Jamaica

 Så jag åkte en sväng till Jamaica. Med världens största ångest lol.. Seriöst jag vet inte vad som händer med mej när jag inte rest på, jaaa, ett par veckor?! Det är liksom som om jag går back in time till när jag var 19 och aldrig hade rest själv och var osäker och rädd och övertänker och tänk om eller tänk om eller omg, jaa ni hör ju själva vad är det för fel på mej?! Jag om någon vet att det alltid löser sig, och att absolut ingenstans jag varit till där folk (som oftast själva inte varit till utan bara följt med på medierna) säger att det är farligt har jag känt mej otrygg i. Varför skulle nu Jamaica vara ett sånt stort problem att åka till?
 
Inte direkt såhär bra jag hade föreställt mej själv att ha det i Jamaica.
 
Men Jamaica härjade jag upp mej själv över. Jag och A bokade flygbiljetter till Jamaica redan i Januari.  Jag bokade till och med ett super nice hotell för oss! Sen nån vecka efter det gick USAs medier ut med att man blir mördad på gatan i Jamaica, att allt är sjukt osäkert där och att det inte rekommenderas att åka över dit just nu. Ajahaaa nå tur jag åker med A på en nice liten resa och bara stannar på något halv lyxigt hotell eller resort, där blir man ju inte knivad i ryggen. Tur. Nåja en grej med A är att han är hopplös att planera med. Hopplös. Långsiktigt eller kortsiktigt. Sa jag hopplös? Och jag hatar honom djupt för den egenskapen. Djupt. Så egentligen var jag väl inte överraskad när han plötsligt flyttade till Chile och inte skulle komma med mej till Jamaica heller. Jaha fuck you then. Så jag avbokade hotellet jag bokat till oss (I mean, 600$ för 2 nätter tänker jag INTE spendera på mej själv. Wtf nej. Bjuder gärna honom på det men bara mej? Tss nope.) och orkade inte tänka på Jamaica. Men dagarna går och datumet kommer närmare och närmare. Vill jag verkligen åka själv till Jamaica? Flygbiljetterna var inte möjliga att få återbetalade och jag tänker inte låta flygbiljetter gå i spillo, men jag har inte lust att missta huvudet när jag sover på någons soffa eller hostel... En vecka innan avresan så sa jag till mej själv att hej okej Jessica, vad har Jamaica som du inte har i Miami? Ingenting. Så, åk bara om du hittar något säkert hotell för ett rimligt pris, om inte varför skulle du resa iväg och vara deppig och rädd och spendera pengar på ingenting. Pluss dö på köpet. Sååå...
 
Ännu 1 dag innan avresa hade jag ingen plan. Couchsurfing var ur frågan för jag hade bara fått erbjudanden från killar med 0 referenser. Så öhm nä. Men den natten drömde jag något. Ingen aning om vad, verkligen inte, men jag visste jag skulle söka efter hotell i Negril. Jag skulle ju flyga in till Montego Bay och bara vara 4 nätter i Jamaica, jag hade redan bestämt att jag skulle stanna i knutarna till flygplatsen, bara för att det skulle vara smidigaste så. In och ut. Varför skulle jag börja göra det komplicerat och åka med buss 100km någonstans? Nä. Någonstans läste jag att det kostar 90$ EN VÄG att komma till Negril. Wtf nej tack. Men min dröm sa något om Negril så jag tänkte inte ens mer på det och sökte bara helt enkelt hotell där. Jag hittade ett för 48$/natt, bra location och rakt på stranden. Låter väl rimligt. Men tog mej 3h tänkande och sökande efter andra options innan jag beslöt mej för det. Jag började med att boka det för 2 nätter, efter det borde jag ju ha en rätt bra feeling över hur Jamaica känns. Och transportation till hotellet? Hmmm det löser sig, med mindre än 90$ hoppas jag...
 
 Nä jag visste inte heller vad 420 var för speciell nummer eller dag eller whatever, haha, men det är den dagen på året 20 April som man firar cannabis. Passande att åka till Jamaica på det datumet!
 
Så Fredag morgon, time to do this. Fick skjuts till Miami flygfält och jag kände verkligen bara okay Jessica sluta oroa dej nu kom igen det här är bra för dej, du vill inte åka överhuvudtaget men det blir bra, bara gör det. Du har aldrig ångrat något land du rest till. Så kom igen nu. Ni som följt med länge här kanske vet att jag brukar känna sådär inför the flesta resorna jag gjort det senaste året. Slåss hårt med mej själv och något inom mej som skriker sluta jag vill inte och orkar inte, jag har inte luuuust att åka någonstans. Men i flyget kändes allt redan bättre, tiden i flyget är faktiskt min favorit tidpunkt. Där är man fri från allt. Det är min frizon. Lugnet fören stormen. Vad jag än oroar mej över inför en resa eller destination försvinner i flyget. I flyget har inget jag gör någon inverkan på något. Jag älskar det. Men vid touch down är det tillbaka. Back to reality och full on fokus på att manövra utmaningarna framför en. Efter immigrationen på flygfältet kom jag ut i en sal fylld med buss kiosker. Aha det här blir ju enkelt. Så jag går fram till första som ropar på mej och frågar vad billigaste alternativet till Negril är och han säger 25$. Det låter ju som 3 gånger billigare än 90$, så okej! Sen när jag betalt och satt mej i shuttle bussen och hör när damerna bredvid mej pratar om att de fick samma bussresa som mej för 16$ så känner jag bara MENOMGJESSICA vad händer?! Man, du, säger aldrig JA till första priset du hör. Vad är det för fel på dej. Hur ringrostig kan man bli så snabbt. Skärp dej.
 
Nåja jag kom iaf fram till lilla hotellet "Yellow Bird" i Negril. Och med de lägst förhoppningarna ever. Jag hade ju faktiskt bokat ett 1 stjärnigt hotell utan AC, what to expert förutom kackerlackor och svett. Men damen gav mej faktiskt ett bättre rum än vad jag hade bokat, med AC, två sängar och eget badrum. Tjoho! Awesome, kändes verkligen value for the money. Och ja hotellet var rakt på stranden, det var hur bra som helst. 
 
 Morgon kaffe på stranden ja tack!
 
Så jag gick en liten trudelutt där på stranden när jag anlände. Och det började ju rätt bra, en lokal kille kom över efter jag ordagrant gått 3 meter på stranden och introducerade sig och blablabla, helt trevligt. Pussa på handen kanske var lite vääääl över gränsen men äh det får väl gå. Snackade lite med honom, för som jag nämnt mycket på senaste tid JAG ÄR EN TREVLIG PERSON jag fnäser inte åt folk som bara försöker vara trevliga mot mej. Så blev jag väl av med honom på något sätt och jag gick iväg där på stranden och helt seriöst, det var ju galet. Jag blev inte lämnad i fred! Alla försökte ropa på mej, introducera sig själva, be mej komma över, gå med mej, gå efter mej, de gjorde allt för att få min uppmärksamhet. En del uppförde sig rätt aggressivt också när de inte fick någon uppmärksamhet tillbaks. De alla var så sjukt på. Och här kommer vi ju över till vad jag skrivit om: - jag är okej med att säga hej, jag VILL säga hej till de som säger hej till mej. Jag vill inte behöva vara oförskämd och titta åt andra hållet när någon säger hej. Men det är det enda jag kan göra! Och jag hatade mej själv för att behöva ignorera dem, det får mej att känna mej SÅ DÅLIG när någon skriker hej åt mej och jag låtsas som ingenting.
 
Men, killarna i Jamaica, (okej killarna på STRANDEN i Negril, inte hela Jamaica) vill basically bara ett par grejer (dethär är inget jag hittar på, dethär är vad jag själv såg och också fick bekräftat av en Kubansk man som spenderat många veckor och månader per år i Jamaica, pluss en Amerikansk Jamaican). Nr. 1 tjäna pengar på dej. Endera genom sälja gräs, sälja en tour, eller sälja sig själv. De försöker väldigt hårt på att få en vit tjej. En tjej med pengar. Alltså inte business woman eller något, bara en helt vanlig vit turist som såklart har mer pengar än dem. En tjej som tycker synd om dem och betalar för dem. Tjejer som har fått noll uppmärksamhet i deras liv, tjejer som blir lätt smickrade och som blir överrumplad av uppmärksamheten de får av en kille i Jamaica och faller pladask för det. Vad killarna då får är åtminstone have some fun, sex, och kanske en "flickvän" med ett stort hjärta som tycker synd om dem och hjälper ekonomiskt. (Om ni inte tror mej så Googlade jag faktiskt just in case om det här så jag inte bara skriver rapakalja för er, så om ni klickar här kommer ni någon annan random blogg inlägg som handlar om det här ämnet). Och jag tycker det här är så SJUKT!! Samma historier hörde jag i Taiwan, men igenom mail. Hur tjejer som aldrig blivit älskade faller hejdlöst och naivt för någon som ger dem ens lite uppmärksamhet över internet och blir ekonomiskt utnyttjad pga av deras godhet. Händer ju såklart omvänt i världen också, tjejer som utnyttjar killarna. Jag tycker bara det är sorligt. Och jag fattar ju varför de männen i Jamaica prövar så hårt att charma sig in på allt de ser, för jag är säker på det funkar många gånger på kvinnor, kvinnor i alla olika åldrar och skeden i livet. Om man behöver bekräftelse och sex så är det väl svårt att stå emot att inte falla när en stor och stark man uppför sig som man är miss Universum och den bästa kvinnan på jorden?
 
Well I dont fucking know, det är inte jag iaf, jag tror aldrig någon skulle få mej att falla. Jag själv blir inte smickrad av män som står framför mej och pratar om hur sexig jag är. Låter ju dumt att säga men jag gissar jag inte blir smickrad för I know. I know många blir attraherade av mitt yttre, jag vet, och det är inte första gången jag hör det så jag kommer inte ta det till mej eller blir överväldigad av det och boomchakalaka bli kär. Jag bara vet det redan. Så jag tackar och tar det emot och säger min pojkvän är på hotell rummet = fuck off man. När de hör ordet "pojkvän" och "här" så försvinner de.
 
 
Första dagen träffade jag en kille jag promenerade ofrivilligt med i 1h på stranden. I mean he was okay, mera chill än de flesta andra så var väl lika bra att gå med honom vid sidan och bli lämnad i fred av de andra (jag hade gett upp hoppet om att någonsin få ha en lugn romantisk filosofisk strand promenad med mej själv i Jamaica...). Han hade bott i Boston många år, hade rätt hård uppväxt, våld, droger, hans bror blev skjuten och dog i hans arm, hans pappa hade just blivit inlagd på sjukhuset så han var rätt orolig, han rappade också och försökte break through som artist. Jag trodde på allt han sa. Han ville bara prata av sig. Sen såg jag honom senare på kvällen och han berättade att hans pappa hade dött. Förfärligt ju! Och jag såg det på honom det var jobbigt. Så jag spenderade rätt länge med honom igen för att jaa, för jag är en godhjärtad person helt enkelt.
 
Nästa dag pratade jag med strand vakten. Som faktiskt var rätt trevlig och höll säljare och andra borta från mej. Schysst tänkte jag. Men sen ville han också börja prata och inte lämna mej i fred... Han berättade att hans hus hade brunnit ner. Det var ju synd. Om hur han jobbade 2 jobb dag och natt. Det var ju hårt. Hur han hade 2 barn som han såg en gång i veckan. Det var ju synd. Att han kunde bygga ett nytt hus på nolltid, bara om han hade pengar. Det var ju synd du inte har pengar då. Vi skämtade om en massa och helt trevligt, och jag försökte innerligt visa att hmmmokokok hej låt mej vara ifred nu så jag kan läsa min bok jag kommit 2 sidor på för ingen låter mej vara i fred!!!! Men han fortsatte att försöka bygga upp ett vänskapligt band. Och sen där kom det, "har du någon möjlighet att bidra med något till mej?". Liksom som jag skrev om killar som bara vill ha sex och vid det där ögonblicket när jag inser det, den känslan är det samma när jag inser någon försöker få pengar ur mej. Jag känner mej så sjukt utnyttjad. Allt förstörs. All vänskap eller bekantskap eller whatever det varit förstörs. FÖRSTÖRS när jag inser en person försöker utnyttja mej. Jag hatar det. Nej jag tänker inte ge dej pengar. Nej jag tycker inte synd om dej. Och det fick mej också att inse vilka LÖGNER allt handlar om. Det fick mej att ifrågasätta den andra killen. Han som berättade om sin pappa som just dog. Var allt det bara skådespel? Hade jag verkligen slängt bort min tid och energi på en annan lögnare? Really? Men jag vill verkligen inte tro det, han frågade mej aldrig om pengar eller att tycka synd om honom, även fast han berättade rätt många tyck synd om mej historier. Men jag vill tro på att han faktiskt var riktig. Sista dagen i Negril berättade han också om att hans manager skulle flyga honom till NYC och att han precis fixat ett kontrakt och att han pratat med 50cent i telefonen osv. Då kändes det lite som att hey man chill down på vad du än rökt och kom ner på jorden igen. Men who knows, jag väljer ju att tro på vad folk säger innan jag känner något annat.
 
 
Jag gick en liten rutt på vägen också till Westend syd om Negril och märkte hur annorlunda människorna är där. Och det fick jag också senare höra efter att länge snackat med en Jamaican som var uppvuxen i Queens NYC men som hade blivit utkickad från Amerika. Att killarna på stranden är absolut inte som resten av landet. Den tredje dagen jag var där (jag bokade en extra natt på hotellet för jag trivdes så bra!) höll jag på att bli tokig och det kändes som jag behövde "gömma mej" för att få vara i fred ens 10 minuter. Skojar inte! Om det inte var Jamaicaner som försökte bli min nya bästis, så var det en man från Paris i hotellet bredvid som ville snacka (fast han var okej och trevlig, fast han ifrågasatte varför jag hade sillisar och sa hur synd det var. Well excuse you and mind your own fucking business) eller Kuba mannen (som också var okej förutom att jag fick alldeles för mycket vibbar över att han ville in i mina trosor. Man come on, du är äldre än min pappa sluta prata om hur fin kropp jag har) som hängde runt på hotellets strand. Eller en mystisk man som visste var mitt rum var (se bilden) lol. Jag fick bara inte vara i fred!
 
 Tyckte det var sött med den här lappen utanför dörren. Fast sen vid en närmare eftertanke så kanske jag borde vara orolig och creeped out att någon följt mej till rummet och vet var jag bodde haha. Fast nej, mest sött.
 
 Nu tänker ni endera aaaw stackars liten fick inte ha en relaxed semester på egen hand eller nånå Pessi int var e nu sådi falit int me lite mörk pojka springand bakett de. Ne de har ni rätt i, de va inte så farligt och det var riktigt bra för mej när jag blev van med det. Inte van med att de ville "utnyttja" mej, utan van med hur Jamaicaner är. Hur otroligt VÄNLIGA de är, fast de inte handlar om att få pengar eller sex. Hur otroligt det är att all pratar mer eller mindre helt perfekt Engelska (de har också ett eget språk som heter Patwa). Att man faktiskt KAN ha en konversation med vem som helst. Verkligen vem som helst. Har jag någonsin varit i ett sånt land förutom Usa, Australien, England och Sverige? Och Norge och Danmark såklart. Men jag menar, så UNDERBART. (Nu går jag ju lite emot mej själv när jag först gnäller om att jag inte fick vara i fred, och nu skriver jag endå älskade att kunna prata med alla? Men hoppas ni fattar VAD jag menar.) Jag minns vad jag sa till mej själv efter ha rest i Central Amerika, jag vill inte resa i Syd Amerika innan jag kan spanska, för man går så misste om en stor del av resandet när man inte kan kommunicera med landets befolkning. Även fast jag kände att allt prat och huzzle  var too much i Jamaica, så var det endå så otroligt HÄRLIGT att små prata med vem som helst! Så öppna och glada människor. Helt otroligt. Så good vibes!
 
 
Och säkerheten då? Blev jag styckad på gatan? Nej. Inga problem alls. Eller, det var ju inte så att jag skulle gått en natt promenad ensam. Men på ljusa dagen bland folk kändes det inte alls osäkert. I Montego Bay bodde jag på ett hostel en natt och killen där sa till mej att inte gå med mobilen i handen öppet. Det tipset får jag överallt i världen nu för tiden känns det som så inget extra med det. Montego Bay kändes ju inte världens säkraste, men hej jag har sett mycket mycket mycket värre än vad jag såg och kände där. Fast är ju sjukt glad att jag följde min random dröm och hittade ett hotell i Negril istället för Montego Bay! Så olika atmosfärer.
 
Vad jag reagerade på också var hur civiliserat Jamaica är. Helt ärligt var ju mina förväntningar att jag skulle komma till något som Tanzania som jag såg som ett väldigt ociviliserat u-land. Fast Jamaica är ju en ö och jag vet hur ö-folk uppför sig (slowmotion gånger tusen), så jag förväntade mej typ det värsta. Men nej nej. Jamaica kändes för mej (nu snackat vi natur och hus och färg och marknader osv osv) som en blandning mellan Dominikanska Republiken, Colombia och Tanzania. Men med ett eget folkslag jag inte upplevt någon annanstans.
 
Montego Bay.
 
Ska vi börja summera upp här nu då. Jag spenderade bara 4 nätter i Jamaica, jag åkte dit med de lägsta förväntningarna och kom därifrån med ett glatt hjärta och jaa en helt great upplevelse. Jag hoppas på jag kommer resa tillbaks dit en dag igen och upptäcka mera av landet. Och jag vill absolut rekommendera det till vem som helst! Fast jag kan ju garantera att alla kommer ha olika upplevelser av Jamaica beroende på hur man reser och var. Solo tjej kommer bli överrumplad av uppmärksamhet iaf. Par och familjet kommer säkert få vara mera i fred men endå få uppleva dethär Jamaicanska vänligheten.
 
Oh hold on, är det inte något jag helt glömt i dethär inlägget? Marijuana då? Känns ju som jag måste skriva något om det också. Det är ju endå Jamaica, kan väl inte skriva ett kilometer långt inlägg om Jamaica utan ordet WEED? Well first of all, det är INTE lagligt i Jamaica, men man ser det och luktar det överallt. Fast för att vara ärlig såg jag bara killar som rökte på. Men ja det var överallt. Men jag pratade länge med en kille i Montego Bay (som inte jobbade inom turist industrin och som var väldigt lugn, chill och kändes väldigt "riktig" och hade absolut inga baktankar mer än att ha en blond kompis han kan skryta om till kompisarna. You know, energy tells a lot of ppl, man känner de som är goda) så han tex hade bara testat en gång i hela sitt liv. Det var jag rätt överraskad över, att han växt upp i Jamaica och rökt på bara EN gång. Så I mean, det är ju inte så att alla är potheads där. Jag såg heller under mina 5 dagar där inga "problem" från det. Och för alla som undrar, jag har inte rört marijuana på 16 månader, så jag har ingen aning om Jamaican weed är bättre än något annat i världen. 

BRB, on a Mini Trip to Jamaica

 
Have you thought about the ocean sounds the same all over the world?

Ask yourself

⤵️ Deep thoughts people.

♾ So to be honest the dj Avicii's death made me really sad (I keep on believing he's not dead dead, Avicii is dead but not Tim Berg) but it made me super reminded of what this life really is about and that we only have a unknown time here..

❤ Life is about having a freaking awesome time. To everyday at least TRY to have a GOOD time. To always see and find the good in the smallest things. It's a bit crazy to say this, but since 2010 I've personally always felt and could tell myself "if I die tomorrow I can die HAPPY". It doesn't mean I wanna die, nononoNO there's so much more to this life than what I've seen and experienced, but what I feel is that I HAVE (and ARE) living a LIFE. An awesome life. I did (and still do) exactly what I wanted to. I've tried and done the things I wanted once and if I liked it I've done it twice (traveling obviously a million times). I seen places, I've met ppl, I stepped out of my comfort zones with curiosity in search for more, I've explored and experienced, I've lived a life I'm incredibly happy with and it makes me feel IF I would die tomorrow I wouldn't die with regrets and sadness over not living the years I have had here on earth. I've fcking lived!!! I have tried to not save anything for "later", because who said later is actually a reality? I've had an extremely blessed life and I honestly don't know anyone "luckier" than me, BUT I've created it for myself and nobody can do that for you but anyone can do it for themselves. It's absolutely not necessarily about traveling or extreme things, it's about growing and developing yourself. Learning new things. Go out and live. Do whatever the fck you want. Take chanses. Do what you like. Be selfish but also a nice human being. Follow your dreams and don't be all blinded by societies expectations. You can do exactly what you wanna do and put your mind into it with enough will power. Trust energy and your gut feeling. Listen to your soul. Be open minded. Don't judge. Spread good vibes, half naked or with clothes on. Smile laugh and love as much as you can. Live live live fcking live, live like if it would be your last. Ask yourself the same question - IF I died tomorrow, would I feel okay with what I've done, for myself and my own happiness, with my xx years on this earth? If yes, you're damn awesome. If no, my friend you better get going and do what you gonna do.

💥 #LIVE!!!!! #livealifeyouwillremember
 
 

So live a life you Will remember

 I know hela världen sörjer över att Avicii har dött (!!!) och seriöst är det den första "kändisen" som dött som jag personligen känner sån hjärte sorg över. Inte sådär att jag vill gråta mej själv till sömns eller något, men det känns bara så sjukt sjukt ledsamt att en sån artist, som varit del av den musik man växte upp sina party år till, är borta.
 
 
Och S och jag skulle ju gifta oss till hans låt LEVELS. Det var vår sång. Och inte bara det, det var min sång. Så mycket sång. När någon dj spelade Levels på Tomorrowland började jag gråta varje gång. Ännu idag blir jag så berörd av dendär sången att jag bara hör på den typ aldrig för den får allt i mej att bara känna för mycket. Inte pga av S, men kanske pga av den perioden i mitt liv i dont know men egentligen tycker jag bara helt enkelt det är den bästa gjorda sången i hela världen på så många sätt och vis. Det är SÅ mycket hans musik (och mest bara Levels) betyder för mej. Sjukt sjukt sjukt ledsamt han är gone now..
 
 
Jag såg honom live en gång och det var i Sverige (bilden) innan han tog paus från uppträdandet, och hans show var rätt besvikelse för mej minns jag (fatta varför han tog paus från det. Svårt att försöka få festival gäster nöjda och belåtna från deras förväntningar och samtidigt bara köra sin stil). Så på något sätt vill jag hoppas och tro på att han inte dog idag, jag vill tro han bara fått nog av media och världen (igen) och bara tagit en forever break från personen Avicii och fortfarande lever men som en normal person. Tillsammans med Elvis. Kanske han betyer namn igen, och uppträder med en mask på. Men död vill jag inte tro på att han är...
 
 
 
Som uppflyttning på de här depp inlägget vill jag slänga in lite låt rekommendationer. Go and checka them out.
 

Daily Life

Ja här får ni ett par random bilder från vardagen för att  inte igen publicera världens längsta inlägg över random tankar.
 
 
 Btw visst är jag rätt bra igång med bloggningen igen?! Vem är glad för det?! Upp med händerna!

Mascara Tips

Vill ni ha världens bästa tips?
This one is for you my ladies! 
 
Jag hade aldrig hört, läst eller ens tänkt på det förr och tyckte det var skit smart och life saving, så känns som jag måste dela med mej av det till världen. När jag var i Chile, innan jag skulle på festival och höll på att göra mej redo och var rätt tidspressad, insåg jag att min maskara var uttorkad och slutO M G alltså. I saw it coming, det är ju inte som om det bara tar slut sådär på en gång jag var ju medveten om att det var på gång att hända, men det kändes endå som det gick från en dag till att vara okejdenduger till att vara HELT ökenuttorkad. Ingen aning om vad som hände där. Så jag googlade WHATTODOOOOO och Mr Google informerade mej om att släng in lite ögondroppar (10 droppar) i maskaran, shake it, och tadaa den kommer vara nästan som halv-ny! Jag har nångång prövat sätta vatten droppar i nästan toma maskaror i hopp om att få det sista ur dem (dont try that, super dålig idé och funkar inte för mej iaf) så jag var skeptisk till att sätta ögondroppar i maskaran men värt ett försök.. Och vet ni vad, det funkade hur bra som helst!
 
 
Så pröva det tjejer, pröva sätt ögondroppar (läste det inte spelar någon roll vilka, whatever ögondroppar. Jag använder såna som ska ta bort det röda i ögonen) i den där gamla maskaran då skulle slänga bort imorgon. Med dethär tipset kanske den räcker nån vecka till. Iaf för mej gjorde det de!

Part II to Boys Only Want..

 Okej hej jag måste bara skriva ett blogginlägg mot kommentarerna jag fick här från förra inlägget. Btw tack för kommentaren, kul att få igång tankar och reaktioner igen, var ju en tid sen senast.
 
 Först och främst det här när killar skriver på internet eller känner i verklighet "jag vet jag aldrig skulle få dej" "du är för bra/vacker/fuckwhatever för mej" eller att någon är out of my league, som flickvän eller ens kompis. WHAT THE FUCK PEOPLE?! Först och främst 1) vad tror ni om er själva? 2) vad tror ni om MEJ?! Jag har ALDRIG i hela mitt liv gått efter utsidan på människor. Aldrig! Min nuvarande kille tog det flera månader innan jag fattade VARFÖR jag drogs till honom för det tog sjukt länge innan jag var attraherad av hans yttre! Och jag tyckte det var pinsamt! Varför dras jag till en människa jag inte ens tycker är dö snygg?! What is this?! Men energy people, energy!!!
 
Man, jag, dras säkert till självsäkerhet - som naturligt kommer oftast på köpet av folk som ser "bra" ut. Men oftast reagerar jag mest motsatt och håller mej borta från "super good looking guys" med massa muskler eller whatever (nu tänker jag på såna där kaxiga reality shows typen av pojkar, ni vet vad jag menar? Dedär "snygga" "hulkarna" eller "bad boysen") med FÖR mycket självsäkerhet. Ni vet hur såna människor får en att känna sig va? Osäker och inte good-enough. (Är det så jag får er att känna?! Hope not!). Så jag har normalt INGET intresse i utseendet. Allt handlar om utstrålningen, energin som kommer från ens personlighet och vad man tycker tänker och tror om sig själv. OKEJ?! Om du tror du kan få X tjejen så kommer du få henne! Iaf göra dina chanser way större än att du tänker från början hmmm hon e för het för mej? Vem har bestämt det? Vem säger någon är för het eller bra för någon annan? Just look at min pojkvän och jag, som sagt tyckte jag inte ens om honom men endå drogs jag till honom?!
 
 
Och en annan kommentar om att såklart killar bara vill ha mej för sex när de ser mina bilder. Sure fine, det är en helt annan grej och jag fattar den sidan. Klart de ser mej som ett sexobjekt när jag framställer mej så? Såklart! Man ser inte från en bild någons hjärta, bara bröst. And thats okay with me! Den som ger sig in i leken ska leken tåla eller vad man nu brukar säga.. Pluss internet is not real life. Men jag snackar om the real world i förra inlägget. I världen var jag ALDRIG presenterar mej själv som pezsi med 100 tusen följare. Jag säger ALDRIG jag är modell till människor jag träffar. ALDRIG. Vad jag gör och jobbar med? "Jaa öhm i dont know jag reser mycket och försöker komma på vad jag vill, brukar jobba i Danmark på sommrarna ja tja hmm typ de" men jag säger ALDRIG jag är modell innan de ser det själva genom att följa min Instagram eller Facebook. Inte för jag tycker det är pinsamt, jag är stolt att vara modell, men jag säger det inte på grund av precis de här orsakerna - folk ser mej för något annat än vad JAG EGENTLIGEN ÄR. Så vad jag säger är att när personer i verkligheten möter mej har de ingen aning om vad jag utstrålar online. Noll. Allt de ser och vet i verkligheten är jag framför dem, thats it. Oftast är det ett blygt smile och en massa små prat, men aldrig är det dra ner byxorna på någon.
 
What people ser i verkligheten vs Instagram
 
 
Och jag inte ska klaga över uppmärksamheten? Att folk skull garanterat byta ut vad jag har mot dem. Wait what?! Hold on, ni förstår inte. Visst tycker jag om det, MEN en del perioder har jag varit så osäker att jag inte ens vill gå ut på gatan i Miami för jag inte får vara i fred (some time ago by now, men helt seriöst har jag haft perioder jag känt så. Typ ett år sen). Det är ju uppenbarligen den där äkta finnen i mig och paranoia men också det där med att jag seriöst inte alltid tycker att uppmärksamhet är kul! Förstår ni? Om jag går på trottoaren i 10 minuter är det ÅTMINSTONE 1 person eller bil som försöker få min uppmärksamhet. Innan jag går ut utanför dörren måste jag tänka om 5 gånger vad jag ska sätta på mej för att få vara i fred om det är det jag vill. Jag lägger inte alltid på shorts för att jag vill ha uppmärksamhet?! Jag lägger det på mej för att jag endera tycker det är snyggt eller att det är bekvämt. Inte för att folk ska ropa efter mej?! I'm over that age, det gjorde jag när jag var 14.  Jag BEHÖVER inte den där uppmärksamheten som vissa vill desperat ha (behöver) när de klär sig "utöver det normala" med vilja i jakt för uppmärksamhet eller de som går på nattklubb och älskar att få killarnas blickar osv. I'm not like that. Som jag sa jag är way over that age, eller så får jag det helt enkelt fyllt genom mina sociala medier. I dont know.
 
Men det får mej också att känna mej så obekväm med att jag inte kan bara vara mej själv! Som jag skrev om i förra inlägget, tydligen missuppfattar folk mej fort. Och det stör mej. Att jag inte kan le mot folk jag möter utan att de ska tro jag faktiskt vill prata med dem (händer ju inte i Finland bara ute i världen). I dont jag vill bara ge dej ett smile. Att jag inte kan prata med nån i hopp om en ny vän och bekantskap utan att de vill få mej i säng. Det här är ju som sagt inga nya insikter, jag tror jag med åren anpassat mej efter hur jag ska undgå hamna i dedär vad jag tycker är obekväma situationerna (som tex inte göra ögonkontakt, inte smile, inte säga hej, vara en bitterfuckingfitta... Btw, i Hong Kong för ett par månader sen kom jag ner från en hike från The Peak, en random kille kom emot mej. No big deal, jag vet inte vad jag gjorde men gick förbi honom bara helt normalt. Sen på kvällen visade det sig den här killen var kompis till min kompis och vi satt plötsligt vid samma bord. Han sa till mej att han såg mej på dagen och hade sagt hej till mej för att vara artig och jag hade inte sagt något tillbaka till honom och surt kollat på honom och han hade tänkt VILKEN BITCH. Alltså. Det där var rätt förfärligt för mej att höra. Att jag omedvetet hade bemött och bettet mej så till in främling?! Inga som helst good vibes från mej där inte. Skit också, det är ju precis INTE en sån person jag vill vara!!!). Nej men helt seriöst, jag vet att jag ibland går jag med blicken ner eller blicken rak fram, eller med dålig hållning och klär mej dåligt eller försöker göra mej själv "mindre än vad jag är" och "gömmer mej" för att slippa folks uppmärksamhet. Låter löjligt och paranoid I guess, men det är så jag känner det. 
 
Men i perioder när jag mår bra, när jag är glad, är jag såklart motsatsen och det är då jag älskar att vara i en sån stad som Miami. När jag känner jag inte bryr mej i visslingarna på gatan eller bara helt enkelt tar det som något bra, när jag inte bryr mej i om folk kollar efter mej, när jag säger jag inte har ett amerikanskt nummer jag kan ge till random människor som frågar, när jag ler mot folk för att de ler eller till någon som behöver ett leende. Mitt liv går väldigt i perioder i hur jag känner och mår, precis som för alla andra, men vad jag försöker säga är att uppmärksamhet inte alltid är kul.
 
 

Boys only want one thing

 Alltså jag blir så suuuur. Och bitter och bara trött på att jag alltid hoppas och önskar men världen motbevisar mej alltid att jag har fel. Det här med killar och deras tankesätt. Det här med att jag försöker vara trevlig mot precis alla man möter, man är sig själv och man jaa är helt enkelt en bra person. Jag har aldrig varit den där bitchen som oftast vackra tjejer är (eller blivit och I will tell you why) och jag har aldrig varit dendär personen som tittar mot ett annat håll när någon försöker snacka till en. Vissa gånger orkar jag inte heller, jag orkar inte ge en reaktion till killar som ropar eller visslar efter mej, men om någon säger hej eller ler på ett vänligt sätt ger jag det alltid tillbaka. Like I said, jag försöker vara en good human being.
 
Smile!
 
Så förra veckan på musik video inspelningarna var en man där i produktions teamet. (Btw inte han killen på bilden av mej och någon där i förra veckans inlägg, han killen var gay och gift och bästa människan jag träffat på en tid). Anyway, back to denhär mannen i produktionen, jag vet inte riktigt vad hans uppgift var, kanske ljuset eller bakgrund eller något tekniskt iaf. Anyway vi små pratade nu som då, och jaa helt enkelt små pratade och gav varandra ögon kontakt när vi gick förbi varandra. Så som man gör. Senare på kvällen ville han ha mitt nummer och jag tänkte SURE varför inte! Kan vara en bra kontakt, pluss det är alltid kul med nya bekantskaper.
 
Sen små snackade vi lite nästa dag på inspelningen också. No big deal. Trodde jag! Sen dagarna efter försökte han texta mej ett par gånger men eftersom jag har 2 telefoner i användning så hade jag inte sett meddelandena och inte svarat på dem, så efter ett par dagar sa jag men hej skriv till mej på Whatsapp istället för där ser jag meddelanden.
 
Sååå när han skrev på Whatsapp så tänkte jag hmmm kanske jag ska säga jag har en kille nu just in case så han fattar 100% att dethär inte är något mer? Men det fattar han väl endå? Liksom jag uppförde ju inte mej intresserad av att dra byxorna av honom eller något? Det kommer låta dumt om jag förklarar eller att det låter som jag tror att han ens var intresserad av mer? Nåja, jag säger det iaf. Så jag skrev till honom att ja förresten jag har en pojkvän. Och han blev så SUR! Haha omg. Han frågade varför hade jag inte sagt det innan? Varför utböt vi våra nummer osv då om jag har pojkvän? Och vet ni vad mitt svar var, mitt helt ärliga svar : " för att jag VILL tro att folk faktiskt har intresse i mej som person. " För hans reaktion till att jag sa jag har en pojkvän visade precis exakt vad han bara ville ha: sex. Han hade uppenbarligen inget intresse i att lära känna mej, inte ens som en kompis, nej det var bara sex eller en relation han var i jakt efter.
 
 I wish it was a lie!
 
Det är ju inte första gången jag har fått dethär bevisat för mej men jag tror det är en tid sedan. Att det ENDA killar vill ha är sex. Och jag fortsätter tro det bästa om folk. Jag hoppas alltid på de är intresserade av MEJ, mej som person, mej som människa. Inte mej som i min vagina. Samma hände i Ecuador, jag couchsurfade hos en kille och han var så snäll och rar mot mej och ville köra mej hela 2-3 timmar (per väg!) till flygplatsen. Så himla snällt tyckte jag! Enda tills han försökte pussa mej. Det hände precis samma hemma i Jakobstad inte så länge sen, jag sa ja till att hänga med en cool person jag trodde skulle bli en ny vän, tills han också försökte börja pussas. Seriously!!! Den där känslan jag får av sånthär. Jag kan inte ens förklara den. Den förstör allt, DE förstör allt. Hur snäll de än har varit mot mej innan, hur de fått mej känna glad och som en bra person, allt det försvinner vid den sekund jag inser vi inte är på samma nivå och inser de vill få mej i säng. Jag bara tappar allt hopp. Jag blir så besviken. Besviken på mänskligheten. Besviken på mej själv att jag fortfarande är så naiv och inte förstår bättre än att this is how boys och life är. Men jag vill ju inte tro det! Jag vill ju verkligen inte gå runt och tro varendaste jävla människa på jorden som ser mig vill knulla mej (det låter bara som en person som har höga tankar om sig själv och är väldigt paranoid) och det tror jag ju inte heller, men är det det jag behöver utgå från att over and over inte behöva känna denhär besvikelsen? Jag hade en gång en väldigt bra kill kompis som alltid sa till mej "Jessica alla vill faktiskt inte få dej i säng", och jag trodde honom för jag har aldrig heller trot att alla vill få mej i säng heller, och att höra det från någon annan bekräftade vad jag ville tro var sant! Men vet ni vad, in the end så den personen som försökte lära mej att man kan vara bra kompis med killar för att alla inte vill ligga med mej, den killen fick mej faktiskt i säng. Om jag inte lärde något från det vet jag inte vad det ska till att jag lär från.
 
Mitt nya gangster sign till alla nya jag träffar från now on. Fuck you and fuck you for not fucking my vagina fuck you for fucking even believing it fuck you. Tror ni de fattar jag inte är intresserad?
 
Och det är här jag helt FÖRSTÅR varför pretty girls blir till bitchar. Varför de uppför sig så kyligt. Varför de inte är trevliga till killarna som dreglar över dem. För de har lärt sig, de förstår, att allt en kille vill ha från dem är mellan deras ben ingenting annat. 
 
 
 
 
Men jag vill inte behöva vara en
sån person. Jag vill inte behöva starta
en konversation med att säg ursäkta men
bara så du vet så har jag pojkvän.
Jag ÖNSKAR det inte skulle behöva
spela någon roll. Det här är ju en av
anledningarna till varför jag hatar
nattklubbar. Jag hatar att ge folk fel
uppfattning och sen göra dem besvikna.
För det är ju ingenting jag gör medvetet!
Jag är ju bara mej själv! Glad och trevlig.
Jag vill inte vara bitchen. Jag vill inte!
Men jag blir ju ständigt bevisad att det
är det enda jag egentligen borde vara..
 
 
Okej okej visst har jag haft kill kompisar, många kill kompisar, som jag inte haft sex med. Visst kan man vara kompis med det motsatta könet. Jag har alltid haft fler kill kompisar än tjej vänner. Men in the end, har det alltid bara varit kompisar eller alltid hoppet om mer? För ett par år sen kom jag på en rätt bra formula att räkna ut dethär vad någon annan känner för en (för deep inside tror jag vi alla vet svaret på hur en annan person känner utan att man vill erkanna att man faktiskt vet). Jag frågar mej själv "om jag var stupfull, extremt full och dum och försökte med ALL makt att få x att ligga med mej, skulle han göra det?". Där har jag svaret på om personen faktiskt är en vän eller en vän med hopp om mer..
 
Dethär är alltså min uppfattning. Det är inget rätt och fel, och jag är säker på där finns killar och tjejer som är 110% bara vänner och utan dendär sexuella connection. Men med mina erfarenheter och efter många år vet jag inte om det är möjligt (även fast jag fortsätter hoppas tro att det är).

Cars and Future

 Alltså jag har aldrig någon annanstans i världen (än i Dubai) sett så många fina och exotiska bilar som här i Miami. Rätt coolt. Så om man är världens bilnörd så kan jag ju lugnt säga jag rekommenderar en vecka i Miami.
 
 
Men har ni tänkt på hur utvecklade bilar börjar bli? Eller bli och bli, bilar har väl alltid varit utvecklade för sin tid. Men det här med tex att man hör om bilar som kan parkera sig själv får man inte längre en lindrig chock av att höra om, det är inte liksom en out of this world idea det är faktiskt rätt vanlig reality. Inte för att jag någonsin provat en bil som parkerat sig själv (har ni?!) så jaa så är det ju inte helt ovanligt. Eller?
 
 
Förra året när jag var i Tjeckien så hade min kompis precis skaffat en ny bil som hade de coolaste finesserna jag någonsin sett på en bil. Typ som paraply i ett fack i dörren och 2 (jag är rätt säker på att det var 2? Åtminstone 1!) inbyggda kylbox i handfacket på passagerar sidan och en i mitten. Fast det där med paraplyen är jag ju mest impad av eftersom det är det som är klarast i mitt minne.
 
 
Anyway den bilen kunde styra sig själv. Eller, den kunde följa den vita kant linjen på vägen. Vi prövade och det var sjukt coolt! Att man bara släpper ratten i en kurva och bilen åker faktiskt inte ner i diket eller över på andra sidan vägen, den fortsätter helt enkelt efter vägen. Liksom det var ju inte inbyggd för att man inte ska själv behöva köra utan för om man typ faller in i en ofrivillig powernap så tar bilen över i ett par sekunder och följer den vita linjen och efter en stund kommer ett wake uuuuup alarm på så man liksom fattar att ta över igen. Men imponerande va? Nästan lika imponerande som paraply fack haha.
 
Jag läste precis på Bilstjärnan om att i Tyskland har Mercedes precis gjort ett automatiskt parkeringshus?! Du kör in, stiger ur bilen, öppnar din parkeringsapp och så kör bilen iväg och parkerar sig själv. Sen när man är klar med whatever så beställer man tillbaka bilen igenom en app och så kommer den. Sjuuuukt va?! Tänk dej den där känslan, du ser din bil bara rulla iväg av sig själv. Helt sjukt.
 
Undra hur världen kommer se ut om bara 5 år?
 
 
Eller maybe not..?
 
 

1st week of April

Så som jag sa kände jag mej sjukt, jaa va ska vi säga för att vara ärlig och inte låta fel, befriad (låter ju sjukt fel endå) av att vara "ensam" i Miami. Jag är ju inte ensam, jag bor just nu med 2 andra (som har 2 andra på besök, så rätt fullt) men jag sitter inte hemma o väntar på att nån ska komma hem o gosa med mej. Och jag har varit så sjukt aktiv hela veckan! Som seriöst, helt perfekt! Folk tycker livet är perfekt när man inte gör något men jag tycker det är perfekt när man knappt sover något och glömmer att käka för att man har så mycket på gång!
 
Så denhär veckan spenderade jag mest på shoots. Music video shoots faktiskt. Både måndag och tisdag spenderade jag med en super cool kille som gjorde sin egna musik video. Ingenting stort, bara han och jag och hans kameror, men det var skit kul och jag ser så framemot resultatet!
 
 
Sen på onsdag och torsdag blev jag väldigt sista minuten inbokad på två stor-produktions musik videor. Min roll var bara som "extra" bakgrunds person båda dagarna (musik videorna jag gjort innan har jag varit en av huvudpersonerna, och det är något helt annat) men jag tycker det är skit kul att vara på plats på sånt här. I mean, producenten som gjorde dehär två videorna är producenten bakom förra årets femte mest visade Youtube klipp (alltså billions av visningar) så var sjukt häfftigt att vara där. Onsdagens shoot var nere i Isla Morada som är cirka 90 minuter från Miami, nära Key West, och det var så sjukt vackert där! Den shooten hade "hippie, chill, surf" vibbarna.
 
 
Sen på torsdag var det mera "rock" style i häftiga Wynwood som är här i Miami. Båda shootsen var till samma artist J Balvin (lol ne jag har ingen aning om latino artister, men han är rätt jätte stor) och båda sångerna är reggaeton stil (spanska sånger som typ bara handlar om snusk haha). Låååånga dagar och det är mest bara död tid och att vänta på sin tur, men som tur var där ett par coola människor bland de andra "extras" jag connectade bra med så vi hade de jätte kul i all väntan. Är inte säker på att ni insett det men i dont really like people (forever a social loner!) och speciellt inte osäkra unga modeller som gör allt för att vara närmast kameran på shoots, så när jag hittar jag kallar vad jag kallar REAL people (typ Miami Européer. Vi har en helt annan mentalitet än latinos och Amerikanare), och kan vara mej själv och ha kul med så är det super fun.
 
 
Och nu igår Fredag var jag ute på nattklubben Story där Martin Solving spelade. Jag gillar normalt inte riktigt hans stil och musik, det är okej bakgrund musik men ingenting jag går igång på eller väljer att se på festival (men A gillar honom så vi har sett honom innan) men jag stod hela natten vid ett bord precis bakom DJ båset och daaaaamn vad fascinerande att stå 4 timmar och se på när han dj:ade! Super intressant! Det kändes som jag inte ens hörde musiken jag bara såg den.
 
 
 Så med andra ord, jag hade en awesome vecka!

Private Premium Instagram

Okej jag känner mej lite små dum att skriva det här på bloggen för jag tror ju inte NI är de jag inriktar mej mot (but I wish! And I will tell you why) men jag skriver det endå... 
 
Jag har startat en Instgram Premium!
 
Alla bara men omg du har what?
Men snälla nån...
 
Men hold on! Let me explain.
 
De flesta har väl hört om Snapchat Premium? Hhmhm. Dethär där tjejer, modeller, whoever säger betala mej 10 dollar så får du se mej dansa runt naken. Typ. Vilket JAG alltid tyckt låter väldigt eh ja tja, desperat? Billigt? Sad? I dont fucking know, just like eeeehm. 
 
Så varför har du hela friden kommit
på att du ska göra det då?
 
Men det är ju det som är grejen - I dont!
 
Först och främst har jag inte Snapchat och kommer aldrig skaffa (prövade det i typ en månad för 3 år sen och hatade det. Laddade ner det igen för en månad sen och jag har ALDRIG förr kännt mej så oteknisk och "gammal" när jag FÖRSÖKTE förstå mej på Snapchat. Jag fattade ingenting och kände mej dum, fuck no Snapchat någonsin blir del av mitt liv). Second of all, jag vill inte att folk ska betala för att se mig naken för jag kommer aldrig vara helt naken (förutom när Playboy ringer lol). Så det är inte grejen med varför jag startat en "premium" Instagram , det handlar inte om att betala för att se mig naken.
 
Nähä nå varför vill du att folk ska betala åt dej då?
 
Jag har aldrig tidigare tjänat pengar på min Instagram. Jag minns för 3 år sedan, när jag säkert bara hade runt 20 tusen följare och folk redan då frågade om jag inte tjänar pengar på det. Och mitt svar har alltid varit nä, det är inte mitt mål. Jag vill inte vara en sell out. Jag vill inte ge den känslan som så många online ger, att de försöker sälja sig själva och sina trogna följare. Men folk blir så himla förvånade och säger jag borde, och borde ha MÖJLIGHETEN att känna något på hur så mångs följare jag har. But I dont. Och det är inte så himla enkelt heller. Iaf har det inte varit det för mej.
 
Jag nådde precis 100 tusen följare på Instsgram. Och för att vara ärlig, jag tycker det låter lite. Det nummret ser såååå litet ut på internet, det är ingenting. Modellerna jag följer har miljoner följare. 100k är ingenting. Men, när jag var på festivalen Ultra ändrade jag mitt tankesätt. Där på festival området var det 120 tusen människor per dag. Och det är jävligt många människor. Fullt. Och det var då jag insåg, att se sina internet följare som riktiga människor. Inte bara ett nummer, utan faktiskt människor (som det egentligen också är). Då plötsligt låter det ju helt otroligt tokigt att jag har 100 TUSEN RIKTIGA MÄNNISKOR som har bestämt sig för att följa mitt liv på Internet. Det är ju helt galet.
 
 
Sen var det en annan grej som slog mej. En följare skrev, som ett skämt, till mej något i stil med att tänk om varje en av dina följare gav dej en dollar så skulle du vara rik. Och det är ju sant. 1 dollar är så lite, men när man sätter ihop det blir det ju plötsligt mycket.
 
V A R F Ö R  gör jag ingenting utav möjligheten jag har rakt framför mej?! Varför?!! Så, det är det jag alltså är nu är igång med. Jag prövar möhligheterna. Jag prövar. Om det inte funkar - fine! Jag prövade. Och såklart det kommer bli svårt att sälja något folk vill ha men jag inte ger. 99% av mina följare vill se mej naked (hur sjukt är inte det egentligen? Folk vill se något som varannan person på vår planet har, men när de vill se det på en specifik person blir de besatta).
 
 
Vad jag vill ge med en Premium privat Instagram är alltså inte att se mej naken. Jag ger dem något helt annat. Något som är way more intimt än vad naket någonsin kommer bli. Jag ger dem chansen att lära känna MEJ. Att faktiskt lära känna Pessi. Den där riktiga personen, inte bara den där tjejen som är rätt okej att vila ögonen på. Den här personen som skriver bloggen. Den där sjukt konstiga människan med udda humor. Småstadstjejen. Resenären. Glada blondinen. Den där känsliga men djupa själen med random funderingar. DET är vad jag vill ge dem. Det är vad jag vill de ska känna att de får igenom att suportra mej med 20€ i månaden. Jag vill ge dem vad ni har fått här på bloggen i årtal. Jag vill ge dem MEJ, den riktiga jag. 
 
 
Det är det jag menar med att jag önskar det var NI som ville supportra mej igenom min Premium privata Instagram. För det är precis den sidan av mej jag gett er som jag vet ni följer och älskar, som jag nu vill ge till de som faktiskt bryr sig om vem JAG är (pluss lite mer urringning än min normala Instagram). Fast jag är ju rätt säker på mina kära blogg följare (som jag räknar med är mest Österbottningar, tjejer) inte har lust att slänga ut 20€ per månad för att se mer av mej. Men iaf har jag nu gjort möjligheten till de som vill. 

March 2018

 Alltså crazy att det är den sista Mars redan! 1/4 av året har redan susat förbi, hur sjukt är inte det?! Och vad har jag åstadkommit år 2018 so far? Well det känns som ingenting, det känns som jag inte ens fattat att det ÄR 2018! Men hey jag har väl visst gjort grejs. Jag glömmer ibland vilket liv jag lever. I mina ögon känns det som jag inte gjort eller åstadkommit något yet this year, men i de flestas ögon har jag ju varit i gång med hur mycket som helst. Bara de 3 senaste veckorna har jag varit i 2 länder och på två festivaler, i mean thats vad de flesta gör på ett år. Jag har ju också haft en massa photoshoots de senaste 2 månaderna, så det är ju verkligen inte så jag inte gör något som helst (eller?), even if it feels like it. 
 
Hängde en vecka i Chile och på 3 dagars festivalen Lollapaloza (som var waaaay bättre än förra året!) chillade i VIP mestadels men såg också bland annat Pearl Jam, Red Hot Chili Pepers, The Killers (så jäkla bra!), Deorro, Kygo, Volbeat.
 
Hängde på min FAVORIT FESTIVAL I HELA VÄRLDEN - Ultra. Alltså. Jag får nog göra en hel skild post about Ultra. Igen. Har så mycket känslor för electronic dance music festivaler. Well anyway såg Swedish House Mafia, The Chainsmokers, Dash Berlin, Nicky Romero (så sick att se honom! Upptäckte Ultra tack vare hans gig jag laddade ner från Youtube för typ 4 år sen?), Marshmello, Tiesto, Kaskade, Jauz (bästa setter hela weekenden!), David Guetta osv osv. Awesome!!!
 
Okay men current update då? Whats going on i ditt liv Pessi? Hmm ja tja, vi kan väl börja med att säga jag är fucking lost. Resande höll ju mej igång. Jag minns den där känslan för ett par år sen när resa var ALLT jag ville och jag tänkte inte låta någon eller något stoppa mej. Inga pengar för resande? Work for it get it and go. Du gillar inte att jag reser och vill lock me down? Ur min väg bye. Du gillar inte att jag modeller i bikini? I dont gives a fuck bye. Mitt motto var på den tiden dont tell me what to do för jag visste vad jag ville. Jag saknar den där känslan. Den där I know what I want I don't care what you say känslan. Liksom vad hände? När tappade jag den där röda tråden med livets viktigaste mening - att ha känslan att vilja ha något så mycket allt annat och andra på sidan om bara får step a side medans man go all in i det tills man känner sig nöjd. Var är passionen?
 
Foto cartelexport
 
Annan grej som börjat dyka upp i mitt huvud som jag aaaaaldrig har haft en jäkla fucking tanke på är framtiden. Alltså. Att jag plötsligt känner att eh jag kan inte göra si eller så för om 10 år betyder det att jag är här eller där och har det eller det och inte det och det och blablabla.... Wtf andomfggggg Jess vad händer med dej?! Liksom jag har aldrig ens förr tänkt att öh vad betyder det egentligen att tex ha en pojkvän från andra sidan jorden. Liksom framtida sett, seriöst sett, familje sett, vuxet liv sett. De blir ju liksom inte så att man kan gå 2 kvarter till mamma o pappas när man har en gnällig unge man vill ha lite fri tid från i en timme. Eller när man vill vara hela familjen samlad. Eller när man vill ha barn som överhuvudtaget kommer se sina mor och morfar mer än 1 gång i året. Liksom... Jag vill absolut inte ha barn nu nononono, men jag vill ha barn NÅNGÅNG och jag har ju alltid haft idén i huvudet att mina barn ska växa upp i Finland, eller åtminstone Skandinavien, nära till min familj. Men hur går framtiden ihop med att jag inte vill at the moment hitta ett jobb och livsstil i Finland? Borde jag göra det "bara för" framtiden? Fuck no, så har jag ju aldrig levt och vill inte heller leva?! Jag vill ju go with the flow och vara här och där jag vill vara at the moment?! Men nu plötsligt känns det inte så bara bara eller smart att tänka så längre...?
 
 
Så med såna tankar i huvudet har allt känst löjligt jobbigt just nu över en framtid som just is a framtid och inget "riktigt". Enda riktiga som finns är ju egentligen only here right now... Men igår! Igår hade jag liksom the most empowering moment på hur länge som helst! Och det var liksom så sjukt, för det var detdär kommande the moment jag hade varit deppig över i flera veckor, the moment när A skulle flytta, utan mej, tillbaka till Chile och jag skulle stanna kvar ensam med ett par roomies i Miami. Liksom, so sad. Att vi går skilda vägar är the moment och har inga idéer om jag kommer flytta till Chile om ett par veckor eller åka vidare och hitta mitt egna liv någonstans i världen. Sooooooo saaaad, right?! Eller det trodde jag ju, och jag var so sad dagarna innan (och läste ett ordspråk ur min favorit bok The Alchemist som sa "My heart is affraid it will suffer" the boy tols the alchemist one night as they looked up at the moonless sky. "Tell your heart that the fear of suffering is worse than the suffering itself." och den quoten hjälpte lite när jag insåg att true that att vara rädd för saker, känslor, whatever är faktiskt värre än vad det egentligen i verkligheten är. Pluss varför ska man gå och deppa över saker som kommer istället för att enjoy det bekymmers fria nuet? Dumma mej.) , men right after det här see ya later aligator moment gick jag en promenad i månskenet och allt kändes SÅ BRA. Får man ens känna så? Säger bye till sin livspartner o vet inte när man ses igen o man känner sig empowering?! Och jag tror jag kind of liksom insåg jag tror det är mitt problem i relationer, jag skippar ansvar över saker och med det glömmer jag lite vem jag är, hur stark jag är och hur fucking independent JAG egentligen är! För 2 år sen gick JAG över 2000km SJÄLV och det var ingen som bar mej. Sure det skulle varit mycket enklare om någon gjorde det för mej, men så mycket mer fullfilling att klara det SJÄLV. Och det är väl det jag gör i relationer, jag hoppar bak på ryggen på den jag älskar och låter han passa upp mej och behandla mej som den prinsessan jag är. Fuck yes jag är en prinsessa, men fuck no att jag glömmer jag är en självständig stark klarar-mej-själv prinsessa! Och det var precis det jag kände igår. Ofc I can do this. Jag kan vara själv i Miami i ett par veckor och figure things out. För mej. Vad JAG vill. Utan tårar och oro över vem som ska gå och handla glass till mej och hålla om mej på kvällarna. Fuck that. I don't need anybody. Hur och när jag glömde det här om mej själv vet jag ju inte, men jag är glad jag insåg de här grejerna igen.
 
Fast endå är han min favorit person på jorden.
 
Och jag var så motiverad igår att jag gjorde en vecko och bucketlist för April månad. Grejer, rutiner, jag ska göra (tex blogga minst 3 gånger i veckan woho!) och jag känner mej så excited! Jag är ju för fan i Miami, min favorit stor stad i världen, time to live it! Och när och om jag inser nä hej vara independent i Miami suger, så finns det ju alltid tusentals andra stor städer i världen jag kan pröva på. Jag känner äntligen att jag faktiskt kommer figure it out. 
 
 
Jag får påminna mej själv om det hela tiden men jag gick ju faktiskt över 2000 fucking km, och det känns som om jag klarar det så can I do exactly anything I want! Jag ska bara först komma på vad det är

2014
Jan
Feb | Mar
Apr |
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun | Jul | Aug | Sep| Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar