka sen och insåg hur förvånad hon var över hur jag reser. Hon hängde med på couchsurfing och konstaterade att njä det är nog inte något för alla, men hon var glad att pröva på det. Sant. Och I get it, för när de flesta reser så är det ju bara för en kort tid, de vill gärna spendera pengar, de vill gärna göra precis varje grej där finns att göra, aktiviteter varendaste dag, och äta ute varje måltid och jaa just throw around with the money. Det blev jag påmind av att resa med henne, jag såg hennes lust och need att göra, vad jag kallar, "turistiga" saker som jag inte ens lägger en tanke på att göra. Och I totally understand, den personen var jag ju för 6 år sen när jag gjorde min första "stora resa" i Nya Zeeland. Jag käkade ute 3 gånger om dagen (omg?!!! Dyrt ju!!), jag anmälde mej till allt som bara fanns att göras. Horse back riding här, skydiving där, pubcrawl här och där, bungyjump, free fall jump, tours, allt. Helst skulle det ju hända något varje dag. Vad skulle man annars göra? Ingenting?! Not an option. Och Nya Zeeland är ju typ ett av världens dyraste länder, I have no idea hur jag tänkte när jag tyckte allt som kostade massa pengar var en bra ide. Och det är ju det, jag tänkte ju inte heller, jag behövde inte. Spara pengar eller budget fanns verkligen inte i mitt huvud tror jag. Jag har ingen aning om vad jag spenderade. Och det var ju för att det "bara" var en resa. En resa som skulle vara 3 veckor i NZ och cirka 3 månader i OZ. Jag hade ju jobbat dag och natt och sparat ihop pengar till just den resan de senaste 5 månaderna innan jag reste iväg. Och sen efter resandet skulle jag väl bara hem tillbaka och arbeta ihop nya pengar, leva det där typiska livet, precis som alla andra. Whatever saker och ting kostar, pengarna kommer igen, dethär är ju once in a lifetime resan!!
 
Pics from back in 2011 på min Nya Zeeland resa, när jag hoppade från typ allt som var möjligt och spenderade pengar like there was no tomorrow.
 
Men som vi alla vet blev jag ju biten av the travelbug, min 4 månaders resa blev extended till 11 månader, och efter det åkte jag snabbt hem i 2-3 veckor för att resa bort igen, och jaa, jag återvände ju riktigt aldrig. Iaf inte som den samma person jag var när jag reste iväg till Nya Zeeland. Nu är ju mitt resande en livsstil, det är mitt liv. Jag reser ju inte till platser för att hoppa bungyjump, eller se varendaste turist attraktion eller aktivitet på stället. Jag reser ju för att uppleva. Och hellst så billigt som möjligt för att jaa, det bara känns som en mer utmaning och upplevelse för mej att göra det lokalt och billigt än att spendera 100 tals euron per dag som andra turister. Men som sagt, I get it med de som gör sin stora-livsresa, eller bara 1-2 veckors semester. Det är yolo. Allt ska göras allt ska prövas och jaa bara bring on allt. Kosta vad det kostar. Fuck the money. Kika in på Sambla (sponsrad länk) som gör jobbet för dej och enkelt jämföra de bästa räntorna på flera olika banker för att ta ett lån och så bara yolo. Too easy. Arbeta (som du anyway kommer göra för de rest of your life) in pengarna senare, när du kommer hem. Do what you want now. Låt inte dedär pengarna bli ett problem. Du kommer mest troligen bara vara once in your life 21 år gammal med yolo attityd i södra Australien och ha chansen att dyka med vit hajar. Do it. Fuck the money. Yoloooo.
 
 
Jaa btw, det var jag, fast inte med fuck the money attityd. För 5 år sen hade jag aldrig hört om hur easy det är att ta ett lån. Då levde jag med en mentalitet om att om man inte hade tillräckligt med pengar så gjorde man inte saker man inte har tillräckligt med pengar till. Jag och min ex kille snackar fortfarande om hur vi ångrar vi inte bara fixade till oss dedär 500-600 dollarna det kostade för att dyka ner i en bur och se vit hajar i ögonen och bara did it. Jag, vi, kommer knappast någonsin ha chansen att göra det igen. Chansen var där och då, och vi lät pengarna stoppa oss från det (så #stupid #regret). Men we live and we learn.
 
Men som sagt nu just, och de senaste åren, så reser jag ju på en minimal budget. I really mean mini. Vill ni höra hur lite för att verkligen förstå hur lite? Jag skrev ju innan att min tid i Africa på 6 dagar kostade mej cirka totalt 120€. Mina 2 dagar i Sri Lanka kostade mej totalt 9€ (vilket var 2 te burkar, 2 Redbull och en choklad dricka). 3 dagar i en av världens dyraste städer Hong Kong kostade mej 25€ (tur retur med tåget). LA i 3 dagar gjorde jag för 18$ för shuttle bus till flygplatsen. Det var alltså mer eller min budget de senaste 2 veckorna (i skrivande stund). Såklart stor del av tiden spenderar jag mer (råkade ju tydligen bara ha levt och rest sjuuuukt billigt de senaste dagarna). Flygbiljetterna kostar ju en endå en del. Touren jag gjorde i Israel och Palestina kostade över 300€. Men ja vad det var värt det. Som sagt jag lärde mej absolut från den där ogjorda dyka-med-vit-hajarna grejen i Australien när det är värt att spendera xxx€ för once in a lifetime grej. Om det så betyder snabblån eller att leva sparsamt på andra områden. Det är värt det. Men överlag så måste jag ju hålla ner kostnaderna för att klara av att ha denhär livsstilen jag har. Pluss, jag tycker ju det är kul och challenging att resa på budget (för att resa med pengar är ju det enklaste i världen. Anyone can do it. Och ordet enkelt är boring to me).
 
Och jaa, jag gillar faktiskt att sova på folks uppblåsbara madrasser, soffor eller extra sängar. Less is more och sharing is caring.

Och back to Couchsurfing. 
Jag har insett att om det inte vore för CS så skulle jag slutat resa för lääääängesen. Som sagt inte pga av det ekonomiska (visst det är gratis boende, men bortsett från det så förväntar jag mej ALDRIG något av de jag bor hos. Jag känner mej bara alltid ooootroligt tacksam, blessed och glad om de bjuder mej på mat, transportation, whatever. Men jag förväntar mej ALDRIG det av dem och skulle ALDRIG utnyttja någon eller använda mej av Couchsurfing bara för den orsaken att resa "gratis") , utan mest pga av att jag skulle känna jag inte får något ut av att resa från hostel till hostel. Ännu mindre hotell. Speciellt inte själv. Whats the point? Träffa andra backpackers from all over the world, tell the same stories over and over again, do and see the same things like everyone else. Be a tourist. . Dont get me wrong och no offense till dej eller de som reser så, det är kul! Absolut! De första åren. När det är nytt. I have been there. Men, nu, betyder det ingenting för mej. Det är ointressant. Vad jag älskar är känslan av att komma till ett nytt land och känna jag har en vän jag aldrig förr träffat som väntar på mej där. Någon som bor där, någon som ser allt med andra ögon än vad jag gör. Någon som inte är jag. Någon som inte är en resenär eller turist. A local. I love it.

2014
Jan
Feb | Mar
Apr |
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun | Jul | Aug | Sep| Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar