Los Angeles

 Jag har lovat min pilot kompis C i 2 år att jag SKA vara på ett av hans flyg. Och well, time is running out, så det var dags att få det gjort! Så jag anpassade mitt resande för att få det inpassat med hans schema, åkte till Hong Kong, och därifrån åkte med hans flyg över till till LA. Så, bucketlist check: titta in i en cockpit, pluss vara kompis med piloten som flyger mej. Pretty coolt. Och funny att jag faktiskt råkade känna 2 av piloterna på flyget. Jag har aldrig känt mej tryggare i ett flyg än så (eller coolare vid baggage claim och på flygplatsen när jag får ha 2 stiliga piloter som väntar på mej och går vid min sida. Hehe, starstruck från mina egna vänner, nice.). Och så passade jag på och gjorde resan i business class (fast kostade dubbelt så mycket som economy, vilket suger när jag tänker att jag kunde gjort TVÅ flyg för den summan i economy, ((ps. eemh, bör nämnas jag betalar cirka 10% av original priset på flygbiljetter med One World flyg, och jag betalade runt 320$ för denhär business biljetten, och jag gnäller och säga jag tycker det är dyrt?!!!! Eeh, tyst Jessica..)) meeeen det här var troligen min sista chans på tusen år att få leka prinsessa och flyga bekvämt så what the hell. Woooorth it.).
 
 
Har sagt det förr men Cathay Pacific's businessclass service är totally amazing. Maten är sjukt bra (tex till dinner serveringen fick man förrätt som var 1) nötmix 2) sallad med balsamico dressing 3) spansk kallrökt skinka 4) main dish valde jag stek med grönsaker och potatis mos 5) egen vald fruktfat 6) valfria ostar 7) efterrätt morrotskaka och nån sötbär mix kräm (jag tog en av varje option hehehe.) 8) lyxiga choklad praliner.) Jag skrev ut det med nummer för det är faktiskt så de personligen serverar varje grej en åt gången (inte så att alla 8 grejer ligger framme på en skol-mats-bricka, nej de kommer med en grej åt gången). Och hamburgaren beställde jag in som extra måltid mellan middag och frukost (och jaa den smakar faktiskt som en RIKTIG hamburgare!). Lyxigt värre.
 
Så, hängde med C och C i LA i 2 dagar och gjorde typical LA-grejer. Som att hänga på rooftop bar, käka Italienskt, gå på typ världens konstigaste strippclub (Jumbos Clown Room i Hollywood, super wtf place), gå på Hollywood Blvd och checka in stjärnorna, hänga på The Grove och gå runt i välkända kvarter jag hängde med M i för 3 år sedan, käka tacos från taco trucks, trycka in några In-N-Out burgers, vandra runt och njuta av the sunshine, och jaa, thats pretty much LA.
 
 
Fast, to be honest, tror jag faktiskt jag aldrig igen kommer ha vägarna till tex Hollywood igen. Det är verkligen ett super udda och konstigt ställe, I dont like it. Så många lost och sad souls (mest sönder knarkade..) där på gatorna, fy. Jag har varit där i området hur många gånger som helst de senaste åren men jag ogillar det bara mer och mer. Hela halva LA fick jag faktiskt dendär ogilla känslan över denhär gången. Det är ju coolt, det har ju en Cali vibe (och California vibe gillar jag! Hippie, surf, skate, weed, chill, art, alternative vibes) men det kändes bara som så too much ofta runt i LA.. Vi bodde i Downtown på ett super nice hotell och allt, men jaa folk på gatorna är bara så..? Udda..? Konstiga..? Weird..? In a sad way. The American dream... Eller är det bara alla knark uteliggare (som jag inte sett på en tid ute i världen?) som får mej att känna så? I dont know.. Anyway det fick mej iaf att inse att jag älskar och saknar Miami, där allt känns mer happy happy.
 
 
Men jag är så fucking destroyd. Har gått och varit orolig över att jag har fått nån parasit, förgiftning eller dum sjukdom från Afrika för har känt mej rätt dålig den senaste veckan. Men you know what kära lilla Jessica? På en VECKA har du varit i 4 kontinenter. Och du har varit i Tanzania, Sri Lanka, Hong Kong, LA och Brasilien (jag är i Braslien just nu btw haha..) på EN VECKA. Och du tror du är sjuk? Mest troligen är du sjuk i extrem-jetlag kanske. Pluss klimat och bakterie växlingen från att hoppa runt i så många länder på så kort tid. Men ja, jag är trött som fan och allt jag vill at the moment är att bara sova i tusen år.. 
 
 

Sri Lanka

 Så efter Tanzania behövde jag flyga till Doha, Qatar. Och eftersom jag redan been there done that tidigare i år (och har absolut inget behov av att se det igen) så blev det bara en mellan landning. Och istället för att resa direkt till min destination, som skulle vara Hong Kong, så tänkte jag wtf lets check out Sri Lanka on the way. Inte för att det riktigt är on the way, det är en ordentlig extra flyg rutt, men jag ville passa på nu när jag kan flyga rätt så billigt. Bara för att check it out snabbt. Kolla in om det är något jag ska ha i bakhuvudet i framtiden att se mer av eller bara sätta på non-intrested listan. Pluss att ett 48 timmars transit-visum till Sri Lanka är gratis. Så, Sri Lanka here we go!
 
 
Jag brukar fråga folk om Sri Lanka är som Indien. En mini version av Indien? För folket ser ju typ lika ut? Och det ligger ju ett stenkast från Indien? Same same har jag tänkt? Och om det är same same så är jag orolig. För alla resenärer som rest till Indien jag snackat Indien med har sagt det samma: DONT GO. Eller iaf dont go alone. Och endå, just dont go. Inte för att de ogillat det, de flesta verkar ha en love-hate grej med Indien, men bara för att det är too crazy. Så eh, är det vad jag ger mej in på med att åka till Sri Lanka? It was not.
 
 
Jag couchsurfade hemma hos en fantastisk kille och hans familj och omg sååå underbara!!! *gråt smiley* Nej men verkligen otroliga. Så varmhjärtade, så härliga, så kärleksfulla. Hade verkligen best time jag kunde få på en sån liten tid där. Jag åkte aldrig in till huvudstaden Colombo (så jag vet faktiskt inget om hur crazy eller whatever det är där) utan bodde i en by 6km från flygplatsen som heter Negambo. Jag spenderade all min tid där i området med min host Ian, som lärde mej hur man äter med händerna (de använder inte gaffel eller kniv, bara händerna helt enkelt. Looove it!), showed me around och fick mej att inse hur öppna folk här (vi var ute och gå och varje gång vi kom till ett hus eller restaurang han kände någon i gick vi in för ett snack och blev bjudna på vatten eller te), han tog med mej på en grannes barns 1-års födelsedag, hade alla svar på mina frågor om landet, människorna och kulturen. Verkligen amazing. I en av gårdarna vi stannade till vid så berättade den gamla farn i huset att han aldrig varit till Finland, men i Sverige har han faktiskt bott i 3 år. I Stockholm. Eller inte egentligen i Stockholm. Faktiskt i Södertälje. Och jag bara omggggg där bor en av mina få bästa kompisar, how random?! Och han hade faktiskt jobbat vid ett företag en annan av mina kompisar jobbar på just där. Coolt va, hur liten världen är att jag kan sitta i Sri Lanka hemma hos en gammal gubbe och diskutera om vilket kvarter ligger var i en liten stad på andra sidan jorden? I love that.
 
 
Och jag blev glatt överraskad över hur olika mina connections till länder faktiskt är. Ibland tror jag det beror på mej själv om jag gillar eller ogillar en plats (såklart i grund och botten beror det ju på mej), att jag är negativt inställd eller någon undermedveten inställning fast jag försöker hålla mej neutral inför nya länder. Som tex Tanzania ogillade jag ju, och jag ifrågasatte mej själv om det är mitt eget fel att jag ogillade det. Min resetrötthets fel. Kanske jag bara ogillar allt och alla länder at the moment, inte bara Tanzania? Fast jag kom till the paradise on earth kanske jag ändå skulle säga naaah det här är boring? Its not you, its me? Men nej, det märkte jag med min korta vistelse på Sri Lanka. För jag verkligen älskade det.
 
 
Jag spenderade nästan lika många timmar där som i Syd Korea, men min connection till länderna känns helt olika. Syd Korea har jag inget intresse i att se mer av. Sri Lanka VET jag att jag SKA se mer av. Why? Hur kommer det att det kan KÄNNAS så olika? Mitt svar på den frågan är 1) människorna jag har haft något att göras med i länderna (Couchsurfing. Locals. Människor på gatorna. Service människorna. Jaa helt enkelt folk runt omkring mej under min tid i landet. I guess?) men jag tror mest på 2) the energy. Atmosfären. Jag tror inte alla kan läsa, känna, energi. Jag tror det är något under människans utveckling som försvinner, men djur kan ju känna av energi. Ditt husdjur vet när du är lessen, stressad eller när naturen förbereder sig för storm. De vet, de känner det. Och jag tror en del av oss människor fortfarande kan det, mer eller mindre. Det är ju därför jag ogillar Hong Kong, för för mej är det en plats med dålig energi. Folk är för stressade, upptagna, egocentriska. Too much. I Palestina var det också väldigt uppenbart hur energy påverkar mej (jag visste inget om Palestina, jag var totalt nollställd till det och trodde det skulle vara och kännas precis som Isrsel, men 30 sekunder efter att ha stått av turist bussen KÄNDE jag hur extremt anorlunda atmosfären och energin var. Depression. Sadness.). Sri Lanka däremot hade ett skönt peaceful lugn över sig.
 
 
Jag säger inte att det jag känner behöver vara sant, eller "på riktigt". Jag kan inte sätta ord på allt det jag försöker förklara här, för det är ju bara känslor (därför hela dendär texten låter extremt rörig). Men det är mina känslor som avgör om jag gillar, om jag känner en connection, till en plats. The enery. Eller så handlar det om att jag varit där i ett tidigare liv? I dont know? Och som sagt, Sri Lanka got that som jag gillar. Som jag känner mej välkommen till och trygg i. Det jag vill utforska mer av, känna mer av. Det låter konstigt att säga dethär eftersom jag ogillade Bali (jag är en av de få människorna i världen som dont like Bali?!!) men jag tror Sri Lanka is the new Bali i turist och resenär världen. För mej är Sri Lanka vad andra har sagt de känner för Bali. Alltså pretty damn good.

Tanzania

Africa.. Jaa what to say. Jag har helt ärligt aldrig haft intresset i att åka till Afrika. Jo visst, för djurlivet och naturen, för att åka på safari, klättra nått berg, se solnedgången i savannen, se Madagaskar, säg hej till Simba och gänget. Sånt man bara ska, nån gång i livet. Men jaa, förutom det har faktiskt aldrig Afrika varit en kontinent jag har lust att se. Men eftersom en dansk vännina hade planer på att resa runt i Tanzania så hade jag lovat henne att möta upp med henne där. Så, en liten första gångs resa till Afrika blev det. (Ok, jag har varit i Afrika förr, i Egypten förra året. Bodde på en resort, allt jag såg va en pool och frukost buffe. Så räknas inte)
 
 
Planen från början var att vi skulle satsa på att bestiga Kilimanjaro som ligger i Tanzania / Kenya. Meeeen, vet ni vad det kostar? MINIMUM runt 1500$. Not kidding. För att gå upp och ner för ett berg. Pluss att jag läste man verkligen inte ska ta den billigaste touren man hittar, folk dör faktiskt på Kilimanjaro, pluss om man tar de billigare betyder det att arbetarna och guiderna du går med får rätt dåligt betalt. Jag har inte lust att slänga ut 2k för att bestiga ett berg, som jag kan dö av? Inte just nu iaf. Jag är säker på jag får chansen i något annat skede i livet. Safari kan man också göra i Tanzania, som också kostar ett par hundra eller tusen $ .. Det känns bara som för mej är the moment för det är inte rätt just nu, det är något jag kommer göra senare nån gång när jag är äldre. Att besöka en masaai stamm kostar också flera hundra dollar. Så, vad else to do i Tanzania? Ja tja jag tänkte det skulle vara okej att backpacka runt så som jag alltid gör, bara chilla runt och ta in kulturen och landet. Men ja tja, Tanzania, Africa aint that easy...
 
 
Jag vet inte hur jag ska säga det på ett okej schysst sätt, men helt ärligt nä, Afrika är inte min typ av kontinent. Nu vill jag ju inte dömma hela kontinenten bara för att jag besökt ETT land, men jaa nää.. Kanske jag har svårt för det för allt här är bara helt främmande och nytt, men det var just därför jag åkte hit också för att se en annan värld. 
 
 
Men, så why u no like? Det är fattigt, det är den värsta nedskräpningen jag sett, det är gå-inte-ut-när-det-är-mörkt, priserna är satta efter hudfärg och det mesta är som att det stannat upp i tiden. Det är, människorna är, väldigt outbildade (det ser man ju bara på hur nedskräpningen överallt var) och har en annan mentalitet och tankesätt (känns det iaf som). Atmosfären är bara, jaa, nej det gav mej ingen connection. Jag reste inte Tanzania som de flesta reser, jag åkte inte till semester ön Zanzibar, jag åkte inte på safari, jag bodde inte på hotell, jag spenderade inte flera tusentals euron på en amazing semester resa. Jag såg Tanzania billigt, local och real. Och I dont really like it. Redan på flygplatsen kände jag wtfff har jag kommit till, och resten av tiden var det more or less det samma feelingen.
 
 
Vi började resan i Dar Es Salaam (där vi hade 2 nätter), en stor stad som kändes rätt otrygg. Sen tog vi bussen 600 km norrut (som tog 14!!!!! timmar) till Arusha där vi couchsurfade hemma hos en familj i 4 nätter. Otrolig upplevelse. Real. Precis som jag ville ha det. Men det är inte vad turisterna som sitter i sina safari bussar ser. Eller vill se. De kommer hela vägen hit för att se djuren ute på savannen, och kanske uppleva en förfinad bild av livet i Tanzania, eller Afrika. Men in the end of the day bor the på något stiligt hotel, med riktig toa och riktig dusch, och såklart aircondition och frukost buffe. Och visst, jag ångrar lite jag inte gjorde en safari här, för det är ju DET man VILL se här. Man vill inte se hur fattigt folk bor och hur lite de bryr sig om att samla upp skräp. Så fair enough att turister kommer hit för att se det goda, men de ser inte vad det är på RIKTIGT. Vi satt på en safari uppsamlings punkt på något västerländskt cafe för att få wifi några dagar och att se turisterna komma dit fick mej verkligen mej att känna, jaa jag vet inte ens vad det fick mej att känna, äcklad? Från båda sidorna sett, hur locals ser de vita som dumma vandrande penga påsar man kan mjölka och lura pengar från, och turisterna som kommer och spenderar flera tusen lappar runt människor som har ingenting. Det irriterar mej bara att turisterna bara ser det förfinade, de vet inte hur det egentligen är. De vill inte ens veta. 
 
 Dar Es Salaam. Vår utsikt från vår Couchsurfing host där på andra bilden, rätt super nice.
 
Och så hur vi bodde hos vår CS host i Arusha. Simpelt.  
 
Dethär publicerade jag på Instagram: This is why I Couchsurf. This isn't what the tourists sees, or wanna see, this is what is the real side of a country. This is how locals lives in Arusha, Tanzania. I've taken this pic from the entrance to the house I stayed in, and yes it's a whole rubbish pile in the picture. That's just how they live. They throw rubbish from the house just right there. The family I stayed with didn't even have a real shower, they just heat some water on the gas and then with a bucket splash it over themselves. And they didn't even have running water available every day. And they only ofc use a squat toilet. These experience can't be paid for. It's sad, it's raw, but it's especially REAL. I'm sure 90% of the tourists who are coming to Tanzania don't see this side of the country. Maybe not because they are ignorant, but mostly because they probably don't want to. There's definitely a difference between being a tourist and a traveller..
 
 
Och Tanzania är dyrt. Hit kommer man bara om man har pengar, eller vill spendera pengar. Som sagt, safari kostar flera hundra om inte tusen lappar, typiska Afrika-upplevelser är dyra, hotell är dyra, allt är dyrt här. Mat på restaurang kostar från cirka 4-5$ uppåt, så det är billigt. Men att shoppa souvenirer på marknader är dyrt, och man får verkligen gnälla över priserna för att få ett okej pris. Som sagt, prisättning efter hudfärgen.. Jag över-betalade för de sakerna jag köpte på marknaden i Arusha, bara för att de inte ger med sig och för ja tja, de behöver väl dedär få dollarna extra mer än vad jag behöver dem.
 
8$ för en tygkasse. För mej är det överprisat i ett fattigt land. Men whatever, hade too much cash så behövde spendera det
 
Jag stannade 7 dagar i landet och spenderade kring 70€ (bör nämnas att cirka 20€ av det köpte jag souvenirer för eller lämnade i handväskan för jag hann inte använda upp det), pluss 50$ på visum. Ingen jävla ting (!!!) med andra ord, och jag känner jag har sett något de flesta turister inte sett.
 
 
Meeeen, för att dra upp lite av det positiva nudå, där är många saker med Tanzania och Afrika jag är sjukt imponerad av, och blivit inspererad av. Naturen såklart. Men också männkskorna. Människorna är otroligt glada, chill och öppna. Alla hälsar, och thats all they want. Bara säga hej. Inte ropa snuskigt eller stalka dej flera kvarter eller ha ditt nummer. Bara hej. Som de säger till alla andra på gatan, ung gammal vit svart whatever. Om man får ögon kontakt ler man till varandra. Barnen älskade också att se vita och ropa hej efter oss. Jag är också imponerad över att de bär så mycket på huvudet. Hur smart? Så har man händerna fria! Pluss de har världens bästa hållning. Och barnen har de lindat in upp på ryggen. Mer händer fria. Smartisar. Jag älskar alla färggranna vackra mönster de har på allt. Och ni känner till hakuna matata va? Det betyder ju faktiskt "inga bekymmer" på deras språk svahili. Och Simba betyder lejon, Rafiki vän och Pumba är Pumba-djuret (vad e han? Ett vildsvin?). Det är en väldigt chill och no stress kultur och säger alltid "pole pole", som betyder slowly slowly. Och barnen är bara sjukt söta.
 
 
Familjen vi bodde hos bjöd oss på frukost och middag varje dag, och lät oss bo där, fast de själva hade såså lite materiella ting. Det var rätt inspirerande och underbart att se hur mycket de vill ge fast de inte har det så gott ställt. Amaaazing. Och så skönt att vara utan wifi, att första grejen man gjorde på morgonen var inte att kolla sin mobil.. Vi hängde med pappan i huset på dagarna och han tog oss runt över allt (till de platser som inte kostade överdrivet mycket) i Arusha och jaa, utan honom skulle jag inte kännt mej bekväm att gå runt på gatorna. Eller liksom, jag tror inte något dåligt skulle hända, men jag skulle bara varit lost och jaa helt enkelt obekväm. Han var verkligen guldvärd och jag skulle knappast ha haft en good time där utan honom.
 
 
Vad jag blev sjukt förvånad över också är hur mycket Tanzania (Afrika??) påminner om Central Amerika och Karibien. Alltså sjukt mycket same same, men different språk och people! Vet inte hur många gånger det kändes som jag gick runt i Dominican Republic, Costa Rica eller Nicaragua. Dethär med färgade hus och hur de skriver på hus/butik väggarna, typ Barbershops i var och varannat hörn. Maten påminner lite också, rice and beans och friterade rätter. Så det var rätt coolt och oväntat. But I like Latinos more than Africans..  
 
Som tex dehär 2 sista bilderna ser precis ut som Nicaragua eller Costa Rica för mej.
 
Så hur ska vi summera dethär alltså? Jag är glad för att jag reste till Afrika. Hälsosamt. Det är verkligen en helt annan värld. Och jaa, jag tror upplevelsen ska lägga sig lite men jag märkte det på mej den sista dagen hur jag bara ville komma bort. Jag ville inte vara där mer, jag ville på ett flyg bort bort bort. Till en mer civiliserad värld. Jag klarade inte, hade inte lust, av mer. Vi blev till och med bjudna på ett Afrikanskt bröllop, thats once in a life time grej man får chansen till och jag kände verkligen wow, det måste jag ju bara tacka ja till! Men jag frågade mej själv vill JAG det? Vill JAG uppleva mer av kulturen igenom att gå på ett bröllop eller gör jag det bara för att säga done that? Svar nej, så jag beslutade mej för att lämna landet, kontinenten för denhär gången. I know I will be back in Africa, det är jag säker på. Syd Afrika, Marocko, Madagaskar, safari, bestiga Kilimanjaro, det är grejer och länder jag vet kommer uppleva i mitt liv. Men inte nu. Så tills dess, så som jag känner nu, så är Africa over and out. Hakuna matata.
 

Turkey

Efter Israel visste jag att jag skulle på något sätt ta mej till Tanzania där jag ska möte upp med en dansk arbets kompis. Men det är inte från alla länder man kan komma till Tanzania, men från Doha kan man, och för mej blev det bäst att flyga Tel Aviv - Istanbul - Doha och sen vidare till Tanzania. Och istället för att bara byta flyg i Istanbul tänkte jag what the hell, lets get lite smak av Turkiet!
 
 
Jag hade verkligen noll förväntningar av Istanbul. Jag var faktiskt OROLIG att åka själv?! Liksom Turkar, och Turkiet, har ju inte världens bästa rykte... Will I be alright? Alone? Jag satte upp en couchsurfing open request om någon hade lust att låna ut sin soffa till mej för 2 nätter och jag fick över 70+ offers (!!!) av folk som sa jag fick komma över! Alltså det är överdrivet många, så jag blev liksom lite osäker av det också? Jag är väldigt paranoid i min natur till andra människors vänlighet (något resandet har lärt mej att få bort. Det finns faktiskt otroligt snälla och vänliga människor som INTE har dåliga baktankar, eller som vill fuck me.) så att så DÄR många vänliga själar ville hjälpa mej cant be right? Well anyway, jag valde det säkra före det osäkra och surfade hemma hos en kille som hade sin mamma på besök, pluss 2 ryska brudar. Cant go wrong. Han, och hans mamma, var båda två heeeelt underbara. Som sagt Turkiet och turkar har ju rätt dåligt rykte om sig. Och fast jag försöker att inte bli påverkad eller dömma folkgrupper så sätter ju det sig rätt hårt där i bakhuvudet när man upprepade gånger hör dåligt om någon. Men seriöst vilka härliga människor! Jag snackade med rätt många olika locals runt om, och även fast en del var försäljare och vara naturligtvis vänliga och söta för att de ville sälja något så var ingen av dem pushy eller snackade med mej BARA för att sälja. Det kändes väldigt avslappnat och som de jaa, helt enkelt bara ville ha någon att snacka lite med. Det älskade jag.
 
 
Istanbul är också en otrolig shopping stad. Alltså omg, har inte varit någonstans i världen som shoppingen är så bra som i Istanbul! Det kostar typ ingenting där. Forget about Thailand priser, dethär kändes ÄNNU billigare. Sure its all fake, men de försöker inte överprisa sina Gucci och Prada väskor bara för "märket". Om du vill köpa en Prada väska i Asien slänger de upp priset högt för att det är "märkes" och blabla. Come on, vi vet alla det är fake. Turkade försökte inte överprisa löjligt mycket (eller prissätta utifrån ens nationalitet), men såklart lite, man måste ju pruta, men man måste inte pruta lika hårt som i Asien. Tex köpte jag en "märkes" plånbok för cirka 15 turkpengarwhateverdenuheter (turkish lira heter det), säljaren startade på 25 och vi gick tillsammans ner till 15 och thats okay. 15 är lika med 3,5€, alltså ingenting. Han kunde ha satt ett way högre utgångs pris, de gör de i Asien tex, så de gillade jag med shoppingen i Turkiet. Jag var in på random små outlets också, där sålde de nya mellanbudgets-märkes (Gina Tricot, Zara, Only, River Island, H&M) kläder för runt 5€ styck oberoende om det var byxor, topp, hoodie, whatever. Super nice. Jag tror såna små butiker har på något sätt kontakt med kläd factorys (rätt mycket kläder är ju faktiskt gjorda i Turkiet) och har köpt upp andra klass klädesplagg, eller bara sånt som inte blivit sålt, och säljer det billigt. Awesome tycker jag. Var också in på några "vanliga" klädbutiker, och där var priserna typ vad vi e vana med.
 
 
Sjukt crowded på shopping gatan mot Taksema Square och en del delar av marknaderna (den sista bilden är tagen utanför Grand Bazaar marknaden, så jävla packat med folk. Enda gången jag varit i sån stockning med människor är på festivaler.). Men överlag, om man vill shoppa billigt, så är Istanbul absolut min favorit stad att go crazy in! Önskar jag kunde åka dit och julshoppa och dra med allt möjligt hem.
 
 
 Jag frågade säljare om de har många Skandinaviska turister här, de sa nej de har slutat komma. Åk folket åk! Rekommenderar verkligen Istanbul. Kände mej aldrig otrygg fast jag var en ensam lost blondin. Frågade också min host varför Turkar har ett sånt dåligt rykte omkring sig? Han sa att det kanske kan bero på att Turkar uppför sig annorlunda, dåligt, när de kommer utomlands och tror de kan uppföra sig hur som helst. Make sense. Men hur som haver, Turkiet är verkligen ett land jag vill se mer av.

Israel (+ Palestine)

0Så, i Hong Kong bestämde jag och C oss för att åka till Tel Aviv. Han var där i sommrast en halv dag, tyckte det var coolt och snackade lite om det. Jag hade ingen aning om var Tel Aviv är? Men jag har väl hört det förr, men har väl tänkt det varit någon by i Europa. Well anyway, det kändes som en bra idea att hoppa på ett direkt flyg dit. Liksom det är bara så enkelt. Vi bestämde att åka samma dag som vi åkte. Ett par timmar innan vi behövde packa väskorna och åka till flygplatsen. Liksom, det är nästan FÖR enkelt. Sånthär planerar folk år, månader, åtminstone veckor på förhand, inte bara någon timme... Och sen 11 timmar i business class och så tada nytt land, nytt äventyr.
 
 
Och btw jaaa omg jag älskar bara business class såååååå jävla mycket!! Eller, business känns skit samma på små korta flygen (har ett par gånger haft business på korta flyg som typ bland annat Miami - Cancun, Hong Kong - Singapore, Japan - Hong Kong så alltså 2-3 timmars rutter och ja tja, man blir serverad lite bättre och har lite mera utrymme men det är väl inget woow med det. Typ samma som nödutgångs eller extra legroom platserna, som såklart e nice men still kind of same same) men lång flygen alltså jaa. Om ni nångång vill, eller kan, lägga nån tusen eurolapp på en long distance bussiness seat GÖR DET. Eller dont do it, för ekonomi klassen kommer suga ÄNNU mer efter att du bara 1 gång prövat business. Men det är så himla underbart. Så bra service, flera rätter mat, utrymme, liggställning, riktigt täcke och 2 kuddar, goodiebag, och bäst av allt är väl att man får vara i fred! Liksom privatheten. Att man inte faller över på någon om man somnar till, eller någon tuggar i ens öra. Man är bara helt själv. Eller iaf känns det ju som det. Jag har gjort 2 long distance bussiness class flyg nu, 14 timmar Hong Kong - Chicago förra året och nu Hong Kong - Tel Aviv på 11 timmar, båda flygen med Cathay Pacific (som btw måste vara mitt favvo flygbolag. SAS har jag på en andra plats) och ja som sagt, I just love it.
 
Jävligt härligt också att åka bussiness i det nyaste planet jag någonsin rest med. Hade TVÅ touch screen skärmar. En stor, och så dendär lilla på bilden (som inte bara var fjärrkontroll utan man kunde kolla film på den också. Eller läsa nyheterna på den medans man kollade film på stora skärmen. Lyx.)
 
 
Wishing bridge in Jaffa, Tel Aviv. "If you hold on your zodiac sign, looking at the ocean and make a wish, it is supposed to come true."
 
 
Tel Aviv ligger alltså i Isrsel. Middle East. Vad jag tänkte mej Israel skulle vara är ett land full med super religiösa människor, alla klädda i vita och svarta dräkter, och väldigt strikta levnadsvanor. Jag föreställde mej Qatar eller Dubai, minus de höga byggnaderna. Öh nej? Israel är verkligen inte vad jag hade i bakhuvudet. Tel Aviv är en av de coolaste städerna jag varit till och hade samma vibe som Kalifornien och kust städerna i Australien och Chile. Ni vet, surf vibes, reflektioner på gatorna av väldigt kreativa själar (music, graffiti, coola shoppar) och väldigt jaa hippie och coolt. Alltså pretty fucking awesome. Loooved it. Vi bodde en natt i Jerusalem också, som hade en annan atmosfär men var minst lika cool som TLV. Israelierna (okej jag vet det inte är ett riktigt ord, men you know what I mean) verkar super open minded och chill. Fest människor med passion. De påminde mej verkligen om Chilenare! Så jag kände mej alltså som hemma. Men jaa alltså verkligen härligt intryck av människorna och landet!
 
 
 
Och safety då? No problems. Jag kände mej inte osäker eller otrygg en endaste gång i Israel. Allt är väldigt tryggt, och modernt. Som Skandinavien. Priserna är också i klass med Skandinavien (alltså jävla dyrt). Vi åkte igenom West Bank som man hör om på nyheterna, vi såg Syrien och Jordanien i fjärran, och vi krossade den omtalade gränsen in till Palestina (dendär gränsen med muren som Trump gärna vill kopiera och göra lika mot Mexico). Liksom, dethär är de områderna man hör dåligt om, det är här det kan när som helst börja regna bomber och hagla kulor. Det var rätt sådär aha upplevelse att inse vilken fel bild man har i huvudet av platser eller människor man aldrig besökt tack vare vad media pumppat i oss att tro. Jag följer inte nyheter, men på något sätt har jag endå en bild i huvudet av hur farligt, oroligt, dåligt, akta-dej-osv det är på sånahär ställen. Såklart jag inte rört mej i nån warzone, men det är det folk kanske inte inser, att warzone är en ZONE. Inte ett helt land, inte en hel folkgrupp. Människor är de samma världen runt, vi alla vill ju bara må bra och ha det bra. Bara för att det är krig eller oroligheter i områden betyder det inte ALLT eller ALLA är dåligt. Dock var det rätt chockerande att åka över till Palestina, att resa 15km från härliga Jerusalem, att korssa muren, att komma över till Betlehem och se vilken otrolig annan atmosfär det var där. Mitt första och hårdaste intryck av Palestina var desperation. Sjukt sjukt sorligt men jaa, den desperationen folk utstrålade där, som jag inte alls hade känt av i Israel, var riktigt sorligt och synd att se..
 
Shalom! Betyder hej, eller peace. What we all want, bara ett hej eller peace.
 
 
Vi gjorde också en två dagars tour som inkluderade en resa till Masada, Dead Sea, Jerusalem, Klago Muren och Betlehem (Palestina). Absolut värt det. Jerusalem och Betlehem kan jag nog inte beskriva på något sätt. Liksom, jag är religiös, religösare än de flesta jag känner, men känslan att vara DÄR var väldigt wow. Alltså, det är ju dehär platserna man hört historier och berättelser om hela sin upp växt, hela sitt liv. Det är HÄR det hände. HÄR. Jag såg var Jesus föddes, jag såg var han korsfästes, jag rörde vid hans handtryck, jag gick i hans fotspår. Man behöver inte ens vara troende för att tycka det här är powerfult och häftigt. Mer än så kan och vill jag väl inte berätta om Jerusalem och Betlehem, man måste bara uppleva det själv. 
 

Hong Kong

Jag hatar själv när jag besöker någon blogg och det inte har hänt något överhuvudtaget på den på en dag. Vecka. Månad. Man ba buuuuh. Worst feeling ever ju när man vill snoka och there is nöthing alls. Ni trogna läsare känner säkert igen feelisen av att vara här inne o kika.
 
 
Men jaa what to tell. Nu just är jag i Hong Kong. (Eller jag var det när jag skrev dethär inlägget för 2 dagar sen. )Jag tror det är femte gången jag är här, och jag hatar det lika mycket varje gång fast jag alltid kommer med öppet sinne och tänker att denhär gången ska va different. Redan efter 1 timme i landet nu konstaterade jag igen att nope, jag ogillar helt enkelt Hong Kong. Not my thing bara. Stressen, atmosfären, allt går så fort och så långsamt på samma gång, alla tänker bara på sig själva (folk håller inte ens dörrarna för varandra!) och jaa det är bara too much för mej. Och som sagt jag gillar inte Kineser. Men att BO här tror jag är annorlunda. Då är man del av dethär kaoset. Man har en mening och en orsak att följa strömmarna. Men som turist hatar jag verkligen HK. Man bara är här och ser på andras liv utifrån sett. Men visst, om du har chansen att göra ett flyg layover här go for it, I guess det är kul att uppleva HK en gång i typ 3 dagar. MAX.
 
Okej hatar gör jag väl inte. Men det är en av de stor städer i världen som jag aldrig gillat och aldrig varit excited över att åka till. 
 
Men jag återkommer ju till Hong Kong för jag har en bra kompis här jag alltid kan stanna hos och som alltid tar så bra hand om mej (utan honom skulle jag veeeerkligen hata HK!). Pluss HK har worldwide flyg connections, så det blir lätt att man kommer här förbi. Anyway, jag har varit här i nästan en vecka nu redan. C har sin lägenhet i Mid Levels, i Soho, vilket är ett område som känns väldigt internationellt och inte alls som att man är i Asien, så jag har bara rört mej här på gatorna, och upp och gjort hiken The Peak 3 gånger redan på denhär korta tiden. Älskar The Peak, älskar att man kan komma bort från staden så enkelt. Pluss att det är ett fucking awesome svettigt minst 2 timmars workout som man kan extend och variera med olika vägar och stigar när man väl är där uppe. Absolut det bästa med HK. 
 
 
Så jaa tja, liksom jag har varit på resande fot i 2 veckor nu redan men doesnt really feel like it. Syd Korea, Malaysia, Hong Kong. 3 länder på 2 veckor låter ju rätt okej mycket? Men känns som jag tagit det i chill tempo. Efter behandlingen och hotell stay i Malaysien så bodde jag hemma hos en vän där, och här i Hong Kong då också bor jag med en vän, så det känns skönt med company och familiarity på platser jag redan besökt och känner. Så rätt skönt och chill, inte så travel stressiga feelings.
 
 
Men noooow, så är det dags att hit the road again. 

2014
Jan
Feb | Mar
Apr |
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun | Jul | Aug | Sep| Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar